Vådan av att bli vaccinerad

Då när dom började att vaccinera, kände jag instinktivt att jag inte ville bli vaccinerad. Jag borde ha litat på den känslan och låtit bli. Men det pratades ännu mer om det då, och jag kände att jag skulle ha väldigt svårt för att ljuga och säga att jag hade blivit vaccinerad när jag inte hade det. Så jag föll för påtryckningarna, delvis också för att jag faktiskt träffar folk en hel del i officiella sammanhang. Här hemma är jag oftast ensam. Så i början av maj, lät jag dom göra det. Sticka mig!

Men jag fick biverkningar! Inte de där vanligaste symptomen med feber och kanske lite förkylningskänsla, om man alls fick nåt mer än ont i armen. Om det bara hade varit det och över på ett par dagar, max en vecka, hade det varit överkomligt.
En svullnad nästan lika stor som min hand, röd och kliande dök upp väldigt snart strax under sticket. Jag blev konstant trött, magen kraschade, med symtom nästan som IBS – som jag aldrig haft annars. Energin försvann helt, hjärndimma, ont i kroppen, musklerna blev stela. Och en vecka efter sticket, mådde jag jättedåligt. Det var som om muskler och bindväv klistrades ihop. Jag kunde inte röra på mig lika fritt på cykel längre, inte lika långa turer. Det var ok just medan jag cyklade, även om turerna blev kortare, men sen knöt sig ryggen som en snigel som man petar på. Och jag känner fortfarande av den biten.
För inte så länge sedan mindes jag plötsligt en sak. För jag hade hela tiden fram till dess tänkt som att jag haft stelhetsproblem hela tiden sedan vaccinationen. Men så kom jag ihåg att i början av juli hade min yngsta dotter varit på besök. Hon och jag och en av hennes systrar träffades i Fredriksdalparken, promenerade runt och fikade. Nästa dag åkte vi till Kullaberg – och givetvis hängde jag med dem på en promenad i det kuperade landskapet. Mycket kuperade.
 
Jag trodde inte att jag skulle klara av att gå en promenad av den typen, men i förväg visste jag inte exakt hur kuperat det faktiskt skulle vara. Eller hur långt. Några kilometer brukade jag ju kunna gå. På slätmark… inte ville jag stanna kvar vid bilen och strosa lite för mig själv, när vi tre nu äntligen var tillsammans här ute på Kullen. Så självklart gick jag med!
 
Jodå! Det var upp och det var ner mest hela tiden. men det var vackert, det var roligt, det var underbart att vara tillsammans med mina två döttrar. När vi sen så småningom närmade oss där vi hade parkerat bilen, stannade vi på ett ställe nere vid havet och fikade. Visst var jag trött då, men inte mer än att jag ändå klarade den sista biten till bilen. Till och med vägen upp till stora vägen. Om jag minns rätt, så var det ca 1,5 km kvar då till bilen. Och det gick.
 
Det lustiga och smått underliga var, att när jag efteråt kollade hur långt vi hade gått, visade det sig att vi gått 6,2 km. Hur gick det till? Hur kunde jag klara det! Just promenera hade varit knepigt under ganska lång tid innan. Men 3 till 4 km brukade oftast gå bra. Ett smått mysterium, det här, men jag var optimistisk och tänkte att jag klarar ju mer än jag tror!
 
Jag minns inte hur det kändes efteråt! Hemma igen och dagarna därefter! Träningsvärk? Men har inget minne av att det skulle vara helt förfärligt i så fall.
 
Senare kom den här stelheten som fortfarande är så jobbig. Särskilt på morgnarna eller när jag suttit väldigt mycket en dag. Efter en cykeltur, som jag tyvärr inte klarar att göra så lång som tidigare, knyter sig ryggen och höfterna nästan som i kramp.
 
