I dag har jag gjort nåt jag aldrig tidigare har gjort. Jag har suttit med i ett telefonmöte. Det var föreningen som helt enkelt var tvungen att arrangera nåt, det var flera månader sen sist. Styrelsemöte hade vi i oktober, men då var inte jag med, och medlemsmöte var si så där 4 månader sedan.

Ordföranden och jag har ju haft kontakt via telefon, mejl och sms, samt träffats vid ett antal tillfällen, men då har det bara varit vi två. Och vi i föreningen har ju träffats på odlingarna då och då, men då har det varit utomhus och det har aldrig varit alla på en gång heller. Denna förbenade Corona som infiltrerar och isolerar…

Men nu var det tvunget att ha nån form av medlemsmöte, och då blev det sånt där per telefon. Och jag blev jättenervös när jag fick reda på det och ville helst springa och gömma mig.

Jag är nämligen ingen telefonmänniska för fem öre. Skriver betydligt hellre än pratar i telefon, även om jag förstås ringer nödvändiga samtal när det krävs. Och givetvis pratar jag med familjen och mina vänner. Men på det stora hela drar jag mig för telefonsamtal. Vet inte varför. Har jag alltid gjort det?

När jag måste ringa upp nån okänd, måste jag liksom ta sats, förbereda mig. Och värst är förstås oförberedda samtal. Liksom i stort sett allt annat som är helt nytt och okänt för mig. När jag ska göra nåt jag aldrig gjort förr. Men får jag bara tid på mig att förebereda mig på saken ifråga, ta reda på fakta om det är det som behövs, och rent mentalt se vad det är frågan om – så brukar det gå bra sedan. Oavsett om det gäller att ringa en myndighet, sätta upp persienner eller nåt annat praktiskt jag sällan gör eller aldrig gjort tidigare (läser manualen och tänker igenom varje steg först), eller nåt annat som är nytt.

Det var på så vis tur att jag fick reda på det här i god tid, för då hann jag förbereda mig mentalt, få det att landa i mig att det ju inte är nåt speciellt med sånt här, och då gick det också bra i eftermiddags. Det var ju inte videosamtal!!! Då hade jag freakat ut helt! Inte för att jag var helt kolugn, men tillräckligt avspänd för att inte backa ur projektet. Jag satt ju faktiskt hemma i lugn och ro. Hade ätit lunch och såg till att ha kaffe inom räckhåll. För övrigt så gillar jag inte FaceTime heller!!! Har tagit bort den funktionen från min iPhone.

Men efter den där en- och en halv-timmen, gick jag fram och tillbaka i lägenheten en bra stund. Pacing, som det heter på svengelska. Kände att jag hade behövt ge mig ut i friska luften på en promenad, men det hade hunnit bli nästan helt mörkt, och dessutom lite lätt disigt. Kändes inte helt lockande. Fortsatte istället att gå fram och tillbaka i lägenheten, med balkongdörren öppen, tills jag hade gått av mig stressen. Pratade också med ordföranden i telefon ett tag medan jag stegade hit och dit och tillbaka igen, om hur det hade gått på mötet. (Bra! Får man väl säga. Det flesta av oss var inte vana vid telefonmöte, och trots att vi inte var tillräckligt många för att kunna rösta om nåt. Fast det behövdes aldrig.)

Människor är ibland så förunderliga. Har förutfattade meningar om vad de ska ”få”, har krav och förväntningar på vad andra ska göra, men tänker inte en sekund på att de själva kanske har en del de ska göra. De som har ansvarsområden har faktiskt skyldighet att lämna in rapporter om det som hänt under året och deras erfarenheter och tankar om det. Det behöver inte vara långt, det är ingen roman de ska skriva!
En person lämnade in en muntlig kort redogörelse nu på mötet, men hon är också en van föreningsmänniska. För det är inte ordföranden och kassören som ska göra allt, som vissa tycks tro. Till och med sekreteraren… oj, vilka episoder och händelser jag skulle kunna berätta apropå det ämnet… men då hade jag hemfallit åt tjafs.

