Skrivande

Blott en dag…

skulle man kunna säga. Ett ögonblick i sänder, fortsätter det.
Det är bara NU hela tiden, säger jag.

Ännu en lördag kan läggas till handlingarna. Eller glömmas bort. Det är ju ändå bara lördagar hela tiden. Eller fredagar. Hur man nu vill se på saken. En något mer deprimerande variation kan vara att det bara är måndagar hela tiden. Min syn på saken, numera, är nog snarast att det hela tiden är en dag. Och sen en natt. Men samtidigt ska erkännas att jag inte helt tappat bort att känna helg, när det är fredag eftermiddag.

Blev påmind om att det snart är midsommar. Helger på somrarna är värre än helger på vintrarna när man är ensam. På midsommaraftnar märks människor runt omkring mycket mer. Man känner grilldoft, hör skratt och musik. Folk som umgås och har trevligt tillsammans. Julaftnar och nyårsaftnar kan man kura in sig i sitt bo och dränka sig i filmer. Bad Santa till exempel.

Basfamiljen blir splittrad när barnen blivit vuxna, när några flyttat X antal mil, när… livet förändras.
Men nu tänker vi inte mer på det. Nej, inte nu! För nu är det snart midsommar. När man äter sill och potatis, och jordgubbar med grädde, och dansar en sväng runt en grönlövad stång och super sig full och otrevlig och spyr nästa dag – eller redan på kvällen – och så ska det slåss och bråkas och somnas i buskarna…

Nej den sortens midsomrar har jag aldrig haft. Däremot en hel del ensamma. En del av dem ensam med människor omkring mig. Då är de ensamma med mig själv bättre.
Hur det blir så? Tja… ibland blir inte livet som man trott att det skulle vara. Ibland av egen förskyllan, ibland bara blir det som det blir. Andra har sitt.

Råkade somna nån timme eller två i eftermiddags och vaknade ett par minuter i fyra. Såg först fel och tyckte klockan var ett par minuter i fem. Vad i… hela…? Men det var bara fyra. Det tog tid innan jag kvicknade till. Bakade sen en kaka med solrosfrön, och gjorde en mugg kaffe.

Och nu har det blivit söndag.

Skrivande

Ibland gör man misstag…

Men ibland kan misstaget nullifieras med en gång!
Som nu när jag föll för frestelsen att köpa ett premiumtema jag tyckte var jättefint. Visst provade jag funktionerna och möjligheterna innan jag köpte det! Så långt det gick att prova före köp!

Portfolion var tråkig – bara som en lång remsa med bilder som man klickade fram en i taget. Men även om jag funderade lite på att lägga in ett urval av mina bilder som en portfolio, var inte det något som kändes särskilt viktigt. Man kan lägga bilder i ett galleri på en sida istället.

Så jag slog till! Testade! Kostade mig 355 kr. Ingen jättesumma, men – som jag snart kom att tycka – en helt onödig utgift! Varför i hela friden hade jag inte väntat längre, funderat mera, testat ett par gånger till… Innan!

Ah… det hade nog inte hjälpt, för det var först när jag började sortera och sortera bort bland gamla inlägg, – renodla bloggen lite i riktning mot i huvudsak böcker, läsande, skrivande (i den mån jag nu skriver) och film – som jag la märke till alla ”flaws”

För först då märkte jag att temat uppförde sig konstigt! Till exempel! Om jag scrollade nedåt, gick in på ett inlägg och sen backade bakåt igen, förväntade jag mig ju att komma tillbaka till sidan jag nyss var på! Alltså till i det här fallet bloggsidan där alla inläggen låg i en kronologisk rad. He He!!! Inte heller. Jag kunde hamna precis var som helst, efter vad det verkade. Eller också visade sidan jag kom till bara ett mindre antal inlägg, så jag var tvungen gå till första början! Till ”Blogg” – senaste inlägget överst….