Hur kan detta vara? I och för sig ska jag inte påstå att jag var fullt rörlig innan, så vad jag tror – särskilt efter att jag läst på ganska mycket  om Covid och vaccinerna (och mera), är att det visst påverkat mig, och forfarande gör. Men det är en kombination av det tidigare, och stress och gammal skräp i kroppen. Slaggprodukter.
 
Men när jag nu läser om vad som kommit fram om biverkningar av vaccinerna, så är det skrämmande. Biverkningar kan komma direkt efteråt, några veckor efteråt eller flera månader efteråt. Jag tror fortfarande att vaccineringen är skyldig till det där extra även om jag inte kan skylla allt på den. Giftet drabbade vad jag kan kalla ”mina svaga punkter”, även om det bokstavligt talat inte är fråga om bara punkter.
 
Sedan ett par månader tillbaka har jag fått ischiassmärtor som jag inte känt av på flera år nu. Även lårmusklerna har drabbats av något. Det började ovanför knäna, men nu är det hela vägen upp. En stumhet, skulle jag vilja kalla det.
 
Å andra sidan har jag full tilltro till min kropps egen förmåga att läkas, och tillsammans med behandling med Kiropraktik, massage och Akupunktur (har hittat en fanstastisk utövare), kostomställning, stresshantering och inre – vad det nu kan vara. Så där måste jag göra vad jag kan för att hjälpa min kropp tillbaka till hälsa. Oavsett vaccination eller inte.
 
Så jag har nu gått över till en ganska så Ketogen kost. Socker har jag undvikit länge, tål inte vete, råg etc sen nästan 20 år tillbaka. Äter inte vanliga kakor eller godis. Bakar ibland själv, men då är det betydligt nyttigare varianter. Men! Jag åt fortfarande då och då ris, polenta, riskakor, potatis ibland, bakade bröd – om än bättre varianter än förr. Så varför mådde jag inte bättre nu! Jag åt ju nyttigt!!! Fibrer och frukt och grönsaker, rotfrukter! Wholegrain!
 
Ja! Jag hade gått på det där! Jag med! Men bättre sent än aldrig att ändra sig.
 
Det började nog nån gång i höstas när jag på YouTube stötte på Steven Gundry. Han pratar mycket om att minimera intaget av lektioner, samt pläderar oerhört för olivolja och att skippa bröd och alla sädesslag över huvud taget. Att tryckkoka quinoa var ok, liksom att tryckkoka bönor
 
Sen fortsatte det där, och jag lärde mig mer och mer. Terry Walsh, som var rullstolsbunden i MS, botade sig själv med en kostomläggning och ökat intag av vissa kosttillskott. Jag hittade Gary Taubes, Lars Bern, Sebastian Rushworth, Youtubekanalen Low Carb Down under och många fler. Jag visste redan mycket om sockrets skadlighet, men utökade det hela allt mera.
 
Det var ju inte helt nytt det här! Redan när LCHF vara en ganska ny företeelse (för mig) var jag inne och testade den. Det måste ha varit ca 12 år sedan och den gången gick det inte alls. Det var gott, med Turkisk yoghurt och grädde, stekta grishalskotletter och en massa ost. Men det var osten som fick mig på fall. Min kropp tålde inte proteinet, och jag räknar med att det forfarande är så. kan äta lite, nån kortare period så där! Men inte permanent dagligen.
 
Men nu, nån gång i höstas, när jag började läsa på mera om historik och fakta, och faktiskt tog det hela till mig – då vände allt för mig. Jag rensade bort ris, polenta, riskakor, och andra kolhydratrika varor. La till olivolja, köpte sardiner, började äta mera kött – fett kött – och nåt hände!
 
Hjärndimman försvann och magen lugnade ner sig. Det var det första. Märkte efterhand att jag kunde äta kokosolja och gurkmeja igen utan att magen protesterade. Började för ett par veckor sedan med att testa ägg igen, som jag inte ätit på 15-16 månader eftersom jag fick armveckseksem. Det tål jag nu, vilket jag är oerhört tacksam över.
 
