Kategoriarkiv: Med andra tankar

Med andra tankar

Det var det det

Så sitter man här då, utslagen i soffan som en överblommad tulpan. … Nä! Det där lät då för hemskt. Som om jag varit dödsjuk eller nåt. Eller totalt slutkörd av nån annan anledning. Men så är icke fallet!!!
Men nog är det skönt att totalt slappna av efter en tid med… mer än vanligt att göra… Det är därför man inte visat sin vackra nuna på bloggen heller, på ett tag. (Som om jag nånsin visar den, egentligen.)

Det är ju snart jul, kom man på i sin stillsamma tillvaro, och det vore ju rätt lämpligt att få klart den där årsredovisningen till kommunen för de där pengarna vi fick till föreningen.

Så det blev till att plocka ihop det man redan gjort av den uppgiften och sedan sätta fart med att få till det där.. kravet på inlämning… ordföranden och jag. Kanske mest jag… njae…

Vi blev faktiskt påminda om att det skulle in. Men att det skulle varit inne senast den siste oktober tyckte vi var horribelt! Det är ju två månader kvar av året då! Så dom fick så vackert vänta.

Men nu såg vi ju att det var lika bra få det gjort innan helgdagarna skulle överfalla oss, och kanske göra det hela omöjligt att göra… hmm …

Jag är alltså kassör i denna sagda förening och då förstås ansvarat för bokföringen bland annat. Dessutom webmaster, fotograf, redaktör och har tillsammans med ordföranden lagt ner en massa själsdödande hopplös tid på marknadsföring. (Bästa marknadsföringen har nog varit Instagram, faktiskt.) Och nu skulle det alltså redovisas vad som gjorts under året för de här pengarna.

… och mycket mer än så här…

Köpt plantor förstås! Buskar, fröer, blommor – name it! Men också jord, den ena säcken efter den andra, och en del verktyg och redskap. Därtill en del arrangemang, planteringsdagar, grillträffar, Skördefest! Med inhyrd musik och allting. Och så alla de där medlemsmötena och styrelsemötena och arbetsmötena ute på odlingarna – vi har två stycken. Och lite till.

Mycket till…

Till saken hör alltså: Principen är att de pengar som inte använts, ska återbetalas till kommunen! Klart jag pep in i går sen eftermiddag till CityGross och köpte på oss en del sånt där som kaffe, socker, pulvergrädde och så vidare. Stapelvaror. Inte alltför mycket. Bara så vi har det viktigaste hemma. Vi måste ju ha nåt till årsmötet i januari…
Har nu 411 kronor och några ören kvar att redovisa. HA!

I vart fall har jag alltså nu under en tid skrivit sammanställningar och samlat ihop bilder och blogginlägg och information om vad vi har gjort under året. Alla de där arrangemangen och mötena och det andra. Planteringsdagarna, grillträffarna, FN-dagen till och med! Och nu i eftermiddag satt alltså Ordföranden och jag för att skriva ut det här och sortera kronologiskt.

Jodå! Vi fick till det, och det på bara två timmar. Tack vare bra förarbete! Mest jag, kanske, när det gäller det rent praktiska datorarbetet, men ordföranden är suverän på såväl support som att göra det han har att göra i sammanhanget. Vi bollar hela tiden information mellan oss. Han kollar det jag gör och kommer med synpunkter och förslag på eventuella förbättringar. Har jag glömt något, så kommer han ihåg det. Och vice versa.

Ordföranden är nån sorts kommunsamordnare som jobbar mycket med integration, och är helduktig på allt som har med föreningsarbete att göra. Och gu vet vad han mer sysslar med! Jag vet i alla fall inte, bara att han tycks jobba mer eller mindre dygnet om. Han tycks känna alla och alla tycks känna honom. Däremot säger han själv att han aldrig hade klarat av att vara kassör, och han är inte särkilt händig när det gäller datorarbete. Jag å andra sidan hade aldrig klarat att göra det han gör, vilket innebär att vi kompletterar varandra väldigt bra i det här förenade föreningsarbetet.

Sen är jag ju fena på att organisera och sortera (dock inte att städa hemma) så när han väl hade skrivit ut allt material, var det inte alltför besvärligt att sortera det kronologiskt. Med bilder och allt.