Rätt irriterande när man kanske är på bloggsida 3… eller 5… eller 8…
att vara tvungen börja om från början med scrollandet… grrrr…

Lika idiotiskt som det numera är när man kollar in teman. Gillar man inte det man ser lite närmre på och backar sidan, så kommer man inte till där man var och kan fortsätta letandet. Man måste börja om från början!!! Och det gäller oavsett vad man har gjort eller inte gjort vid kollen, eller hur man backar. Bara WP eller webläsaren! Fruktansvärt irriterande!

Jag blev i alla fall urless och ångrade att jag hade kastat ut 355 kr på det här temat. Men ångerveckan var väl körd, suckade jag för mig själv.

”Jamen kolla!” hördes en liten röst inombords, och trots att jag egentligen var på väg att lägga mig – så gjorde jag det.

Man hade en hel månad på sig!!! Yippie!!!!

Det var heller inte ens särskilt invecklat att begära återköp. I princip bara trycka på en knapp, och sen på en till för att bekräfta. Ovanligt lätt för att vara wordpress, måste jag säga… Det var så jag undrade om det verkligen var sant. Men temat försvann och ett mejl kom där jag fick bekräftelse på återköpet, men att det kunde ta 3-4 dagar, i värsta fall upp till en vecka, innan pengarna var tillbaka på kontot. Men det var skönt ändå att jag kunde bli av med det. Och få pengarna tillbaka. Om det sen blir på öret återstår att se… beror ju på valutakursen…

Och inte ens den fina header-bilden fanns tillgänglig så man kunde välja den…

 

Skrivande

My mistake!

Jag hade fel, när jag i mitt förra inlägg skrev: ”Grannen ovanför, har jag förstått nu att det är, använder ett mycket starkt luktande rakvatten, eller kanske han använder väldigt mycket, eller sprutar ut det i sin lägenhet för att det inte ska lukta illa där… eller nåt… Hur som, så kommer den lukten in i min lägenhet…”

Det är inte grannen ovanför som sprider illaluktande ”väldoft”.

I går tog jag mod till mig, gick upp till honom och knackade på. Jag behövde inte säga alls många ord om att det luktar illa i min lägenhet och undra om han har de besvären också. Ögonblickligen svarade han att det är fel på ventilationssystemet, och de nya grannarna ”badar i cologne”. Och pekade mot samma grannar som jag misstänkte från början

Sen hade vi ett ganska långt samtal som var både givande och trivsamt. Och inte var det han som sprejar cologne, rakvatten whatever på ventilationsöppningen inte! Det hade jag i så fall luktat med en gång jag kom in där. Jag tvivlar faktiskt på att han alls använder cologne, i så fall bara i små mängder och en sort som inte är öronbedövande. F’låt, ögon- näsa- halsbedövande.

Han känner också av de fysiska besvär som jag upplever. Irritation i ögonen, det kliar och bildas klibb; man nyser, hostar, är torr i strupen och ner i bronkerna. Lukten är fruktansvärt irriterande på andningsorganen.

Dessutom har jag vid åtskilliga tillfällen/dagar ända sedan årsskiftet (tror jag) blivit oförklarligt trött, vilket jag skyllt på endera förkylning, inflammatoriska tillstånd, födoämnesallergier eller annat, bara för att jag inte ens haft tanken på att det kan komma in nåt som skapar dessa problem via ventilationssystemet. För tröttheten är kanske även det orsakat av dålig luft – eftersom ventilationssystemet var uselt även innan de där nya grannarna flyttade in! Nu har det bara gjorts mer tydligt eftersom de använder en massa cologne eller liknande.

För övrigt – innan jag själv hade sagt nåt – berättade han, att när han kom hem den 2 maj efter att ha varit bortrest en tid, hade den där colognedoften överfallit honom. Och det var den 1 maj som jag hade tvingats stanna hemma på grund av förkylning, och blivit överfallen av lukten som var oerhört intensiv i ungefär 12 timmar. Från lunch till midnatt. Bevis om något på att han inte är boven i dramat.

Efter det har lukten hemsökt våra lägenheter praktiskt taget varje dag, med mer eller mindre kraftig intensitet. Ofta – som det känns – med mer.

