Ett år i dag sen den här lägenheten blev min och jag kunde flytta tillbaka hem till Helsingborg.
Tänk att det gått ett helt år!
Så här sett i backspegeln har året gått väldigt fort. Men det är ju så det är! Oftast. Upplevelsen av tid! Och jag trivs verkligen! Tog visserligen lång tid att landa efter utbrändhet och Fas3-helvetet – längre än jag trodde det skulle ta – men nu så! WOW!!!
Och givetvis måste det vara en chokladtårta!
Vi har alldeles nyligen haft en liten diskussion hos Helena på Skriva, Läsa Leva under rubriken Dystopiskt soundtrack, om att lyssna på musik samtidigt som man skriver. Rent spontant tänkte jag ”Nej, aldrig” när det gäller mig själv. Men sen kunde jag inte låta bli att fundera vidare på saken.
Att jag inte skulle kunna ha nån ”vildare” musik är jag helt klar över. Inget med häftiga förändringar. Inget i stil med Haydens Symfoni med ”Surprise” – den med pukslaget! Inte heller nån hårdrock eller överhuvudtaget något med kraftiga ljudliga överraskningar.
Vad som kanske skulle kunna fungera – och jag skriver kanske för i nuläget har jag inte en susning – vore i så fall nåt mjukt stillsamt med låg volym som bakgrund. Som en sorts ljudkuliss mot yttre ljud. Kanske något av det som på Youtube kan hittas om man söker på meditation, relaxing, affirmation eller solfeggio.
Kanske något i stil med detta, men det finns oerhört mycket att välja mellan så det är bara att testa tills man hittar nåt som slår an hos en själv. Ibland kan jag lyssna på nåt sånt här på morgnarna till frukosten. Startar dagen lugnt och stilla… Eller somna till på kvällen… på låååg volym. Gjorde det under en ganska lång period, men sökte då mest på meditation eller relaxing.
Men om jag skulle lyssna på den här typen av musik när jag LYSSNAR på musik – skulle jag bli uttråkad efter ett tag. I övrigt kan jag lyssna på det mesta men mina favoriter ligger framför allt inom rock, R&B, soul och liknande. Men med utsvävningar åt olika håll både framåt och bakåt i tiden.
Jag är i alla fall beredd att prova om det skulle fungera för mig att ha nån form av musik i bakgrunden när jag skriver, även om jag tvivlar på det. Jag stängde ju av testmusiken nu när jag skriver ett blogginlägg, och fixar inte att ha på radion när jag t.ex kör bil. Inte nån längre stund i alla fall, och bara vissa dagar.
Ja man är ju som man är, och det får man lov att vara. Men det är inte utan att jag är en liten gnutta avundsjuk på dem som kan ha på speciell musik när de skriver, där musiken synkar med handlingen och typen av genre man håller på med.
Så har jag då äntligen läst ut Stephen Kings ”Knackarna”. Tog de sista ca 140 sidorna i söndags. Boken är bra! Spännande! Lättläst! (Ska jag säga som ändå tog så lång tid på mig.)
Jag har märkt att jag gärna läser Kings böcker, men filmatiseringarna kan vara för jobbiga. Även om filmatiseringarna i allmänhet är jättebra, helt klart, har trots allt sett ett antal, så blir det äckliga, det blodiga, det skrämmande, ännu mer äckligt och blodigt och skrämmande när man ser det på en film.
Snacka om monstruösa monster! Har till exempel sett både Dreamcatcher och The Shining, och jag läser dem gärna men drar mig för att se flera. Trots att jag har några här i nån mapp på hårddisken. Rose Red och Storm of the century vet jag bland annat. Och The Stand. Men den är ju inte en skräckfilm på samma vis som The Shining eller Dreamcatcher.
För allt han skriver är inte äckelskräckisar med monster, blod eller vampyrer. The Green Mile är till exempel en fantastiskt bra och gripande roman som också är filmatiserad. En svart man, spelad av Michael Clarke Dunkan, blir (felaktigt) anklagad för våldtäkt och mord på två barn och ska hängas. Tom Hanks spelar fängelsevakten, och medan tiden går mot stunden då fången ska föras längs den gröna milen mot galgen, får vi tittare uppleva både vad som händer nuet där, och vad som hänt som lett fram till anklagelsen och fängslandet.
