Det är förstås ett tag till innan det blir vinter i det här landet. Åtminstone här långt söderut. I nordvästra Skåne. Inte desto mindre hittar undertecknad texter från andra vintrar i sitt idoga stökande bland gamla mappar och wordfiler. Texter sparade från bloggar, sedan åratal tillbaka skapade – och sedan lagda halvt gömda halvt glömda. Texterna alltså, de där bloggarna är raderade.

En otrolig hopplös röra känns det som just nu, att skapa ordning i kaoset och plocka fram – i första hand – det som rörde den där ADHD bloggen. Plötsligt, mitt i arbetet med att formatera det som hamnade i den där andra bloggen, så handlar det plötsligt inte längre om ADHD och det som hör till det ämnet, utan om böcker och skrivande. Har jag blandat på nåt underligt sätt, funderar jag och börjar rota bland de där mapparna och filerna på datorn.

Modet sjunker hastigt vid åsynen av rörorna där. Dubbletter, enskilda månader, dåligt namngivna så det är svårt att ens veta vilket år det är frågan om ibland. Och så kopior på kopiorna.
Snacka om att ha både hängslen och livrem…

Idén kommer i alla fall ganska snabbt, i vart fall innan den totala letargin har drabbat. (Det har den förstås gjort ett par gånger om redan, vid åsynen av hopplöshetens berg – att få nån form av ordning i tidsspektrat. Även frågan ”är det här verkligen samma blogg, eller har jag blandat?” dyker upp i huvudet. Mer än en gång faktiskt…

Men den där idén, ja! Den innebar att ta Scrivener till hjälp! Härliga Scrivener där det är så lätt att få överblick över alla scener och kunna flytta hit och dit tills allt stämmer. Särskilt då förstås, när varje scen/avsnitt kommer att fyllas av en månads texter. Och så lägger man då dessa månadsavsnitt i en mapp med namnet på året ifråga! Lätt som en plätt!

Nåja! Kanske inte riktigt så lätt, men utsikten att kanske kunna få överblick över vad som finns i skattkistan ”Gamla bloggen” gjorde att humöret vände uppåt igen, och arbetet med detta påbörjades.

Allra först välja en mapp, en huvudmapp, så att säga. Där låg det 49 stycken wordfiler. Huller om buller. Tja, i nån sorts bokstavsordning förstås, men tidsmässigt huller om buller. Och inte alltid en månad i var fil. Den övergripande tiden tycks vara ungefär tre år. Framför allt tycks tidsspannet sträcka sig från mars 2010 till och med juli 2013. Vågar mig inte på en gissning ens, hur många inlägg det kan vara frågan om eller hur långa de kan vara.

Nästa steg, är att radera alla uppenbara dubbletter. Där försvann 14 filer till papperskorgen. Kolla upp och förtydliga i filnamnet vilken månad och vilket år det är frågan om, är också gjort. Så nu lägger jag in i Scrivener… efter hand… lugnt och stilla… så jag inte missar eller blandar ihop…

Vinter???
Ja visst ja! Man tänker skriva ett och sen blir det nåt annat. Det var bara den här lilla saken jag hittade från…

---

15 december, 2010 

Dagen idag…

Jag står vid min bil.
Det går inte att se in i den för all den frusna beläggningen. Dessutom är den stängd, låst och omöjlig att ta sig in i. Jag står med isskrapan i handen och känner hur jag fylls av panik. Av ren vana, och inget annat, trevar jag i fickan efter nyckelknippan och slås än en gång av det faktum att den inte är där. Den finns inne i bilen och håller motorn igång. Motorn som puttrar för fullt, fläkten och värmen som står på max, eltrådarna på bakrutan som är påkopplade – och jag kommer inte in i den.

*

Låset i dörren vid förarplatsen hade vägrat att ens släppa in nyckeln, trots ett par omgångar med låsolja. Bakluckan hade gått bättre och öppnats efter några lirkande försök. Men jag ville inte ens försöka krypa in den vägen utan hoppades på dörren vid passagerarsidan. Och! Jo! Den gav också så småningom med sig och öppnade sig med ett isklirr.
Å vad jag avskyr vinter och kyla och dessa förbaskade tillfällen när man måste skrapa fram bilen ur ett islager!