Det egentligen enda som är kvar nu i kroppen, är den där underliga stelheten. Och jag bara undrar – vad är det frågan om egentligen? Är det vaccinationen som ligger bakom? Som är grundorsaken? Eller är det nån sorts ”slump”? Dålig hållning, för mycket sittande och för lite rörlighet, stress – gammal och ny… Eller vad?
 
Jag har förstått att hållningen inte har varit den bästa under många år. Inte några enorma dåligheter, men lite sned, lite för mycket svank, har tyngdpunkten på ena benet bara. Men sammantaget och under lång tid – så har det skapat problem.
Lägg därtill stress – både gammal och nyare, både tillfällig och mer permanent….. efter ett tag så växer den bilden fram!
 
Men jag tror fortfarande att Vaccinationen hade en ganska så stor skuld i det här skeendet. För innan dess hade jag tränat mig bättre i form. Min kondition var bra, jag kunde cykla mer än två mil åt gången utan alltför intensiv träningsvärk efteråt. Ok! Ryggen var väl inte helt som den skulle, men på det hela kändes mitt liv positivt! Jag var på väg!
 
Och så blev jag vaccinerad, och läste nyligen att biverkningar kan dyka upp långt efteråt.
 
 

Det metabola misstaget

Det är så sjukt det här. Vi lever i ett demokratiskt land, med yttrandefrihet och rätten att välja sitt liv själv. Och så hittar man på det där med passet! För att bara nämna en sak. Förföljelse av en grupp människor – som tänker själva och väljer utefter det. Och som följd blir det allt mer Vi och Dom, där ”dom” blir mer eller mindre förföljda av ”vi”. Vem känner inte igen nazism i det här? Eller åtminstone folks dumhet och tendens att hacka på, trycka ner och jävlas på olika sätt med dem som inte tycker och tänker likadant som de själva.

Nu är det ju så, att viruset dödas inte av vaccinet. Men om det funkar som det ska, ska de som är vaccinerade ha skydd nog för att inte bli sjuka. Så det är alltså ”dom” som i så fall är i riskzonen. Inte ”vi”. Och ”dom” har av fri vilja valt att inte vaccinera sig. Eller nöjt sig med den första – som de kanske blev ruskigt sjuka av. Såsom undertecknad som nu, snart 9 månader senare, fortfarande har sviter efter vaccinationen.

Men så här funkar det inte i verkligheten. Folk kan inte var säkra på att få fullt skydd av de så kallade vaccinerna. Det finns åtskilliga nu som blir allvarligt sjuka i koviden. Trots att de blivit vaccinerade både 2 och 3 gånger. För att inte tala om de biverkningar som många får. Ibland riktigt allvarliga.

Astra Zenecas vaccin visade sig kunna bilda blodproppar, stroke i värsta fall. Pfizers och Modernas vacciner kan orsaka hjärtmuskelinflammation. Bara två exempel, det finns mera. Läs gärna den här artikeln på Anthropocene, och bli verkligt skrämd!

Vilka är det som försöker luras? Tillverkarna förstås. Big Pharma! Etablisemanget. De som tjänar enorma summor pengar på den här pandemin!

Att så snabbt få fram ett fungerande, så riskfritt vaccin som möjligt på den här korta tiden, är omöjligt! Normalt krävs det minst 7 till 10 år för att framställa ett bra fungerande vaccin, med oändliga antal tester under tiden. Detta är lurendrejeri i allra högsta grad, att få folk att tro det. 

Eller är det en avsiktlig metod att minska populationen globalt?

Det här vet inte folk i gemen, dom ville ha vaccin mer eller mindre omedelbart, men det går inte fortare att få fram ett vaccin för att man får mycket pengar till det. Det finns helt klart en tidsaspekt i framställandet.

Och så den här skräckpropagrandan som folk så gärna går på istället för att söka information på bred basis. Hur är det, gemene man, med källforskningen? Varför sväljer ni skräckpropagandan utan ens en gnutta eftertanke att söka efter mer information, oberoende information?

