Jag hade ju bestämt mig för att försöka skriva åtminstone någonting varje dag, och visst dyker den ena idén efter den andra upp vid de mest olämpliga tillfälle. Såsom på Maxi, eller på cykeln, eller när man pratar med nån. Tillfällen när man inte ens har möjlighet att göra en notering om idén. Vilket jag i och för sig ändå inte fått in nån vana att göra. Är väl snarare undantagsfall som jag skrivit upp idéer i nån anteckningsbok av något slag.

Självklart vore det enkelt att göra en notering i anteckningsboken på iPhonen, men eftersom idéerna ändå inte kommer när man har praktiskt möjlighet att göra en notering, blir idén till en flydd och snart glömd tanke.

Så då får man försöka sätta sig ner och bara hamra ner nånting vad som helst som kommer flygande. Grabba tag i möjligheten i luften, så att säga, och se om den kan leda nånstans. Man kan till och med börja med: ”Jag har inget att skriva om, har ingen idé, det är tomt i hjärnkontoret…” eller nåt liknande. Förr eller senare så kräks man väl ur sig nåt som är värt att spara, att rent av publicera på bloggen.

Skrivkramp? Skrivblockering? Idétorka? Vad ska man kalla det?

Hur som, så hamnade jag äntligen framför datorn nu utan att istället för att försöka skriva, gå in på Netflix eller börja lägga solitären ”De fyrtio rövarna”. Den senare nåt som fingrarna ibland brukar syssla med medan jag lyssnar på nån bok. Om jag inte äter samtidigt, eller sysslar med nåt annat fysiskt/praktiskt som inte stör koncentrationen att lyssna.

Men jag har i alla fall funderat lite över vad den här bloggen ska röra sig kring. Har jag nåt tema? Nåt intresseområde som jag vill skriva om? Nej inget så specifikt. Bara att jag vill ha en plats, ett utrymme, ett rum där den här tanten kan skriva ner diverse funderingar och tankar som dyker upp, om än det ena än det andra.

I går ägnade jag skrivtiden åt att gnälla över den fysiska kroppens besvärligheter. Jag inser att jag i stort sett hela mitt liv varit intresserad av hälsa, särskilt i samband med hur maten påverkar oss. Jag kan en hel del, har pluggat kost/hälsa i ett flertal år och suger gärna åt mig av nya rön som dyker upp. Men jag har ingen som helst lust att enbart skriva om kost och hälsa, särskilt inte i nån sorts upplysande faktaform. Lite då och då kan det få komma, men det blir ingen hälsoblogg det här.

Inte heller vill jag koncentrera mitt skrivande kring hur jag mår. Då kan ldet ätt så att ens tankar bara fortsätter att sysselsätta sig med ”att må dåligt”. Inte bra! Det man fokuserar på växer, därför gäller det att istället fokusera på det man tycker är bra, på det man vill ha och göra i sitt liv – och se den positiva sidan av det som händer kring en.

Därmed inte sagt att man inte emellanåt kan ha behov av att kräka ur sig nåt negativt. Men då ska man alltså kräka ur sig och sen se det som urkräkt och bortspolat!

Hit leddes tankarna alltså denna gången. Har inte kommit med nåt särskilt upplyftande, roligt eller intressant. Men jag har en sömnig dag – vilket är helt okej – och jag har i alla fall skrivit nånting!

Och dagen är ännu inte slut även om det är vintersvart ute. Det kan bli mera. (hahaha)

Lusten till allting försvinner ju mer det mörknar framåt eftermiddagen och kvällen. Det är förstås inte alltid så, men har varit det till och från de senaste veckorna. Kanske tidigare också, men det verkar vara nåt speciellt nu som jag inte riktigt känner igen.

En underlig trötthet griper tag i mig emellanåt, av typen man bara somnar oavsett vad man vill. Inte bara normalt trött eller sömnig med andra ord. Nästan som om man skulle förlora medvetandet! Ett obehagligt killande i magen som påminner mig om åren med ångest. Och en underligt sugande känsla i hela kroppen som jag dövar med mat. Det gränsar till att jag får nån form av panik.

Tröttheten har nog – åtminstone delvis – samband med den där stötvågsbehandlingen hos sjukgymnasten för ett par veckor sedan. Den är ju avsedd att trigga igång en lättare inflammation för att stimulera immunförsvaret, och nog tusan triggade den igång en inflammation alltid! Och inte nån ”lättare” precis!

