Jag lyssnar och lyssnar. På romanen ”Väktare” av Dean Koontz. Jag har fatiskt varken läst eller lyssnat på så många av Koontz böcker tidigare. Faktiskt bara denna och en till som jag glömt namnet på. Men jag minns den var spännande.

Jag är nog mer en Stephen King-älskare. Har visserligen inte läst alla hans böcker, men ganska många. Kanske rent av de flesta. Min favorit är den långa berättelsen om Det Mörka Tornet, om mer kan rubriceras som Fantasy än som Skräck. Troligtvis är det därför den är min favorit.
I am a fantasy-girl! 😀

Jag skriver heller aldrig Skräck, däremot en del som nog kan rubiceras Fantasy.

När jag väl skriver alltså… suck… saknar de där gudabenådade stunderna framför datorn när man är så inne i berättelsen att den vanliga världen knappt ens existerar.

När ska jag komma tillbaka dit? Till det skeendet! Till det skapandet? Vad är det som hindrar mig?
Vad är det för svart mur som reser sig kring mig när jag sätter mig ner och försöker? Jag tycks inte ens kunna skriva: ”jag vet inte vad jag ska skriva”!

Får väl vara tacksam över att jag kan skriva ett och annat blogginlägg åtminstone. Kunde inte ens det under en lång period. Visserligen blev en hel del bilder gjorda istället, vilket var skönt och roligt att göra, och det tillfredsställde uppenbarligen det behov av kreativitet mitt inre jag behövde.

Men nu har det inte blivit några bilder gjorda heller på ganska länge. Men lusten att såväl läsa som skriva har börjat växa. Helt underbart! Är nästan nojig på böcker. Samlar på mig på iBooks och Bluefire. Frossar i Storytels utbud och har svårt välja vad jag ska lyssna på.

Dessutom plockar jag på mig den ena boken efter den andra på Erikshjälpens, Röda Korsets och Pingstkyrkans second hand butiker. Jag längtar efter en hel boklyllevägg, och längtar efter att vräka mig på soffan och bara läsa, läsa, läsa…

Jag antar det är ett positivt tecken, även om jag inte får till så mycket läsande ännu. Det var lätt under de veckor och dagar då vädret tillät mig sitta på uteplatsen med bok och kaffemugg, har alltid haft lätt att läsa på balkonger och uteplatser, men när det sen blev för kallt att sitta ute, blev det inte så mycket läsande heller.

Och sen kom Storytel.

Utbrändhet kan göra mycket för en. Men såvitt jag kan se, inte särskilt mycket positivt. Kanke kan man när man väl är på andra sidan, den friska sidan, förstå att man också har fått nåt positivt ut av det hela. Kanske.
Men nu när jag inte längre lever i de där stressande omständigheterna – varför måste det då ta så lång tid att komma tillbaka till sig själv igen? Eller förhoppningsvis – till ett bättre jag.

Jag vill befinna mig i skriv-flow och läslycka. Och jag vill alltid vara fri från smärta och stelhet i musklerna.