I går alltså. Det där med ljusstake och allsång och ingen kanelbulle.
Men om sång och musik är helande, så behöver jag sjunga massor idag. NEDRANS!

Även om jag inte har nåt emot att sjunga i sig, så är anledningen till att det behövs nåt drastiskt inte helt kul. Är stiff as a board i ryggen nu på morgonen. Som en ekplanka!

Efter fyra månader med ischiasbesvär och ökande stelhet i ryggen och värk nedåt benen, tyckte jag i söndags eftermiddag att något hade börjat släppa i kroppen. Något kändes lättare, och… jag kan inte beskriva det! På något vis visste jag att nu äntligen skulle de där problemen vara över. Även om jag krasst räknade med att det inte skulle ske på en sekund direkt, så i alla fall från och med nu börja klinga av.

Och visst är det en lättnad även idag till skillnad från tidigare månad (särskilt), men ryggen var så stel och gräslig när jag klev ur sängen att jag mest bara ville skrika rakt ut. (Varför gjorde jag inte det egentligen?) Till råga på allt var jag tvungen tvätta håret. Och nej, det kunde inte vänta tills i morgon för då har jag en läkartid halv nio. Tidigt nog för en nattuggla. Går inte upp ännu tidigare bara för att tvätta håret. Och jo, det gick! Även om det blev en snabbdusch, och att jag inte skrapade  bort nåt vatten efteråt. Bara torkade lite halftomhalvt på kaklet och det rostfria med handduken. Avskyr städa bort kalkbeläggningar…

Vadan detta nu då? Tja! Jag behöver inte fundera särskilt länge för att hitta den troligaste anledningen. Då på eftermiddagen bland tanter och kyrkfolk var det ju frågan om att sitta på en stol i två timmar. Lägg till det en smula nervositet redan innan eftersom det hela var nytt för mig – alltså lite spänningar redan där.

Sen blev jag förstås inte sittande  två timmar i sträck! Första timmen under quizet satt jag och kände mig som den där berömda plankan ända från huvudet och ner till ändalykten. Steeeeel, spääääänd, nån sorts ont i det hela. Det släppte väl något efter ett tag, men helt bekvämt blev det inte trots att stolen i sig var rätt okej. Så i andra halvlek, efter kaffet och den oätna kanelbullen, stod jag större delen av den timmen och rörde lite smått på mig. Inte helt bra det heller, men bättre än alternativet – sitta.

Först när det hela var slut och det var dags att ta sig hem, kände jag hur det släppte i ryggen. Resten av dagen sen var helt härlig! Först satt jag ute på altanen så länge det var tillräckligt varmt, senare blandade jag konfekten med att skriva, lyssna på 60-tals musik, sjunga, diska, flera småpass med lättare gymparörelser, dansade lite (!)… Och det kändes prima och jag var hur lycklig och glad som helst.

Och så  vaknade jag i morse med den där ekplankan till rygg. Och det är inte behagligt när det liksom domnar och stelheten når ända upp i huvudet. Men jag tror ändå att det som började lätta i söndags, faktiskt håller på att lätta fortfarande. Det är i alla fall vad jag vill tro. Vill ska vara vad som faktiskt händer.

Så jag ska försöka lyfta från arbetsstolen nu och ge mig ut på en liten cykeltur. Det brukar hjälpa, brukar mjuka upp de där spända musklerna och få ischiasen att släppa taget. Och sen idag är det väl gladmusik som gäller. Så mycket som möjligt!

Ursäkta gnället – men jag jobbar faktiskt med manuset också. Bara inte precis just nu…

Alltså… Jag bor nära en kyrka. Men jag har bara varit där inne en enda gång sen jag flyttade hit för nio månader sedan. Det var en konsert på julaftonseftermiddagen. Knökafullt i kyrksalen då. Jättehärlig musik.

