Alltså! Det hände ju inte helt plötsligt, sådär utan förvarning. Men ändå! Ändå så kändes det abrupt, på något vis. Och ändå – så vet jag ju inte helt hundraprocentigt säkert om något faktiskt hänt! Ännu…

Jag har sedan ett par månader tillbaka delat ansvaret med min dotter att köra hennes äldste son, F, till Ängelholm. Han fick jobb där, men var inte klar med körkortet. Så det var att hämta honom och bilen vissa tider för att köra till Ängelholm, och andra tider för att hämta honom hem därifrån.

Det där var ju lite kluvet! Varannan vecka börjar han redan kl 7, och för mig att gå upp så tidigt som det krävs… tja… det har varit lite jobbigt. (Understatement) Jag är en kvällsmänniska.
Det är och har varit jobbigt för honom också, särskilt i början. Han är ännu mer utpräglad kvällsmänniska än jag! Men han klarar det! Och då vore det ju attan om inte jag också hade klarat det. Dessutom – jag kan ju köra hem och sova lite till sen. Och har bil tillgänglig… hehe… 😀

Till det är det alltid tre eller fyra eftermiddagar varje vecka när jag kör endera för att lämna eller hämta – jag kan ju inte göra nåt annat då! Bland annat finns det en del på biblan nära här som jag skulle kunnat vara med på… hm… och på biblan nere i stan… och annat…

Så det är ena sidan. Den andra är att han och jag kommit varandra så nära under de här månaderna. De här cirka 20-30 minuterna en eller två gånger per dag är riktigt roliga, och det finns massor av saker vi pratar om. Kommer verkligen att sakna de här stunderna med honom.

Är han klar med sitt körkort nu då? Nej, det är inte det. Fast det dröjer nog inte så länge till det heller. Han ska snart göra risk-ettan och risk-tvåan, och efter det ska det nog inte dröja så länge förrän han kan köra upp. Men det har jag ju vetat om hela tiden, och är beredd på.

Så varför gnäller jag? Jo i går berättade han, att han av chefen blivit tillfrågad om han kände nån som kunde börja jobba hos dem. Och jo! Han har sin kompis O. Och medan jag nu satt och åt lunch, fick jag ett sms från honom att jag inte behövde köra honom till Ängelholm idag. Det skulle O göra.

Kort och gott! Det var allt i meddelandet. (Typiskt manliga individer.)

Vilken slutsats drar jag? Jo, att kompisen ska träffa den där chefen och så provjobba nån period, och förhoppningsvis både få jobbet och samma skift som F – och då samåker de ju! (Gud så skönt för hans mamma, som nu bl.a. hämtar honom vid midnatt den veckan han börjar på em.)

Så hur skönt det än kan vara att få mina dagar fria att göra annat, att träffa andra människor, att få nya vänner – så kommer jag att sakna de där stunderna i bilen! För hemma hos sig har han inte tid med mig. Det är mest bara ”hej”. Det är kompisar och datorspel som gäller. Fullt naturligt och normalt!

Å andra sidan är han ung och jag tänker stanna kvar här på jorden läääääääänge till….
Och njuta…