Ja, mest bilder egentligen, för det vet ni väl – att en bild kan säga mer än tusen ord.

Blir det bra i lådan så här, tro?

Avsiktligt såg vi till att det blev en ganska så rejäl hög med papper som åkte med internposten till kommunens kontakt. Jag gnuggade händerna av förtjusning när jag såg högen i verkligheten som jag innan hade tänkt mig i fantasin – dom där inne på Stadsbyggnad skulle minsann få en ordentlig trave som visade på att vi har jobbat på ordentligt. Och då inte bara med själva redovisningen.

Vi räknar dessutom med att kunna använda det här till verksamhetsberättelsen också. Inte illa va’?

Föreningen förresten? Jo, vi är en fortsättning på Plantering utan gränser, här i Nordöstra delen av staden. Inte illa det heller. Inte minst med tanke på att det här området växer enormt nu. Med renoveringar och nybygge av bostadsområdena samt nyetablering av företag. Det är faktiskt kul, det där!

Och nu är det jätteskönt att sitta här i soffan och slappna av, som en något bedagad pion och ha stilla julmusik från Youtube i bakgrunden.

Med andra tankar

Andra advent

Hade glömt det denna söndagen också. Nästan glömt att det är söndag dessutom. Var i och för sig en sväng i kyrkan mitt på förmiddagen, men det är inga gudstjänster nu. Bara öppet några timmar så man kan komma in och vara där en stund. Möjlighet att tända ljus för de som vill.

Några ur personalen satt där och jag bytte några ord med en av prästerna, Anna. Skönt att det åtminstone nånstans finns levande människor. Bortsett från de som mer eller mindre vilset minglar runt i butikerna.

Den påtvingade ensamheten tär.

Det var skönt väder idag. Milt. Hyfsat lite blåst. Tog en cykelpromenad efter kyrkan. Alltså cyklade en bit och promenerade sedan runt i och genom en liten skogspark – eller vad man nu ska kalla det – och tog sedan pedalerna till hjälp för vidare transport hemåt. Blev inte så långt i kilometer räknat, men tiden det tog sammanlagt ska jag väl inte behöva skämmas över. Inte alltför mycket i alla fall.

Nu skymmer det, och snart nog är det helt mörkt. Lyckligtvis dröjer det inte länge till förrän vintersolståndet tippar över tillvaron, och dagsljuset så sakta börjar ta över mörkret.

Även mörkret och det råkalla tär.

Foto av Lisa Fotios pu00e5 Pexels.com
Med andra tankar

Skulle bara skriva, vad som helst…

Knän! Älskade oumbärliga knän! Vad är det ni vill? Vad är det ni behöver? Och varför har jag inte tålamod att se tiden an?

Kanske inte så konstigt. Det är länge nu som jag haft det här stela konstiga. Trötta muskler, råkade jag säga vid ett tillfälle. Och jag vet, jag vet!!! Nu tjatar jag om det igen! Men vad ska jag göra? Tala då om det för mig! Lär mig det jag behöver veta! Lär mig vad det är jag behöver göra!

Tålamod.

Rygg skuldror nacke. Rent logiskt kan jag nog förstå. Men det är svårt att bara ha tålamod, bara låta vara. Låta det läka ifred och låta det ta den tid det tar.

Jag vill ju ut och röra på mig fysiskt! Jag vet hur hälsosamt det är ur alla aspekter! Men när jag gör det, än så länge när jag gör det, så blir det väldigt jobbigt efteråt. Som om jag piskat mig själv. Slagit mig! Straffat mig för nånting. Och jag vet inte vad det är jag har gjort fel. Varför behöver jag bli straffad? För vad?

Eller jag straffar mig själv trots att jag inte har gjort något fel som är straffbart. Ändå gör det ont och jag ser inte kontentan av det hela. Kan inte följa tidslinjen.

Nej! Nu är jag nog lite fel ute. Men bara lite. Jag kan se år med stress, till exempel. År med ensamhet mitt i arbetslivet och arbetslöshetslivet. Var gick det fel? Och när!

