I går alltså. Det där med ljusstake och allsång och ingen kanelbulle.
Men om sång och musik är helande, så behöver jag sjunga massor idag. NEDRANS!

Även om jag inte har nåt emot att sjunga i sig, så är anledningen till att det behövs nåt drastiskt inte helt kul. Är stiff as a board i ryggen nu på morgonen. Som en ekplanka!

Efter fyra månader med ischiasbesvär och ökande stelhet i ryggen och värk nedåt benen, tyckte jag i söndags eftermiddag att något hade börjat släppa i kroppen. Något kändes lättare, och… jag kan inte beskriva det! På något vis visste jag att nu äntligen skulle de där problemen vara över. Även om jag krasst räknade med att det inte skulle ske på en sekund direkt, så i alla fall från och med nu börja klinga av.

Och visst är det en lättnad även idag till skillnad från tidigare månad (särskilt), men ryggen var så stel och gräslig när jag klev ur sängen att jag mest bara ville skrika rakt ut. (Varför gjorde jag inte det egentligen?) Till råga på allt var jag tvungen tvätta håret. Och nej, det kunde inte vänta tills i morgon för då har jag en läkartid halv nio. Tidigt nog för en nattuggla. Går inte upp ännu tidigare bara för att tvätta håret. Och jo, det gick! Även om det blev en snabbdusch, och att jag inte skrapade  bort nåt vatten efteråt. Bara torkade lite halftomhalvt på kaklet och det rostfria med handduken. Avskyr städa bort kalkbeläggningar…

Vadan detta nu då? Tja! Jag behöver inte fundera särskilt länge för att hitta den troligaste anledningen. Då på eftermiddagen bland tanter och kyrkfolk var det ju frågan om att sitta på en stol i två timmar. Lägg till det en smula nervositet redan innan eftersom det hela var nytt för mig – alltså lite spänningar redan där.

Sen blev jag förstås inte sittande  två timmar i sträck! Första timmen under quizet satt jag och kände mig som den där berömda plankan ända från huvudet och ner till ändalykten. Steeeeel, spääääänd, nån sorts ont i det hela. Det släppte väl något efter ett tag, men helt bekvämt blev det inte trots att stolen i sig var rätt okej. Så i andra halvlek, efter kaffet och den oätna kanelbullen, stod jag större delen av den timmen och rörde lite smått på mig. Inte helt bra det heller, men bättre än alternativet – sitta.

Först när det hela var slut och det var dags att ta sig hem, kände jag hur det släppte i ryggen. Resten av dagen sen var helt härlig! Först satt jag ute på altanen så länge det var tillräckligt varmt, senare blandade jag konfekten med att skriva, lyssna på 60-tals musik, sjunga, diska, flera småpass med lättare gymparörelser, dansade lite (!)… Och det kändes prima och jag var hur lycklig och glad som helst.

Och så  vaknade jag i morse med den där ekplankan till rygg. Och det är inte behagligt när det liksom domnar och stelheten når ända upp i huvudet. Men jag tror ändå att det som började lätta i söndags, faktiskt håller på att lätta fortfarande. Det är i alla fall vad jag vill tro. Vill ska vara vad som faktiskt händer.

Så jag ska försöka lyfta från arbetsstolen nu och ge mig ut på en liten cykeltur. Det brukar hjälpa, brukar mjuka upp de där spända musklerna och få ischiasen att släppa taget. Och sen idag är det väl gladmusik som gäller. Så mycket som möjligt!

Ursäkta gnället – men jag jobbar faktiskt med manuset också. Bara inte precis just nu…

Alltså… Jag bor nära en kyrka. Men jag har bara varit där inne en enda gång sen jag flyttade hit för nio månader sedan. Det var en konsert på julaftonseftermiddagen. Knökafullt i kyrksalen då. Jättehärlig musik.

Men trots att jag tillbringar tid i ”min” kyrka inne i stan då och då under veckorna – gör de där affisherna och annat layoutmössigt – så kan jag inte direkt anklagas för att vara kyrkosam. Men det är mest gudstjänsterna jag undviker. Men för att inte halka vid sidan om ämnet här, utan skriva det jag faktiskt tänkte skriva, så var det just det att jag var där i eftermiddags. I kyrkan. Eller rättare sagt, i församlingssalen.