Men trots att jag tillbringar tid i ”min” kyrka inne i stan då och då under veckorna – gör de där affisherna och annat layoutmössigt – så kan jag inte direkt anklagas för att vara kyrkosam. Men det är mest gudstjänsterna jag undviker. Men för att inte halka vid sidan om ämnet här, utan skriva det jag faktiskt tänkte skriva, så var det just det att jag var där i eftermiddags. I kyrkan. Eller rättare sagt, i församlingssalen.

Det var en TRÄFF! Det var musik med quiz… och kaffe med kanelbullar… och … mest gamla tanter… och allsång. Det är alltså där man har hamnat nu… som pensionista… götapetter…

Hur som… Fem herrar i mogen ålder serverade alltså musik med quiz, typ tipspromenad utan promenad. Nio gamla godingar spelades och vi skulle svara på ett-kryss-två-frågor i anknytning till dem. Och så en utslagsfråga. Om nu två eller flera skulle ha högsta poäng. Givetvis var utslagsfrågan den att man skulle gissa hur många spikar det låg i en glasburk. Gammalt hederligt test, det där…

Nå, de nio låtarna excellerades, damen närmast mig och jag blev kompisar, alla gissade – eller visste – och sen vart det kaffe. Med den där kanelbullen. Men inte till mig för jag äter inte kanelbullar. Så det så…

Jag blev nummer två. Inte i kanelbullsätning alltså utan i musikkunnande. En gammal dam hade åtta rätt, sen var vi några som hade sju. Och så var det ju den där gissningen… 153 hade jag dragit till med, vet att det alltid är fler än man tror i såna där burkar. Det var 131. Och som nummer två att välja vinst, gick jag med hakan i golvet av pur förvåning att jag faktiskt hade rätt på sju av frågorna. Rena turen, antagligen. Kunde några, chansade på några, kompisen intill och jag viskade lite sinsemellan – men svarade inte samma…

Jag valde ljusstaken. En ljusstake är aldrig fel. Jo det kan den vara, för det beror ju på hur den ser ut, om man gillar den. Men en sån här svart sak för värmeljus kan man alltid ha nånstans i bakfickan. (Jaså? Inte det?) Men de silverfärgade värmeljusen med nån sorts silverfärgad blomdekoration på ovansidan var och är nog bland det fulaste jag sett. Men det spelar ingen roll, för dom kommer snart att vara uppeldade… öhhh… tända och utbrunna…

Och på det så var det allsång. Harre je…! Jag som inte sjungit på åratal. Och definitivt inte allsång! MEN DET VAR KUL!!! Så det där gör jag gärna om. Går till den där träffen varannan måndageftermiddag under hösten. Nästa gång ska vi undfägnas med ett melodikryss. ”Vi ses nästa gång”, sa kompisen när hon gick. ”Det gör vi”, sa jag och fick en plastkasse av prästen som var väldigt trevlig. Prästen alltså, inte plastkassen. Den var bara gul och prasslig.

Vad jag gjorde fel på?
Var föddes Sven Erik Magnusson i Sven-Ingavars? Karlstad, Sunne eller Grums? Lilla Grums, tänkte jag smått ironiskt, kan ge mig den på att han föddes där. Men det kryssade jag förstås inte för. Det borde jag gjort

Och jag hade en annan bild i huvudet än en nyckelharpa, för jag valde inte att den hade 20 strängar, Undrar just vad det var för instrument som gömde sig bakom tredje ögat. En tolvsträngad basgitarr? Finns det? Eller nån sorts klumpig luta? Kanske var det nån hemmasnickrad historia jag sett nån gång, för jag kan inte hitta nåt liknande på nätet. Eller kanske jag sett det i nån fantasy film… eller i en animerad film… som en gitarr med två sammanvuxna halsar och två huvuden, Platta huvuden, inte normala gitarrhuvuden… äsch… spelar roll… bara fantasy…

Nu i kväll öppnade jag youtube och sökte efter svenska 60-tals låtar. Sen stod jag och diskade (bland annat) och sjöng med där jag kunde och småjazzade med ändalykten i takt. Så snälla nån! Vilken dag! Jag mår så bra så jag måtte ha kommit tillbaka till livet nu. Mådde bra gjorde jag i och för sig redan före Träffen idag, men den spädde ju på lite extra bland må-bra-hormonerna. Är det musik som är nyckeln till hälsa och att sjunga som är bästa terapin?