Gick det verkligen fel nånstans, eller är det bara som jag tror? Jag har gått igenom delar av mitt förflutna. Sådant som poppat upp ur minnet och velat bli undersökt, tittat på. Och har har tittat, undersökt, skrivit om, rensat ur mig, lagt ifrån mig. Tagit bort de negativa känslorna och gått gått vidare.

Visst har jag väl det?

Det kanske inte alls är nåt sånt. Den nuvarande stelheten i kroppen är kanske inte alls psykologisk. I varje fall inte nu längre. Stressrelaterat i viss mån, säkerligen, men även det faktum att jag inte är ung längre. Men hade det bara varit det sista, åldern, hade det nog inte varit så illa som det nu råkar vara.

Stress gör att man spänner sig. Som till flykt eller som till att slåss. Och när man varken flyr eller slår till, så permanentas spänningarna och sliter på kroppen. Den sliter på celler, på leder, på muskler. Det blir artros och slitaget blir värre. Det saknas mer kollagen ju äldre man blir, och slitaget blir värre. Man blir rädd, ledsen och orolig för att det är som det är, och slitaget blir värre. Det blir inflammationer i leder och muskelfästen, i bindväv och ligament. Kärt barn har många namn, och slitaget blir värre.

Så kommer det till något positivt!!! Bättre mat! Kött. Buljong. Brosk. Kollagen både från maten och från tillskott. Men det är bara en källa till positiv påbackning. Man lägger bakom sig psykologiska belastningar från det som varit. För länge sedan. Man möter nya människor som ger positiv input. Och man gick i pension redan innan dess och slapp ifrån Fas 3. Kanske den värsta sjukdomsskaparen av alla. Den som talade om att man inte bara var helt värdelös, utan man var en potentiell fuskare, smitare, lögnare – för inte kunde man väl ha ont! 

Nejdå! Man hade bara blivit så gammal att ingen arbetsgivare ville ha en! Det blev man redan när man var 34! 

Så cynisk då! Överdrivet? Kanske det. Men inte helt osant. 

Sedan! Långt senare, i det nu som är nu, är det corona och näst intill isolering. Inte för att jag är så sjuk och gammal att jag måste isoleras. Å nej! Men allt man gått på och brukar göra, allt det där mysiga när man träffar folk, pratar och skrattar, det är inställt. Stängt tills vidare! För att inte sprida smittan, heter det!

Men tänk om det ändå finns kvar när vi tittar fram igen och får lov att börja umgås igen? Tänk om det helt enkelt bara är så att visa ska dö, vissa ska bli sjuka men inte dö, vissa ska lära sig ett och annat på kuppen, vissa ska se världen och mänskligheten gå vidare i en helt annan anda! Bli en bättre värld! 

Om det bara vore så att de som ändå är och varit redo att dö inom en snar framtid. Oavsett om de är medvetna om det eller inte. Oavsett ålder. Att de skonsamt och stilla somnar in i ett ”äntligen”. För att komma tillbaka i en ny skepnad för att hjälpa till bygga upp vår värld igen. En bättre värld. En mer andlig värld. En värld där kärlek och omtanke till nästan är den framträdande egenskapen. Insigniet! Är det inte så det heter? Typbeteckningen!

Ack mina knän! Mina älskade knän! Vad är det ni vill säga mig! Går jag för fort fram? I så fall, i vilket hänseende? Visa mig vad det är ni vill mig! Tala om för mig vad jag bör veta.

Ack min rygg, mina skuldror, mina axlar. Vad är det för tyngd jag tvingar er att bära. Jag tackar er alla, alla muskler, alla celler i  min kropp för det tålamod ni har, för er styrka att bära all den tyngd som jag lagt på er under alla år. Det är inte som jag medvetet velat belasta er med mer än vad ni orkar med att bära. Det är det att jag inte förstått vad det hela är frågan om. 

Jag har tagit på mig för mycket. 

För mycket skuld, men vad är det jag känner mig skyldig till?

Otillräcklighet! Är det nånting man ska straffas för, att man inte har kunnat, förstått eller insett någonting. För att man inte har haft erfarenhet nog att veta?