Men efter att stora tröttheten plötsligt kom opåkallat direkt efter lunchen idag, och att det killade så där obehagligt i morse, kom jag att tänka på magkatarr. Till lunchen hade jag nämligen finhackat en vitlöksklyfta som jag blandade i det sista när jag la upp mina bönor i tomatsås på tallriken, och jag kände efteråt att den där vitlöken liksom åkte upp och ner i halsen på mig. Inte bokstavligen förstås, men den starka, nästan isande, smaken.

Men vad har orsakat själva magkatarren då? För jag brukar tåla vitlök även i rått tillstånd med mindre jag äter det ofta. Jag rannsakade minnet, för det är inte helt lätt det där. Att vara matdetektiv.

Kaffe? Kunde ha varit, men varför har jag då inte konsekvent fått problem med magen när jag druckit kaffe? Inte ens nåt problem med kaffet uppe hos C igår eftermiddag.

Så vad kan jag ha stoppat i mig som ger mig de här reaktionerna? Och då tänker jag inte i allra första hand på trötthetsanfallen, utan på killandet i maggropen, den ångestliknande känslan och så att det blivit väldig fart på magen och stora portioner. Om man kan få uttrycka det på det viset. För just det är inte första gången! Jag har haft flera perioder med de obehagligheterna.

Finns det nån gemensam faktor för det här?

Men så plötsligt slog det mig.

Jag äter Chlorellaalger i akt ock mening att rensa ut gifter mm ur kroppen och har gjort så under en längre tid. Det vill säga – jag glömmer bort periodvis, och ibland blir det ganska lite åt gången, ibland mera. Men för några dagar sedan funderade jag över hur mycket man egentligen ska ta, och läste bak på påsen. 1 -2 tsk per dag, stod det, och man ska börja försiktigt. Jag strödde 1/2 tsk på frukostsmoothien och insåg att jag i stort sett hela tiden har tagit alldeles för lite. Åtminstone om man ska följa anvisningen.

Jag erinrade mig också att när jag för flera år sedan provade äta Chlorella, så gick det inte. Jag fick kliande utslag på händerna, vilket är ett tecken för mig att det är något jag inte tål att äta. Men jag minns inte om jag fick problem med magen då, eller mådde dåligt på annat sätt. Förmodligen gjorde jag det, eftersom jag tänkte att jag inte tålde det. Några år senare när jag berättade det här för en person som rekommenderade mig att äta Chlorella, sa hon att det kunde betyda att reaktionen visade att chlorellan fungerade och att jag behövde det. Jag förstod logiken i det resonemanget.

Sen gick det ytterligare några år innan jag faktiskt provade igen, men tror det var Spirulina då, och märkte inte av nån särskild reaktion. Inte vad jag minns i alla fall. Mer än att jag tyckte det smakade vedervärdigt! Så kanske jag inte åt så mycket av det grönblå trots allt…

Och så nu då! Man skriver ju inte upp varje dag vad man gör, vad man äter och hur man mår. I vart fall inte jag. Inte så där detaljerat som om man följer en viss sak. I det här fallet alger. Och det är ju sällan man bara äter en enda sak! Ja i princip äter man aldrig bara en enda sak under en längre tid!

Jag har en del erfarenheter vad gäller födoämnesallergier/överkänslighet. Själv tål jag varken de vanliga sädesslagen eller mjölkprodiúkter, och särskilt mjölk/grädde/crème fraiche är väldigt knepigt. Jag reagerar inte omedelbart på det. Och inte alls märkbart om det bara är nån enstaka gång jag tar t.ex en klick crème fraiche. Ost äter jag aldrig numera.

Men om jag fortsätter fuska och tar lite då och lite då, använder smör, tar en skvätt grädde eller mjölk i kaffet, så efter några dagar eller nån vecka faller det en sån där förlamande trötthet över mig. Magen är lite bråkig, men inte på ett sätt som omedelbart får mig att tänka på mjölkprotein.

Och det löjligaste är att jag lurat mig själv flera gånger om med just det här.

Nu har jag under en veckas tid slarvat lite med mjölkprodukter. Inget stort, men återkommande. Så där är en faktor till obehagen. Men jag har ju också haft de här obehagen utan att ta mjölk i kaffet eller ta den där lilla portionen ris à la Malta. Så varför i så fall idag?

Då fick jag den där aha-känslan igen att det nog var Chlorellan – också- som påverkade mig. Att det var chlorellan som tidigare har gett besvär och att nu råkade det vara båda triggarna som påverkade mig. Med magkill, kliande knottror på händerna och allt det andra.

