Klockan är kvart i tre på eftermiddagen och jag har alldeles nyss kommit hem från sjukgymnasten. Medan jag satt där på cykeln och trampade min väg framåt genom det molngrå, fick jag gång på gång påminna mig om att det var eftermiddag. Det var lunch jag hade ätit innan jag gav mig av hemifrån, inte frukost. Men det kändes snarare som halv nio på morgonen.

Det är en fantastiskt bra sjukgymnast som ger behandling och inte bara utför nån sorts undersökning och sen skickar in en bland ett antal träningsmaskiner. För hur skulle en spänd muskel med knutor och diverse andra knepigheter kunna ansträngas ännu mera? Först måste spänningarna minskas och så mycket av knutorna som möjligt fås att försvinna. Har provat ”träning” vid ett flertal tillfällen tidigare, men resultatet blir bara – mera besvär, stelhet och trötthet.

Även detta känns förstås i kroppen, som en sorts ”träningsvärk”. Trots det märker jag att rent generellt släpper spänningar mm så sakteliga. Hennes behandlingsmetoder fungerar! Men efter bland annat en behandling med stötvågsapparat längs höftbenskammen och ryggraden förra gången, har jag fortfarande – 10 dagar efteråt – extra besvärligt med stelhet i hela ryggen och lite till. Musklerna liksom knyter sig. Där kan man prata om ”träningsvärk. En rejäl reaktion!

Det är så det ska vara, även om det kanske blev lite väl häftigt den här gången. De där stötvågorna ska trigga igång en lättare inflammation för att stimulera immunförsvaret. Så på lite sikt kan man se det här ”äventyret” som något positivt, men gudarna ska veta att jag haft ett antal rätt jobbiga dagar den senaste veckan. Kan bara innerligt hoppas att det blev en positiv skjuts av behandlingen idag. Brukar alltid känna mig mjukare och smidigare efter besöken hos henne, vilket i sin tur stärker min tro på att jag förr eller senare inte längre ska behöva gå till henne för att få behandling. Förhoppningsvis snarare ”förr” än ”senare”.

Sen tog jag en liten omväg hem, bara lite drygt 6 km… kunde inte låta bli trots den grå himlen och fullt regnställ…

Nu har jag äntligen kaffe- och skrivarstund, det surrar i musklerna medan jag knaprar i mig några riskakor med engelsk apelsinmarmelad på, och jag fortsätter försöka få in i huvudet att det är eftermiddag. Det sistnämnda inte helt lätt. Det blir mörkare för var minut som går, och nu har det börjat regna ”på riktigt”.