Jag undrar när det ska regna nästa gång?
Men det har trots allt börjat röra på sig, där uppe i klimatzonen
Om man nu kan kalla det så.
Det är trots allt varmt, med den gassande solen. Snudd på för varmt.
Men bäst passa på vara ute så mycket som möjligt med cykeln ändå. För förr eller senare BLIR det regn!
Så mycket så vi gnäller över DET!
Jag avslutade härom dagen perioden att låna böcker på biblan. Det var ytterligare ett par små tunna böcker om barnpsykologi jag läste, samt två, betydligt omfångsrikare, av Ingmar Bergman. Eller rättare sagt, där man samlat ihop essäer, artiklar och dagboksanteckningar i den ena, samt anteckningar som han gjort i samband med filmandet. Rätt tråkiga bägge två.
Nja! Den med artiklarna, essäerna osv var helt ok, men inte som hans Laterna Magica. Men den som var fylld med anteckningar om filmjobbandet tyckte jag var urtrist.
Som väl är får man tycka som man vill, och det blir ju hans filmer inte sämre av. Nåja, anteckningarna om dem gav förstås lite extra kött på benen i samband med ens eget tittande, men jag läste ändå inte ut hela den. De där båda sista är för övrigt postumt utgivna nu 2018, där man alltså samlat ihop och ordnat till det för den som vill att läsa. Intressant i och för sig.
Men jag ville läsa annat. Har ju samlat på mig en hel del nygammalt som jag vill ta mig igenom och sen besluta om jag ska spara dem eller inte. Troligtvis inte, har fortfarande tanken att flytta till det där nybyggda sen i december. Om jag blir erbjuden någon av lägenheterna jag tänker sätta upp mig på som intresserad. Och om inte förr, så ska en större laddning böcker bort till dess. Jag vill inte släpa med mig gamla, redan lästa böcker dit. Mer än de där som jag verkligen vill behålla, förstås. Skulle det bli att jag blir kvar här, trots allt, ska jag ändå fortsätta försöka få till ett mer spartanskt boende.
Till råga på allt köpte jag på mig sex st böcker på biblan nu sist jag var där. De hade utsorteringsförsäljning för 5 kr styck. Jag kunde lätt ha köpt det dubbla antalet, eller mer, men försökte hålla i mig en smula. Tre Minette Walters, bland annat, fick följa med hem
Där jag nu flera timmar åt gången har suttit försjunken i Isabel Allende´s ”Eva Luna” och den är helt underbar. En så härlig berättelse och så fantastiskt härligt skriven! Lär väl bli klar med den idag, för det är inte så mycket kvar. Men trots härligheten kommer den att få flytta vidare. Till ett av Second-Hand ställena i stan.
Äntligen! I går eftermiddag! Det molnade till sig alltmer, sen kom det en kraftig skur, sen höll det upp lite men sen kom ett mer sakta strilande i flera timmar. I varje fall ett par.
Jag satt på uteplatsen under grannens balkong och bara njöt. Läste och njöt! Det luktade så gott. Bortsett från när stenplattorna och det som finns under där, förutom myror, blev drabbade av väta efter lång tids uttorkning.
Men nu är det torrt och varmt igen.
Vet knappt hur länge den här torkan hållit på. Två månader? Cirka? I vart fall minns jag att jag tänkte i början av juni att ”måtte det börja regna snart, FÖRE midsommar, annars blir det jobbigt sen”.
Och det är lite jobbigt med sol som ständigt gassar!
En av mina kompisar på Plantering utan Gränser, frågade för övrigt om jag hade satt ut hinkar i regnet för att spara vatten… som om jag skulle tänka på en sån sak. Men hon är sån! Växt-tokig!