Det var så länge sedan jag såg den, att jag inte minns om han blev friad på slutet av berättelsen eller om han blev hängd. Men vakten, och vi, vet att han varken våldtog eller mördade. Istället får vi veta att han hade ”a mysterious gift” som det uttrycks på IMBd.
På det hela taget! Visst får jag liksom en film i huvudet när jag läser, alltid, men jag gör inte de äckliga blodiga sekvenserna mer äckliga och blodiga än nödvändigt. ”Jaha! Där var skräckscenerna!” uppsnappar jag. Och så läser jag vidare. För det är ju också spännande! Ska han, ska hon, ska de där KLARA SIG!!! Och en del gör det – andra inte!
När jag så smått började kunna läsa igen efter utbrändheten, var det faktiskt Stephen Kings böcker som lyckades fånga mig, som jag klarade att läsa och fortsätta kunna koncentrera mig på ända till slutet..
Så vad ska jag nu läsa? Hmm…
Det var förfärligt så lång tid det tar mig att läsa Stephen Kings ”Knackarna”! Den är ändå bra! Och inte alltför många sidor. Bara 839. Nåja, bara och bara… Men jämfört med hans ”Under the dome” på ca 1200 sidor (i den upplagan jag läste den), så är ju Knackarna inte så farlig. Men ingen av dem är ju direkt nån man läser liggande i sängen.
Dessutom är Knackarna mer lättläst än Domen, tycker jag, så jag kan inte skylla på det. Ska väl i och för sig inte jämföra alls med nån annan roman av King. På det stora hela är alla bra. Bara mer eller mindre bra. Men det är ju beroende av smak och tycke förstås. Allra mest tycker jag om den långa Fantasy-berättelsen om Revolvermannen och Det Mörka Tornet.
Att det går långsamt att läsa Knackarna beror inte på att det går trögt med själva läsandet. När jag väl sätter mig med boken uppallad i famnen kan jag lätt klämma 100 sidor eller mer. Kruxet är väl snarare att jag inte sätter mig med boken tillräckligt ofta, tillräckligt nära i tid. Vilket i sin tur beror på att jag även gör annat. Lyssnar på böcker, till exempel.
För närvarande håller jag på med Harry Potter igen. Har i mellantiden testat flera andra böcker men inte fastnat av olika anledningar. Bland annat för att jag inte fixar att lyssna på alla uppläsare. Men Stephen Fry som läser Harry Potter-böckerna är genial! Och Johan Svensson som läst in Kings trilogi om Mr Mercedes, är också suverän som uppläsare. Men det där ämnet kan vi ta en annan gång. Just nu är det Harry Potter som gäller. Tjugonio timmar med del 5, ”The order of the Phoenix” går lätt att svälja 2-3 timmar i sträck av. Det är bara städ och disk som blir lidande.
Fyran – ”Harry Potter and the goblet of fire” – hamnade jag inte i nån lyssnarbubbla med. Hade jättesvårt att koncentrera mig på den. Försökte flera gånger. Tråkig! Faktiskt! Även filmen är den tråkigaste av de åtta. (Sexan, sjuan och åttan är de obegripligaste. Dessutom pratar man inte i de filmerna, man mumlar. Tänk att man ska behöva ha textat bara för att skådespelarna inte kan prata tydligt!)
Dottersonen berättade för övrigt att han hade hoppat över att lyssna på fyran, för att han tyckte filmen varit så tråkig. Just då tänkte jag inte på det, men nyligen när jag själv försökte lyssna på den och mindes handlingen från när jag såg filmen, så håller jag med. Fyran fångar inte! Åtminstone inte oss två…
Men man måste ju ingenting i lyssna/läsa-bok-världen så visst kan man hoppa över en och annan. Men jag hoppas hänga med på inte bara femman till slutet, utan även de två sista böckerna om Harry Potter. För de där sista tre filmerna tyckte jag var inte bara blev allt mörkare och dystrare, det var svårt hänga med i handlingen.
Men eftersom man får betydligt mer av handling i böckerna än i filmerna, så förstår man ju också bättre hur och varför saker och ting utvecklar sig, rent generellt får man mer i sig av den skrivna texten. Så det ska bli intressant fortsätta lyssna på även de två sista böckerna. ”Harry Potter and the Half-blood Prince” samt ”Harry Potter and the Deathly Hallows”
Vad det sen blir för böcker valda har jag inte en susning om nu. Och dessutom är bokhyllorna fyllde med en hel vanliga fysiska böcker, som jag suktar efter att läsa! Dygnet borde ha fler timmar!!!
