Jag började faktiskt bli en smula orolig. Det har trots allt gått drygt 3 veckor sedan den där långdragna förkylningen försvann, men varken kondition eller styrka har blivit bättre. Vad är det med mina muskler! Har jag drabbats av nån sorts atrofi!!!

Förtvivlan och en smula hopplöshet samsades nu med den där envisheten jag har i mig, och vetskapen om att kroppen faktiskt har en fantastisk förmåga att läka sig själv. Det tar lite olika lång tid bara.

Inte desto mindre hojtade jag ut till universum om hjälp, att förklara för mig vad det är som händer med min kropp. Och var det inte en helt vanlig förkylning utan Corona trots allt? Inget direkt pekade på att det skulle vara det. Inte svårt att andas, tappade inte luktsinnet, ingen huvudvärk att tala om. Bara under de första tre dagarna hade jag lite hosta och skrovel i halsen och möjligen lite lätt feber. Sen var det mest snor och snuva för hela slanten. Och trötthet. Och ökande stelhet och värk i kroppen.

Jag fick svar på min fråga. Först som en tanke i huvudet, att det var det där viruset. Lite senare på dagen kom en minnesbild. En nära bekant som hade varit sjuk, hade under lång tid efteråt varit väldigt trött och inte orkat vare sig promenera eller nånting annat. Ja visst ja, tänkte jag och kände en smula tröst.

I lördags ringde min Mac-vän. Han skulle komma nästa dag med min nya dator, en Mac Mini, och installera den klart till mig. Han och hans fru hade båda haft Corona tidigare, och kände fortfarande av Post-Covid. I varje fall han, hon pratar inte så mycket. Men framför allt i form av trötthet som kommer och går periodvis. Gjorde det nåt att de kom ändå?

Ah! Nu gick det upp ett ljus för mig! Har ju läst om detta fenomen tidigare, men hade inte en tanke på att det kunde gälla även mig. Hade faktiskt glömt bort det. Jag hade ju bara haft en vanlig förkylning! Men såpass hade jag klart för mig, att när man är helt fri från symptomen så smittar man inte längre. Så visst kunde de komma! Behövde ju inte kramas.

Men vi pratade vidare om det här då i telefonen. Han sa att det här kunde hålla på i 1-3 månader. Jag har även hört tidigare, att vissa kan känna av post-covid i ända upp till ett år. Exakt hur det känns kan vara individuellt. Men vad som verkar vara gemensamt är trötthet, ofta i perioder där man också mår bra emellan. Man gör nåt och sen kommer stora tröttheten.

Vad han eventuellt kände av utöver tröttheten, pratade vi inte om. Men jag upplevde nu en enorm lättnad. Den där oron att det skulle vara nåt allvarligt begynnande fel på mig, kände sig nu överflödig och for iväg nån annanstans. Det var acceptans och tålamod jag behövde nu, och inte dåligt samvete för att jag inte orkar som jag brukar och för den envetna viljan att komma tillbaka dit igen. Till de sköna cykelturerna, till promenaderna.

De nuvarande få kilometrarna som gjorde mig helt slut och totalt genomsvettig, skulle tona bort successivt. Även den rejält ökade stelheten och smärtan i muskler och bindväv skulle ge med sig.

Märk väl! Det här är inget som går att vila bort, om man med vila menar att sitta stilla i en soffa och ”ha det bra”. Stillasittande skapar stelhet och smärta det med. Däremot får man givetvis lov att ”vila” sig emellanåt. Jag har gärna en värmedyna bakom ryggen och under ändan (ischiasen). Det lindrar. Men sen gäller det att röra på sig också.

I går, söndag, kom DotterM hem till mig och vi lunchade tillsammans. Och pratade. Hon är frisör, egenföretagare, oerhört vältränad och stark. Hon cyklar, promenerar, tränar – och som frisör är hon på benen större delen av dagen. Det antal steg på hennes stegräknare kan vi vanliga dönickar inte ens drömma om. Jag snackar inte här om 10 000 steg per dag, utan snarare i trakten kring 100 000. Jag trodde henne inte först när hon berättade det, men förstod snart att det är sant. Långa arbetsdagar med många kunder – då blir det många steg bara det.

Hon hade känt sig hängig och under en period vid flera tillfällen testat sig för Corona. Hela tiden negativa svar. Men även hon insåg senare att hon måste ha haft det om än i lindrig form. Och trots vaccinationer. Hon känner nämligen också av de här periodiskt återkommande trötthetsanfallen. Som man väl får kalla det.

Hon har jättebra grundkondition och styrka. Hon brukar gå på spinning, bland annat, och hon berättade att under en viss tid på cykelsadeln så brukade hon göra av med 500 kcal. Häromdagen tyckte hon att hon mådde helt prima igen och att hon jobbade på lika intensivt som tidigare, men det visade sig efteråt att hon bara hade gjort av med 250 kcal. Alltså hade hon bara hälften av sin vanliga kapacitet.

Jag som då förutom trötthet även led av det andra, värk och stelhet, tar för givet att det beror på att jag även innan haft problem med det. Men inte alls lika intensivt och handikappande. Jag har ändå kunnat cykla 1,5 – 2 mil. Bara för att ta ett exempel. Överlag är jag betydligt rörligare normalt, än jag har varit nu de senaste dryga tre veckorna. Okej – sju veckor, inklusive själva förkylningen.

Så jag drar slutsatsen att det beror lite på hur man mådde innan man fick corona, vilka symptom man kan få under perioden post-covid. Och som med så mycket annat, så tror jag att ens egen oro eller andra negativa känslor kan påverka även detta. För mig blev det en lättnad att det var nåt som händer en del efter Corona, inte en begynnande muskel-atrofi, och hela jag kände mig mycket bättre efter den här insikten.

Även om allt inte försvunnit in i det ”normala” så känner jag mig piggare i dag, och i natt var den första natten på länge som det inte gjorde ont i ryggen – av att ligga på rygg.