Och varför straffar jag mig själv för det? Och på ett sätt som man inte skulle utsätta sin bästa vän för!  Och varför kommer det här skrivandet i dag gång på gång tillbaka till skuld och straff?

Är det den last jag går och bär på och aldrig lyckas släppa. Så varför? Hur kom det sig att jag alls började släpa på det här osynliga oket? Och hur länge har jag egentligen burit på den bördan?

Troligtvis spelar svaren på just de här frågorna ingen roll. Vad gör det för skillnad om jag gått med det här oket, sannolikt växande efterhand, i tio, tjugo eller femtio år. Eller rent av, kanske sedan jag var mycket liten?

Vad som spelar roll nu, är hur jag ska göra för att kasta ifrån mig den bördan. Lösa upp knutarna, lossa oket, lägga undan lasset och så gå vidare. Mycket lättare. Utan något som tynger och drar ner. 

Jag har blivit sömnig medan jag skrivit det här. Inte jättesömnig! Inte så att jag håller på att somna mer eller mindre mot min vilja. Bara lite lagom sömnig så där. Faktiskt är smått behaglig  känsla. Betyder det att jag är nåt på spåret här? Kanske rent av indikerar det att jag just nu lägger ifrån mig åtminstone en del av bördan? Lastar av en liten bit här och en liten bit där? Och snart kanske hela den där bördan ligger på marken bakom mig, medan jag går vidare. Fri och mycket lättare. Som i en annan dimension.

Det är mycket möjligt, att det är just så det är.

Hälsa, Med andra tankar

Tålamod är tålamodsprövande

Ibland kan man faktiskt undra, inte minst när det gäller förkylningar. Och jag tänker inte i termer av Corona eller så nu, skulle verkligen bli förvånad om det vore fallet. Har inte ens feber. Och bara en lättare snuva och snorighet som jag skulle struntat totalt i om inte om hade varit.

Dels då Corona, på så vis att jag inte vill skrämma nån annan om jag skulle råka nysa eller snorvla till, liksom inte heller riskera att vara mer mottaglig för att själv bli smittad om jag skulle möta nån som har viruset. Oavsett om denne vet om det eller inte. 

Det som kniper i mig nu med det här, är att det satt sig på muskler och leder. I och för sig inte ett dugg ovanligt när jag blir förkyld. Det är regel snarare än undantag. Men på senare tid har jag blivit allt mer känslig i nämnda vävnader. Leder, ligament, bindväv, vad nu än det månde kallas.

Insåg till fullo för bara ett par veckor sedan att jag lider brist på kollagen. Ni vet det där limliknande proteinet som finns just i brosk, bindväv och andra mjukdelar. Runt alla muskelfibrer, i hår, hud och naglar. 

Brist märks oftast genom att man får ont i leder, blir stel, får glåmig, torr och rynkig hud, sprött hår och problem med mage och tarm. Man kan även få förhöjt blodtryck. Lider man dessutom av en autoimmun sjukdom, kronisk värk eller låggradig inflammation, så… japp!

Ja! Där var alltså jag och har varit ganska länge utan att fatta ett dyft! Åratal, talar jag om här, och som successivt blivit värre. Stelare framför allt, men senaste tiden även smärtmässigt sett.  Det löjliga i det hela är att min yngsta dotter redan för cirka ett år sedan pratade just om vikten av kollagen, jag åt en omgång tillskott – och glömde sen bort det hela.

Det ska tydligen gå ända till att man mår riktigt dåligt, innan man får ändan ur vagnen. Och då har jag ändå letat bland information och testat och provat allt möjligt, för att få bukt med stelheten. Allt från att rota i mitt förflutna till att se till att jag får tillräckligt med bland annat magnesium, Omega 3 och Vitamin D3. 

Allt det är ju bara bra. Tillräckligt med frukt och grönsaker men inte en massa godis eller socker på annat vis. Inte vete heller, som jag för övrigt inte tålt att äta på säkert 20 år. Om det räcker. Ibland vet man ju inte säkert när nånting börjar. För svaga tecken helt enkelt. När det gällde ägg, krävdes det att jag till slut fick böjvecks-eksem innan jag äntligen fick tillräckligt med bevis för att det var just ägg som orsakade mina magproblem. Sen dess har jag kunnat börja äta både soya och havre igen. Vilket jag faktiskt föredrar. 