Det är inte helt ovanligt att folk tycks duscha sig i cologne, rakvatten, parfymer och liknande. Och det gör att jag titt som tätt inte kan vara på diverse ställen. Fattar man inte att med starka parfymer är det så långt ifrån att vara attraktivt som något över huvud taget kan vara? Det luktar inte gott, och vad som händer är att man storknar!

Dofter ska vara subtila – om man prompt ska använda några konstlade sådana alls –  bara kännas när man kommer riktigt nära och de ska passa ihop med ens hud och ens egna kroppsdofter.

Det är inte skönt när doften kommer 5 meter eller mer före människan ifråga, och följer 50 meter eller mer efter…

Böcker & Läsande

För varmt!

Det går inte att komma ifrån! Det tar på orken med den här dagliga värmen och torkan. Fast det på sitt sätt är skönt med värmen, så börjar det bli jobbigt med de där cykelturerna jag envisas med att göra.
Å den positiva sidan, så är det svala nätter.

Men men! Man ska inte klaga! Det är ju skönt på samma gång, men nog hade det känts ännu skönare med nån regndag emellanåt. Jag är inte och har aldrig varit en sån där som ”trycker” i solen på nån strand för att bli brun, brunare än brunt. Den färg som gör huden mörkare får jag på cykeln. Sen får det vara nog. Sen är det skugga som gäller och en bra bok att försjunka i.

Golo Mann!
Jag läste aldrig den här. Jo, de första cirka 50 sidorna, men tyckte den var urtråkig! Inte alls som jag mindes det. Den jag läste för ganska längesedan, och som jag trodde var den här, kändes som att läsa en bra historisk roman. Den här – en uppräkning av fakta. Okej, kanske lite överdrivet, lite elakt. Men jag upplevde den så.

Lite fakta om själva boken krävdes i alla fall. På försättsbladet kunde jag läsa mig till att den var först utgiven 1958 på tyska, på svenska 1969 i en anpassad version. En smula googlande krävdes helt klart. Vad hade Golo Mann skrivit mera?

Det första man hamnar på är förstås wikipedia och åter Wikipedia. På svenska. Inte mycket till urval av hans verk. Sen på engelska. Och lite bättre minsann!

Det visar sig att han 1970 gav ut verket ”Von Weimar nach Bonn. Fünfzig Jahre deutsche Republik” vilket stämmer betydligt bättre med den utgåva jag läste för en massa år sedan. Den hette på svenska: Från Bismarck till Brandt, och var oerhört intressant och fängslande.
Fast jag kan inte låta bli att undra – hade jag fortfarande tyckt den var intressant om jag hade fått läsa den nu?

Så där löstes problemet! Väl?
Det är bara det att jag inte för mitt liv kan hitta den boken nånstans, och helt klart inte inom det här biblioteksområdet! Och med tanke på att jag då när det begav sig, hade lånat den just på mitt nuvarande – och dåvarande – närbibliotek!

Utrensning! Jag säger bara det. 😉

Och längre än så här tänker jag inte bry mig om att sträcka mig ut i cyberrymden för att eventuellt kanske få tag på ett exemplar. (Jösses vilken mening!)

Så viktigt är det inte. Världen är full av böcker och man hinner ändå inte läsa alla man skulle vilja ägna lite tid åt.

Istället har jag nu jag börjat läsa den här – Frederic Mortons ”I elfte timmen” – och den fortsätter jag med ända till slutet! Och har dessutom idag hämtat ut ytterligare tre reserverade och inkomna på min bibla.

Men om det tar vi en annan gång.

 

Böcker & Läsande

Tankarnas kraft

Jag köpte den här boken, ”Dr. Mind” av Burbuqe Raufi, på iBooks i juli för två år sedan, och läste den omedelbart. Och i stort sett i ett sträck.

Det är en självbiografisk bok om en kvinna som blivit diagnosticerad med obotlig cancer, oavsett operation eller inte operation beräknades hon ha mycket kort tid kvar att leva, och det är en oerhört fantastisk berättelse.

Nu läste jag om den eftersom jag råkade se den i mitt iBooksbibliotek, och det kändes jättebra att göra det.