Innan jag ens hade satt mig ner för att äta lunch idag, hade jag fått lusten att cykla bort till stamloppiset. Det var länge sedan jag var där och tänkte jag kunde väl strosa runt lite i alla fall. Kolla om där är nåt klädesplagg som faller mig i smaken, eller några böcker. Även om jag bestämt mig för att inte köpa fler böcker som fyller upp här. Det finns ibooks!!! Och bibliotek! Men titta kan man ju!

Så jag åt min sallad och cyklade sedan i väg. Var där fem i halv två. De stänger två…
Men kommer å andra sidan inte långt, för bland det första har de dels porslin, dels… matbord

Och där var det! Precis sådant jag velat ha till köket ett bra tag nu, till mitt lilla pjuttekök.
Jag har mätt och rönt att bordet inte får vara mer än 75 x 75 cm. Jag sa ju att jag har ett tinyminikök…
Och det är inte helt lätt att få tag i det! Åtminstone inte där jag har tittat, där man har bord till kostnader som inte är hutlösa. Förresten! Det vete sjutton om det finns så många 75×75 bord i matbordshöjd över huvud taget. Mer än på IKEA. Där vinns ett vitlackerat för 395:- Heter väl Lidingö eller nåt sånt. Lindholmen kanske… eller… whatever…

Men då ska man ta sig till IKEA också. Sju mil till närmaste. Inga problem. OM MAN HAR BIL!

Mackompisen skulle till IKEA minst ett par gånger under sommaren. Sa han och lovade köpa hem åt mig. Köpa hem. hehe… Men endera kom inte han heller dit, eller också glömde han bort mig.

Birgitta vill uppenbarligen inte köra så långa sträckor (host host) och Pernilla skulle tycka det vore kul… men varken hon eller jag har pengar i nån större mängd nu (nånsin?) så vi sa: nån gång längre fram.

Och inget vettigt bord har jag hittat nån annanstans för att ersätta klumpiga åbäket slagbordet jag har nu. OOPS! Hade tills för några timmar sedan! För där, på loppiset, fanns det. Ett 75 x 75 bord OCH BETYDLIGT BÄTTRE ÄN IKEAS!

För det första: I trä! Rejält, stadigt, fyra ben ett i vart hörn (en liiiten bit innanför) OCH två stolar! Lika stadiga! Allt detta för 500 kronor!!! Perfekt! Man ska ha flyt. Man ska räkna med flyt. Att det dyker upp just det där man vill ha. Det skulle jag ha, bestämde jag. Trots 500:- som nog tandläkaren vill ha om nåt tag. (Skjuter lite på det kanske?) Eller optikern. (Det ordnar sig)

MEN! OKEJ! FÅ HEM DET DÅ???

Dom tar 300:- för hemkörning. ÅTTAHUNDRA FÖR ETT BEGAGNAR LOPPISBORD MED TVÅ STOLAR. HMMMM… Liiiite surt. Okej om man köper en soffa eller ett par olika saker samtidigt. Liksom mera! Men om jag så bara köper EN stol – för stor att ta på cyklen – och då ska betala 300:- för hemkörning… surt surt surt. Eller som folk säger nu för tiden. Det suger! Föredrar det uttrycket på engelska: IT SUCKS!

