Alla inlägg av N i n a

Med andra tankar

Gott Nytt År!

Från oss alla ( jag och dammråttorna) – Till er alla, där ute i stugorna och statarlängorna. Som numera står upp. (Var fick jag nu det där ifrån? Var det inte en vits nån drog i TV för länge sedan? Lars Ekborg??? Näe… tror det var nåt kvinnfolk… men minns inte vem…)

Hur som! Nu är vi på den andra sidan! Har landat i 2021 och dygnet har vänt så det nu blir lite fler ljusa minuter för var dag som går. Även om det inte märks så mycket av det nu till en början. Särskilt inte de där molntäckta, murr-grå dagarna då man måste ha tänt lampor hela dagen.

Det är instängt och ensamt och ingenstans har man att ta vägen. Mer än till kyrkan då, även om den också är restriktiv för närvarande. Och då tänker jag inte bara på Covid. Utan även på att det är julhelger. Kyrkan här har normalt öppet mellan 9 – 15 på vardagarna, även om det inte ”händer” nåt speciellt. Det brukar vara en kort middagsbön på tisdagarna, och det är i stort sett det enda som ”händer” för närvarande under veckorna. Lunchen efteråt, däremot, är slopad… Men man kan gå in där, slå sig ner ett tag, läsa nån tidning och ofta är det åtminstone nån där som man kan byta några ord med. Kyrkan här är, trots allt, under rådande omständigheter en räddningsplanka, skulle jag vilja påstå.

Biblioteket är normalt sett en mötesplats, inte bara ett ställe där man lånar böcker. Nu för tiden är det mera stängt, och det enda man får göra där är att hämta böcker man beställt online, och lämna tillbaka dem när man läst klart. Att sitta ner går inte efter de senaste restriktionerna, och man får inte ens leta efter böcker i hyllorna. Men! Nu mellan jul och nyår har det varit helt stängt på biblan.

Det har också varit nästan helt stängt i Kyrkan. Juldagen och annandagen var där öppet några timmar, på förmiddagen respektive eftermiddagen. Nästa gång man kan gå dit en stund är i morgon förmiddag. Öppet mellan 9-12. Men bara det. Öppet. Ingen gudstjänst eller så. Trettondagan är det öppet så man kan gå dit mellan 15-17. I och för sig inte så ”bara” och man är tacksam för det som är. De som jobbar där måste ju få lov att vara lediga några dager när det är helg. Sedan kan jag bara hoppas, att när de vanliga vardagarna väl är här igen, att det då är öppet de vanliga tiderna. 9 – 15

Ensamhet, inte minst i kombination med mörker, rusk och kyla, tar på en. Efter ett tag kommer man sig inte ens för med att göra det man skulle kunna göra. Jag har inte nån stor familj. Bor ensam, har en dotter med familj 14 mil bort, en annan här i stan, men i andra ändan av den och hon jobbar väldigt mycket. Vi har kontakt, förstås, men kan inte ses så ofta. Skulle ha träffats nu över jul, men det smög sig – som man säger. Visserligen inte för sent, men vet inte när det kan bli. Cyklar gör jag förstås, men väder och vind gör det ju inte lika lustfyllt.

Jo, det tar på en, den där ofrivilliga ensamheten. Höjdpunkterna är när man går och handlar på Ica, Willys eller CityGross. Får byta några ord med kassörskan. Sjunker annars ner i en sorts halvdvala.

Nej, det låter ju värre än det är. Men inte är jag särskilt aktiv. Trots att man skulle kunna säga att ensamheten nu skulle ge all den tid man behöver för att fokusera på sitt skrivande. Vara riktigt flitig. Men nej. Det är gröt i huvudet. Orkar ibland inte ens koncentrera mig på att lägga ett 168-bitars pussel på iPaden. Så försök inte få igång en diskussion med mig! Skulle möjligen… kanske… röra sig om kostens betydelse för hälsan. Inom det området är jag nörd… fast kanske inte just nu… det heller…

Det ligger för övrigt något sant i det där, att den som har mycket att göra ofta hittar tid till att göra något mera.

Läsa nåt bildande och intressant? Hah! Glöm det! Det är fortfarande Isfolket och Maraton-tittande på Arrow på Netflix som gäller. Och så några idiotiska appar på iPaden. När man egentligen har all tid i världen och all möjlighet att förkovra sig i nånting! Dyka ner i nåt av de där ämnena man tycker är intressanta och som man skulle vilja lära sig mer om! Men man är för slö. För passiv. För mycket gröt i huvudet. Och har dessutom ätit för mycket… vågar inte väga mig…

Insåg att jag måste göra nåt drastiskt åt saken…. och tänker just nu inte på vikten… om än den också…

Ja, nånting måste definitivt göras! sa jag till mig själv. Ignorera stela leder för de blir bara stelare när man idkar så mycket soffhäng som jag gjort senaste veckorna. Så idag har jag faktiskt gjort nånting som kändes bra!!! Har faktiskt haft just den här tanken tidigare, men då var jag alltför upptagen med praktiskt taget dagliga uppgifter. och sen hände nåt… och sen gick tiden…

Så idag cyklade jag till Erikshjälpen för att fråga om jag kunde hjälpa till med något. Pratade lite med en jag haffade i en av gångarna, men chefen var inte där idag. Skulle däremot vara på plats på måndag igen. Och folk som hjälper till behövs alltid, sa han jag pratade med. Jag kan tänka mig kaféet, till exempel – sa jag. – Där behövs alltid folk, svarade han. Och jag log! Glad och inspirerad.