Boken påminner en om att allt egentligen är en illusion, och att man med sina tankar skapar den värld man lever i. Inte för att det är det enklaste att förstå, men har man väl en gång upplevt den där AHA-upplevelsen – och det måste inte vara först när man står ett par steg från dödens dörr – så  ser man logiken i det hela. Fast det kallas förstås inte för logik.

Märker att jag inte kan formulera mig riktigt i det här ämnet, trots att jag under en tämligen lång tid sakta närmat mig förståelsen för vad som faktiskt är den verkliga verkligheten, och att vi faktiskt skapar den fysiska verklighet vi upplever i våra dagliga liv med våra tankar.

Därmed inte sagt att jag har helt grepp om det eller att jag medvetet ännu klarar av att tänka ”rätt”. Men jag märker också att jag alltmer börjar kunna påverka med mina tankar och provade därför häromdagen med att göra en ”Louise-Hay-are”. Nämligen att aktivt och medvetet försöka tänka bort en företeelse som varit jobbig för mig under en tid. Ja, egentligen under lång tid, men tidigare har det inte varit så tätt inpå mig som senaste månaden.

Grannen ovanför, har jag förstått nu att det är, använder ett mycket starkt luktande rakvatten, eller kanske han använder väldigt mycket, eller sprutar ut det i sin lägenhet för att det inte ska lukta illa där… eller nåt…

Hur som, så kommer den lukten in i min lägenhet och jag týcker inte det luktar alls gott! Den är skarp och intensiv, retar såväl ögonen som kliar och blir klibbiga, näsan så jag nyser, och halsen som blir endera rosslig eller damm-torr eller på annat sätt irriterad. Ibland tränger lukten in utifrån, om han liksom jag har balkongdörren öppen. Och nu när den här megavärmen hållit i sig ett tag, är det näst intill ett måste att ha öppet på kvällen för att få in lite svalka.

Nästan värre är att lukten även kommer in via ventilationssystemet. Kan väcka mig tidigt på morgonen, eller dyka på mig på eftermiddagen, eller irritera på kvällen. Helt plötsligt kan den komma krypande och den är så intensiv att jag mår illa.

Men så tänkte jag att jag nu gör jag det! Tänker – och säger högt – att jag inte längre irriteras av lukten. ”Act as if”! säger man ibland. Eller ”fake it ‘til you make it”!
Så jag sa nåt till mig själv i stil med: ”Jag irriteras inte längre av starka dofter” och sa det om och om igen så snart jag kom på det.

Vid ett tillfälle kom lukten smygande, jag sa min affirmation – och den vek undan. Försvann! Provade fler gånger – och lukten vek undan! Och nu kommer den betydligt mer sällan in i min lägenhet, är svagare, och försvinner fort igen. Så snart jag tänker tanken att jag inte längre irriteras av den, Vare sig fysiskt, psykiskt eller mentalt. Slumpen? Nej! Tror inte det! Absolut inte!

Så jag ska fortsätta affirmera att starka dofter inte längre irriterar mig och min kropp, så att jag hädanefter slipper fly från andra situationer där andras parfymer har fått styra mig. Snart behöver jag troligtvis inte ens förstätta tänka så. Tanken har blivit en undermedveten vana. Starka dofter irriterar mig inte längre!

Eller rättare sagt – min uppfattning om att andras parfymer irriterar mig så jag måste fly undan.
Det där sa nånting mer än bara om starka lukter. Eller hur!

Nå! Parfymer är ju rätt  annorlunda mot att befinna sig öga mot öga med döden. Kan man tycka. Tycker jag också.
Men i den verkliga verkligheten finns det ingen skillnad på stort och smått. Allt bara är, och döden existerar egentligen inte. Det är bara kroppen som inte kan, vill, eller orkar längre.

Eller vi som tänker ”fel”! Eller väljer att gå vidare.

Böcker & Läsande

Det moderna biblioteket

Det moderna biblioteket har inte så många böcker längre. Många är utrangerade, magasinerade – ja hela ämnesområden finns inte tillgängliga längre. Åtminstone inte i fysisk form, inte så man kan strosa omkring i de tysta salarna och botanisera längs den ena hyllan efter den andra.