Okiddoki! VEM kan jag då ringa för att be om hjälp hämta. Om inte i dag så…
Birgitta! Chansar med henne först. Har större bil än Pernilla.
Jag ringer med en gång.
Hon svarar på studs.
Jag förklarar situationen, säger att dom stänger om en halvtimme, så vi kan hämta den på måndag — och hon svarar. ”Nä jag kommer med en gång.”
OCH DET GJORDE HON! !!!!!!!

Det är nu man börjar fascineras lite extra!
Jag har alltså funderat ut vilken typ av bord jag vill ha, vitt, trä eller gladfärg, 75×75, hörnben, stabilt nog för iMacen…
Får för mig att cykla till loppiset just idag, och där finns detta bord. Ringer Birgitta som JUST precis då har tagit telefonen för att ta med den ut i trädgården.
Och det lustigaste är nog: att Pernilla hade föreslagit att jag borde ha ett bord med en liten klaff, rundad…

Man kan kalla det för slump, bönhörelse, law of attraction eller vad man vill. Jag fick enkelt, snabbt och behändigt det jag ville ha, har företällt mig hur det ska se ut – och visste jag skulle få! Bara inte när eller varifrån.

Och sen efter te och kaka och bubbelglädje i kroppen (nej inte drickbart bubbel, te sa jag) monterade jag fast benen och satte bordet på plats. Och nu när det hunnit bli kväll och jag sitter här i hörnet, känns det jättemysigt!
Vet bara inte riktigt var jag ska ställa stolarna…

Det gick för övrigt till på liknande sätt när jag fick min lilla gulliga pjuttelägenhet… den möblerade jag på pappret och dagdrömde om långt innan jag ens sett den i verkligheten… och kände att den var min…

Minnen dyker upp när man tittar igenom sina gamla foton. De behöver inte vara särskilt gamla för den sakens skull.
Och man ser på dem och tänker, varför har jag inte kvar det där längre? Eller… Varför flyttade jag?

Men allt försvinner – förr eller senare – och det vore idiotiskt att binda sig vid materiella ting. För det hindrar en att gå vidare. Och även om man ibland skulle gå fel – kan det i slutändan ändå visa sig vara rätt.

Memories don’t have to be old to awake nostalgic feelings. Why did I get rid of that, those, them… ? Why did I move!

But nothing lasts forever. Shouldn’t. That would create hinder to further development.

At that time, just four years ago, I didn’t make any posters, images, leaflets, flyers or any other visual creations. I had never even tried to edit any of my photos into colorful experiments. Well, almost nothing af that sort, anyway. I occasionally took some photos. And out of stupidity and ignorance destroyed most of them.

And I din’t work on my novel, it – those, I have more than one, were lying unseen in a folder awaiting me to ”wake up” again. I wrote lots and lots between 2006 and 2011, not quite as much after that. Until recently. Now I write at least something almost every day. Sometimes for several hours.

I have a different life now. Better? Maybe. In many ways I would say so. But better or not isn’t the issue. The important thing is, that it’s different. And it certainly is! I’m not stuck in the past!
Who could anyway? There’s continuously a new ”Now” to live in. A new second! So why linger on past ones!

In spring 2010 I started my first wordpress-blog. I called myself ”Coffee” and wrote solely in Swedish. No pictures. It was during this period I got the diagnos ADHD, but not only that occurred. I remember writing a lot in that blog for about 1,5 -2 years, and I wrote a lot. About life, memories from childhood, about relations, daily work-experiences. But maybe most of all how it was to go through this psychological examination, Tests, Tests, Tests, as well as the hours and days I spent at this  ”work” I had to go to.
And , bu the way, I really wrote well…

That blog doesn’t exist any longer, but I have all my writings from that time. Think it’s about time to re-read what I wrote way back then.

Now now… Thats nostalgia.

Och för er svensktalande vänner, jag säger bara så här: AF och Fas3. Och något som påstås ska vara rehabilitering. Men just då, ett par perioder dels under 2010, dels nåt år senare, hade jag det bra, trivdes och trodde faktiskt på framtiden.