Men jag kan också tänka mig att prova på att vara även på andra ställen, och hemma sedan tänkte jag att jag gärna skulle kunna tänka mig hålla på bland böckerna. De har en jättefin bokavdelning, särskilt sedan de ändrade om i lokalen och alltihop blivit större.

Så det där äventyret idag kändes riktigt bra. Cyklade iväg därifrån med ett stort leende på läpparna. Jag insåg tydligt, att mitt största problem för närvarande är för mycket ensamhet. Inte för att den insikten kom som en överraskning, förstås. Det har jag förstått länge, men inte vetat vad jag skulle kunna hitta på för att lösa det problemet.

För lite prat och skratt, för lite gemenskap och umgänge, för få vänner och ingen mening med dagarna och livet – man behöver inte kramas för det – ja, att helt tappa bort till och med vilken veckodag det är, det är förödande.

Med andra tankar

God Jul!

Julafton. Tidig kväll. Sitter ensam hemma och maratontittar på ”Arrow” på Netflix samtidigt som jag maratonstickar de där raggsockorna så de blir färdiga. Bör helt klart bli klar med dem i kväll. Måste bli klar med dem i kväll!

Egentligen skulle jag ha varit hos DotterM nu, men hon mådde inte bra. Kände en underlig tung trötthet i kroppen, så vi beslöt att inte riskera nånting, även om ingen av oss har en aning om vad det kan vara. Känt det sen i helgen, skrev hon, men har inga som helst andra symptom.

Jag misstänker att hon helt enkelt bara är slutkörd, och när nu hennes inre visste om att hon skulle vara ledig några dagar, så satte den igång stora tröttheten. Ni vet det där – när stressen är över, kommer förkylningen som ett brev på posten. Eller som ett sms på mobilen…

Jag skrek åt henne i stora bokstäver på ett av mina SMS att hon skulle passa på att träna sig i att vara soffpotatis. Men hon hade bara tvättat på morgonen – hon bor på fjärde våningen utan hiss och har tvättstuga i källaren – och gått en 3 km lång promenad tillsammans med dottern efter lunchen. Bara!?!?!?!? Det kändes lite ovanligt tungt, skrev hon. Hon är en sån som cyklar en Marthon, springer en mil och står på jobbet 12 timmar per dag. Frisör, ni vet hur det kan vara. Kanske.
Hon skrev senare, att så lite på en och samma dag har hon nog aldrig gjort tidigare under sitt vuxna liv. Jag tror henne!

På ett sätt var det skönt att inte behöva ge mig ut idag. Dels har jag cyklat ganska så mycket under flera dar i sträck nu, och att cykla milen (nästan) till henne i eftermiddags, hade väl inte varit så farligt. Det var rätt fint väder dessutom, om än lite kyligt. Men hem sedan! I mörker och kyla!

Buss? Jo det hade ju gått, men riskabelt, riskabelt! Bussarna lär vara överfulla med folk och dessutom avskyr jag att åka buss. Tar väl dessutom längre tid åka buss dit än att cykla, kan tänka. Ringla sig genom hela stan och en massa hållplatser längs vägen. Och rätt dyrt. Annars är det förstås samma buss hela vägen ända härifrån och dit. Buss plus taxi hem? Skojar ni! Jag är väl ingen miljonär, heller! Då köper jag hellre en extra julklapp för de pengarna.

Så istället blev det en ganska så vanlig dag här hemma hos mig. Lugnt runt omkring också. Väldigt mörkt i väldigt många lägenheter. Var är folk egentligen?

Ska äta Tacos om nåt tag, och har dessutom köpt lite choklad att mumsa på efteråt. Och nästa avsnitt av Arrow väntar…

Och jo! Förhoppningsvis kommer vi nån av juldagarna i alla fall iväg för att möta systern och hennes 6-årige son i Skrylleskogen för några timmars utomhus-umgänge, promenad och diverse prat. Och att jag kan ge dom deras julklappar, och till DotterL de tre paren nystickade raggsockar.

Tror du på ett liv efter jul?
… sa den ena grisen till den andra…

Med andra tankar

Lördag

I dag har jag gjort nåt jag aldrig tidigare har gjort. Jag har suttit med i ett telefonmöte. Det var föreningen som helt enkelt var tvungen att arrangera nåt, det var flera månader sen sist. Styrelsemöte hade vi i oktober, men då var inte jag med, och medlemsmöte var si så där 4 månader sedan.

Ordföranden och jag har ju haft kontakt via telefon, mejl och sms, samt träffats vid ett antal tillfällen, men då har det bara varit vi två, och vi snackar bara jobb. Vi i föreningen har ju träffats på odlingarna då och då, men då har det varit utomhus och det har aldrig varit alla på en gång heller. Denna förbenade Corona som infiltrerar och isolerar…

Men nu var det tvunget att ha nån form av medlemsmöte, och då blev det per telefon. Och jag blev jättenervös när jag fick reda på det och ville helst springa och gömma mig.

Jag är nämligen ingen telefonmänniska för fem öre. Skriver betydligt hellre än pratar i telefon, även om jag förstås ringer nödvändiga samtal när det krävs. Och givetvis pratar jag med familjen och mina vänner. Men på det stora hela drar jag mig för telefonsamtal. Vet inte varför. Har jag alltid gjort det?

När jag måste ringa upp nån okänd, måste jag liksom ta sats, förbereda mig. Och värst är förstås oförberedda samtal. Liksom i stort sett allt annat som är helt nytt och okänt för mig. När jag ska göra nåt jag aldrig gjort förr. Men får jag bara tid på mig att förebereda mig på saken ifråga, ta reda på fakta om det är det som behövs, och rent mentalt se vad det är frågan om – så brukar det gå bra sedan. Oavsett om det gäller att ringa en myndighet, sätta upp persienner eller nåt annat praktiskt jag sällan gör eller aldrig gjort tidigare (läser manualen och tänker igenom varje steg först), eller nåt annat som är nytt.