Jag cyklar i alla fall varje dag och har totalt sett överskridit mitt tidigare rekord när det gäller hur många km jag trampat samt genomsnittet per cykeldag. Jag gör också de där måste-sakerna där andra människor är inblandade. Typ sjukgymnasten, DotterM, dottersonen, möten…
I övrigt är det segt. Slumrar oftast till en stund på eftermiddagen, läser, skriver, ser lite på film – men inte så mycket som jag brukar – och stickar på min eviga tröja som inte är färdig ÄN!!! :O
Men jag har det väldigt gott i min tillvaro som pensionista.
Efter europeisk historia och barnpsykologi, kände jag för något en smula lättsammare. Samtidigt ville jag prioritera låneböckerna, det är ju en tidsgräns på dem, även om den i allmänhet går att förlänga. Men vill ju heller inte ha böckerna liggande här hur länge som helst. Det finns ju mängder med andra böcker, av alla de sorter, som lockar.
Så vilken skulle jag välja? Tänkte, att eftersom Ingmar Bergman skrev väldigt bra i Laterna Magica, så varför inte prova hans samling ”Artiklar Essäer Föredrag”!
Sagt och gjort! Jag satte mig på uteplatsen med boken och en kopp kaffe. Och den första tredjedelen svalde jag ganska snabbt. Tredjedelen av boken alltså, inte kaffet. Det smuttade och småklunkade jag på mellan varven, tills jag såg botten i koppen och funderade på om jag skulle göra lite mer till mig. Men det fick vara.
Omslaget är ganska lustigt, eller ovanligt i alla fall. Det är svart! Allt är svart! Eller grått. Eller???
Titeln och namnet syns inte. Eller knappt. Eller???
Beroende på hur ljuset faller förefaller omslaget endera kolsvart och texten mer som en blank yta ovanpå. Vänder man lite på boken, så blir texten svart mot en mer grå bakgrund. Och när jag nu fotograferade boken, blev det liksom lite både och. Den gavs förresten ut nu 2013.
Bergman då? Vet inte vad jag ska säga. Bra skrivet. Pictureskt! Småintressant. Smått och gott från filminspelningar, om honom själv, om teater och film. Förstås. Lättläst så jag kommer säkert att läsa ut den. Givande? Jag vet inte. Har ju två tredjedelar kvar. Men i vart fall inte O-givande.
Men liksom vid tidigare läsande, kommer jag att slinka emellan med att fortsätta läsa den sista delen av Stephen Kings berättelse om Det mörka tornet – som också är betitlad ”Det Mörka Tornet”.
Roland Deschain av Gilead och de andra kan jag inte vara utan hur länge som helst. Trots att jag läst den en gång tidigare. Och slutet, sista sidan, sista raderna, är nog det bästa slut jag någonsin läst.
Så man kan undra vad det är jag flyr ifrån. Säkerligen skrivandet. Och kanske annat. Men känns bra grotta ner sig i böcker för närvarande, och för var bok jag läser vill jag läsa flera.
I boken ”I elfte timmen – Wien 1913-1914” av Frederic Morton, som jag just läst ut, blev jag inspirerad att söka litteratur om andra personer och företeelser som berördes däri. Det var inte enbart omständigheterna till Skottet i Sarajevo som Morton berättade om, utan flikade in tidsbilder från vad som hände runt omkring, samt personer som man än idag känner till. Mer eller mindre väl beroende på vem man är och vilka intressen man har.
Som läsare får man inte bara möta den åldrige kejsaren av Österrike-Ungern, Franz Joseph; arvtagaren Hertig Franz Ferdinand som tillsammans med sin hustru Sofie blev offer för attentatet i Sarajevo; och Gavrilo Princip, den unge hetsporren som sköt dem till döds, samt de omständigheter som tog plats i samband med detta och som ledde fram till utbrottet av första världskriget. Vi får också möta Hitler, Stalin, Lenin, Trotskij, Freud, Jung, Stefan Zweig, Kafka och många flera, samt kompositörer, författare, skådespelare och andra ur den tidens kulturella skrå. ”Wien, Wien nur du allein…”
Vi får också lära oss om borgarskapet och de rika, de som har ”allt”, kontra de fattiga, om arbetslöshet, svält – och död. Om fördomar, intriger och tja…. verkligheten kan mycket väl överträffa fantasin när det gäller både det ena och det andra.