Inne i bilen hade jag så ställt min väska på passagerarsätet, klängt över växelspaken, sedan glidit ner på min plats och startat motorn. Inga problem där. Den spann som en belåten katt. Jag försökte öppna förardörren inifrån, men det gick inte. Så det blev till att gå ur bilen samma väg som jag kom in.
Över växelspaken, över väskan och sedan ut.

För att kunna skrapa fönstret behövde jag stänga dörren. Den åkte igen med en dov duns. Jag vet inte vad det var som ögonblickligen fick mig att vilja öppna den igen. Men jag tog i alla fall tag i handtaget – dörren vägrade att ens rubba sig.
Jag gick runt och provade bakluckan. Den var också obönhörligen stängd.
Dörren vid förarplatsen? En panikunge växte i magen.
Fast.
Frusen?
Låst!

*

Jag står vid min bil.
Motorn puttrar och inne i bilen finns nyckelknippan och min väska med plånbok och mobiltelefon. Jag kommer inte in i bilen, jag kommer inte in i min lägenhet, och trots att det i min ägo för närvarande finns två fungerande mobiltelefoner, har jag ingen av dem i någon av mina fickor.
Panikungen växer.
Vad gör jag?

Att lämna bilen där, puttrande och med min väska i framsätet, tar emot. Men jag kan inte se att jag kan göra något annat. Att skrika skulle knappast öppna några lås, och även om någon granne skulle komma förbi, skulle han eller hon knappast kunna hjälpa mig. Jag måste in i min lägenhet för där har jag reservnycklar. Och vem kan släppa in mig där? Jo, fastighetsskötaren.

Men, men, men! Det kontoret ligger ca tio minuters promenad från där jag befinner mig, och dessutom är det inte en tidpunkt då där är öppet. Måste ringa hyresvärdskontoret – men varifrån? Klockan tio på förmiddagen finns inte särskilt många hemma på det här området. Dessutom känner jag ingen. Ingen mer än min närmsta granne.
Hon brukar vara hemma, sjukpensionär och rullatorberoende, men trots allt så kan det ju vara så att hon tagit sig iväg till Ica eller åkt någonstans. Jag kan bara hoppas och be att hon är hemma.

Jag lämnar bilen, går in på min gård igen, fram till hennes ytterdörr. Ringer på. Ingen öppnar. Panikungen i magen som lugnat sig en smula, börjar spralla rundor igen. Jag ringer en gång till på dörren. Går några steg och undrar vem annars jag kan ringa på hos för att låna telefon. Vem kan tänkas finnas där bakom någon av de stängda dörrarna? Så öppnar A sin dörr. Tack och lov! Jag kan bara med nöd och näppe formulera mig men lyckas ändå på något sätt tala om vad som hänt. Hon plockar fram telefonnummer och ringer, jag får tala med hyresvärdskontoret som kopplar mig vidare till områdeskontoret. Jag darrar och mår lite illa.
H svarar. Lyssnar. Säger: jag kommer inom fem minuter.
A pratar om när hon en gång låste sig ute. Pratar om kostnad för att bli insläppt.
Men vad har jag för val?

Snart kommer H. Han ler och säger: Jag säger ingenting! Sånt här kan hända vem som helst!
Han låser upp min dörr, jag plockar fram extranyckeln till bilen, extranyckeln till lägenheten och faller H om halsen i en tacksam kram. Han begär inte ens ett öre. Han bara ler.
Så som han alltid brukar göra.

Vi går ut till bilen som står där och puttrar på. Isen på rutorna har smält till hälften. I övrigt ser den fortfarande mest ut som ett mindre isberg.
Dörren vid förarplatsen går förstås inte att öppna nu heller, men lyckligtvis den andra. Jag tackar H för tusende gången och han går leende vidare.

Nu skrapar jag rutorna färdigt och kör iväg till macken. Häller i K-sprit och full tank bensin. Kör en runda på nån mil så allt blir ordentligt genomvarmt. Trycker in mer låsolja i låsen och hoppas innerligt att allt ska gå bra på fredag då jag ska köra.