Yngsta var här med 5-årige sonen. Dom kom i lördags till lunch, och sonen stoppade snabbt i sig spagettin men ratade såsen. Det var bönor i den istället för köttfärs, men det hade nog kvittat lika. Har man sina petiga stunder, så har man. Och det brukar aldrig vara nåt problem med maten generellt sett. Han äter i princip allt. Gillar frukt och grönsaker. Äter upp mina tranbär…

På eftermiddagen skulle det klippas frisyr på lilleman, Mellersta är frisör, så de skulle till hennes salong, men att bli klippt är ingen höjdare. ”Jag vill ha håret som mamma,” säger han och sneglar på Yngstas tämligen långa man. Vi tycker han ska klippas modernt, med snagg nertill och rufs upptill, men dete tycker inte han. Han bara tittar på oss under lugg är vi föreslår det. Nej, betyder den blicken.

Att de kom just den här helgen berodde på att en av kusinerna fyllde 13 och det skulle firas på restaurang. Klockan 17. Födelsedagsbarnets favoritställe. Bara de tre systrarna och så de tre yngsta barnen. Äldsta har två flickor, 14 och ett halvt, den andra nu 13. Mellerstas tre är inte med. Grabbarna som är 20 respektive 22, har inte varit med på nåt födelsedagskalas på år och dag, och är helst undangömda på sina rum även på julaftnar. Lillasyster som är 15, hade det säkert roligare hos nån kompis. Och det var nog fridfullast så här, dessutom. Och definitivt billigare! Och Yngsta, har bara 5-öringen. Och sin man. Och sina svärföräldrar…
Inget sagt. Inget menat!

Jag fattade inte vad det var för en restaurang. Nåt tapas-liknande, sa Yngsta. Mörka lokaler som i mina öron på hennes beskrivning verkade vara något i sextiotals-stil. Fast mörkt. Stormönstrat på väggarna och allt ätbart var tydligen serverat som buffé. Men jag kan mycket väl ha fel. Har säkerligen fel. Mina restaurangbesök sträcker sig numera sällan längre än till Ikea. Tre korvar för 15 kr. Kaffe också så blir det en tjuga. Man är ju fattigpensionär…

Men det var mysigt och trevligt, sa Yngsta också.

De var hemma här igen redan vid halv åtta tiden, och sen satt vi i soffan, småpratade och myste medan lilleman så småningom somnade på madrassen och vi tittade på FabFive på Netflix. Vi åt nybakat bröd med Bregott på, drack ingefärste och mumsade sen på smågodis och choklad. Men jag lovar! Jag åt bara lite, fast det var frågan om choklad. Det andra tog jag bara två bitar av. Påsen tömdes i alla fall.

I går efter frukosten stack vi till Fredrikdalsparken. Då hade megavärmen slagit till, och det var inte helt behagligt medan vi gick genom dungar och ängsplättar och skogar – milsvida!!! (skojar). Tittade på en väderkvarn, gick husesyn i gamla byggnader, en gammal telefonkiosk – och svettades. I varje fall jag. Yngsta såg som alltid sval och fräsch ut.

 

Sen tog vi farväl efter att ha gått en sväng inne på Flora Linnéa. De skulle hem till Österlen igen, och senare sticka ner till nån av stränderna. Sol, sand och sommar. Och när jag var tillbaka vid min cykel, visade Runkeeper 2,83 km. Så långt gick vi!

Vad gjorde jag sen då?
Ja vad gjorde jag????

Jo! Nu minns jag. Så mycket jag orkade satt jag på balkongen under parasollet. Värmen var i mesta laget så emellanåt satt jag inne i rummet, men det var ungefär lika varmt där. Jag gick igenom massor av scener på mitt manus. Mest för att jag ville läsa igenom vad jag har skrivit, har på sätt och vis tappat greppet om handlingen, eller rättare sagt i vilken ordning jag skrivit scenerna till skillnad från i vilken ordning de lämpligast bör läsas.

I dag är det lika varmt. Hett och klibbigt. Gjorde klart de sista tre scenerna och kopierade över alltihop till ett nytt Scrivener projekt. Och började kolla på ordningen…

Nästan 66 000 ord i nuläget.

Insåg att jag inte har en aning om vad jag har skrivit (jo, det har jag) eller i vilken ordning scenerna ska serveras. Mer än grovt förstås. Man kan inte hoppa från den ena personens huvud till den andras hela tiden! Men det är så jag skrivit stora delar. Nackdelen för mig med NaNoWriMo-kusinen Camp.

Sen blev jag bara så trött i huvudet av det där att jag satte mig på balkongen med en stor sval smoothie, och nu den här bloggen.

Så det blev visst nåt skrivet ändå idag, fast jag inte trodde det!