En mycket intressant och välskriven bok, som verkligen ger en bild av hur Europa såg ut och fungerade för bara lite drygt hundra år sedan. Med skönhet och glädje, likaväl som med den smutsigaste byk.
Men så är väl livet även nu. En blandning av allt.
Vad jag bland annat kom att tänka på när jag läste om Hitler, var Alice Miller som skrivit om hans barndom och uppväxt. Hon utbildade sig till psykoanalytiker och praktiserade under många år, men insåg alltmer att det Freud och hans gelikar förespråkade, var enligt hennes åsikt och erfarenhet, helt fel.
Alice Miller engagerade sig i barns utveckling och hur föräldrarnas sätt att vara påverkar dem, vilket i sin tur leder till hur barnet blir som vuxen. Hitler, till exempel, blev som barn slagen och förnedrad, misshandlad både fysiskt och psykiskt, och växte upp till ett känslolöst monster som förföljde och mördade miljontals människor. De ”var inte värda att leva”!
Detsamma gäller andra. Misshandlade som barn – monster som vuxna. Stalin. Rumäniens Ceausescu – paranoiker… hans regim gav fruktansvärda efterverkningar.
Men man måste inte nödvändigtvis bli ett monster som vuxen. I den 145 sidor tunna boken ”Riv tigandets mur” – som jag ser lite som ett sammandrag, med hänvisningar till andra verk av Alice Miller – ger hon även exemplet med Nietzsche. Grovt misshandlad som barn, skuffade även han undan alla minnen av smärta och förnedring. Lärde sig tigandets konst, gömmande glömmande all smärta han fick genomlida som barn. Men istället för att bli ett monster, utvecklade han sin redan höga intelligens och ägnade sig åt fantastiskt djuplodande filosofiskt tänkande och skrivande. Tills: ”In 1889 at age 44, he suffered a collapse and afterwards, a complete loss of his mental faculties”.
Nietzsche dog 25 aug 1900, endast 56 år gammal. Liksom många av de andra vuxna, misshandlade barnen, var han sjuklig större delen av sitt liv i bland annat reumatism.
Så varför heter Millers bok ”Riv tigandets mur”? Jo, därför att det misshandlade barnet, oavsett om det är fysiskt, psykiskt eller bådadera, inte vet att det föräldrarna gör är fel. För att inte säga kriminellt! Barnet vet heller inte om nåt annat liv, förstår inte att det är fel – så vida inte en annan vuxen människa finns i närheten som behandlar barnet med kärlek och respekt. Som SER barnet, och kan visa barnet ett annat sätt att vara som vuxen.
Att slå ett barn sägs ibland vara ”för dess eget bästa”. Att frysa ut eller tiga ihjäl barnet är lika mycket misshandel som fysisk aga. Kanske till och med värre.
Sen kommer hyckleriet till. ”Du ska hedra din fader och din moder”. ”Den man älskar den agar man”. Kort uttryckt – barnet tvingas gömma och glömma smärtan, gömma det långt inne i sitt medvetande.
Och att det fortsätter på det där viset, generation efter generation, är ju för att det hållit på så i generation efter generation. Tills nu? Barnet lär sig beteendet av den vuxne. Av föräldern. Av religionen. Överallt där jag läser, om det är i Alice Millers böcker, på Wikipedia om Nietzsche, eller på andra ställen, så dyker Gud/Fadern fram som en domedagsdemon. ”Tillbe mig, annars…”
Människor har onekligen skapat sig den gud de vill ha…
År 1990 när Alice Miller gav ut ”Riv tigandets murar”, skrev hon mot slutet av boken att dagens generation unga är betydligt mer benägna att se det här ”ärftliga” beteende. På det stora hela säger de oftare ifrån, tillåter sig inte bli slagna eller förnedrade på annat sätt.
