… och dags ta i på nytt med plikterna efter ett par veckors ledighet från den ordinarie vardagen. Men utöver en del cyklande och balkongsittande, så har jag även skrivit för fullt. Okej! Kanske inte helt för fullt, men dagligen. Deltog i nåt som kallas CampNaNoWriMo, liksom en kusin till det vanliga NaNoWriMo som äger rum i november. CampWriMo kan man delta i under april och juli, och är inte lika tufft som det i november.

Till NaNoWriMo ska man skriva 50 000 ord för att bli en ”vinnare”. Nu är det förstås inte en tävling där bara en kan vinna. Alla som når målet 50 000 är vinnare.

Till CampWriMo får man sätta måler själv. Om det sen är antal ord, sidor eller nåt annat man ska göra, det är upp till var och en. Och når man sitt mål, är man vinnare. Om man märker att man satt målet för högt eller för lågt, då är det tillåtet att ändra.

Jag har förstås känt till NaNoWriMo sen många år tillbaka, men aldrig ens försökt vara med. 50 000 ord som ett måste, har alltid känts alldeles för mycket. Men CampWriMo visste jag inte ens om, förrän i mars i år när jag läste om det på nätet. Och tänkte: Kan väl testa!

Eftersom jag inte visste nånting om min kapacitet när det gäller att skriva skönlitterärt så här efter utbrändhet och allt, så satte jag målet ganska lågt. I april alltså. 15 000 ord skulle jag kanske hinna med, och till min stora förvåning gick det riktigt bra.

Jag hade turen att jag hade skrivit en sak under mars som jag kunde fortsätta med, annars vet jag inte hur det hade gått. Men som det blev så ramlade ord ur mig, jag höjde målet till 18 000 ord, och lite senare en gång till, till 24 000. Och minsann! Jag klarade det! Till och med ett par dagar före den siste. Blev alltså Vinnare i CampNaNoWriMo april 2019!

Sen skrev jag för mig själv en annan grej under maj, och när juli närmade sig anmälde jag mig till nästa CampWriMo. Nu satte jag målet högre. 30 000 ord. Det gick det med, men det var betydligt kämpigare. Och det som var kämpigast var nog inte antalet ord i sig, utan pressen att jag var tvungen skriva cirka 1 000 per dag! Jag skrev och skrev. Det kändes som om jag hade skrivit 800 ord och så var det kanske bara 250. Det var först när jag närmade mig den där magiska gränsen, som det blev flyt! Då kunde jag kräka ur mig flera hundra ord till.

Ett tag sänkte jag mitt mål, men det kändes fel så jag höjde det igen. Ville liksom inte svika mig själv. Fega ur! Nej! Och jag klarade det! Den 29e skrev jag de sista meningarna och landade på 30 184 ord. Vinnare!

Men det viktigaste i det här, var väl egentligen inte antalet ord i sig, utan det faktum att jag faktiskt kan kräka ur mig mängder. Jag menar… har man under lång tid inte klarat att skriva nånting alls, särskilt inte där man måste skruva på fantasin, hur… vågar man tro på sig då. Har man ens förmågan kvar?

Men förmågan fanns där, om än varit blockerad under flera år! En dag, minns jag, öste jag ur mig ungefär 1 600 ord på bara lite drygt en timme. Och det blev bra scener! Hela tiden! Men felet var att jag hade ett tvång i mig nu! Måste skriva 1 000 ord!

Så kan jag inte hålla på.

Vad som skedde efter båda tillfällena, var att jag inte fixade att skriva nånting alls på ett bra tag. Minns inte nu när jag tog tag i det i maj, tror det var nån vecka in i månaden, och nu har det gått en vecka sen det sista ordet i juli månads text. Jag har inte skrivt ens ett ord mer på manuset. Inte ens öppnat det. Inte ens börjat redigera nånting! För det är enklare, och jag behöver ändå skriva mer för att det ska bli ett helt manus.

En sak jag lärde mig under juli (särskilt) var att jag visserligen kan kräka ur mig massor med ord, men att jag då också skrev mängder med ord som är helt onödiga och överflödiga. Nånstans halvvägs i månaden, insåg jag lite senare, började jag medvetet göra meningarna längre än nödvändigt, bara för att öka på antalet ord.

Nu hör det väl lite till saken att jag dessutom skrev på engelska, och då delade på såna ord som oftast är ihopsatta. Typ: I have istället för I’ve; Can not istället för can’t och liknande. Allt för att öka antalet. Och även om jag fortfarande fick till bra scener till storyn, så tappade jag lite av glädjen.

Ännu en sak! Förr när jag har skrivit, har jag inte kräkt ur mig ord på samma sätt. Jag har gjort en del ändringar på vägen så att säga, alltid läst igenom vad jag skrivit och vid behov justerat texten från dagen innan, innan jag började nästa skrivsession. Vilket bland annat förde med sig att jag minndes allt mycket bättre. Minndes karaktärerna, vad som hänt i storyn, minns…. ja! Alltihop!

När jag senast läste igenom min text, juli månads alltså, så var det många scener som jag knappt ens kände igen. Va, har jag skrivit det här???

Och det trivdes jag inte alls med!

Nej tillbaka till mitt gamla sätt att skriva, vilket inte utesluter att jag både kan skriva fort och kräka ur mig många ord, men ändå gå igenom det jag senast skrivit innan jag fortsätter med nästa scen.

Så visst har de gett mig en bra erfarenhet, de här båda Camp-månaderna, och förhoppningsvis en bra bas att jobba vidare med, men en sak är säkert. Jag kommer INTE att delta i NaNoWriMo i november. Däremot ska jag försöka få in rutinen att skriva nånting varje dag – förutom eventuella blogginlägg – så snart hjärnan har vilat sig efter Juli.