Framtiden kom nu, för lite drygt ett halvår sedan. Det var på tiden, skulle man kunna säga.

Weekly Photo Challenge: Rare

Jag har en utbildning som Zonterapeut i bakfickan. Eller om det är i jackfickan. Väskan? I en pärm? Ja, nånstans. Jag jobbar inte med det. Men emellanåt gör jag det på mig själv.

Det är inte helt lätt, det där. Att vända upp foten på ett sätt så man kommer åt att tryckmassera, och få nån effekt av det. För att inte tala om att det gör ont i fingrarna efter ett tag. Att behandla någon annan är lättare. Då sitter man ju framför ”offret” och kan använda sig av fulla styrkan i fingrar och händer. Kan använda även knogarna. Men nu när jag själv är ”offret” gäller det att hitta på nåt sätt som gör det hela lite enklare.

En massageapparat! En hopplös, alldeles för stor och tung mackapär jag köpte på Rusta för några år sedan för att kunna nå att massera ryggen. Den ser ut som ett i allra högsta grad förvuxet grodyngel, där svansen är det man ska hålla i och det stora TUNGA huvudet är där själva vibrationerna äger rum. Motorn i det hela! Dessutom skramlar det om on/off-knappen så man måste hålla ett finger på det för att inte freaka ut – alltså inte lämna handtaget! Vilken genomtänkt konstruktion alltså! Till råga på allt är den så förbenat effektiv att hälften kunde varit nog. Bokstavligt talat.

Massera mitt på ryggen – hela kroppen vibrerar, det skakar mellan revben och lungor (inte skönt alls). Massera längre upp mot nacken – ögonen börjar skallra i huvudet och om man skulle råka ha teve/datorskärm på med nån film, så hoppar bilden och ev text upp och ner.  Med andra ord – en massageapparat enbart användbar på skinkor och lår. Glöm allt finlir. Såvida man nu inte skulle gilla att bli tumlad. (Inte gilla…)

Men när man vill ha zonterapi fungerar den. Då ska det vara tuffa tag! Terapin brukar ibland kallas för ”smärtornas terapi” eftersom det kan göra rejält ont när man blir behandlad. Och det ska det göra! Det gör nämligen bara ont om det är några problem, och massagen/tryckandet är det som löser upp problemen och får dem att försvinna. Men det kan behöves ett antal behandlingar. Ibland bara en eller ett fåtal, ibland många.

I korthet, det finns punkter/områden på fötterna som speglar kroppens olika delar. Har stora likheter med akupunktur, för även om man vanligen tros bara behandla fotsulorna så finns det även punkter/områden på ovansidan av foten samt längre upp på benen. Man kan även välja att massera händerna, men generellt sett ger behandling av fötterna bäst effekt.

Det finns även behandlingspunkter på öronen. Massera öronen ordentligt en stund tills de blir varma, och det känns behagligt i hela kroppen. Avslappnat!
Faktum är att zonkartan för ett öra liknar ett fullgånget foster, med huvudet längst ner i snibben, och längs örats ytterkant finns reflexerna för ryggraden. Ganska enkelt att ge sig själv massage, kan göras när som helst och var som helst. Fast öronen blir röda, bara så ni vet.
Som en liten kuriosa kan nämnas att där man oftast får hålet till örhänget, är just vid punkten för ögat. Så man kanske ska ångra sig att man lät göra hål i öronen en gång i tiden. Men det finns andra punkter för att generera bättre syn så det kanske tar ut vartannat! För övrigt finns olika behandlingspunkter även i ansiktet.

Läs här om Eunice Ingham

Andra terapier vid sidan av reflexzonterapi, som det egentligen heter, och akupunktur är t.ex akupressur och shiatzumassage.  Alla dessa använder sig av de punkter och energibanor som löper genom hela kroppen.