Istället finns mer utrymmen för andra verksamheter. Studiecirklar, Konserter. Föreläsningar. Rum för studier, forskning… Annat än böcker! Det är inte fel! Biblioteken används även för andra kulturella områden än de som har med läsande att göra. Och det inbegriper även andra språkgrupper och kulturer som fått större utrymme.

Så visst är det bra, men ändå så saknar jag mitt gamla bibliotek. Där man kunde strosa fritt och hitta nåt intressant av en slump. Utan att man visste i förväg vad man letade efter. Visst kan man fortfarande göra så, men utbudet är betydligt mindre.  Och jag har inte hittat ens skymten av en bok under ”Populärvetenskap”. Och under ”andligt” (tror det var den beteckningen) fanns en, säger en bok, av Deepak Chopra.

Vill man ha nåt speciellt, känner till författaren och titeln, går man in på nätet. Där kan man söka och reservera – om man hittar det man vill ha. BRA!

För nån tid sedan – det var nog i höstas – sökte jag efter en viss utgåva av James Joyce ”Odysseus”. Den skulle finnas på hyllan. Det gjorde den inte. Jag reserverade och personalen letade. Det tog flera veckor innan den hittades och jag kunde hämta den.

På mitt närbibliotek finns nästan bara böcker för barn och ungdom. Men i och för sig! Där finns en mängd aktiviteter och jag deltar i en del av dem. Och tänker hänga med på en målargrupp också till hösten. KUL!

Så när jag nu här i värmen satt och hängde, började tankar på vissa speciella böcker åter göra sig gällande. Som om inte Storytel och iBooks vore nog. Jag ville läsa en viss bok av Golo Mann som jag läst tidigare för många år sedan och funnit oerhört intressant och välskriven. Jag kom till och med ihåg titeln. ”Från Bismarck till Brandt”. Hade även sökt efter den tidigare. Utan resultat.

Det finns ingen sån bok! 😦 Så häromdagen undersökte jag lite noggrannare vilka böcker av Golo Mann som fanns att välja på, och nådde sen en AHA-upplevelse! Det måste vara den här! Annan titel, men den handlar om precis det jag mindes. Tysklands historia under fem decennier. Jag beslöt reservera, och hoppades på det bästa.

Bland tipsen på bibliotekssidan dök Ingmar Bergmans självbiografi ”Lanterna Magica” upp. Måste också läsa. Reserverade.
Fick syn på Åsa Mobergs ”Snart är det 1968”.  Alltså! Ett måste det också! Reserverade. Blev nummer fem i kön.

I fredags kom Mann och Bergman och jag hann inom närbiblioteket innan de stängde klockan fem. Skönt ha nära dit. Hann till och med äta först när jag kom hem kl fyra. Och nu har jag läst klart ”Lanterna Magica”.

Av någon anledning gick jag lite senare in på nätsidan igen och frestades. Jo jag minns varför. Hade letat förtvivlat efter ett par böcker som jag trodde mig minnas  titlarna på, men inte hittat! Men hoppet hade inte dött.

Den ena fann jag tack vare att jag sökte på iBooks efter Stefan Zweigs böcker och råkade snubbla på Peter Esterhazy. (Tror det var där jag snubblade…) Sen var det bara att scrolla på tills jag hittade- ”Nedför Donau…”

Den handlar om en resa PÅ Donau från dess upprinnelse… – ”Floden har sin källa i Schwarzwald i södra Tyskland[5] där två mindre floder Brigach och Breg möts”  –  till dess den rinner ut i Svarta havet. Under resan gång får läsaren till livs diverse berättelser. Om jag minns rätt, såväl av filosofisk, geografisk, geologisk och historisk art. Och om grevinnan Hahn-Hahns blick.

Vad jag säkert minns är att jag älskade boken och ångrar numera en smula bittert att jag förpassade den ur min bokhylla. Men när just det skedde, var det säkert av en mycket god anledning. Åtminstone måste jag ha tyckt det då.