Det som är så svårt med det här överkänslighetsproblemet, är att jag inte känner omedelbart när jag äter något jag inte borde äta. Jag blir inte röd kring munnen, det kliar inte i halsen. Under en period för ett antal år sedan. mådde jag lite lätt illa om jag drack en kaffelatte, men inte ens det gör jag numera. Reaktionen ligger på lut och väntar en dag, två dagar, kanske tre dagar. Sedan kastar den sig över mig med allt det där jobbiga, tröttande.

Så det är väl bara att skippa chlorellan helt, skärpa sig med mjölk i kaffe igen, och se vad som händer. Om jag verkligen behöver nåt utrensande till hjälp så finns det andra metoder.

Ja, ingen kan vara mer förvånad än jag. Och det är bara första advent! Minns ärligt talat inte när jag senaste kände en viss förväntan inför julen. De flesta jularna de senaste 11 åren har jag varit ensam. Lyckligtvis har jag haft gott om filmer att välja bland…

Förra vintern bodde jag i Snöstorp och gick på julkonserten i kyrkan. Det var knökafullt med folk och im-varmt av alla tända ljus och fuktiga andedräkter. (Andedräkt. Hihi. Det passar väl bra i en kyrka?) Det är för övrigt en oerhört vacker kyrka! Både inne och sedd utifrån.

Men konserten var klockan 17 och sen gick jag hem till mina 31 kvadratmeter och var ensam resten av dagen. Av helgen…

(Varför gör det ont i bröstet nu?)

Och nu! I år! Jag har köpt två adventsljusstakar och satt upp i fönstren. En i köket och en i rummet. Fler har jag ändå inte plats för  Jag har lagt en skrivbordsbild på datorn med bullig snö och en klädd och upplyst gran. Julaktigt värre, skulle jag vilja påstå.

Dessutom öppnade jag Youtube och letade upp en spellista med gamla godingar att lyssna på nu till frukosten. JUL-godingar! Och listan rullar fortfarande på medan jag skriver detta.

De satte nog fart igår när jag fick mess från DotterM att jag var välkommen till dem på julafton, och att DotterL som bor i Stockholm med man och (snart) fyraårig son också kommer. Äldsta dottern V vet jag inget om. Hon ska nog fira julen med sin särbo och deras sammanlagt fyra barn, två var. För övrigt är hon lite knepig så det är nog lugnast så…

Och kan man tänka sig! I eftermiddag ska jag upp till en granne på fika! Vi har pratat lite smått när vi stött på varandra eller han gått förbi min uteplats, han bor i huset mittemot, och i torsdags eftermiddag var han här en sväng på fika. Jättekul!

Men jag säger inget mer för jag vet inget mer och tänker inte ta reda på nåt mer heller. Men jag kände så tydligt att jag varit alltför ensam, alltför länge, så jag vill ha vänner! Jag behöver vänner! JAg behöver ännu mer av socialt liv än det jag hittills fått här i min ursprungliga stad efter flytten hem. Inte jättemånga! Men några stycken vore helskönt att ha. Att prata med, att fika med, att umgås med. Att känna samhörighet med.

C var helt ok! Det gick att prata om precis vad som helst! Bland annat pratade vi böcker. Han sa han hade flera kassar i sitt förråd som han tänkt skänka till ett loppis. Oh, sa jag. Kan jag inte få titta på dem först… om du ändå ska göra dig av med dem…

Jodå! Det skulle jag få! Spännande!

Han har också en hel del Stephen King i bokhyllan och har läst alla.

Jag har hittat fler Stephen King på loppisar och har nu byggt upp det biblioteket till inte mindre än 18 stycken – inklusive hans ”Att skriva” samt sju av de åtta delarna i serien om ”Det mörka tornet” i pocket; saknar del 4,5 – Vinden i nyckelhålet – som han skrev flera år efter att han avslutat berättelsen. Det är för övrigt det bästa slut på en roman som jag nånsin har läst.

Dessutom hittade jag nyligen den första – Revolvermannen -som vanlig bok. Hoppas hitta alla Mörka-tornet-böckerna som vanliga böcker.

Hoppsan! Nu gled jag visst över från jul, till fika i eftermiddag med C, och sen till böcker.

Ja det är väl som det ska vara med mig då… mer eller mindre i balans.