Okej! I början av pandemin var det kanske inte så många som kritiserade det här och publicerade sina åsikter. Det var heller inte lätt att hitta information från kritikerna. För det fanns säkerligen redan då. Men lyckligtvis är det allt fler nu som forskar i detta och går ut med annan, mer relevant information. Inte minst från de som själva är läkare. Med risken att bli av med sina jobb och sin läkarlegitimation eftersom de tänker själva och är modiga nog att både undersöka alla aspekter av det här och publicera det de skriver. Tack, ni som finns, vågar och kämpar för att sprida den här informationen!

Men vi ska inte nöja oss med att läsa om eller lyssna på info om den här pandemin, utan även kort fördjupa oss i ämnet Den metabola Pandemin. Och – peta i oss immunförsvarsuppbyggande ämnen. Såsom vitaminerna C och D3, zink, kolloidalt silver och – inte att förglömma – vitlök. 

Eftersom jag inte är medicinare, och inte heller någon expert på det här men oerhört intresserad, så har jag ändå en tendens att glömma namn på mediciner som nämns, men flera av dessa personer som skriver om det här, har även nämnt att de mediciner som faktiskt hade kunnat stoppa pandemin redan i sin linda, förbjöds väldigt snabbt. Man nonchalerar och viftar bort att vitaminerna D3 och C skulle kunna fungera, och lobbyverksamheten undersöker noga den digitala marknaden efter allt som skrivs om pandemin och vaccinerna, och kritiken de finner blir i bästa fall bara raderat. 

Men de som yttrar sig om det här, liksom de som skriver om det sjuka i vår kosthållning – sockerbaserat och med rädsla för fett som matats i oss sen framför allt 60-talet – blir allt fler. Det är den metabola pandemin som skördar mängder med människoliv, inte koviden. 

Om nyttan – eller onyttan – av mjölk

Nedanstående är ett utdrag ur Boken ”Välj Hälsa” skriven av Stig Bengmark, och jag håller fullkomligt med.

”För mig som studerat ämnet på djupet är det fortsatta helgonförklarandet av komjölken en gåta. Kanske blandar man ihop modersmjölkens nytta med den animaliska mjölkens onytta för människan? Ingenting kan i så fall vara mer felaktigt.

Många äldre minns helsidesannonserna med kända personer som tog glada skutt upp i luften. Texterna hade alla samma innehåll: »Mjölk ger starka ben!«

Flera år senare publicerades en solid svensk undersökning som följde cirka 61 000 kvinnor och 45 000 män från Uppsala, Västmanland och Örebro i drygt 20 år. De som konsumerade mycket mjölkprodukter (mjölk, ost, smör och yoghurt) hade en statistiskt säkerställd högre andel för tidig död. Inte förvånande uppvisade de också en större andel benbrott, det vill säga tecken på benskörhet. Efter drygt tjugo år hade faktiskt 15 000 av kvinnorna avlidit, och drygt 17 000 haft någon typ av fraktur. Bland männen, som följdes upp efter elva år, hade 10 000 av cirka 45 000 avlidit, och 5 000 haft en fraktur.

Man kan leka med tanken att de svenska böndernas produktion hade varit lika hårt övervakad som tobaksindustrin i USA, där företagen med jämna mellanrum blivit dömda till flermiljardskadestånd (i dollar) för »missvisande marknadsföring«. När man i USA insåg att tobaksodlandet var på upphällningen, satsade den federala regeringen många miljarder dollar på att ta fram alternativa grödor. Bland annat hjälpte man sina tidigare tobaksbönder att komma igång med odling av jordnötter, ärter, bönor och dylikt.

Men nej. I Sverige finns den skyddande handen kvar över mjölkproducenterna. Trots alla dess mörka siffror tycks mejeriindustrin kunna känna sig trygg – dess produkter är sedan århundraden »helgonförklarade« och får inte ifrågasättas.”