Tillbaka än en gång på biblioteksidan, sökte jag efter Wien 1913 och Wien 1914 – utan resultat. Hade inte en susning om författarens namn. Visste det var en historisk bok jag sökte, även den älskad och bortflyttad ur min bokhylla. 😦

Den berättar på ett fascinerande och intressant sätt om vad som hände i Wien under de åren, vilket i sin tur ledde fram till första världskrigets utbrott. Om jag inte minns alldeles tokigt, får läsaren möta Freud, Hitler, Gavrilo Princip, Tesla (?) – och det var minsann inte enbart morden på Hertigparet  – Franz Ferdinand av Österrike och hans hustru Sophie von Chotek – den 28 juni 1914 som satte i gång det stora kriget.  (Om Skotten i Sarajevo…)

HUR SOM!
Till slut sökte jag enbart på Wien och scrollade…
och scrollade…
och scrollade…
och PLÖTSLIGT!!!!

JÄKLAR! ÄNTLIGEN!

Där var den! Men titeln var ”I elfte timmen” med undertitel ”Wien 1913-1914”.

Reserverade förstås. Och plockade med Esterhazy’s ”Esti” också. Så nu har jag två biblioteksböcker hemma – läst färdigt den ena – och fyra på ”vänt”!

Snacka om att det kan vara trevligt att ha biblioteket i datorn, och bara trycka på en knapp för att få hem det man vill ha. Och tipsen kommer ju utefter vad man valt tidigare! Eller?

Både på Storytel och iBooks finns dessa båda Frederic Morton.  Men tyvärr inte ” I elfte timmen”.  Inte ens på engelska. 😦

Lanterna Magica?

Mycket bra!
Välskriven  och både rolig och intressant. Men möjligen ska man kanske vara i min ålder och filmtokig – samt en smula nostalgiskt lagd – för att uppskatta den här typen av böcker från den här tiden. Älskade särkilt barn- och ungdomsskildringarna… och allt om filmerna och kvinnorna och livet…

Bergman skriver så man ser bilder inombords, känner dofter, hör musiken och fåglarna och trädens sus och vågornas skvalp och åskovädrens dundrande…

Hade däremot lite svårare för några passager mot slutet. De nio åren i München och det om opera… opera och jag och en massa folk jag aldrig hört talas om – det är nog inte min grej.
Men som helhet! Tummen upp!

Varför inte prova att läsa en bok som inte är utgiven nyligen av någon ung författare! Kan vara både lärorikt och givande! Lanterna Magica finns för övrigt på Bokus!

Och Nej! SÅ gammal är jag inte. 😉 Bara ganska så nybliven pensionista,

Skrivande

Sommarhetta

Sommarhettan dånar ner över staden. Juni fortsätter som maj slutade, med temperaturer på upp runt 30 grader. Och vad skulle det spela för roll, om det i själva verket är 27 nu istället? Det är lik förbannat varmt, med en sol som knappt minns hur det är att gömmas bakom ett moln.

Orken blir därefter. Man gör det man ska göra. Cyklar sen nån lite längre runda på lediga dagar, men därefter är det mest läsande som gäller. I soffan på eftermiddagen tills det svalnat nog för att man ska tänka sig flytta ut på altanen, eller möjligen till under parasollen om det kommer vindar från rätt håll. Rörlig luft så man tror det svalkar.

Cyklar. En av mina gamla cykelvägar känns ny och fräsch efter många års long time no seen. Ödåkra lämnar plats åt Allerum, Allerum leder så småningom vidare till Mariastaden. Rapsfältens intensivt varmgula blomning har lämnat plats för fylligt grönt, men den kryddiga doften finns kvar och fyller luften tillsammans med varm asfalt och fläderblom. Solen värmer rygg och nacke och hjulen sjunger mot underlaget.  Lusten att återuppleva de gamla kända vägarna växer potentiellt, men säger mig själv: Inte nu. Det räcker så här, just nu. Två mil är bra.

Idag cyklar jag en runda förbi Sofiero och genom Pålsjö skog. Skönt med skuggan inne bland träden. Ett inte helt smart val, dock, den där senare delen. Alldeles för mycket folk i rörelse. Varför är ni inte på stranden istället, nu när jag är här? Vad är det för jippo som får folk att trängas på de smala vägarna och fylla parkeringsplatserna?