Det blev inget körande till Ängelholm i morse. Det innebar att jag inte behövde gå upp halv sex, och med tanke på att jag inte direkt är nån morgonmänniska, var det väldigt skönt. I stället sov jag till strax före åtta, åt frukost i lugn och ro och cyklade sedan de 4 kilometrarna till Jysk. Var där strax efter att de hade öppnat.

Jag köpte persienner till rumsfönstren. Har dragit för gardiner varenda natt ända sedan jag flyttade hit. Inte vetat riktigt hur jag vill ha det kring fönstren, men nu i adventsljusstakarnas tid så vill jag ha min sjuarmade synlig inåt i rummet. Inte gömd bakom en gardin!

Eftersom jag bor i en etta och alltså har sängen i vardagsrummet – inte soffan i sovrummet – så vill jag heller inte känna det som att jag och min säng befinner oss på en upplyst scen så snart det blivit mörkt ute. Och mörkt ute är det ju en stor del av dygnet nu.

Det var lite pill med att få upp persiennerna, men efter ett tag gick det. Därmed inte sagt att de här billigaste Jysk-persiennerna är av stabilaste kvalitet, men de duger bra tills vidare. Tills jag vet vad jag vill. Köpte dessutom en liten ljusslinga med runda bollar i olika färger. Men har inte hittat batterierna här hemma ännu. Vet att jag har… hehe…

När jag var klar på Jysk och inte alls hade lust bege mig hemåt med en gång, molnen hade öppnat upp och avslöjade såväl sol som blå himmel, tog jag mig en extra kringelikrok-runda och kollade sedan in en cykelaffär inte alltför långt hemifrån.

Den verkar vara ett klipp! En riktig cykelaffär med massor av cyklar och lite dunkelt så där. Inte nån sorts hypermodern utställningslokal med bara de lyxigaste åken.

Alltså! Nu tittade jag förstås inte på priserna på cyklarna, det är inte det saken gäller. Jag menar att här är cyklar det viktigaste, på alla nivåer! Inget snobberi! Det ska lukta lite kedejeolja och gamla däck i en bra cykelaffär. För i bortersta delen fanns just det bästa av allt – en reparationshörna, och de har öppet även på lördagarna.

Så med tanke på mina två cykelintermezzon under den senaste månaden. Den första en lördag på väg hem från stan mitt på dan, när plötsligt fotbromsen försvann och pedalerna vevade runt utan motstånd. Den andra gången en fredag kväll då jag upptäckte en punktering på bakdäcket… och en 7-växlad cykel så jag kunde inte få på växelaggregatet efter att jag bytt slang. Så det är perfekt att hitta en Cykelman inom gångavstånd hemifrån! Som dessutom har öppet även på lördagar.

På måndag ska jag dit och få bytt bakdäcket till nytt. Det är ganska slitet och Cykelmannen berättade att det finns däck som är tjockare så att det minskar risken för punkteringar. Det ska jag ha! Dessutom kunde jag köpa både ett sadelskydd (rumpskydd) med riktigt fårskinn, samt en sån där cykeldator som mäter sträcka, hastighet och lite till. Att köra med RunKeeper drar så förbaskat mycket på Iphonens batteri. Perfekt!

I morgon hoppas jag det är tillräckligt fint väder så jag kan baxa ut cykeln på uteplatsen, montera cykeldatorn smat borsta/tvätta ren cykeln från diverse gräs och lera. Vissa vägar jag ger mig in på är tämligen… hm… oborstade…

För övrigt är jag utan cykel som en fisk utan vatten.

Runt hörnan från cykelaffären ligger ett fik. Typen där man inte bara kan fika utan även äta en sallad eller bakad potatis eller maffiga mackor och lite till, så självklart slank jag in där efter cykelaffären. Unnade mig en stor kopp kaffe och en Sarah Bernhard-biskvi. Mysigt sitta där och titta ut på den blå himlen och tänka på hur gott jag har det och vad jag ska skriva för nånting när jag väl kommer i flytet igen. Flow, menar jag. Flow!

Så med ledigt hela dan, och sol och shoppa och fika, kändes det verkligen som lördag. Precis hela dan!

Tisdag och regn. Mestadels. En tur till Lidl efter frukost, det är inte så långt dit, bara lite drygt en km, och sedan har jag nästan konstant suttit vid köksbordet framför datorn.