Det var på så vis tur att jag fick reda på det här i god tid, för då hann jag förbereda mig mentalt, få det att landa i mig att det ju inte är nåt speciellt med sånt här, och då gick det också bra i eftermiddags. Det var ju inte videosamtal!!! Då hade jag freakat ut helt! Inte för att jag var helt kolugn, men tillräckligt avspänd för att inte backa ur projektet. Jag satt ju faktiskt hemma i lugn och ro. Hade ätit lunch och såg till att ha kaffe inom räckhåll. För övrigt så gillar jag inte FaceTime heller!!! Har tagit bort den funktionen från min iPhone.

Men efter den där en- och en halv-timmen, gick jag fram och tillbaka i lägenheten en bra stund. Pacing, som det heter på svengelska. Kände att jag hade behövt ge mig ut i friska luften på en promenad, men det hade hunnit bli nästan helt mörkt, och dessutom lite lätt disigt. Kändes inte helt lockande. Fortsatte istället att gå fram och tillbaka i lägenheten, med balkongdörren öppen, tills jag hade gått av mig stressen. Pratade också med ordföranden i telefon ett tag medan jag stegade hit och dit och tillbaka igen, om hur det hade gått på mötet. (Bra! Får man väl säga. Det flesta av oss var inte vana vid telefonmöte, och trots att vi inte var tillräckligt många för att kunna rösta om nåt. Fast det behövdes aldrig.)

Människor är ibland så förunderliga. Har förutfattade meningar om vad de ska ”få”, har krav och förväntningar på vad andra ska göra, men tänker inte en sekund på att de själva kanske har en del de ska göra. De som har ansvarsområden har faktiskt skyldighet att lämna in rapporter om det som hänt under året och deras erfarenheter och tankar om det. Det behöver inte vara långt, det är ingen roman de ska skriva!
En person lämnade in en muntlig kort redogörelse nu på mötet, men hon är också en van föreningsmänniska. För det är inte ordföranden och kassören som ska göra allt, som vissa tycks tro. Till och med sekreteraren… oj, vilka episoder och händelser jag skulle kunna berätta apropå det ämnet… men då hade jag hemfallit åt tjafs.

Nu, tillbaka till där jag var innan. Det där med motstånd mot vissa saker. Vill inte kalla det rädsla, det är inte så det känns. Snarare som att jag har nån sorts behov av att ha kontroll. Det är inte lika illa ställt med mig på det där viset nu som det har varit förr, och jag vet inte hur det överhuvud taget kan ha blivit så. Minns inte att jag drog mig för vissa saker när jag var ung.

Vad jag fortfarande känner kompakt motstånd emot, är att åka med på utflykter där man inte vet ett smack om vart man ska åka, vad man ska göra när man är där man ska vara, eller när man kommer hem igen. Eller på vilket sätt. Gemensamma bussutfärder? Nej tack! Jag kan åka till främmande ställen, däremot, om jag vet vart jag ska, och om jag själv kan ta mig både dit och hem, utan att vara beroende av någon annan. Jo, jag kan åka med nån jag känner väl. Döttrarna till exempel.

Låter säkerligen helt snurrigt, och jag hade nästan glömt att jag under många år har reagerat på det här viset. Misstänker att det började under de år jag levde med nästan daglig ångest. Tycker inte att jag minns det från tiden före. Åtminstone inte i så hög grad. Och varför är det numera betydligt lindrigare? Bortsett från bussutflykter till hemligt mål då, och att jag behöver förbereda mig inför okända saker? Jag tror att jag är spontan, men det är nog bara när jag själv hittar på nåt.

Men just det där behöver inte nödvändigtvis vara en negativ egenskap eller beteende. Ta till exempel när jag nu ska sätta igång en ny iPhone jag köpte nyligen. Jag förbereder mig mentalt, tar reda på hur man gör det, vad jag behöver tänka på att göra innan så inget blir fel. Har jag allt tillgängligt som jag kan behöva? Och sen tar det ett tag innan jag landat i den där känslan av tillförsikt, att jag har koll, och sen gör jag det. Det är väl uppemot 1,5 år sedan jag köpte den jag har nu, så hur man gör är inte helt främmande, bara att jag inte har rutinvana, och nån gång tidigt i somras köpte jag in ny iPad. Men att få igång den var enkelt. Till den behövde jag ju inte fundera på SIM-kort, Bank ID eller Swish.

Sen kan det förstås ibland ta lite tid till, innan jag väl får gjort nåt. Men det är ju bara det där vanliga, att allt inte blir gjort med en gång. Precis som disken och dammsugningen… men det blir gjort!!!! Sedan.

Jaha! Inte visste jag att det var det här jag skulle skriva om idag. Får väl säga att det var ganska så upplysande för mig själv, om mig själv. Så antagligen behövde jag få upp det till ytan. Och då är det bara att tacka och ta emot, och kanske slänga en tanke eller två på vad det här beteendet kan bero på. Bara uppmärksamma det, se det! Inte gräva ner sig i det.

Delvis är det nog min personlighet som ligger i grunden. Man ligger inte i ADHD/Asperger-spåret utan att det är som det är. På både gott och ont. Eller också kan vi kalla det för att vara introvert. Det går bra det också. Och gu’ vad det kan vara lugnt och skönt att inte ha för mycket med människor att göra. Man undgår mycket tjafs då. Vilket alltså också dök upp under mötet i eftermiddags.