Vad anbelangar just den vanliga zonterapin på fötterna och var reflexpunkterna för de olika organen ligger, så sett från undersidan av de båda föttern är zonkartan där praktiskt taget identisk med en anatomisk karta av kroppen.

Nu var det egentligen inte min avsikt att hålla nån sorts föreläsning om zonterapi här, vet inte varför det blev så att jag flöt över ämnet från egenbehandling till information, men här är en länk till en sida jag hittade om zonterapi. Finns flera. En fullständig förklaring till vad zonterapi är, historik, användning och behandling skulle lätt kunna fylla en hel hemsida. Har inte tänkt göra en sådan hemsida, fast… … nääääää…. tror inte det… för mycket jobb…

Här och nu, eller rättare sagt i går kväll, satt jag med den där skallrande massageapparaten och lät den arbeta dels på hela fosulorna rent generellt, men koncentrerade mig sedan framför allt på nacke, ryggrad, bäckenparti, knä och ischiaspunkten. Det är förstås inte första gången, har hållit på nu under några veckor att med några dagars mellanrum ge mig själv behandling. Men inte förrän nu har jag hållit på så lång stund med enbart skelettet. Men med en 3,5 mån gammal ischias och allt det andra som blivit lidande pga av ischiasen – eller som har samma orsak – så är jag så trött så jag kan spy på att inte kunna röra mig som jag vill. Och inte lata mig heller för den delen, för då gör det ont av den anledningen. Sitta och ligga är livsfarligt! Så 45 minuter intensiv vibrationsterapi (!) kombinerat med att jag använde händerna och fingrarna också runt stortån (nacken) …. alltså!!!!! Visst måste det göra nytta nu!

I vart fall så kändes fotsulorna nästan konstigt mjuka när jag sedan gick ut i köket. Det var som om det var golvet som var lite mjukt, nästan som gummi, och att jag sjönk ner lite i det. Hoppingivande, tyckte jag.

Och jo! Zonterapi fungerar! Det vet jag av erfarenhet! Men man måste hålla på tills dess att behandlingsperioden är över. Mycket vanligt är att det känns värre innan det vänder och blir bättre, men det är en positiv reaktion! Det visar att kroppen tar till sig behandlingen och börjat jobba på att bli hel, frisk, fungerande (välj själv vilket ord som passar bäst), för vad som egentligen händer är att kroppens egen läkningsförmåga har satts igång. Kroppen blev bara hjälpt på väg och kan behöva hjälp ett tag till. Först och främst tills det inte gör ont längre vid behandlingen, men helst ett tag till.

Och det kan ta tid! Kvick-fixar är aldrig bra fixar, i synnerhet inte om ens problem har funnits länge i kroppen.

Sen gäller det förstås att ta bort de faktorer i ens liv som har skapat ohälsan, värken etc. Kanske inte det lättaste. Ibland vet man ju inte själv. Och stress utifrån kan vara knepig att minimera. Men gör så gott du kan! Se till att röra på dig, ät näringsrik mat och gör så mycket som möjligt så ofta som möjligt som ger dig glädje. Då är du en bit på väg i alla fall.

Eller nåt i flera dagar. Fast jag gjorde alldeles för mycket i onsdags.
Jag var på sjukgymnastiken på förmiddagen (varför heter det inte friskgymnastik, för det är väl det man ska bli?) och blev så i gasen av det att allt var roligt sedan. Stannade flera timmar på ”kontoret” utan att därför göra nån större skrivarprestation – och cyklade sen en omväg hem.

