Tänk! Vilken tur att man har en lastbil i familjen när det är dags för trädgårdsarbete!

Har allt oftare börjat tänka på det. När jag läser andras bloggar. När jag ser min egen.
Min är rätt mesig… tråkig… skrapar bara lite på ytan! En och annan fin bild. Små vardagsglimtar. Av en ganska så o-märkvärdig vardag i ett o-märkvärdigt liv.

Min skrivlärare sa alltid att vi skulle ta ut svängarna när vi skriver. Jag tar inte ut några svängar alls. Försiktig som en lus på en tjärad sticka.

Rädd för att ge ut. Rädd för att avslöja för mycket.
Ge ut vad? Avslöja vad?

Mig själv??? Så att jag får reda på att jag inte duger, inte är välkommen, oönskad!!!

Folk runt ikring i bloggvärlden visar foton av sig själva och sin familj. Visar var de bor – i vart fall på ett ungefär. Andra berättar om svårigheter i livet. Om smärta, sjukdomar, bemötanden av försäkringskassan, arbetslöshet. Åter igen andra om hur det är att vara adhd, asperger, HSP, bipolär…

Många berättar om glädjeämnen, födelsedagar, små ljuvliga nyfödda, bröllop, semesterresor.
Om sitt skrivande och drömmen om att bli publicerad. Eller som på Debutantbloggen. Har blivit publicerad.

Jag har drömt större delen av mitt liv om att skriva, bli författare, bli publicerad. Gick den ena kursen efter den andra och skrev massor under ett antal år. Idéerna kom fortare än jag kunde skriva ner dem, eller något de ledde fram till.

På senaste tiden är det som att jag gett upp den drömmen. Jag vet att jag kan skriva! Men…

Är det feghet? Är det rädsla? Att tro sig om att inte klara det där!
Särskilt som man inte ens har en idé längre. Sätter man sig för att försöka skriva, kommer man inte längre än att tänka på att försöka – förrän hjärnan ekar tomt och svart. Hinner ibland inte ens fram till stolen. Och OM man gör det, lägger man patiens eller pussel istället.

Men det är inte bara skrivandet. Det är allting!
Jag kanske inte klarar av nånting alls!
Kanske inte är värd nånting!!!

Att berätta om sånt här skulle kunna bli som en roman. Låååång! Men en dålig, oläsbar roman. Vad jag vill göra – men inte gör. I vardagen. Tillsammans med de jag känner. I de situationer jag hamnar i.

Jag stoppar.
Säger nej.
Kan inte vill inte!

Följa med på utflykten hit eller dit.
Valborgsmäss i Eket… nej
Julmarknaden… nej
Påskmarknaden… nej
Musikaftnarna… nej
Glasscaféet om somrarna… nej
I grupp till Dunkerska… nej
Vara med på det eller det eller det…

Nej! Nej! Nej!

Vad jag vill skriva om här i bloggen – men inte gör!
Jag vill vara mer personlig. Berätta mera. Tycka till mera. Utveckla tankar mera. De där tankarna som kommer när man cyklar och som sen är puts väck när man kommer hem. (Vadå anteckna!!!)

Varför stoppar jag mig själv?
Vad är det som hindrar?
Varför är jag en sån mes?
Varför blossar det inflammatoriska upp för minsta lilla numera?

Vad är det som vill upp och ut – som egot tvingar kvar nere i det omedvetna!
Jag vill veta!!!
Jag vill släppa taget!

Så sent som i går sa en person en sak till mig, helt i förbifarten medan vi pratade om nåt annat, vilket gav mig en idé om vad som kan vara kärnan i äpplet…

Tänker försöka!
Måste…

Vågar jag…
… gå på djupet i mig själv…

Vågar jag säga de där sakerna till vem det nu är jag bör prata med…
För vissa saker måste man säga till en viss någon, även om det mesta räcker att man själv blir medveten om, accepterar, och släpper fri.

Och jag tror mig förstå, varför det inflammatoriska blossade upp den här veckan.