Nu, tillbaka till där jag var innan. Det där med motstånd mot vissa saker. Vill inte kalla det rädsla, det är inte så det känns. Snarare som att jag har nån sorts behov av att ha kontroll. Det är inte lika illa ställt med mig på det där viset nu som det har varit förr, och jag vet inte hur det överhuvud taget kan ha blivit så. Minns inte att jag drog mig för vissa saker när jag var ung.

Vad jag fortfarande känner kompakt motstånd emot, är att åka med på utflykter där man inte vet ett smack om vart man ska åka, vad man ska göra när man är där man ska vara, eller när man kommer hem igen. Eller på vilket sätt. Gemensamma bussutfärder? Nej tack! Jag kan åka till främmande ställen, däremot, om jag vet vart jag ska, och om jag själv kan ta mig både dit och hem, utan att vara beroende av någon annan. Jo, jag kan åka med nån jag känner väl. Döttrarna till exempel.

Låter säkerligen helt snurrigt, och jag hade nästan glömt att jag under många år har reagerat på det här viset. Misstänker att det började under de år jag levde med nästan daglig ångest. Tycker inte att jag minns det från tiden före. Åtminstone inte i så hög grad. Och varför är det numera betydligt lindrigare? Bortsett från bussutflykter till hemligt mål då, och att jag behöver förbereda mig inför okända saker? Jag tror att jag är spontan, men det är nog bara när jag själv hittar på nåt.

Men just det där behöver inte nödvändigtvis vara en negativ egenskap eller beteende. Ta till exempel när jag nu ska sätta igång en ny iPhone jag köpte nyligen. Jag förbereder mig mentalt, tar reda på hur man gör det, vad jag behöver tänka på att göra innan så inget blir fel. Har jag allt tillgängligt som jag kan behöva? Och sen tar det ett tag innan jag landat i den där känslan av tillförsikt, att jag har koll, och sen gör jag det. Det är väl uppemot 1,5 år sedan jag köpte den jag har nu, så hur man gör är inte helt främmande, bara att jag inte har rutinvana, och nån gång tidigt i somras köpte jag in ny iPad. Men att få igång den var enkelt. Till den behövde jag ju inte fundera på SIM-kort, Bank ID eller Swish.

Sen kan det förstås ibland ta lite tid till, innan jag väl får gjort nåt. Men det är ju bara det där vanliga, att allt inte blir gjort med en gång. Precis som disken och dammsugningen… men det blir gjort!!!! Sedan.

Jaha! Inte visste jag att det var det här jag skulle skriva om idag. Får väl säga att det var ganska så upplysande för mig själv, om mig själv. Så antagligen behövde jag få upp det till ytan. Och då är det bara att tacka och ta emot, och kanske slänga en tanke eller två på vad det här beteendet kan bero på. Bara uppmärksamma det, se det! Inte gräva ner sig i det.

Delvis är det nog min personlighet som ligger i grunden. Man ligger inte i ADHD/Asperger-spåret utan att det är som det är. På både gott och ont. Eller också kan vi kalla det för att vara introvert. Det går bra det också. Och gu’ vad det kan vara lugnt och skönt att inte ha för mycket med människor att göra. Man undgår mycket tjafs då. Vilket alltså också dök upp under mötet i eftermiddags.

Ordföranden sa i vårt samtal då efteråt, att han ibland undrade om jag forfarande var kvar online. Jo, jag hade varit kvar hela tiden, men jag sa inget om jag inte var tvungen eller hade nåt att säga. Man ska inte lägga sig i för mycket när vissa – särskilt en viss – håller på att breda ut sig. Alltså tjafsa.
Han och jag skrattade åt det, då när bara vi pratades vid.

Och resten som jag skrev här innan, har jag raderat. Man kan inte bre ut sig hur mycket om vad som helst. Bara så ni vet. Då blir det bara tjafs.