Men vad jag skulle ha sagt nu, var att det blev raskt etter värre när den där förkylningen dök upp för lite drygt en vecka sedan. Förra tisdagen närmare bestämt. I dag är det fredag. Så även om det för ögonblicket känns hopplöst – av typen: ska det vara så här resten av livet! – så inser jag ju att när väl förkylningen försvunnit helt, så lättar även den nu akuta intensiva stelheten! Som för övrigt finns i hela kroppen, även om den i rygg, skuldror och nacke är känns obehagligast. Ända upp i huvudet ju! 

Jag är tvungen påminna mig själv om, att när jag började äta både kosttillskott och kött på torsdagen för två veckor sedan, började känna en förbättring i kroppen ganska så snabbt! På lördagen, till exempel, kom min ena dotter på besök, och jag kände mig både pigg och rörlig. 

Den där förbättringen kom visserligen i sjok! Ett tag efter att jag tagit kosttillskottet respektive efter att ha ätit kollagenrika köttprodukter. Vi pratar här om grisfötter, grillad kyckling – där jag alltså äter allt som går att tugga. Det grillade knapriga skinnet är ju det godaste, eller hur…?

Men det har sin förklaring! Jag hittade en sajt där jag kunde läsa att idrottsmän, som tog tillskott före och efter en fysisk aktivitet för att boosta kollagenet, därmed förbättrade sina resultat! Och blev inte lika ”slitna”.

Så visst var väl det ett bevis som något, att kollagen fungerar som det ska!

Men man måste ta med i beräkningen, att jag liksom andra som har en brist av ämnet, först och främst måste fylla på de akuta depåerna, och därefter förstå att en läkning har påbörjats i slitna, kanske inflammerade delar av kroppen. I skelett, bindväv, ledbrosk och så vidare. Och det kan ta tid! Upp till ett par månader, läste jag på ett ställe.

Men hur lång tid det tar, beror ju också på under hur lång tid degenereringen har pågått. Jag som haft problem länge med det här, har kanske åtskilliga månader framför mig innan min kropp är någorlunda fit for fight igen. Inte för att jag kommer att se ut eller känna mig som 35 igen, men rörligheten och smidigheten torde bli betydligt bättre än nu. 

Jag får bara inte glömma hur jag kände det då första helgen. För sen kom ju förkylningen redan på tisdagen efter och den håller på att ta ner mig rejält humörmässigt. Helt enkelt därför att det känns som om det aldrig ska bli bra, eller ens någorlunda bra. Det där med tålamod är inte alltid så lätt.

I går hade jag börjat känna mig piggare, tyckte jag, och hade väldig lust att sätta igång med en idé jag haft i huvudet ett tag. Att vända min säng 90 grader och fösa in den i hörnan av alkoven istället för att ha den stående rakt ut så att fotänden vetter mot ”vardagsrummet”. Jag har en etta med öppen planlösning och hyfsat stor alkov för ”sovrummet”.  Fått för mig att det skulle kännas lite mer ombonat och mysigt, förutom att ge lite mer golvyta mellan säng och soffa… liksom.

Mot den kortare väggen i alkoven, 2,10 meter, står två sektioner av Ivar. Som jag egentligen inte behöver! Större delen av den är fylld av tomma bambukorgar 30x30x30 cm!!! Bara för att det inte ska gapa tomt. Visserligen står där en del böcker också, men de skulle kunna få plats i en låg Billy som jag fick av min dotter i somras och står mot en helt annan vägg. Så Ivar skulle kunna göra betydligt större nytta endera i hallen eller rent av inne i den ena garderoben. Cirka 1,60 m bred och med skjutdörrar…

Så sagt och gjort! Jag kände ju mig piggare!!! Var full av hopp! Nu äntligtn skulle jag kunna röra på mig igen och göra saker! Började packade ner böcker i de tomma bambukorgarna. Måste ju ställa undan dem nånstans så länge. Ställde tre korgar i en annan hörna av lägenheten och … kände då att det nog inte var så bra ändå… som jag trodde och hoppades… rygg och nacke protesterade vådligt…

Satte mig i soffan med värmedyna. Det lindrade. Senare, på kvällen, tömde jag resten av hyllan, blev bara tre till, men ytterst försiktigt en korg i taget och vila emellan. Sen inget mer i går.