Senare såg jag en kort video med Christiane Northrup som gav tips på en del gymnastiska övningar för att förbättra balans och styrka, så dem testade jag ju ett tag. På kvällen sen gick jag en promenad – inte särskilt lång… men sammanlagt den dagen blev det en hel del … rörelse…

I går var det inga problem. Idag slog stora stelheten till. Träningsvärk!
Men hade hellre fått bokstavlig värk än det här. Varenda muskelfiber knyter ihop sig som en snigel och skriker: ”låt bli mig låt bli mig”! Risken är väl att även jag kommer att se ut som en dont-touch-me-snigel för gott om det där beteendet fortsätter…

Okay! Samma dag gymmiset – inga cykelomvägar hem, och ingen extra träning… och hör sen!… tills tröskeln är överhoppad

För övrigt har det varit några riktigt fina dagar, och några ganska milda kvällar. Inte sitta-ute-sent-milda, men ta-en-liten-promenad-i-solnedgången-milda… inte illa det heller

Jojomensann!
Och jag fick feedback på Del 2 i torsdags. Muntligen. Bättre omdömen än jag vågade hoppas på! (Falsk blygsamhet…)

Det fantastiska var att MK (Mac-Kompisen och tillika testläsaren) hade läst både den version som jag skickade direkt efter att ha gjort den där första genomgången, OCH den mer bearbetade versionen jag skickade för si så där 14 dagar sedan! Eller när det nu var… Jag var imponerad och sällsamt förvånad, det var inte min avsikt att han skulle behöva göra det!

MEN! Vilken tur att han gjorde det! För jag hade varit på väg att redigera sönder alltihop. Alltså tagit bort alldeles för mycket i  min nit att få till en icke klottrig utan lättläst historia med flyt. Det var JAG som hade upplevt som om jag upprepat mig! Inte konstigt egentligen, efter alla gånger man läst, redigerat…

Nu minns jag inte exakta ordalydelsen han använde; men i mina ord sagt, så hade jag tagit bort för mycket av det som var hjärtat i det hela. Inte överallt och allting, men – fortfarande i mina ord – tagit bort en del av den personlighet som såväl karaktärerna har som berättelsen som sådan. Känslan av att som läsare vara med i berättelsen! Typ… sitta med där på altanen och fika med personerna. Vilket jag i och för sig hade med även i den mer redigerade versionen, det påpekade MK ett par gånger om, men det VAR INTE för mycket av den varan i första versionen.

I övrigt hade han bara gott att säga. Jag skriver bra och berättelsen drar läsaren med sig vidare. Han ömsom skrattar och gråter när han läser manuset, liksom jag när jag skriver det. Och det är så man ska göra, sägs det. Skriva något som man själv vill läsa och ha glädje av på ett eller annat sätt.

Så nu de här dagarna har jag gjort om alltihop! Nej! Inte riktigt så. Men jag har haft de båda versionerna liggande sida vid sida på iMacan, och jämfört stycke för stycke vad jag har gjort för ändringar, vad som behövde ändras tillbaka, och vilket där ändringen var bättre, och vilka helt andra ändringar som behövde göras. I stället för.

Och gissa vem som blev trött i huvudet till slut.

I går kväll och i dag har jag dessutom tagit mig en titt på prologen. Jo! Det ska vara en sån också, och jag har inte mindre än tre varianter flytande. Två där den andra är en förkortad variant av den första, och så en helt annorlunda. För sjutton! Det måste ju vara nåt som fullkomligt slänger in läsaren i själva berättelsen!

Men den behöver ju inte vara slutgiltig förrän romanen i övrigt börjar kännas klar. Så vi har lite tid på oss. Jag och MK.
Frågan är nu bara – har jag redigerat bort onödigt mycket i del fyra också? Hmmmm… Nå det återstår att se. Snart.

Och nu då? Jo jag hade tänkt läsa rakt igenom prologem, del 1, del 2 och del 3, med parallellberättelsedelar som hör till där, men har bara samlat ihop det delarna i ett gemensamt dokument än så länge. Men å andra sidan är ju dagen inte slut än. Och jag sov middag i nästan två timmar.