Men det finns fortfarande en hel del vuxna som säger ”Jag blev slagen som liten, men det har jag inte farit illa av. Tvärtom är jag tacksam för den uppfostran jag fick!” Eller liknande.
Och det finns kristna som slår sina barn för att det står i bibeln.
Som fan läser bibeln då… man tolkar saker och ting som man vill… eller som man blivit lärd. Hjärntvättad.
Det här är en väldigt ytlig och kortfattad ”recension?” (Nej absolut ingen recension). Ämnet är enormt, och det är viktigt. Jag blev aldrig slagen som barn, men har sen en tid tillbaka insett alltmer att jag som barn (även tonåring?) blev utfrusen av min mamma. Jag har insett det på ett logiskt plan, har en del indicier, några minnen som jag vet är mina, men har inte tillåtit mig att känna smärtan och sorgen. Istället levde jag under många år med ångest, och jag har fortfarande fysiskt ont i muskler och leder. Och jag har märkt även senaste tiden att jag har kunnat bli ledsen, känt mig övergiven, och märkvärdigt underlig till mods emellanåt. Men det är kanske inte så märkvärdigt, egentligen. Känslan pockar på och vill fram, men jag är rädd för smärtan – som jag har gömt långt därinne.
Jag blev utsatt för tigande. ”Mammas rygg är arg”! Och jag tiger för mig själv.
Det finns också en hemsida där man kan läsa mer ingående
Nu har jag gjort det igen! Köpt en fysisk bok! En bok att bläddra i, en sida i taget, och försjunka i.
Jag som INTE skulle köpa på mig fler dammsamlande pryttlar, vare sig böcker eller annat! Istället fortsätta försöka nå nån sorts minimalistiskt nirvana. Röja, kasta, ge bort…
Men måste medge, att nånstans inom mig gillar jag just det här med böcker uppåt väggarna. Det är bara det, att det fyller upp! Kanske lite för mycket! Eller?
Kanske kommer jag aldrig att nå det där svala, japanska idealet. (Ideal???) Kanske kommer jag aldrig att ha det röjt, städat, diskat, bortplockat, dammfritt, prylfritt, bokfritt, stickningsfritt, smulfritt, dammråttefritt… och så vidare … annat än väldigt korta stunder i taget.
Under förutsättning att jag lyckas uppdatera alla 40 kvadratmeterna vid samma tillfälle.
Jag kanske helt enkelt är sån!
Snarare nån sorts hippie!
(Fast jag är förstås ADHD… 😉 )
Men, tillbaka till böckerna… Skulle jag ha 20 minuter att ”slösa bort” i väntan i Ängelholm, så har jag 20 minuter att kolla böcker på Maxi, och idag hittade jag den här självbiografin (i storpocket) som Sture Bergwall skrivit. Och för den som råkat missa det, blev han rikskändis för ett antal år sedan under namnet Thomas Quick.
Enligt baksidan har Aftonbladet tyckt så här om skildringen:
”En upprörande skildring av hur psykologers, polisers och advokaters tillsynes blinda tro på idéer om förträngda trauman ledde till att de verkliga mördarna slapp undan.”
För min del, ska erkännas, vet jag väldigt lite om fallet. Att det skrev mycket om det har jag förstås inte missat. Men vad som är sant eller inte sant, eller hur turerna rörde sig i den här speciella dansen, har jag faktiskt ingen aning om. Och det jag eventuellt tyckte mig tro och veta om det här för 27 år sedan, tja, det har i så fall hamnat i nån väldigt dammig hjärnvindling.
Jag fastnade och blev nyfiken på den här boken när jag läste baksidestexten och bläddrade lite i den. Och psykologi har jag alltid varit intresserad av, så varför inte? Tycks ju dessutom ha fått upp smaken igen för biografier. Bland annat.
”I juni 1991 döms Sture Bergwall till sluten psykiatrisk vård efter ett misslyckat bankrån. Samma år kommer han till Säters sjukhus. I april 2015 skrivs han ut, efter tjugofyra långa år. Nio av dessa har han gått under namnet Thomas Quick.