Ordföranden sa i vårt samtal då efteråt, att han ibland undrade om jag forfarande var kvar online. Jo, jag hade varit kvar hela tiden, men jag sa inget om jag inte var tvungen eller hade nåt att säga. Man ska inte lägga sig i för mycket när vissa – särskilt en viss – håller på att breda ut sig. Alltså tjafsa.
Han och jag skrattade åt det, då när bara vi pratades vid.

Och resten som jag skrev här innan, har jag raderat. Man kan inte bre ut sig hur mycket om vad som helst. Bara så ni vet. Då blir det bara tjafs.

Med andra tankar

Det där med att röra på sig…

När det gäller att röra på sig, kan man hitta allt möjligt på Youtube! Till exempel att promenera hemma, inomhus framför youtube. Faktiskt inte dumt alls. Eller man kan dansa Zumba – åh, den där Despacito… Olika varianter av Yoga, förstås. Sittgympa tyckte jag var urtråkig. Och vilket fruktansvärt tjatande om att inte ta i för mycket om det kändes obehagligt. Just ordet obehagligt tror jag inte ledaren till den gympan använde. Har glömt exakt vad det var, men har för mig det var nåt om försiktighet med gympan när man har hjärtproblem. Eller nåt. Men det finns ju alltid nån som ett sånt gympapass passar för.

Det finns sjukgymnaster, och alla möjliga andra – och kanske omöjliga – varianter på gympa, träning, workout… tjo!

Bob & Brad är härliga! Charmiga och man testar faktiskt deras råd!

En gång i tiden trodde jag, att på Youtube hittade man bara musik. Men det var då det. Numera finns där väl i stort sett allt.

Hur skulle det vara med lite inomhuspromenerande, förresten? En kvarts timme, så där! 😀

Låt se… en kvart över midnatt nu… nej det är inte för sent…

Med andra tankar

Det var det det

Så sitter man här då, utslagen i soffan som en överblommad tulpan. … Nä! Det där lät då för hemskt. Som om jag varit dödsjuk eller nåt. Eller totalt slutkörd av nån annan anledning. Men så är icke fallet!!!
Men nog är det skönt att totalt slappna av efter en tid med… mer än vanligt att göra… Det är därför man inte visat sin vackra nuna på bloggen heller, på ett tag. (Som om jag nånsin visar den, egentligen.)

Det är ju snart jul, kom man på i sin stillsamma tillvaro, och det vore ju rätt lämpligt att få klart den där årsredovisningen till kommunen för de där pengarna vi fick till föreningen.

Så det blev till att plocka ihop det man redan gjort av den uppgiften och sedan sätta fart med att få till det där.. kravet på inlämning… ordföranden och jag. Kanske mest jag… njae…

Vi blev faktiskt påminda om att det skulle in. Men att det skulle varit inne senast den siste oktober tyckte vi var horribelt! Det är ju två månader kvar av året då! Så dom fick så vackert vänta.

Men nu såg vi ju att det var lika bra få det gjort innan helgdagarna skulle överfalla oss, och kanske göra det hela omöjligt att göra… hmm …

Jag är alltså kassör i denna sagda förening och då förstås ansvarat för bokföringen bland annat. Dessutom webmaster, fotograf, redaktör och har tillsammans med ordföranden lagt ner en massa själsdödande hopplös tid på marknadsföring. (Bästa marknadsföringen har nog varit Instagram, faktiskt.) Och nu skulle det alltså redovisas vad som gjorts under året för de här pengarna.

Köpt plantor förstås! Buskar, fröer, blommor – name it! Men också jord, den ena säcken efter den andra, och en del verktyg och redskap. Därtill en del arrangemang, planteringsdagar, grillträffar, Skördefest! Med inhyrd musik och allting. Och så alla de där medlemsmötena och styrelsemötena och arbetsmötena ute på odlingarna – vi har två stycken. Och lite till.

Mycket till…

Till saken hör alltså: Principen är att de pengar som inte använts, ska återbetalas till kommunen! Klart jag pep in i går sen eftermiddag till CityGross och köpte på oss en del sånt där som kaffe, socker, pulvergrädde och så vidare. Stapelvaror. Inte alltför mycket. Bara så vi har det viktigaste hemma. Vi måste ju ha nåt till årsmötet i januari…
Har nu 411 kronor och några ören kvar att redovisa. HA!

I vart fall har jag alltså nu under en tid skrivit sammanställningar och samlat ihop bilder och blogginlägg och information om vad vi har gjort under året. Alla de där arrangemangen och mötena och det andra. Planteringsdagarna, grillträffarna, FN-dagen till och med! Och nu i eftermiddag satt alltså Ordföranden och jag för att skriva ut det här och sortera kronologiskt.

Jodå! Vi fick till det, och det på bara två timmar. Tack vare bra förarbete! Mest jag, kanske, när det gäller det rent praktiska datorarbetet, men ordföranden är suverän på såväl support som att göra det han har att göra i sammanhanget. Vi bollar hela tiden information mellan oss. Han kollar det jag gör och kommer med synpunkter och förslag på eventuella förbättringar. Har jag glömt något, så kommer han ihåg det. Och vice versa.

Ordföranden är nån sorts kommunsamordnare som jobbar mycket med integration, och är helduktig på allt som har med föreningsarbete att göra. Och gu vet vad han mer sysslar med! Jag vet i alla fall inte, bara att han tycks jobba mer eller mindre dygnet om. Han tycks känna alla och alla tycks känna honom. Däremot säger han själv att han aldrig hade klarat av att vara kassör, och han är inte särkilt händig när det gäller datorarbete. Jag å andra sidan hade aldrig klarat att göra det han gör, vilket innebär att vi kompletterar varandra väldigt bra i det här förenade föreningsarbetet.