Det var en TRÄFF! Det var musik med quiz… och kaffe med kanelbullar… och … mest gamla tanter… och allsång. Det är alltså där man har hamnat nu… som pensionista… götapetter…

Hur som… Fem herrar i mogen ålder serverade alltså musik med quiz, typ tipspromenad utan promenad. Nio gamla godingar spelades och vi skulle svara på ett-kryss-två-frågor i anknytning till dem. Och så en utslagsfråga. Om nu två eller flera skulle ha högsta poäng. Givetvis var utslagsfrågan den att man skulle gissa hur många spikar det låg i en glasburk. Gammalt hederligt test, det där…

Nå, de nio låtarna excellerades, damen närmast mig och jag blev kompisar, alla gissade – eller visste – och sen vart det kaffe. Med den där kanelbullen. Men inte till mig för jag äter inte kanelbullar. Så det så…

Jag blev nummer två. Inte i kanelbullsätning alltså utan i musikkunnande. En gammal dam hade åtta rätt, sen var vi några som hade sju. Och så var det ju den där gissningen… 153 hade jag dragit till med, vet att det alltid är fler än man tror i såna där burkar. Det var 131. Och som nummer två att välja vinst, gick jag med hakan i golvet av pur förvåning att jag faktiskt hade rätt på sju av frågorna. Rena turen, antagligen. Kunde några, chansade på några, kompisen intill och jag viskade lite sinsemellan – men svarade inte samma…

Jag valde ljusstaken. En ljusstake är aldrig fel. Jo det kan den vara, för det beror ju på hur den ser ut, om man gillar den. Men en sån här svart sak för värmeljus kan man alltid ha nånstans i bakfickan. (Jaså? Inte det?) Men de silverfärgade värmeljusen med nån sorts silverfärgad blomdekoration på ovansidan var och är nog bland det fulaste jag sett. Men det spelar ingen roll, för dom kommer snart att vara uppeldade… öhhh… tända och utbrunna…

Och på det så var det allsång. Harre je…! Jag som inte sjungit på åratal. Och definitivt inte allsång! MEN DET VAR KUL!!! Så det där gör jag gärna om. Går till den där träffen varannan måndageftermiddag under hösten. Nästa gång ska vi undfägnas med ett melodikryss. ”Vi ses nästa gång”, sa kompisen när hon gick. ”Det gör vi”, sa jag och fick en plastkasse av prästen som var väldigt trevlig. Prästen alltså, inte plastkassen. Den var bara gul och prasslig.

Vad jag gjorde fel på?
Var föddes Sven Erik Magnusson i Sven-Ingavars? Karlstad, Sunne eller Grums? Lilla Grums, tänkte jag smått ironiskt, kan ge mig den på att han föddes där. Men det kryssade jag förstås inte för. Det borde jag gjort

Och jag hade en annan bild i huvudet än en nyckelharpa, för jag valde inte att den hade 20 strängar, Undrar just vad det var för instrument som gömde sig bakom tredje ögat. En tolvsträngad basgitarr? Finns det? Eller nån sorts klumpig luta? Kanske var det nån hemmasnickrad historia jag sett nån gång, för jag kan inte hitta nåt liknande på nätet. Eller kanske jag sett det i nån fantasy film… eller i en animerad film… som en gitarr med två sammanvuxna halsar och två huvuden, Platta huvuden, inte normala gitarrhuvuden… äsch… spelar roll… bara fantasy…

Nu i kväll öppnade jag youtube och sökte efter svenska 60-tals låtar. Sen stod jag och diskade (bland annat) och sjöng med där jag kunde och småjazzade med ändalykten i takt. Så snälla nån! Vilken dag! Jag mår så bra så jag måtte ha kommit tillbaka till livet nu. Mådde bra gjorde jag i och för sig redan före Träffen idag, men den spädde ju på lite extra bland må-bra-hormonerna. Är det musik som är nyckeln till hälsa och att sjunga som är bästa terapin?