Nea sitter just i lugnet efter morgonens vanliga muskelspänningar. Låååång frukost kan man också kalla det, det börjar så sakta närma sig lunch. I vanliga fall brukar hon ge sig i väg ut en lagom stund efter frukosten. Motionerandet, oavsett om det är cyklande eller promenerande eller bara gå bort till Maxi eller Lidl, brukar mjuka upp kroppen och ge en behaglig känsla för resten av dagen.

Men idag är det tisdag och på tisdagseftermiddagar är det stickcafé på biblioteket, och direkt efter det en liten drömcirkel som är både rolig och intressant att vara med i. Inte för att hon minns någon av de drömmar hon har, bara en kort vision ibland av att han faktiskt har drömt. Men det spelar inte nån större roll. Sällskapet där under eftermiddagen och tidig kväll, ger så mycket av positivitet och glädje ändå.

Före stickcaféet ska hon dessutom titta in på kyrkans ”Basaren”. En liten second-hand facilitet som är mycket trevlig att stanna till en stund på, och byta några ord. Kanske rent av sippa lite kaffe. Idag har Nea dessutom en fleece tröja att lämna in. En lurvig sak som som hon inte alls känner sig komfortabel i, och som dessutom är alldeles för tjock och varm. Det ser ut som om hon har ett lamm på sig, och den vita färgen fullkomligen skriker i ögonen.

Så nu sitter hon här i soffan med datorn i knät, och gör för övrigt inte ens ett skapandes grand. Kan inte skyllas på den fullbokade eftermiddagen. Det är inte första gången, och sannolikt inte heller den sista, som hon helt enkelt låter bli att diska direkt efter det hon ätit, eller ens plocka undan allt det där som har samlats på soffbordet.

Två kaffekoppar, en tekopp, en tömd frukostskål och en assiett är bara början på eländet. En påbörjad stickning, en påse valnötter – öppnad – glasögonfodral och en banan – oskalad – kan fortsätta det.

Så där sitter hon i soffhörnan. Idag bekvämt uppallrad med kuddar bakom ryggen och värmedyna. Att starta sin nypåbörjade GYM-”karriär” med 15 min i fredags eftermiddag, 30 min lördag förmiddag och ytterligare 25 minuter måndag förmiddag var inte nån bra idé. Ryggen skriker och hon inser att tanken på gym måndag, onsdag och fredag förmiddagar får nog revideras en smula. Kanske måndag och fredag till en början vore smartare.

Men hon kan inte ens beskylla Gymmet för den där oföretagsamheten. Men det enda hon kan göra, just nu är egentligen att tvinga sig själv att skriva dagligen igen. Så som hon gjorde förr. Och gjorde med glädje och lust. Oavsett vad det blir för resultat. Oavsett om det ens blir något resultat.

Scribere necesse est!
(Att skriva är nödvändigt – om jag nu fick till scribere rätt… kan egentligen varken latin eller spanska)