Sen är jag ju fena på att organisera och sortera (dock inte att städa hemma) så när han väl hade skrivit ut allt material, var det inte alltför besvärligt att sortera det kronologiskt. Med bilder och allt.

Ja, mest bilder egentligen, för det vet ni väl – att en bild kan säga mer än tusen ord.

Avsiktligt såg vi till att det blev en ganska så rejäl hög med papper som åkte med internposten till kommunens kontakt. Jag gnuggade händerna av förtjusning när jag såg högen i verkligheten som jag innan hade tänkt mig i fantasin – dom där inne på Stadsbyggnad skulle minsann få en ordentlig trave som visade på att vi har jobbat på ordentligt. Och då inte bara med själva redovisningen.

Vi räknar dessutom med att kunna använda det här till verksamhetsberättelsen också. Inte illa va’?

Föreningen förresten? Jo, vi är en fortsättning på Plantering utan gränser, här i Nordöstra delen av staden. Inte illa det heller. Inte minst med tanke på att det här området växer enormt nu. Med renoveringar och nybygge av bostadsområdena samt nyetablering av företag. Det är faktiskt kul, det där!

Och nu är det jätteskönt att sitta här i soffan och slappna av, som en något bedagad pion och ha stilla julmusik från Youtube i bakgrunden.

Med andra tankar

Andra advent

Hade glömt det denna söndagen också. Nästan glömt att det är söndag dessutom. Var i och för sig en sväng i kyrkan mitt på förmiddagen, men det är inga gudstjänster nu. Bara öppet några timmar så man kan komma in och vara där en stund. Möjlighet att tända ljus för de som vill.

Några ur personalen satt där och jag bytte några ord med en av prästerna, Anna. Skönt att det åtminstone nånstans finns levande människor. Bortsett från de som mer eller mindre vilset minglar runt i butikerna.

Den påtvingade ensamheten tär.

Det var skönt väder idag. Milt. Hyfsat lite blåst. Tog en cykelpromenad efter kyrkan. Alltså cyklade en bit och promenerade sedan runt i och genom en liten skogspark – eller vad man nu ska kalla det – och tog sedan pedalerna till hjälp för vidare transport hemåt. Blev inte så långt i kilometer räknat, men tiden det tog sammanlagt ska jag väl inte behöva skämmas över. Inte alltför mycket i alla fall.

Nu skymmer det, och snart nog är det helt mörkt. Lyckligtvis dröjer det inte länge till förrän vintersolståndet tippar över tillvaron, och dagsljuset så sakta börjar ta över mörkret.

Även mörkret och det råkalla tär.

Foto av Lisa Fotios pu00e5 Pexels.com
Skrivande

Den oanvända pennan

Igår alltså! Helt vansinnigt. Nej inte vansinnigt, det vore att överdramatisera. Men irriterande? Lustigt? Idiotiskt?

Alltså! Det spelar ju egentligen ingen roll. Det är ändå jag som bestämmer. Jag gör precis som jag vill. Ingen att redovisa för – mer än mig själv då. Eventuellt. Men jag ville ju! Hade bestämt mig! Och så glömmer jag totalt!

Den där NaNoWriMo grejen. Det flöt på så bra. 19 dagar i sträck har jag skrivit, och var uppe i det allra närmaste 41 000 ord! Och så sitter jag där i går kväll och glömmer totalt bort att jag ska skriva!!!

Jag skriver bäst på kvällar, även om det inte är uteslutet att jag skriver vid nån annan tid på dagen. Under dagen gör jag annars sånt som ska göras – utom möjligen att diska. Jag är ute en sväng med cykeln och eller ordnar med ärenden, handlar, och så vidare. Matlagning och ätande är avklarat, och vid den här årstiden har det dessutom i allmänhet blivit mörkt när jag sätter mig ner med laptopen i knät. Undantag nu idag när klockan bara råkar vara tio i elva. Men jag är forfarande förkyld och har det mesta av det sittandes i muskler och leder.

(Det var då attan också! Ska det aldrig försvinna? Fast jag har haft ett par dagar den här senaste veckan då jag mått prima! På alla sätt! Och sen är det tillbaka igen!!!)

Nåja! I går i alla fall. Då sitter jag där och stickar och tittar på The Vicar of Dibley med Dawn French och skrattar halvt ihjäl mig mellan varven. Och glömmer totalt bort att skriva nånting för NaNoWriMo grejen! Inte förrän klockan ett på natten när jag sträcker på mig och tänker att nä nu får det nog vara så här för idag, då kommer jag ihåg att jag skulle ha skrivit!

Attans också!

Men för sent. 

Alldeles för sent.

Okidoki! Hade varit roligt och känts bra att kunna pricka av de där 21 dagarnas skrivande i ett sträck. Men nu är det kört. Jag fick i och för sig en badge för 40 000 ord, och det lär knappast bli nåt problem att nå 50 000 innan månaden är slut. Och inte är det hela världen att jag har missat att skriva en dag. Men lite retligt är det allt. Att missa så här när det närmar sig upploppet.

Sen kan jag förstås inte skryta med att jag skrivit nåt ”vettigt”. Än mindre nåt bra. Men det var inte mitt mål heller. Mitt mål var enbart att skriva, och förhoppningsvis dagligen. I ett tappert försök att få igång mig igen. Så det mesta har varit varierande typ av dagboksanteckningar, vilket inte har varit helt fel. Inte alls. Kommit in i skrivflow flera gånger om, och lyckades kräka ur mig tankar som gav mig AHA-upplevelser. 

Vilket inte är något jag ska uppehålla mig vid. Inte här och nu i alla fall. Kanske vid ett annat tillfälle.