Jag tänkte på björnen och julgranen när jag tog den här bilden. Det var först senare, medan jag beskar och editerade den som jag riktigt la märke till mannan i soffan – och bilden i bilden. Mannen och isbjörnen sitter där, med ryggarna vända mot varandra, i en sorts behaglig ro mitt i centrat.
Mitt i stormens lugna öga, skulle man också kunna säga.
Det var i början av januari jag tog bilden, medan det fortfarande var jul, och platsen är Väla. Ganska så mitt i den äldre delen, där som decoren efterliknar en stadsgata med husfasader och upplysta, gardinförsedda fönster. Men såvitt jag vet, enbart kulisser. Tror knappast det finns några kontor eller liknande där uppe, ovan butikerna. Bara yta, inget innehåll. (Filosofiskt tänkande?)
Nå, nu syns inte just det på den här bilden, och de fönster som syns däruppe på andra våningen gör inget annat än att ta in vanligt dagsljus. Under balustraden dväljs Café Schiller som har legat där i evighet. I vart fall sedan Väla först byggdes 1973 – 74 nånting. Jag hade sökt jobb på OBS, men började aldrig för jag blev gravid när det hade börjat byggas, och min DotterL föddes i september -74. Minneshake – annars hade jag inte haft ens en susning om hur länge Väla centrum har funnits.
Det var stort då, men ändå nån sorts pygmé i jämförelse med hur det ser ut där nu. Dessutom har ju IKEA en jättebyggnad alldeles vid sidan om. Har för mig att det är Sveriges största IKEA-varuhus. Åtminstone till ytan. Men jag kan ha fel. Jag har faktiskt fel ibland.
Även solen har sina fläckar… 😉
Riktigt bra tycker jag den här trilogin av Stephen King är.
Mr Mercedes, Den som finner och Sista vakten. I den ordningen.
Man kan läsa en, vilken som, och få en bra berättelse, men helt klart tjänar man på att läsa hela trilogin. Eller som jag – lyssna på!
Just nu är jag nästan exakt halvvägs genom den tredje delen. Och spänningen stiger.
Visserligen är det en kriminalare, men en kriminalare skriven av Stephen King är ju inte riktigt detsamma som nån annans kriminalare, och det märks allt tydligare ju längre fram i handlingen man kommer. Och det är väl därför man läser Kings böcker, antar jag. För det där extra!
Vad den handlar om? Vad kan en roman om en pensionerad kriminalkommisarie handla om?
Tja! Betydligt mer än om ett eller ett par mord, i alla fall. Läs själva! Eller lyssna! På Storytel, där Johan Svensson är en mycket bra uppläsare.
När det är dåligt beställt med orken att hitta på nåt att skriva, kan man alltid sortera bland de där bilderna och tänkvärda orden man samlat på sig. Om man lyckats slita sig från patiensen ”De fyrtio rövarna” förstås…
För övrigt sitter jag med värmedynan längs nedre halvan av ryggen, känner mig seg och tråkig, men gläds ändå över att solen skiner i dag och att jag var ute på cykeln en runda i förmiddags. Vackert som bara den, även om solen lyste rakt in i ögonen. Nackdelen med vintern, att solen står så lågt på himlen. Men vem bryr sig om den nackdelen!
Blev smått lyrisk när jag satt där på sadeln och svävade framåt…
… medan solbelysta diamanter faller som tårar från trädens grenar…
Robin Sharma ger i sin bok ”Vem gråter vid din grav” i kapitel fem rådet att skriva dagbok.
”… att skriva dagbok varje dag är något av det bästa du kan göra för din personliga utveckling. Om du skriver ner både vad du har upplevt varje dag och vad du har lärt dig av det, kommer du att bli klokare för varje dag som går. Du kommer att utveckla en självmedvetenhet och göra färre misstag. … När du skriver dagbok får du möjlighet att regelbundet samtala på tu man hand med dig själv. … din personliga dagbok blir en privat plats där du kan tänja på gränserna för din fantasi och definiera dina drömmar…
Inom den medicinska forskningen har man till och med upptäkt att så lite som en kvarts dagboksskrivande per dag kan förbättra hälsan, stärka immunförsvaret och ge en mer positiv livsinställning. Om ditt liv är värt att fundera på, är det värt att skriva om. Glöm inte det.”
Så man kanske ska ta det här skrivandet lite längre… lite djupare… lite mer…
