Är det verkligen dags nu igen, att skapa en hemsida!

Till råga på allt erbjöd jag mig själv att göra det. Visserligen är det ”bara” min dotter som ska ha den för sin nya inriktning på jobbet. Omstrukturering, skulle man kunna säga. Men ändå!

En hemsida skulle det ju bli oavsett, och så babblade jag på, och lovade… och hemma sedan när jag kollade upp diverse saker i anknytning till detta, blev jag smått svettig. Vad har jag gett mig in på!

Det var längesedan jag gjorde nån hemsida över huvud taget, och ännu längre sedan så där från scratch. Okej!  Riktigt från scratch blir det förstås inte. Jag går inte in på html-koder eller liknande, utan jobbar med komponenter. Block, kan man kalla det.

Men likväl kände jag mig helt vilsen. Uteslöt omedelbart WordPress, och ska istället säga till henne att köpa domän och hela köret på One.com. Den arbetade jag med en hel del förr i världen, och även om mycket blivit nytt därinne sen dess,  kan jag säkert med lite övning på min egen (i dvala) liggande hemsida där, träna upp mig så jag kan få ihop nåt snyggt åt henne.

Lyckligtvis är det gott om tid. Hon sa nåt i helgen om klart senast 1:a mars, men det var så mycket annat i görningen i helgen. Därför hade vi inte möjlighet prata så mycket om just det där med hemsida, logotype och vad annat jag skulle kunna hjälpa till med.
(Och det var inte bara för att cykeln gick sönder och jag fick gå hem nästan 4 km och känner av det fortfarande… )
(och så fick jag sagt det också…)

Alltså! Nu måste jag bara ha mig en kopp kaffe.

Min cykel gick sönder i lördags! Jag var nere i stan, på biblioteket och lämnade tillbaka böcker. Gick sen lugnt och stilla genom biblioteksparken och uppför Bergaliden till Lasarettet. Därifrån är det plant igen så jag fortsatte cyklandes.

Men jag kom inte så långt. Några kvarter, så där. Ungefär 700 meter. Där på en av smågatorna snäppte det till nånstans under mig, och pedalerna snurrade plötsligt alldeles löst och ledigt såväl framlänges som baklänges. Och det gick förstås heller inte att fotbromsa. Så vad gör man då, när man rullar fritt framåt mot en gatukorsning där man inte kan köra rakt fram, och farten känns lite väl hög för att bara svänga ut på nästa gata så där halvt om halvt okontrollerat? Panikar?

Men lyckligtvis har jag även handbroms på cykeln, vilken jag normalt aldrig använder. Annat än om jag ska leda cykeln nerför en brant backe till exempel, eller nerför en trappa! (Som om man göra det så särskilt ofta…)
Nå, nu var jag glad jag hade den där handbromsen i alla fall, för annars vet man inte hur det hade gått med tanten!

Jag blev förstås tvungen att promenera hem med cykeln. Kom inte på nåt annat alternativ. Till cykelreparatören hade det blivit en rejäl omväg, och jag visste inte ens om han har öppet på lördagarna. Och i så fall, hur länge? Hade jag hunnit? Men! I huvudet sa det bara: HEM! Med cykel. Gåendes. Om det så vore det sista jag gjorde.
Och nämn nu inte ordet taxi!

Senare kollade jag hur långt jag hade gått. Uppskattade först att det var ungefär 3 km, glömde bort sträckan från biblan och uppför backen, men med hjälp av enirokartan kunde jag konstatera att själva promenerandet den där lördagen, uppgick till 3,8 km. Helt klart ett personligt rekord, och jag känner fortfarande av det. Särskilt kring höftböjarna och nedåt i benen, samt nedre delen av ryggen. (Förr kunde jag gladeligen gå 3,8 km och meeer… – men det var före boendet i den andra staden)
(Hela sträckan inklusive cyklandet en lite längre väg till biblan och sen äventyret hem igen, drygt en mil. Enbart cykla en mil? Nema problema.)

Samtidigt blev jaga imponerad av prestationen också! Inte sjutton trodde jag att jag kunde promenera såpass långt! Inte än! Hade jag gjort det för si så där ett halvår sedan, hade jag nog kraschat totalt och varit tvungen ligga på värmedynor i en hel vecka efteråt!