Här och nu är det grått och regnigt utomhus, och inomhus sitter jag i soffan med min för närvarande bäste vän – värmedynan – och varm latte – och längtar efter bättre tider. Och då menar jag inte väderleken. 

Med andra tankar

Skulle bara skriva, vad som helst…

Knän! Älskade oumbärliga knän! Vad är det ni vill? Vad är det ni behöver? Och varför har jag inte tålamod att se tiden an?

Kanske inte så konstigt. Det är länge nu som jag haft det här stela konstiga. Trötta muskler, råkade jag säga vid ett tillfälle. Och jag vet, jag vet!!! Nu tjatar jag om det igen! Men vad ska jag göra? Tala då om det för mig! Lär mig det jag behöver veta! Lär mig vad det är jag behöver göra!

Tålamod.

Rygg skuldror nacke. Rent logiskt kan jag nog förstå. Men det är svårt att bara ha tålamod, bara låta vara. Låta det läka ifred och låta det ta den tid det tar.

Jag vill ju ut och röra på mig fysiskt! Jag vet hur hälsosamt det är ur alla aspekter! Men när jag gör det, än så länge när jag gör det, så blir det väldigt jobbigt efteråt. Som om jag piskat mig själv. Slagit mig! Straffat mig för nånting. Och jag vet inte vad det är jag har gjort fel. Varför behöver jag bli straffad? För vad?

Eller jag straffar mig själv trots att jag inte har gjort något fel som är straffbart. Ändå gör det ont och jag ser inte kontentan av det hela. Kan inte följa tidslinjen.

Nej! Nu är jag nog lite fel ute. Men bara lite. Jag kan se år med stress, till exempel. År med ensamhet mitt i arbetslivet och arbetslöshetslivet. Var gick det fel? Och när!

Gick det verkligen fel nånstans, eller är det bara som jag tror? Jag har gått igenom delar av mitt förflutna. Sådant som poppat upp ur minnet och velat bli undersökt, tittat på. Och har har tittat, undersökt, skrivit om, rensat ur mig, lagt ifrån mig. Tagit bort de negativa känslorna och gått gått vidare.

Visst har jag väl det?

Det kanske inte alls är nåt sånt. Den nuvarande stelheten i kroppen är kanske inte alls psykologisk. I varje fall inte nu längre. Stressrelaterat i viss mån, säkerligen, men även det faktum att jag inte är ung längre. Men hade det bara varit det sista, åldern, hade det nog inte varit så illa som det nu råkar vara.

Stress gör att man spänner sig. Som till flykt eller som till att slåss. Och när man varken flyr eller slår till, så permanentas spänningarna och sliter på kroppen. Den sliter på celler, på leder, på muskler. Det blir artros och slitaget blir värre. Det saknas mer kollagen ju äldre man blir, och slitaget blir värre. Man blir rädd, ledsen och orolig för att det är som det är, och slitaget blir värre. Det blir inflammationer i leder och muskelfästen, i bindväv och ligament. Kärt barn har många namn, och slitaget blir värre.

Så kommer det till något positivt!!! Bättre mat! Kött. Buljong. Brosk. Kollagen både från maten och från tillskott. Men det är bara en källa till positiv påbackning. Man lägger bakom sig psykologiska belastningar från det som varit. För länge sedan. Man möter nya människor som ger positiv input. Och man gick i pension redan innan dess och slapp ifrån Fas 3. Kanske den värsta sjukdomsskaparen av alla. Den som talade om att man inte bara var helt värdelös, utan man var en potentiell fuskare, smitare, lögnare – för inte kunde man väl ha ont! 

Nejdå! Man hade bara blivit så gammal att ingen arbetsgivare ville ha en! Det blev man redan när man var 34! 

Så cynisk då! Överdrivet? Kanske det. Men inte helt osant. 

Sedan! Långt senare, i det nu som är nu, är det corona och näst intill isolering. Inte för att jag är så sjuk och gammal att jag måste isoleras. Å nej! Men allt man gått på och brukar göra, allt det där mysiga när man träffar folk, pratar och skrattar, det är inställt. Stängt tills vidare! För att inte sprida smittan, heter det!

Men tänk om det ändå finns kvar när vi tittar fram igen och får lov att börja umgås igen? Tänk om det helt enkelt bara är så att visa ska dö, vissa ska bli sjuka men inte dö, vissa ska lära sig ett och annat på kuppen, vissa ska se världen och mänskligheten gå vidare i en helt annan anda! Bli en bättre värld! 

Om det bara vore så att de som ändå är och varit redo att dö inom en snar framtid. Oavsett om de är medvetna om det eller inte. Oavsett ålder. Att de skonsamt och stilla somnar in i ett ”äntligen”. För att komma tillbaka i en ny skepnad för att hjälpa till bygga upp vår värld igen. En bättre värld. En mer andlig värld. En värld där kärlek och omtanke till nästan är den framträdande egenskapen. Insigniet! Är det inte så det heter? Typbeteckningen!

Ack mina knän! Mina älskade knän! Vad är det ni vill säga mig! Går jag för fort fram? I så fall, i vilket hänseende? Visa mig vad det är ni vill mig! Tala om för mig vad jag bör veta.

Ack min rygg, mina skuldror, mina axlar. Vad är det för tyngd jag tvingar er att bära. Jag tackar er alla, alla muskler, alla celler i  min kropp för det tålamod ni har, för er styrka att bära all den tyngd som jag lagt på er under alla år. Det är inte som jag medvetet velat belasta er med mer än vad ni orkar med att bära. Det är det att jag inte förstått vad det hela är frågan om. 

Jag har tagit på mig för mycket. 

För mycket skuld, men vad är det jag känner mig skyldig till?