Här berättar Sture Bergwall för första gången med egna ord om sina upplevelser. Om terapin. Om drogerna han försågs med. Om hur han på egen hand gjorde sig fri från det beroende som skapats på Säter. Men framför allt berättar han om den period då han erkände ett trettiotal mord som han inte begått, och om den cirkus som uppstod när terapeuter, poliser och åklagare gjorde sitt bästa för att övertyga omvärlden att Thomas Quick var Sveriges värsta seriemördare.
Sture Bergwall ger oss även en inblick i sin barndom och uppväxt och om det som ledde fram till att han dömdes till psykiatrisk vård. Och han berättar om mötet med Hannes Råstam, journalisten som avslöjade missförhållandena på Säter och startade den process som slutade med att Sture friades för samtliga mord.
Med ”Bara jag vet vem jag är” ger Sture Bergwall oss en unik och uppskakande inblick i hur vården på Säter bedrevs och om polisens och åklagarens arbete. Han berättar om hur det känns att befinna sig i stormens öga, om att ta sig igenom ett helvete och komma ut på andra sidan som en ny och starkare människa.
”Vad den här välskrivna boken först och främst visar fram är hur en svag människa kan misshandlas av de samhällsinstitutioner som existerar för att hjälpa honom. På många sätt är det en bild av Sverige som behöver komma ut i ljuset. Personligen hoppas jag att Sture Bergwall nu får det lugn han förtjänar och gärna också skriva fler böcker. Han har en uppenbar författartalang!” Tidningen Kulturen
”Det är en väldigt väldigt sorglig och känslostark bok av en skicklig författare om en helt osannolik historia från insidan. Det är en lugn och stark berättarstämma man möter … den genomsyras av en stor smärta och sorg.” Kulturnyheterna SVT
”… en drabbande och ibland fasansfull läsning… Sture Bergwalls bok, på hög litterär nivå, är en viktig pusselbit och de intresserade bör också läsa Hannes Råstam” Östersunds Posten
”Det är en omskakande om välskriven bok om åren på Säter (1991–2015), om de nio år han var seriemördaren Thomas Quick och hur han nu ser på de manipulativa poliser, åklagare och psykologer som lyckades få honom dömd. Det behövdes en journalist för att vända på den steken. Då hade seriemördarhysterin också nått utanför landets gränser, utredningen kostat miljoner och minst en sjö tömts på vatten för att utan framgång hitta bindande bevis.” Dast Magazine
Hannes Råstams bok ”Fallet Thomas Quick” (2009) finns på Storytel. Både att lyssna på eller läsa – samt på engelska.
skulle man kunna säga. Ett ögonblick i sänder, fortsätter det.
Det är bara NU hela tiden, säger jag.
Ännu en lördag kan läggas till handlingarna. Eller glömmas bort. Det är ju ändå bara lördagar hela tiden. Eller fredagar. Hur man nu vill se på saken. En något mer deprimerande variation kan vara att det bara är måndagar hela tiden. Min syn på saken, numera, är nog snarast att det hela tiden är en dag. Och sen en natt. Men samtidigt ska erkännas att jag inte helt tappat bort att känna helg, när det är fredag eftermiddag.
Blev påmind om att det snart är midsommar. Helger på somrarna är värre än helger på vintrarna när man är ensam. På midsommaraftnar märks människor runt omkring mycket mer. Man känner grilldoft, hör skratt och musik. Folk som umgås och har trevligt tillsammans. Julaftnar och nyårsaftnar kan man kura in sig i sitt bo och dränka sig i filmer. Bad Santa till exempel.
Basfamiljen blir splittrad när barnen blivit vuxna, när några flyttat X antal mil, när… livet förändras.
Men nu tänker vi inte mer på det. Nej, inte nu! För nu är det snart midsommar. När man äter sill och potatis, och jordgubbar med grädde, och dansar en sväng runt en grönlövad stång och super sig full och otrevlig och spyr nästa dag – eller redan på kvällen – och så ska det slåss och bråkas och somnas i buskarna…
Nej den sortens midsomrar har jag aldrig haft. Däremot en hel del ensamma. En del av dem ensam med människor omkring mig. Då är de ensamma med mig själv bättre.