Håller också på med att sortera bland allt jag skrivet. Noveller, romanen, romanutkast, börjor, anteckningar, inspirationsövningar, dagboksanteckningar, noteringar…

Läste om det nånstans nyligen, eller hörde, och även om jag inte har nån livshotande sjukdom och inte har ens den ringaste tanke på att dö förrän om tidigast 30 år eller mer, så är det bra att gå igenom och göra sig av med sådant som man inte behöver eller vill ha längre. Göra sig av med sådant som man inte vill barn eller barnbarn ska se eller ha nåt med att göra

Och varför skulle jag tynga ner mig själv med gammal smörja! Tänk bara så befriande lätt och skönt det känns när man städat! När badrummet skiner blankt, när disken är diskad och röran på diskbänk och spis och bord är borta! När det inte ligger tröjor och filtar och garnnystan i soffan! När det inte ligger travar av böcker överallt.

Nåja, de där boktravarna har jag förstås inget emot.

Tänker på uttrycket ”Är det rörigt på ditt skrivbord, hur rörigt är det då i din hjärna?” – och skratttar åt det ofrånkomliga dum-svaret ”och om skrivbordet är tomt, då?”

Men tanken att det yttre avspeglar det inre är inte fel. Det känns onekligen som att man blir lättare både till kropp och sinne, när man röjt och städat det yttre. Tänker jag vill städa mitt inre också, att sluta tänka så förbaskat mycket. Särskilt önskar jag att helt kunna släppa alla negativa tankar. All oro. Alla negativa antagande. Jag vill leva NU, Idag! Och njuta av stunden.

Men som sagt – jag jobbar på det. Och märker att det faktiskt går lättare och lättare!

Jag är flitig! Försöker i alla fall vara. Har rensat bloggar och inlägg och kastat och sorterat. Två bloggar som bara låg där, den ena med en backup på de synliga bloggarnas inlägg, har jag rensat och tagit bort! Valde behålla Small Kitchen trots att jag inte gör nåt där, för det är den äldsta bloggen jag har nu, och i och med det så finns (nästan) alla gamla teman kvar där fortfarande. De som var där när jag startade bloggen en gång i tiden. Minus de som wp tagit bort nu den senaste tiden…

Ja! Nu har wp börjat radera gamla teman, så frågan är hur länge de som finns där nu, får ligga kvar. När jag nyss tittade efter, så låg där totalt 441 teman. Alltså har 64 teman raderats helt under senaste månaden. (Eller är det lite längre sedan de började radera?) Kommer inte ihåg exakt när jag kollade senast. Men den dagen jag  gjorde det, och är rätt säker på att det då låg flest teman någonsin, var det totalt 504 st, och jag visste också att ett gammalt hade försvunnit dagen innan. (Därav 64)
Till den bloggen har jag valt ett gammalt tema. Samma som jag använde till  min allra första wp-blogg. Vilken inte finns längre, men jag har alla de inläggen – baklänges – på hårddisk.

Men det tar oförskämt lång tid att ta bort inlägg från wp. Och det bara strular. Man skulle tycka att wp.s servrar borde vara så rejält tilltagna att man kan ta bort t.ex 50 åt gången, men nix pix! Det hänger sig, och man får fåniga meddelanden som börjar med ”OOPS”, och sedan backar man tillbaka och uppdaterar sidan och det får man göra gång på gång på gång! Har man riktig tur försvinner kanske tio poster på en gång, men oftast blir det bara ett eller två. eller inget. OCh lägger man in ordern igen, får man ibland beskedet: ”You are not allowed to delete this item”. Och först måste de ju flyttas till papperskorgen och sedan ska papperskorgen tömmas och allra först såg jag ju till att alla poster låg på rätt blog! Och detsamma gäller ju när man ska radera alla bilder – som jag ju också givetvis har på hårddisk.

Så det var fram och tillbaka en hel del… Allt på engelska ligger på Words&Pics och allt på svenska ligger här. Och här låg innan ÄVEN en back-up från Words&Pics! Vad fick mig att lägga det dubbelt? Nej trippelt! Jag hade ju lagt backup på en av de privata bloggarna också!

Harregu! Varför är jag så omständlig!!!
Men jag ville att allt som gick att tas bort skulle tas bort innan jag avslutade bloggarna. Ska mina saker kastas, så tänker jag se till att det är jag som kastar dem! Inte lite på att wp raderar.

Och nu ska jag egentligen kopiera ner alla inlägg från respektive blogg till hårddisken!