Cyklandet har jag tränat upp ganska så bra vid det här laget, har klarat drygt 23 km på en och samma dag för inte så länge sedan, men att gå har hela tiden varit mycket besvärligare.
Så! Kan väl tillägga apropå det,  att, att cykla är uppenbarligen bra för mycket! Även för att träna gångmusklerna.

Jo sen blev jag hämtad och lämnad av dottern den eftermiddagen eftersom det redan var bestämt jag skulle hem till dom, och fick dessutom på söndagen låna en tre-växlad Biltema-cykel  som inte passade mig alls. Men det gick att komma hem med den i alla fall även om det kändes som att sitta i ett badkar och cykla. Och efter en del skruvande hit och dit och upp och ner med sadeln, så var den i alla fall okej att cykla på, om än inte bra! Och den sparade mina ben cirka 11-12 kilometer att gå på måndagen i alla fall.
Och nämn nu inte ordet buss!

Jo! För dottern hjälpte mig ju få cykeln till reparatören då på söndagen, jag låste fast den utanför, men på måndagen var jag ju tvungen ta mig dit med nycklarna för att kunna lämna in den och då var det skönt slippa promenera fram och tillbaka. Bara sen på eftermiddagen när jag skulle hämta den igen. Men det var nog droppen det, dom kilometrarna, för mina ben och övriga involverade muskler och senor.

(Har jag totalt tappat förmågan att skriva på ett roligt och berättande vis? Det här blev ju ett urtråkigt bla-ha bla-ha! Och jag orkar liksom inte ta tag i det! Måtte det där – vad det nu är – snart ligga bakom mig, så flödesskrivandet jag var van vid förr kan växa fram i mig igen.)

Jag, till exempel, trodde jag skulle ägna åtminstone en del av helgen åt att skriva. Så har det inte blivit. Istället har jag cyklat mig trött, legat på sofflocket, läst ut Franny & Zooey, och tittat på film. Okej! Jag har faktiskt städat lite också. Mamma kan vara nöjd. (Även om hon inte skulle varit det.)

Jo, jag var på Pingstkyrkans Secondhand i går, tittade på en jacka som jag bara kände var min, den var ”JAG!”, men hängde tillbaka den igen eftersom den hade en lukt som jag starkt misstänkte berodde på sköljmedel. Med en smula sorg i hjärtat, måste jag medge. Men hittar väl nån annan så småningom. Ny.

I gengäld kom jag hem med tre böcker. Gamla godingar, får jag väl säga. Två stycken av Anne Tyler, ”Den andre brodern” och ”Utan bagage”. Har läst båda tidigare och älskade dem. Dessutom fick jag med mig hem Stephen Kings ”Sömnlös”. Också den en gammal bekant.

Ibland ångrar jag att jag gjort mig av med så många av mina böcker i samband med de två senaste flyttarna. Hade bland annat de flesta av Kings böcker som jag samlat på mig under flera år. Å andra sidan tar de väldigt mycket plats och det blir tungt att bära kring på, även om jag älskar en hel bokvägg – skulle faktiskt vilja ha det.

Å andra sidan räknar jag med att stanna i den här lägenheten ganska länge…
Åh! Vete sjutton om jag ska börja samla igen, eller fortsätta rensa bort á la japansk renhet! Man kan trots allt låna mycket på bibliotek, och fynda på loppisar och second hand till billig penning. Och man kan utan dåligt samvete skänka tillbaka böckerna man läst.

Men allt man läser är ju inte direkt så det håller en som i ett skruvstäd till sista sidan. Tänkte ta mig igenom James Joyce ”Odyssevs” men jag ids bara inte lägga ner så mycket tid på den som skulle krävas. Salingers ”Räddare i nöden” som jag nyligen läste i original, ”Catcher in the rye”, är onekligen bra, men kändes inte lika fängslande som jag mindes det. Men bättre på engelska än på svenska, tycker jag. Sneglade lite här och där i den svenska upplagan…

Franny & Zooey – också av Salinger – var… hmm… välskriven! Onekligen! Jag menar det! En fascinerande tidsbild från mitten av femtiotalet och en tämligen välbeställd medelklassfamilj. Flyt var det också på texten. Så välflödande text faktiskt, att jag var tvungen lägga ifrån mig boken med jämna mellanrum för att andas.
Mamman var helt fruktansvärd! Och som personerna röker hela tiden i Salingers böcker! Åtminstone i de här två! Men jag hade gett mig den på att läsa båda och det gjorde jag.