Otillräcklighet! Är det nånting man ska straffas för, att man inte har kunnat, förstått eller insett någonting. För att man inte har haft erfarenhet nog att veta?

Och varför straffar jag mig själv för det? Och på ett sätt som man inte skulle utsätta sin bästa vän för!  Och varför kommer det här skrivandet i dag gång på gång tillbaka till skuld och straff?

Är det den last jag går och bär på och aldrig lyckas släppa. Så varför? Hur kom det sig att jag alls började släpa på det här osynliga oket? Och hur länge har jag egentligen burit på den bördan?

Troligtvis spelar svaren på just de här frågorna ingen roll. Vad gör det för skillnad om jag gått med det här oket, sannolikt växande efterhand, i tio, tjugo eller femtio år. Eller rent av, kanske sedan jag var mycket liten?

Vad som spelar roll nu, är hur jag ska göra för att kasta ifrån mig den bördan. Lösa upp knutarna, lossa oket, lägga undan lasset och så gå vidare. Mycket lättare. Utan något som tynger och drar ner. 

Jag har blivit sömnig medan jag skrivit det här. Inte jättesömnig! Inte så att jag håller på att somna mer eller mindre mot min vilja. Bara lite lagom sömnig så där. Faktiskt är smått behaglig  känsla. Betyder det att jag är nåt på spåret här? Kanske rent av indikerar det att jag just nu lägger ifrån mig åtminstone en del av bördan? Lastar av en liten bit här och en liten bit där? Och snart kanske hela den där bördan ligger på marken bakom mig, medan jag går vidare. Fri och mycket lättare. Som i en annan dimension.

Det är mycket möjligt, att det är just så det är.

Hälsa, Med andra tankar

Tålamod är tålamodsprövande

Ibland kan man faktiskt undra, inte minst när det gäller förkylningar. Och jag tänker inte i termer av Corona eller så nu, skulle verkligen bli förvånad om det vore fallet. Har inte ens feber. Och bara en lättare snuva och snorighet som jag skulle struntat totalt i om inte om hade varit.

Dels då Corona, på så vis att jag inte vill skrämma nån annan om jag skulle råka nysa eller snorvla till, liksom inte heller riskera att vara mer mottaglig för att själv bli smittad om jag skulle möta nån som har viruset. Oavsett om denne vet om det eller inte. 

Det som kniper i mig nu med det här, är att det satt sig på muskler och leder. I och för sig inte ett dugg ovanligt när jag blir förkyld. Det är regel snarare än undantag. Men på senare tid har jag blivit allt mer känslig i nämnda vävnader. Leder, ligament, bindväv, vad nu än det månde kallas.

Insåg till fullo för bara ett par veckor sedan att jag lider brist på kollagen. Ni vet det där limliknande proteinet som finns just i brosk, bindväv och andra mjukdelar. Runt alla muskelfibrer, i hår, hud och naglar. 

Brist märks oftast genom att man får ont i leder, blir stel, får glåmig, torr och rynkig hud, sprött hår och problem med mage och tarm. Man kan även få förhöjt blodtryck. Lider man dessutom av en autoimmun sjukdom, kronisk värk eller låggradig inflammation, så… japp!

Ja! Där var alltså jag och har varit ganska länge utan att fatta ett dyft! Åratal, talar jag om här, och som successivt blivit värre. Stelare framför allt, men senaste tiden även smärtmässigt sett.  Det löjliga i det hela är att min yngsta dotter redan för cirka ett år sedan pratade just om vikten av kollagen, jag åt en omgång tillskott – och glömde sen bort det hela.

Det ska tydligen gå ända till att man mår riktigt dåligt, innan man får ändan ur vagnen. Och då har jag ändå letat bland information och testat och provat allt möjligt, för att få bukt med stelheten. Allt från att rota i mitt förflutna till att se till att jag får tillräckligt med bland annat magnesium, Omega 3 och Vitamin D3. 

Allt det är ju bara bra. Tillräckligt med frukt och grönsaker men inte en massa godis eller socker på annat vis. Inte vete heller, som jag för övrigt inte tålt att äta på säkert 20 år. Om det räcker. Ibland vet man ju inte säkert när nånting börjar. För svaga tecken helt enkelt. När det gällde ägg, krävdes det att jag till slut fick böjvecks-eksem innan jag äntligen fick tillräckligt med bevis för att det var just ägg som orsakade mina magproblem. Sen dess har jag kunnat börja äta både soya och havre igen. Vilket jag faktiskt föredrar. 

Men vad jag skulle ha sagt nu, var att det blev raskt etter värre när den där förkylningen dök upp för lite drygt en vecka sedan. Förra tisdagen närmare bestämt. I dag är det fredag. Så även om det för ögonblicket känns hopplöst – av typen: ska det vara så här resten av livet! – så inser jag ju att när väl förkylningen försvunnit helt, så lättar även den nu akuta intensiva stelheten! Som för övrigt finns i hela kroppen, även om den i rygg, skuldror och nacke är känns obehagligast. Ända upp i huvudet ju! 

Jag är tvungen påminna mig själv om, att när jag började äta både kosttillskott och kött på torsdagen för två veckor sedan, började känna en förbättring i kroppen ganska så snabbt! På lördagen, till exempel, kom min ena dotter på besök, och jag kände mig både pigg och rörlig. 

Den där förbättringen kom visserligen i sjok! Ett tag efter att jag tagit kosttillskottet respektive efter att ha ätit kollagenrika köttprodukter. Vi pratar här om grisfötter, grillad kyckling – där jag alltså äter allt som går att tugga. Det grillade knapriga skinnet är ju det godaste, eller hur…?