MEN! Då får man se upp! För jag har lagt märke till att när man klickar på ”äldre inlägg” är det inte garanterat säkert att alla inlägg faktiskt visas! Så jag måste checka av med ”post-lådan” så jag verkligen får med alla inlägg. (Då får man bort ett och annat skräp samtidigt). Sen är det bara att kopiera och klistra in på en pages-fil, som i sin tur ligger i ett moln. Icloud!!!
Back-up var det ja!

Nej det är nog inte jag som är omständlig. Bara noggrann. Det är wp som är omständligt. Därav flykten härifrån, halv-flykten åtminstone…

Parallellt med det här, håller jag på att sortera poster från en gammal blogg som redan ligger på hårddisken. En blogg är ju så att säga bakvänd. Nu vänder jag den rätt så jag får inläggen i kronologisk ordning. Inlägg för inlägg. Ett i taget kopierar jag över den till en ny fil. Och sen har jag en gammal bok- och skrivblogg från 2007-2009 som också ligger på hårdisk och som jag vill se över. Vända rätt i tiden.

Det slog mig när jag höll på med det här, hur otroligt mycket jag har skrivit under de senaste drygt elva åren! Massor med blogginlägg, på flera bloggar, och en del av inläggen ganska så långa och som handlar om saker och ting! Under en lång period skrev jag om ADHD och Asperger och depression, till exempel. Jag skrev en hel del snuttar som nästan skulle kunna kallas poetiska. Kort varvat med långt, från arbetsplatser och hemmet, om ute och inne. Därtill, särskilt mellan 2006 – 2012, skrev jag noveller, påbörjade romaner, skrev utkast och idéer, vi hade skrivövningar och igångsättare på skrivarkurserna jag deltog i varje vecka både höst- och vårtermin under de där åren, och… puh!

Vad flitig jag var!
Och nu när jag läser ett och annat av det skrivna, så tycker jag att jag skrev jag ganska bra!
Vart tog det vägen?
Fantasin och go-et?
Tekniken har jag fortfarande i behåll, och kunskaperna, verktygen – det märker jag. Är fortfarande en språkpolis… typ…

Men vart tog flödet vägen?

Men kanske är jobbet med alla dessa texter från bloggar, men även den sortering jag hållit på med under flera veckor nu bland allt annat skrivet, en väg in i kreativiteten igen? Bara det att få ordning bland mappar och filer, kasta alla dubbletter som bildats, och få en struktur! Jag tror det är viktigt, och en bra väg in. När allt bara är rörigt och man blir trött bara man tänker på att försöka hitta nåt i röran – ja då är det hög tid att börja kasta, sortera, arkivera…

Och det är väl det jag gör nu. Tänker jag.

---

Ursäkta att inlägget idag blev så långt, men jag har varken ork eller tid att göra det kortare…

Ja, riktigt uschligt var det i morse när jag körde dottersonen till  Ängelholm. Här regnade det ”bara” och i och med morgonmörkret var det nog så svårt att se, men medan jag närmade mig grannstaden alltmer blev jag varse att skvättandet kring alla långtradare och personbilar inte bara bestod av regnvatten såväl uppifrån som nerifrån längre. Det var snö!

Det var smältande snö till råga på allt. Men det lyste fortfarande vitt från sidorna längs E6an, modd-vitt, och det måste ha kommit nån decimeter eller så under natten. Inte kul alls med allt slasket och småsjöarna. Så idag var jag extra glad att DotterM hade låtit sätta på dubbdäcken nyligen. Det var till och med jag som tog bilen till Bil-meken den gången. Jo! Man har blivit chaufför till både det ena och det andra, minsann. 😀

Nåja! På väg hem igen blev det ju för varje kilometer allt lättare att köra, och väl hemma regnade det bara. Och dagen började så sakta gry. Vilket var tur för jag cyklar ju till och från deras. Bra med motion även om man kanske annars inte hade valt just så här tidiga, regniga morgnar att ge sig ut på tvåhjulingen.

Lite lyx, förresten, att ha tillgång till bil då och då utan att själv behöva äga en. Och att slippa betala bensin. 😉 Fast det mesta jag har utnyttjat det privilegiet till, är att ha kört till Väla ett par gånger. I första hand cyklar jag ju även dit, men ska man ha nåt på till exempel IKEA som är lite för stort att ta på cykeln, är det jätteskönt att kunna svänga dit på fyra hjul istället för två.

Det regnar fortfarande. Är nästan mörkt ute trots att klockan bara är fyra på eftermiddagen. Men det har blivit lite varmare så nån större risk för snömodd och halka ska det inte vara de närmaste dagarna i alla fall.

Fast i morgon är det mammans tur att köra.