Idag har jag tillbringat nästan hela dagen i soffan med värmedynan. Rygg och allt kändes som rena rama katastrof-skriket! Har tvättat en maskin bara, men den sköter ju sig själv. Uppenbarligen har jag fortfarande förkylningen kvar i kroppen, dom där virusarna kan vara envisa av sig ibland. Jag har varit med förr, liksom. Ska jag boosta mig med vitlök kanske? Med honung och extra C-vitamin? Är kanske en bra idé…

Men ser ändå fram emot att så småningom ha vänt på sängen och makat in den i hörnan… vadå svårare städa under 140 cm säng??? Ha! Som om det är lätt nu! I smalaste laget på båda sidor om den, men särskilt från Ivar-sidan… så städa under blir kanske rent av lättare…
Att bädda nytt, däremot, kan jag hålla med om. Men bryr mig inte, om jag ska vara ärlig. Man gör så gott man kan ändå.

– – – – – – –

Några Länkar

(Nedan utdrag av information från Svensk Hälsokost’s sida)

Ungefär en tredjedel av kroppens protein utgörs av kollagen och finns i all vår bindvävsstruktur. I lederna ger kollagenet en böj- och dragfasthet till skelettet och utgör en strukturell enhet i bindväven, där den ger stöd och skydd mot yttre stress och belastning. 

Kroppen producerar själv detta protein genom tillgång på aminosyror och bygger upp strukturen hela tiden. Parallellt med detta sker dock även en ständig nedbrytning som börjar redan i 25-års åldern. 

Produktionen av det kroppsegna kollagenet minskar i takt med att vi blir äldre, samtidigt som nedbrytningen fortsätter i samma hastighet, vilket bland annat leder till en tunnare hud med mer framträdande linjer och rynkor.

Kollagen typ I – förekommer i stora mängder i hud, hår och naglar samt i ben. Det återfinns även i tänder, senor, ligament, interstitialvätska och organ. Denna kollagentyp står för upp till 90 % av allt kollagen i kroppen. Kollagenet bidrar bland annat till att göra huden återfuktad och elastisk vilket i sin tur gör fina linjer och rynkor mindre synliga. Kollagenet stärker även upp svaga eller skadade naglar och bidrar till att minska håravfall och gör därmed håret tjockare och friskare. 

Kollagen typ II – återfinns främst i leder och brosk och är det dominerande proteinet i ledbrosk. Detta gör kollagen typ 2 populär att tillsätta i kosttillskott för just ledhälsa.

Kollagen typ III – finns liksom kollagen typ 1 i huden, men även i muskler och blodkärl.

Med andra tankar

Handarbete

Apropå stickandet som jag nämnt tidigare, så är det en polotröja det är frågan om. Den är till min yngsta, och vi – jag och min mellersta dotter – ska dit och hälsa på över Allhelgona.

Fjorton mil dit och lika långt hem igen är visserligen görbart på en och samma dag, men nog är det skönt när man äntligen träffas igen, att kunna ta det lite lugnt och sitta där på kvällen med mys och prat. Och huset är ganska stort.

Tröjan ja! Den hade jag hoppats bli färdig med till dess, men det ser dåligt ut med det. Hade inget mönster som passade garnet, så har fått pussla och mäta och testa.

Ändå blev det för smalt ovanför ärmhålen så det är tre gånger jag har stickat den delen. Bak och fram. Etersom jag stickade både bak och fram samtidigt på en rundsticka. Så lagom kul att repa upp…

Samma gäller ärmarna. Stickade båda två samtidigt på rundsticka. Hade gjort ungefär två decimeter när jag insåg att de var alldeles för smala. Så ännu en upprepning. Eller två, snarare. Räkna, mäta, kolla det mönster som var bäst, räkna igen… puh…

Nu är i alla fall fram och bak klara och jag har kommit en bit på väg med ärmarna. Och jo – det verkar fungera så här. Och även om jag inte hinner mer än att sticka ärmarna klara – vi kör på fredag eftermiddag – så kan det vara bra trots allt. För då kan man tråckla ihop delarna så hon får prova. Och hålla tummarna att det stämmer.

