Av någon för mig okänd och ofattbar anledning, började jag rota i gamla filer och mappar på datorn. Ännu mer ofattbarat – jag började radera kopior som jag tycks ha samlat på mig till förbannelse. Det är frågan om skrivande av olika slag, blandat med recept och information och allt möjligt. Allt gammalt som gatan… Tänkte jag kunde dela med mig lite från den tiden jag både skrev bra och ofta! Vart tog det vägen?
Nedanstående text som bland annat handlar om att skriva så kallade Morgonsidor, är daterad den 19 januari 2015. Antar det stämmer…

No Excuse, No Return

Det låter det! No excuse, no return. Som en överskrift till något. Till en ömkansvärd  dagbokanteckning eller en tragisk novell. Eller en sida två sidor tre sidor en mörk januarikväll.

Det är väl knappast frågan om det blir så mycket annat. Jag vet jag borde skriva, ja jag vill skriva, men tycks för det mesta göra nåt helt annat. Det blir stopp, oftast redan innan jag börjat. och nu blev det stopp fast jag precis börjat…

Min tanke sträcker  sig efter en patience, men tvingar mig att återgå till tangentbordet. Och bokstavspladdret. Trots att jag inte vet vad jag ska ägna den här skrivarstunden åt. 

Morgonsidor pratas det om, skrivs om, rekommenderas. Varje morgon skriva minst tre sidor av precis vad som helst som dyker upp. 
Men det dyker ju inte upp något! 

Vadå tre sidor? 

Vadå på morgonen? 

Vadå gå upp en halvtimme tidigare? 
Med lite fläng i fingrarna behöver det i och för sig inte ta 30 minuter att skriva tre sidor.

Javisst ja!

Vadå tre sidor? 

För hand?
A4 i ett rutat eller randat block?
Med nån bild eller ett häftigt mönster på utsidan som är tänkt spegla ens personlighet.

Vadå personlighet?

Och hur var det nu med sidorna?

Får man lov att skriva på datorn?

Jag skriver på datorn. Pronto! Molto bene!
Frågan är inte OM det blir nåt utan VAD det blir. 

Vadå?
Blir? 

Ska jag släppa loss och inte tänka på vad det ska bli?
Ska jag uppmana havet att inte rulla sina vågor längs stränderna?
Ska jag be skogens träd att inte sila vinden genom sina bladverk?

Hur skulle jag kunna skriva utan att åtminstone en liten gnutta snegla åt det faktum att det ska bli NÅT! Jag skriver ju för någon och jag vet inte ens själv om just denna någon är jag själv – eller någon annan! Och i så fall – vem är ”någon annan”?

Mitt andra jag… mitt bättre jag… mitt älskansvärda jag..

Sida två.
A4.
Tangentbord.
Än har jag inte löst några världsgåtor. 
Än har jag inte ens löst mina egna gåtor.

Jag pausar ett ögonblick… en minut… Kör ihop meningarna i en enda lång rad. Nästan. En del ska stå kristallklara mot det vita i korta distinkta ordsammanhang. 

Letar efter funktionen där man tar bort all bakgrund så skärmen bara visar arket man skriver på. Hittar det inte och inser att det är på Scrivener som den funktionen finns. Och på Word.

Men varför skriver jag då inte i Scrivener? Eller i Word?

Därför att jag skriver i Pages så jag kan alternera skrivandet mellan Paddan och Macen. Ja! SKRIVANDET AV SAMMA TEXT PÅ OLIKA STÄLLEN VID OLIKA TIDPUNKTER!

Som om jag kommer att göra det med den här texten. 

Sitter vid köksbordet med Macen i knät och gör slut på batteriet. Det är 67% kvar. Alltså behöver jag skriva slut på ytterligare cirka 60-65 % innan jag sätter i laddsladden igen. Det kan ta ett tag…
Och i morgon bitti vill jag ha den fulladdad

460 ord. Kanske…. blev kanske ändrat…

Kan inte hänga med i antalet tecken, men avstår från att kolla raden med arkiv, redigera, infoga, format… det är bara undanflykter undanflykter undanfly…

(5775 tecken med mellanrum…) (eller nåt)

Vad är det jag flyr ifrån?