Tja! Det man inte gör på nätterna…

För övrigt jobbar jag i Pages för närvarande, för att kunna skriva var som helst och på vilken enhet som helst. iMacen eller MacBooken hemma beroende på var jag vill sitta nånstans. MacBooken med till ”kontoret” om jag vill jobba på det där MK är. Och på iPaden om jag inte vill kånka med mig nåt större. Eller som nu, när jag vill sitta ute i solen på framsidan och MacBooken behövde ladda batterierna. Senare, när de olika delarna är klara och allt ska bindas ihop, har jag tänkt lägga över texten på Scrivener.

Och! Jo! Det blev faktiskt sol idag, men inte förrän altanen låg i skugga.

Underrubrik:
Sommarn som försvann

Tagline: Sommaren då varma koftor, vindskydd och i övrigt inomhusaktiveiteter fick spela större roll än sol, strand, skog och långa sköna cykelturer.

Men det är inte vädret som gör att jag jobbar flitigt på mitt manus, det hade jag gjort ändå – men betydligt oftare sittandes på altanen.
Mina uteplatser/altaner/balkonger under mitt liv har alltid varit skrivande och läsande oaser. Oavsett hur de har sett ut. Men i brist på uteplats av något slag – har en fönsterplats fått duga.

Nu passar jag på sitta en stund därute med kaffet efter lunchsalladen – och lite choklad – medan det är en glipa mellan molnen. Funderar och smått hoppas på att den där björken som skymmer middagssolen ska blåsa omkull i stormvindarna. Men då måste jag väldigt snabbt flytta på mig…

För övrigt fick jag sätta lite press på min testläsare. Hur många veckor som helst får han inte ha på sig, även om jag sa att han inte behövde stressa. Lunchmötet i morgon då jag hade tänkt prata om just hans synpunkter på åtminstone Del 2 blev uppskjutet. Han skulle skjutsa fruns dotter till Landvetter. Kollektiv missuppfattning, kallade han det för de hade fått för sig hon skulle resa på fredag.

I mitt stilla sinne undrade jag om han hade glömt meddela mig det, om inte jag först hade råkat kolla upp så han inte glömt. En liten reprimand kunde jag inte låta bli att skicka tillbaka, där jag sa att lunchen var väl inte hela världen. Luncher kan man ha massor av! Men ville ha synpunkter på åtminstone Del 2. Eller få veta att den delen är okej som den är. Och både Del 1 och Del 3 läste han ganska snabbt och stormgillade dem!

Så tillsammans med förklaringen om missuppfattningen, kom också: Du får synpunkter på Del 2 i morgon.

Det är på tiden – och alltid något – även om jag hade hoppats han hade kommit längre i läsandet än så. Det är ingen petnoga korrekturläsning det är frågan om, inte heller nåt i stil med vare sig Heidenstam eller James Joyce utan väldigt lättläst, och han får faktiskt betalt för att göra den här genomläsningen.

Så till del 4 ska jag sätta en deadline. För jag behöver hans feed-back för att gå vidare… eller också får han strunta i det! Och ge tillbaka pengarna han redan fått .

(Han är förstås min Mac-vän också och har hjälpt mig supermycket under årens lopp, och min bäste vän rent generellt, så man får väl ta det hela med en nypa salt…)

Eller  på  Svengelska: Having a narrow point of view
Eller nåt…

Satt för övrigt sisådär 4-5 timmar tidigare idag med manuset. Prologen + Del 1 är nu lagda åt handlingarna (läs:i mappen för sammanfogning med de andra delarna). Del 6 och parallellberättelsen slåss med varandra i hjärnan. Funderar allvarligt på att ta tag i Del 7 tills de där båda bråkat färdigt.

Av allt det här blev jag så trött i huvet att jag cyklade hem – tog en omväg så det blev nästan en mil istället för knappt 4 km. Varmt var det, och kvalmfuktigt efter allt regn som öste ner under förmiddagen. Men kroppen gillade det! – Och jag också.

Och nu har jag suttit ungefär lika länge och bara lekt med Pixlr och några bilder…
Visst har man kul!