Ibland är livet fyllt av varför

Har inte kunnat låta bli att fundera en del över stress, utbrändhet och följderna av den stress man har levt i under ganska så många år. Och varför man inte reflekterat mer över stress och dess konsekvenser långt tidigare. Hade man då blivit besparad de problem och omständigheter man lever i nu? Som trots att det hunnit gå snart två år sedan jag blev pensionista, och jag i och med det kom ifrån Fas3-helvetet, fortfarande finns kvar?

Men nu känns det nästan värre. Okej! Jag mår bättre och bättre inombords. Trivs med livet som sådant och med mig själv. Trivs med att ha flyttat tillbaka till min hemstad och på ett väldigt positivt sätt återknutet till min dotter och hennes familj. Trivs med att ha återknutit till en del gamla vänner och fått en del nya och känner mig inte ensam längre.

Men jag upplever att jag har betydligt mer ont och är betydligt stelare än jag var för bara ett år sedan. Jag går hos en bra sjukgymnast som ger mig behandling och jag märker att hon får loss spänningar och knutor både här och där.

Jag gör mina rörelser jag fått, och kan cykla betydligt mer nu och det känns lätt och skönt att göra det. Även om jag har en ganska så bra bit innan jag når det cykelmål jag vill göra.  Cykla dagsturer på åtminstone 4-5 mil med matsäck och gärna nån trevlig person i sällskap.

Ändå så har jag mer ont, på ett blixtrande sätt. Det knakar i axlar och skuldror, starmar stumt i lår och vader, kring bäckenet spänner ett järnband, och inne i skinkorna gör det ont, ont, ont… lyckligtvis inte ner längs ischiasnerven. Det gjorde det för ett år sedan. Under nästan ett helt år…

Men obehagligast är stelheten i axlarna, halsen och nacken. Ja hela huvudet känns som ett hårt och stelt helvete. Med en obehaglig gungighet gränsande till yrsel som följd. Urk!

Varför? Visst hade jag en del problem med framför allt stelhet tidigare också, men nu känns det värre än någonsin!  Är det fortfarande ”det känns värre innan det blir bättre” som gäller? Och när börjar det i så fall kännas bättre?

Har jag massvis med gifter förvarade i bindväv och muskelfästen? Som i och med mitt ökade cyklande, behandling och diverse rörelser nu börjat snurra runt i kroppen på väg ut. Och som orsakar bland annat den där underliga tröttheten som drabbar mig emellanåt? Tröttheten jag känner igen från när jag försökte mig på LCHF och proppade i mig turkisk youghurt och ost. Alltså överkänslighet!

Och/eller är det frågan om nåt mer jag är överkänslig mot, nåt som inte är så tydligt i form av symptom att jag lätt förstår vad det är! Och att detta något påverkar mitt totala mående så mycket att allt verkar vara helt upp och ner och är väldigt jobbigt.

Fick en indikation härom morgonen att det kan röra sig om ägg. Och jag säger bara med en enda djup suck: ”Inte det också!!!” Räcker det inte med alla mejeriprodukter, sädeslagen inklusive havre, kokos i alla former, soya… !!!

Snart vågar man inte äta nånting. Vad är säkert? Ris?
Inte ens äpplen är säkert, även om jag tack och lov inte märkt nåt särskilt med det.

Så det är lite suck och stön och förtvivlan för närvarande. Men om ägg visar sig vara boven till det onda, kanske rent av till smärtan och stelheten, så ska det bli skönt att inte äta fler. Verkligen värt att sluta äta ägg.

Även om det samtidigt känns väldigt trist.

Att läsa med öron och ögon

Jag lyssnar och lyssnar. På romanen ”Väktare” av Dean Koontz. Jag har fatiskt varken läst eller lyssnat på så många av Koontz böcker tidigare. Faktiskt bara denna och en till som jag glömt namnet på. Men jag minns den var spännande.

Jag är nog mer en Stephen King-älskare. Har visserligen inte läst alla hans böcker, men ganska många. Kanske rent av de flesta. Min favorit är den långa berättelsen om Det Mörka Tornet, om mer kan rubriceras som Fantasy än som Skräck. Troligtvis är det därför den är min favorit.
I am a fantasy-girl! 😀

Jag skriver heller aldrig Skräck, däremot en del som nog kan rubiceras Fantasy.

När jag väl skriver alltså… suck… saknar de där gudabenådade stunderna framför datorn när man är så inne i berättelsen att den vanliga världen knappt ens existerar.

När ska jag komma tillbaka dit? Till det skeendet! Till det skapandet? Vad är det som hindrar mig?
Vad är det för svart mur som reser sig kring mig när jag sätter mig ner och försöker? Jag tycks inte ens kunna skriva: ”jag vet inte vad jag ska skriva”!

Får väl vara tacksam över att jag kan skriva ett och annat blogginlägg åtminstone. Kunde inte ens det under en lång period. Visserligen blev en hel del bilder gjorda istället, vilket var skönt och roligt att göra, och det tillfredsställde uppenbarligen det behov av kreativitet mitt inre jag behövde.

Men nu har det inte blivit några bilder gjorda heller på ganska länge. Men lusten att såväl läsa som skriva har börjat växa. Helt underbart! Är nästan nojig på böcker. Samlar på mig på iBooks och Bluefire. Frossar i Storytels utbud och har svårt välja vad jag ska lyssna på.

Dessutom plockar jag på mig den ena boken efter den andra på Erikshjälpens, Röda Korsets och Pingstkyrkans second hand butiker. Jag längtar efter en hel boklyllevägg, och längtar efter att vräka mig på soffan och bara läsa, läsa, läsa…

Jag antar det är ett positivt tecken, även om jag inte får till så mycket läsande ännu. Det var lätt under de veckor och dagar då vädret tillät mig sitta på uteplatsen med bok och kaffemugg, har alltid haft lätt att läsa på balkonger och uteplatser, men när det sen blev för kallt att sitta ute, blev det inte så mycket läsande heller.

Och sen kom Storytel.

Utbrändhet kan göra mycket för en. Men såvitt jag kan se, inte särskilt mycket positivt. Kanke kan man när man väl är på andra sidan, den friska sidan, förstå att man också har fått nåt positivt ut av det hela. Kanske.
Men nu när jag inte längre lever i de där stressande omständigheterna – varför måste det då ta så lång tid att komma tillbaka till sig själv igen? Eller förhoppningsvis – till ett bättre jag.

Jag vill befinna mig i skriv-flow och läslycka. Och jag vill alltid vara fri från smärta och stelhet i musklerna.