Med lite tur då, så kanske jag hinner medan vi är där, att montera riktigt och sticka polokragen. Och med lite tur här hemma innan dess, så hinner jag både sticka ärmarna och tråckla ihop tröjan.

Ett litet P.S.! Det här inlägget har legat som utkast några dagar. Glömde alldeles bort det när nåt annat kom i vägen.
Vi åkte inte till Österlen i helgen. De där nya direktiven, ni vet… och tröjan är inte färdig än. Men jag har kommit längre med ärmarna. Nästan uppe vid ärmhålorna nu.

Denna bilden från Pixabay
Med andra tankar

Höll på glömma

I går eftermiddag först, och inte särskilt tidigt på eftermiddagen heller, såg jag nåt som påminde mig om att det var helgen för att ställa om klockan till vintertid. Vad det var som påminde mig om det, försvann dessutom omedelbart ur huvudet.

Inte för att det var hela världen om jag skulle glömma. Inte förrän i så fall i morgon, när det är dags för basaren klockan ett.

Vänta nu! Om jag hade missat att ändra klockan, och inte ens sett att det var rätt tid på alla elektroniska automatiskt uppdaterade prylar, hade jag då kommit dit en timme för tidigt eller en timme för sent?

Nåja! Nu blev jag ju påmind så den frågan blir inte aktuell. Men nog önskar jag att den där sommartiden blir permanent. Den där timmen tidigare som det blir mörkt nu, känns värre än den där timmen som blir ljusare på morgonen. Vilken i och för sig också den snart äts upp av vintermörkret.

För övrigt är det grått, mörkt, mulet, regnigt – men inte så kallt – här och nu.

Med andra tankar

Var kommer dom ifrån, egentligen?

Lössen! De där infernaliska som bara finns där en dag. På toppbladen. På krukväxten. Små, pyttesmå! Inte mycket större än ett dammkorn. Antar det var ullöss jag såg.

Till råga på allt! När jag rörde vid bladen så HOPPADE en av de där prickarna! Undrar just vart.

Ja! Det var förstås Scheffleran. Suck… Hade en annan schefflera tidigare som fick såna här löss, så jag blev tvungen att kasta den till slut. Inget tycks ju fungera för att få bort dem. Och säg nu inte såpa…

Just nu står den i duschen. Vet inte var jag ska göra av den sen. Brukar ha den på soffbordet. För stor för fönstret numera.Hur långt kan en sån där liten rackar-lus hoppa egentligen! Kan den nå fönsterkarmen? Är i och för sig över en meter dit.

Så vart tog hoppjerkan vägen!!!

Finns det nån risk att den gillar en doftpelargon!!!! Hemska tanke! Vill inte mista min Doktor Westerlund – som egentligen också är för stor för fönsterkarmen. Vore värre än 10 scheffleror i sophinken! Har också en liten en där, som kanske är en ampellilja. Tycker bara att bladen är lite för breda för att vara det.

(P.S. Liljan överlevde faktiskt Ikea’s överbevattning. Men 75-80% av den ruttnade bort för rötterna var helt förstörda. Trodde jag skulle bli tvungen slänga hela krukväxten, men några såna där små rosetter i mitten hade överlevt och tog sig. Köp aldrig krukväxter på Ikea om jorden är genomvåt!)

Med andra tankar

Che sera, sera

Det blir allt mörkare, allt kyligare för var dag som går. Nåja, på dagtid när solen skiner är det väl fortfarande ganska skönt, särskilt om temperaturen kommer upp till 14-15 grader. Men så är det ju det, att det är mörkare längre på morgnarna och blir mörkt allt tidigare på kvällarna. Det är höst.

Eftersom man nu bor där man bor, är det bara att acceptera. Men jag har nog lättare för att acceptera vinterkylan än vintermörkret. Man sitter här i sin lilla grotta i det artificiella ljuset på kvällarna och det är som om det inte riktigt räcker till.