Antagligen är jag orättvis i mina tankar om de här romanerna. Salinger och Joyce är trots allt de de är (okej – VAR), och böckerna räknas som klassiker. Men kanske jag helt enkelt inte är på rätt humör för närvarande för att fördjupa mig i dylik verbiositet. Och de är ju inte dåliga! Det tycker jag inte! Bara jobbiga att läsa. Joyce bok som mest av allt tycks bestå av de respektive huvudpersons tankevärldar – jodå, jag försökte ta mig igenom Molly Blooms nattliga funderingar – och Salingers ordblomster som sträcker sig och slingrar sig som lianer i en djungel.

Så nu har jag börjat läsa Anne Tylers ”Utan bagage”. Trevligt flyt. Härlig författare. Alltid gillat hennes böcker.

Nu ska jag äta äppelpaj och fortsätta mysa i soffan.

Också från Fredriksdalsparken. Fyra dagar gamla i lördags när jag var där och såg dem. Tre stycken var ute med sin mamma, och ytterligare fyra fanns inne i ”huset”. Så vansinnigt söta de är!

Och mamman – suggan – heter Berit!!!! HAHAHA!!!

För övrigt! Alla grisar på Fredriksdal är Linderödssvin. De är Sveriges enda oförädlade lantras av svin.

(Och över alltihopa, lyser moder soool låg en doft av geeet)

”Linderödssvinet är Sveriges enda oförädlade lantras av svin. De linderödssvin som finns idag härstammar från Skånes Djurpark. Djurparken har sedan 1951 hållit en svinstam som ursprungligen kommer från Linderödsåsen i Skåne. Även en sugga från Ekered på Hallandsåsen har tillvaratagits. Denna lantras är oförädlad, vilket innebär att ha kvar stor variation. Den är inte lika snabbväxande som de grisar som utnyttjas i dagens storproduktion, men har många andra förtjänster som främst uppskattas av självhushållare. Kroppsformen är lite rundare än de långa moderna raserna. Trynet är rakt. Öronen är medelstora och ofta lite vinklade framåt som solskydd. Färgen varierar, men är alltid svartfläckig med gråvit eller brunröd grundfärg. Linderödssvinet är härdigt och trivs bäst om det ges möjlighet att vara ute och böka i skog och mark.

Linderödssvinet är med i Jordbruksverkets handlingsplan för hotade svenska husdjursraser med svenskt bevarandeansvar. Rasen bevaras inom en levande genbank som upprätthålls av Föreningen Landtsvinet.”

Wikipedia

Klart jag tittade på mer än svamp under söndagens besök på Fredriksdal. Men jag stannade inte kvar på marknaden så länge som jag hade tänkt mig. För mycket folk för min smak. Förmodligen hade det varit roligare om jag hade haft nån med mig, men att som nu ensam slingra sig fram genom folkmassorna, mellan femtielva miljoner stånd, och dränkas av matdofter från alla håll och kanter – det blev lite för mycket till slut.

Men jag var inne på Grafiska museet och i Kulturmagasinet, tittade på en svamputställning och på ponnyridning, men hoppade över griskultingarna för de hade jag tittat på dagen innan. Så småningom satt jag på en bänk i solgasset, tittade på folk och fä i största allmänhet, och hade det gott.

Ärligt talat – det värsta var nog höfterna och benen. De var inte alls glada över allt promenerande i parken först på lördagen och sen på söndagen också.

När jag ett tag senare hade kommit hem, var det först en sen lunch som gällde, och jag trodde jag efter det skulle landa i solen på uteplatsen med boken. Men det blev faktiskt soffan jag landade i istället. Och en dryg timmes snarkande. Resten av dagen var jag fortfarande helt utslagen.

Men några bilder fick jag med mig från svamputställningen, trots folkträngsel och dålig belysning. Mysbelys i den gamla byggnaden, skulle jag vilja kalla det. Så inte är det några bilder att stoltsera med precis, men det spelar ju ingen större roll.

Och jag skäms inte över att jag inte iddes stå i lång kö för att köpa Fredriksdals-odlade äpplen för 25 kr kilot. Eller äppelcider… eller polkagrisklubba… eller smörgåstårta… eller korv… eller grillat… eller hembakat bröd… eller hemvävt, hemstickat, hemsnickrat, silversmide… eller… puh… et cetera, et cetera… Så det så…