När jag vid ett tillfälle flyr ut på vägen, kryper en bil upp vid sidan om mig. En gammal gubbe skriker från förarplatsen att jag ska hålla mig på cykelbanan. Det gjorde jag! Tills den blev tillproppad av icke-cyklister!

Men det hann jag inte säga förrän bilrutan rullades upp och gasen trycktes i botten.

Efteråt är det böcker som gäller. Varje dag läser jag i timmar. Om jag inte rent av slumrar en stund. Orken att tänka, att skriva, är nersatt i värmen, liksom orken att diska, dammsuga…

Allt sådant får vänta till senare. Till svalare tillfällen. Men duschar en extra gång och tvättar de genomsvettiga plaggen.

Skrivande

Je ne sais quoi

(Ursprungligen publicerat den 5 juli 2016 – för visst kan man ge en repris nån gång ibland?
Och jag tyckte denna var rätt rolig…)

Adehåde fastnade i tankevirret. Och när Adehåde börjar tänka, då tar hen i ordentligt! Hen stoppar inte för nånting och växer potentiellt. I det här fallet för något där oro hade sin grund. Och oron blev till rädsla, och rädslan blev till att hen i princip skulle dö precis när som helst. Varpå tankeflödet blev ännu mer kaotiskt.
Då kliver Aspie in och försöker göra sitt. Nämligen leta fakta. Som en närsynt privatdetektiv söker Aspie information och saklighet, balans och kunskap, medan Adehåde virrar bort sig alltmer i orimligheternas slingrande djungel. Och Aspies mobiltelefon surrar sig varm.

Så kommer då äntligen stunden, efter flera dagars repetitivt kackel bland de små grå. Den räddande Ängeln dyker upp. Den som med utanförskapets klara ögon och sinnets djupa kunskap pekar på vad som egentligen står på. Och som det starkaste ljuset skingrar Ängeln det djupaste mörkrets djupaste skuggor.

De båda A-na smälter samman i ett gemensamt utrop: Jaaaaa! Så klart! Det visse jag ju egentligen! Varför tänkte jag inte på det!?
Och Ängeln visas den tacksamhet som är det minsta någon kan begära. Det vill säga den största tacksamhet som över huvud taget kan ges och fås.
Blomstren lyser i de klaraste av färger.

Efteråt kommer reaktionen. Adehåde hopslingrad med Aspie sover i uttröttat lugn. I behaglig förvissning om att det här aldrig kommer att hända igen, de har ju varann, till balans och stöd. Två skärpta, kloka, erfarna halvor.

Tills nästa gång… tills… jag vet inte vad…
något blir spegelvänt?

 

Skrivande

Kul! Eller hur?

Den här hyllan fick jag av en granne idag. Som ett bönesvar ungefär. Har kollat in Kallax på Ikea åtskilliga gånger, men har inte ansett mig ha råd (just då), inte vetat hur jag skulle kunna få hem den (varför ge Ikea 399:- extra), men kanske mest – för att jag inte kunnat bestämma mig vare sig för färg, form eller storlek.

Som ett betydligt billigare alternativ – och för att jag råkade få hjälp att få hem hyllorna – köpte jag fem såna här i höstas.
Och jop! Visst är det ett billigare alternativ alltid. Vrickiga som bara den, för högt mellan hyllplanen, och för smala. Djupet är bara 26 cm.

I gengäld tycker jag om utseendet, och det svarta är svartare än Kallax. Jag har ett på vardera sidan om mitt arbetsbord, ett vid sidan om sängen, och av de två som stod där jag nu har Kallax har jag satt ett i hallen och det andra i badrummet. I duschen… (jaja, just det kan vi ta en annan gång.) Och det var böcker på alla ställena, som nu fick tryckas ihop tills dess att Kallax kommit på plats. Ser fram emot att inreda den!

Bilden jag tog på hyllan blev för mörk, men medan jag höll på att ljusa upp den och lattja runt lite bland filtren, testade jag det här med röda fläckar. Och visst vore det kul med en sån fondvägg, bakom säng och hylla. Eller hur? 😀