Det kan bli ljust nog, rent tekniskt sett. Tänd alla lampor precis överallt i lägenheten så kan ingen klaga på den delen i alla fall. Det är bara det, att det är fel sorts ljus!!!

Men det blir väl vår igen, och sommar.

Man kurar med böcker och filmer, stickar tröjor och spelar fåniga spel på iPaden. Är oförlåtligt slö när det gäller disk och städ (jo, jag förlåter mig), och är allmänt seg.

Är förkyld dessutom. Inget stort. Bara vanligt. Dom vanliga förkylningarna existerar faktiskt fortfarande. Med snuva och snora, nysningar och ont i huvudet, och klibb i ögonen.
Men jag har ingen feber…

Jo men visst! Visst finns dom! Om dom bara hade låtit bli att sätta sig på musklerna!!!
Den stelheten räcker minsann till och blir över redan utan förkylning!

Men så har det varit i många år!
Virus-uschlingarna hittar väl de svagaste punkterna…

För övrigt har jag ägnat en hel del tid åt Odlarföreningen. Inte i form av trädgårdsarbete – det sa jag ifrån redan från första början att jag inte tänkte befatta mig med. Inte heller har vi några möten stup i kvarten. Kommer ett styrelsemöte den…

… hoppsan!!! Det hade jag inte skrivit upp! Tror det är i nästa vecka… Fredag???
Men blir säkert påmind…. jag är ju kassör… och alltså med i styrelsen… och så är jag webmaster…

Alltså! Jag har ju hand om webben! Har nog nämnt det nån gång. Hemsida, blogg, Instagram, Facebook… Fast Hemsidan behöver man nästan aldrig göra något åt, inte sedan jag skapade den i våras. Instagram är ganska så lätt och snabbt gjort, och då skickas det automatiskt vidare till Facebook, så den rackarn behöver jag inte bekymra mig så mycket om. Så det är bloggen – som mer fungerar som en hemsida men som uppdateras lite då och då med inlägg…

Nyfiken? Var så god! ”Odlarföreningen_hbg”

Jag har hållit på att lägga till lite nya grejer där, och kollat upp eventuella andra teman, och skrivit nya inlägg…. varit flitig…

Har väl varit på flykt från städning med mera…

Med andra tankar

Jag fattar inte…

Nä, just så är det! Jag fattar inte vart tiden tar vägen! Till exempel. Härom lördan var jag och fick en prova-på behandling Reiki, men var det för en vecka sedan eller två???

Det är så mycket jag tänker göra – men inte blir det gjort, inte! Inget märkvärdigt egentligen! Det kan vara att städa badrummet, eller skriva ett blogginlägg eller läsa andras bloggar – eller precis vad som helst! Diska… Laga vettig mat (det händer)… Gå en promenad… Göra den där Yoga-stretchen för nacke och rygg…

Men jag bara slöar jag…
Och tiden rullar på…

Okay! Jag läser en del… och ser på film ibland… Är ute och cyklar förstås! Bokstavligen! På en cykel! Vad trodde ni, egentligen?

Gör ju ett och annat till föreningen… Ibland…

Har fixat en del för Instagram åt min dotter, frisören…
det händer saker där,
mycket nytt är på väg att komma till. 😀

Alltid är det nånting!!! 😀 😀 😀

Men på det hela taget!!!! Känner mig slö och slapp… nä, rent ut sagt LAT!!!! Och fastnar på iPaden med ett spel eller pussel. (Hittat ett par spel som kräver lite intelligens, logik och tålamod. DET tycker jag är kul!)

Men känner mig ändå en smula usel eftersom jag inte gör det där jag egentligen vill göra. Skriva! Blogga! Kolla in era bloggar bättre…
Träna mera… promenera mera… dansa till youtube på kvällarna…

… och se till att städa min lägenhet i samma takt som jag skitar ner…

Fast det ÄR en sak jag äntligen gjort slag i saken och tagit ett beslut om en viss sak, eftersom den saken har stressat mig och därmed varit huvudorsaken till att jag varit så SLÖ, SLAPP och LAT!!!!

Stress tar energi!!!

Se! Jag hittade minsann en ursäkt i alla fall!!! Och en relevant sådan.