Hur det blir så? Tja… ibland blir inte livet som man trott att det skulle vara. Ibland av egen förskyllan, ibland bara blir det som det blir. Andra har sitt.
Råkade somna nån timme eller två i eftermiddags och vaknade ett par minuter i fyra. Såg först fel och tyckte klockan var ett par minuter i fem. Vad i… hela…? Men det var bara fyra. Det tog tid innan jag kvicknade till. Bakade sen en kaka med solrosfrön, och gjorde en mugg kaffe.
Och nu har det blivit söndag.
Men ibland kan misstaget nullifieras med en gång!
Som nu när jag föll för frestelsen att köpa ett premiumtema jag tyckte var jättefint. Visst provade jag funktionerna och möjligheterna innan jag köpte det! Så långt det gick att prova före köp!
Portfolion var tråkig – bara som en lång remsa med bilder som man klickade fram en i taget. Men även om jag funderade lite på att lägga in ett urval av mina bilder som en portfolio, var inte det något som kändes särskilt viktigt. Man kan lägga bilder i ett galleri på en sida istället.
Så jag slog till! Testade! Kostade mig 355 kr. Ingen jättesumma, men – som jag snart kom att tycka – en helt onödig utgift! Varför i hela friden hade jag inte väntat längre, funderat mera, testat ett par gånger till… Innan!
Ah… det hade nog inte hjälpt, för det var först när jag började sortera och sortera bort bland gamla inlägg, – renodla bloggen lite i riktning mot i huvudsak böcker, läsande, skrivande (i den mån jag nu skriver) och film – som jag la märke till alla ”flaws”
För först då märkte jag att temat uppförde sig konstigt! Till exempel! Om jag scrollade nedåt, gick in på ett inlägg och sen backade bakåt igen, förväntade jag mig ju att komma tillbaka till sidan jag nyss var på! Alltså till i det här fallet bloggsidan där alla inläggen låg i en kronologisk rad. He He!!! Inte heller. Jag kunde hamna precis var som helst, efter vad det verkade. Eller också visade sidan jag kom till bara ett mindre antal inlägg, så jag var tvungen gå till första början! Till ”Blogg” – senaste inlägget överst….
Rätt irriterande när man kanske är på bloggsida 3… eller 5… eller 8…
att vara tvungen börja om från början med scrollandet… grrrr…
Lika idiotiskt som det numera är när man kollar in teman. Gillar man inte det man ser lite närmre på och backar sidan, så kommer man inte till där man var och kan fortsätta letandet. Man måste börja om från början!!! Och det gäller oavsett vad man har gjort eller inte gjort vid kollen, eller hur man backar. Bara WP eller webläsaren! Fruktansvärt irriterande!
Jag blev i alla fall urless och ångrade att jag hade kastat ut 355 kr på det här temat. Men ångerveckan var väl körd, suckade jag för mig själv.
”Jamen kolla!” hördes en liten röst inombords, och trots att jag egentligen var på väg att lägga mig – så gjorde jag det.
Man hade en hel månad på sig!!! Yippie!!!!
Det var heller inte ens särskilt invecklat att begära återköp. I princip bara trycka på en knapp, och sen på en till för att bekräfta. Ovanligt lätt för att vara wordpress, måste jag säga… Det var så jag undrade om det verkligen var sant. Men temat försvann och ett mejl kom där jag fick bekräftelse på återköpet, men att det kunde ta 3-4 dagar, i värsta fall upp till en vecka, innan pengarna var tillbaka på kontot. Men det var skönt ändå att jag kunde bli av med det. Och få pengarna tillbaka. Om det sen blir på öret återstår att se… beror ju på valutakursen…
Och inte ens den fina header-bilden fanns tillgänglig så man kunde välja den…
Min ostyriga penna! 