I ett bloggsamtal tidigare ikväll kommer ämnet in på stress som orsak till fysiska problem. Jo nog har jag fysiska problem alltid. Och nog vet jag att stress ligger bakom…. förmodligen… i grund och botten… det mesta…
Men hur kommer man åt det?

Man skriver morgonsidor! Man skriver och skriver och försöker försätta sig i ett tillstånd av mindfulness. Låter tankarna flyta medan fingrarna sköter sitt och jaget kämpar mot rastlösheten som vill göra nåt helt annat. 

Vet ju att det kan vara så här. 

Vet ju att det bästa är att hålla sig i strama tyglar och stänga till öron öga näsa mun, där går vägen ner till brunn…

Men skriver i vart fall! Då och då! 

Men inte på morgnarna. De gånger man gör det är det livsfarligt. För då hamnar man i skrivarflow och då kommer man för sent till jobbet. Man hinner förstås ändå inte slutföra skrivandet, och när man sen nån gång på eftermiddagen försöker fortsätta där man slutade vid frukostkaffet, är det lögn att komma tillbaka till tråden.

Och dagen var förstås full med annat så nåt skrivande i smyg gick ju inte att få till.

Hade ändå inte blitt nåt…

Och man kommer aldrig att kunna gå upp en halvtimme timme tidigare för att skriva morgonsidor! Ingen idé heller. Man skulle nämligen ändå komma för sent till jobbet. Det är så det blir när man skriver på morgnarna

Nej morgonsidor är det inte frågan om. Snarare kvällsidor i så fall. Helst när man är ledig dan därpå. Då kan man skriva så fingrarna rasslar och öronen brusar och det är alldeles tyst runt omkring. Utanför ens eget lilla ensamma jag.

Sovande människor. 

Ensam! Men denna ensamhet är skön. Kuddarna är mjuka och man behöver ingenting. Inga tider att passa. Inget bestämt att göra. Man är pigg och avspänd. Kanske inte nödvändigtvis glad! Men avspänd är stort nog.

I själva verket skulle man välkomna en stor gråtsession. En lång stund med tårar som dränker flera näsdukar, en näsa som täpps igen totalt och ögon som blir röda och svullna. Men det vore ju ingen idé om inte det som sätter igång stora gråten också rörde upp känslor. Tydliga känslor! Med minnen och allt! 

Ytliga tårar är meningslösa. Bara ett spel för galleriet, och helt utan inre substans. Låt vara för risken att någon av känslorna triggar igång en ångest. 
Nej man vill inte ha ångest. Och på nåt sätt lyckas man lura ångesten… känslorna… det djupa… och det blir ingen ångest. 
Man kan undra vem som egentligen blir lurad här. 

Åttahundranittionio ord! ÅTTA HUNDRA NITTIO NIO ORD! 
Vad är dessa ÅTTA HUNDRA NITTIO NIO ORD egentligen fyllda med?  Kommer jag ihåg ens ett enda?

och

HA!!!!! Och, är väl inget ord att minnas!

Och finns det gott om i överflöd i massor i stora sjok finns ordet och man kan gödsla med dem leka med dem flytta på dem och deliiiiita dem!!!! Men de finns alltid kvar. Ordet och som både är och inte är. Som måste finnas för man kan inte vara utan och, men som ändå inget är i sig själv!

och…  

Är jag ett och? Något som inte är något i sig själv?
Måste jag finnas?
Vad är jag fylld med?
Jordgubbscreme i en chokladpralin?

Behövs jag?

Vem ska trösta Knyttet…..

No excuse – för vad då?
No return – till vadå? 
Var kom jag ifrån och vart ska jag gå?

Kvällen har blivit filosofisk och navelskådande och de drygt tusen orden har väl fyllt nån funktion. Glömt se på klockan men tiden har nog fyllt trekvart. Är halvvägs ner på sida fyra så the statement måste revideras. Det går inte alltid att skriva tre A4 sidor på en halvtimme. Men man kan skriva 1216 ord, 6656 tecken med mellanrum, på trekvart. Eller på en timme.

Och sen ändrar man på allt när man flyttat runt i texten och inget är längre som det såg ut att vara.

OM DET BETYDER NÅGOT? DET ÄR EN HELT ANNAN FRÅGA.