Men det har sin förklaring! Jag hittade en sajt där jag kunde läsa att idrottsmän, som tog tillskott före och efter en fysisk aktivitet för att boosta kollagenet, därmed förbättrade sina resultat! Och blev inte lika ”slitna”.

Så visst var väl det ett bevis som något, att kollagen fungerar som det ska!

Men man måste ta med i beräkningen, att jag liksom andra som har en brist av ämnet, först och främst måste fylla på de akuta depåerna, och därefter förstå att en läkning har påbörjats i slitna, kanske inflammerade delar av kroppen. I skelett, bindväv, ledbrosk och så vidare. Och det kan ta tid! Upp till ett par månader, läste jag på ett ställe.

Men hur lång tid det tar, beror ju också på under hur lång tid degenereringen har pågått. Jag som haft problem länge med det här, har kanske åtskilliga månader framför mig innan min kropp är någorlunda fit for fight igen. Inte för att jag kommer att se ut eller känna mig som 35 igen, men rörligheten och smidigheten torde bli betydligt bättre än nu. 

Jag får bara inte glömma hur jag kände det då första helgen. För sen kom ju förkylningen redan på tisdagen efter och den håller på att ta ner mig rejält humörmässigt. Helt enkelt därför att det känns som om det aldrig ska bli bra, eller ens någorlunda bra. Det där med tålamod är inte alltid så lätt.

I går hade jag börjat känna mig piggare, tyckte jag, och hade väldig lust att sätta igång med en idé jag haft i huvudet ett tag. Att vända min säng 90 grader och fösa in den i hörnan av alkoven istället för att ha den stående rakt ut så att fotänden vetter mot ”vardagsrummet”. Jag har en etta med öppen planlösning och hyfsat stor alkov för ”sovrummet”.  Fått för mig att det skulle kännas lite mer ombonat och mysigt, förutom att ge lite mer golvyta mellan säng och soffa… liksom.

Mot den kortare väggen i alkoven, 2,10 meter, står två sektioner av Ivar. Som jag egentligen inte behöver! Större delen av den är fylld av tomma bambukorgar 30x30x30 cm!!! Bara för att det inte ska gapa tomt. Visserligen står där en del böcker också, men de skulle kunna få plats i en låg Billy som jag fick av min dotter i somras och står mot en helt annan vägg. Så Ivar skulle kunna göra betydligt större nytta endera i hallen eller rent av inne i den ena garderoben. Cirka 1,60 m bred och med skjutdörrar…

Så sagt och gjort! Jag kände ju mig piggare!!! Var full av hopp! Nu äntligtn skulle jag kunna röra på mig igen och göra saker! Började packade ner böcker i de tomma bambukorgarna. Måste ju ställa undan dem nånstans så länge. Ställde tre korgar i en annan hörna av lägenheten och … kände då att det nog inte var så bra ändå… som jag trodde och hoppades… rygg och nacke protesterade vådligt…

Satte mig i soffan med värmedyna. Det lindrade. Senare, på kvällen, tömde jag resten av hyllan, blev bara tre till, men ytterst försiktigt en korg i taget och vila emellan. Sen inget mer i går.

Idag har jag tillbringat nästan hela dagen i soffan med värmedynan. Rygg och allt kändes som rena rama katastrof-skriket! Har tvättat en maskin bara, men den sköter ju sig själv. Uppenbarligen har jag fortfarande förkylningen kvar i kroppen, dom där virusarna kan vara envisa av sig ibland. Jag har varit med förr, liksom. Ska jag boosta mig med vitlök kanske? Med honung och extra C-vitamin? Är kanske en bra idé…

Men ser ändå fram emot att så småningom ha vänt på sängen och makat in den i hörnan… vadå svårare städa under 140 cm säng??? Ha! Som om det är lätt nu! I smalaste laget på båda sidor om den, men särskilt från Ivar-sidan… så städa under blir kanske rent av lättare…
Att bädda nytt, däremot, kan jag hålla med om. Men bryr mig inte, om jag ska vara ärlig. Man gör så gott man kan ändå.

– – – – – – –

Några Länkar

(Nedan utdrag av information från Svensk Hälsokost’s sida)

Ungefär en tredjedel av kroppens protein utgörs av kollagen och finns i all vår bindvävsstruktur. I lederna ger kollagenet en böj- och dragfasthet till skelettet och utgör en strukturell enhet i bindväven, där den ger stöd och skydd mot yttre stress och belastning. 

Kroppen producerar själv detta protein genom tillgång på aminosyror och bygger upp strukturen hela tiden. Parallellt med detta sker dock även en ständig nedbrytning som börjar redan i 25-års åldern. 

Produktionen av det kroppsegna kollagenet minskar i takt med att vi blir äldre, samtidigt som nedbrytningen fortsätter i samma hastighet, vilket bland annat leder till en tunnare hud med mer framträdande linjer och rynkor.

Kollagen typ I – förekommer i stora mängder i hud, hår och naglar samt i ben. Det återfinns även i tänder, senor, ligament, interstitialvätska och organ. Denna kollagentyp står för upp till 90 % av allt kollagen i kroppen. Kollagenet bidrar bland annat till att göra huden återfuktad och elastisk vilket i sin tur gör fina linjer och rynkor mindre synliga. Kollagenet stärker även upp svaga eller skadade naglar och bidrar till att minska håravfall och gör därmed håret tjockare och friskare. 

Kollagen typ II – återfinns främst i leder och brosk och är det dominerande proteinet i ledbrosk. Detta gör kollagen typ 2 populär att tillsätta i kosttillskott för just ledhälsa.

Kollagen typ III – finns liksom kollagen typ 1 i huden, men även i muskler och blodkärl.