Vad är det med tiden egentligen? Ibland förefaller den bara att rusa iväg, och man får ingenting gjort. Eller är det för att man är lat eller slö eller bekväm, som man ingenting får gjort?

Får väl bita i det sura äpplet och inse att man nog många gånger är just lat, slö och bekväm. Men det kan man väl få vara som pensionär! Eller hur?

Idag emellertid, har det blivit mycket soffa. Tog en kombinerad cykelrunda/promenad i förmiddags. En timma och tio minuter. Helt okay med den tiden… liksom nästan på minuten lika långa cykelturer nu flera dagar på rad. Mycket nöjd.

Fredag och lördag har jag städat här hemma. Halva lägenheten (ca 24 kvadrat då alltså… hmmm…) riktigt ordentligt. Flytta undan allt som går att flytta undan, vika ihop mattan, dammsuga allt, torka golvet, dammsuga i soffan, TVÄTTA ALLT som har med sängen att göra. Till och med den tunna bäddmadrassen som precis får plats i maskinen. Täcke, alla kuddarna (fyra stycken = två omgångar i maskinen), två filtar… om jag räknat rätt nu blev det sex maskiner. Eller sju?

De första tre i fredags. Men vädret blev gråare och gråare och till slut började det regna. ALLTSÅ kunde jag inte torka tvätten ute. ALLTSÅ torkade det inte fort nog, och jag har ingen plats här inne att göra av det. Sista maskinen, två underlakan och ett av örngotten (annan färg på de andra), fick jag hänga provisoriskt över duschstången. Jag når med nöd och näppe upp dit så nog blev det provisoriskt alltid! (Vem iddes hämta pallen för det lilla…)

Sen skulle jag fortsatt städningen på lördagen, när jag fått utrymme nog att kunna göra det. men vad hände? Jo badrummet fick jag gjort, men sen började jag röja istället! Fördjupade mig i skåp och lådor, rensade och flyttade om.

En hög blev det för det som ska kastas, en annan för det som kan skänkas. Städskåpet blev alldeles utmärkt, liksom skåpet där jag har teer med mera och det med alla koppar. F’låt muggar… NEJ där är koppar också numera! Det var därför jag var i DET skåpet och ordnade till det!

Jag har ett stamloppis jag brukar gå till nämligen. Det är diakonin i den närliggande kyrkan som har den, och har blivit en samlingsplats för mig och ett antal andra damer. (Dam? JAG??? HAHAHAHA!!!) Men den är liksom mer än ett loppis, och själva loppiset är egentligen ganska litet! Det är den andra biten som är stort. Hjärte-stort, alltså!

Det hade kommit in en servis där nyligen. Med allt! Matservis och kaffeservis och hela faderullan. Men det jag blev intresserad av var kaffeservisen. Vad ska jag med ett dussin eller två till av mattallrikar, uppläggningsfat, såssnipor och vad det nu var allt. Nej! Men kopparna!

Lagom skålad form, tunt porslin, vacker – inte en massa blommor och krafs. Lika gott att dricka te ur som kaffe. Inte det där tjocka tråkiga porslinet som muggar nu är gjorda av. Skulle det finnas nåt riktigt att få tag på nu för tiden, så kostar det väl skjortan! Nej förstås, som tio skjortor – måttbeställda, finaste kvalitet av nån super designer.

Se de här kopparna! Dom ville jag ha! Men delade de på servisen eller var man tvungen köpa allt? Susann skulle höra med Annika.

Så nu i torsdags när jag kom dit, sa Susann att kopparna var mina om jag ville ha dem. Klart jag ville! 150 kr! Hela servisen, alltihop, hade blivit värderat till 600 kr. Och det som nu är mitt, är 9 koppar, 9 fat och inte mindre än 20 assietter! Och då fanns det ytterligare assietter som var lite större och som fick gå ihop med själva matservisen. Så ursprungligen måste det ha varit 2 dussin av allt.

Hemma sedan, när jag hadepackat upp alla delarna och började diska dem, såg jag att assietterna var märkta Gustafsberg. De ni! Men nåt årtal kunde jag inte urskilja, stämplarna var totalt oläsliga, och kopparna och faten var bara numrerade. Låga nummer, kan tilläggas.

Jag har aldrig någonsin haft en ”äkta” servis förr, men dom är goda att dricka ur. Kopparna. Och det ska tilläggas – under många många år har jag emellanåt haft ögonen öppna om jag kunnat få tag på koppar i sådant tunt porslin. Men jag är väl för ung för att ha kunnat hitta såna.

(Eller nåt… tittat på fel ställen… där man inte letar därför att man måste vara i stil med miljonär för att handla på såna ställen…
men jag är och har varit lycklig ändå…

Äh! sluta babbla nu, Nina…)

… och idag har jag som tidigare nämnt varit väldigt lat… efter den där dryga timmen i skogen…

I vart fall när det gäller att frossa i gamla tema-godingar här på bloggen. Insåg till råga på allt alldeles nyligen, att både den här bloggen och den andra ”Small Kitchen” är väldigt färgstarka. Rött här och gult där. Vilket i sin tur påminde mig om en annan sak som skulle ha varit väldigt färgstarkt. Även om jag inte kunde begripa varför eller hur nån bara kunde påstå nåt sådant!

Det bör ha varit nån gång under slutet 2013 eller början av 2014. Det var på den tiden, före befrielsen, då man var fången inom Faserna. Vilken av faserna det var just då, minns jag inte säkert nu så här långt efteråt. Har för övrigt suddat ut de där minnena så gott jag har kunnat, men jag hann under ett antal år ingå i så väl Fas 1, som 2 och 3. Sen kunde jag äntligen gå i pension i frid! Hello Frihet!!!

Då var det troligtvis Fas2, och jag var placerad i en ”aktivering” som var helt okej! Faktiskt den bästa jag var med om efter att de där Faserna intog världen för mig och många andra. Det var tänkt leda till jobb, vilket det förstås inte gjorde. Men det var mest reglerna som stoppade det, inte aktiverings-stället i sig. Den tiden var både givande och lärorik.

Vi skulle uppdatera våra kunskaper i sådant som bland annat marknadsföring, bokföring, ”stå framför folk och prata om nåt” och liknande. Bra lärare, bra upplagt, bra stöd. Kunde verkligen ha varit av stort värde, om inte reglerna hade varit som de var. (Och nu är det kanske än värre. Har sedan jag gick i pension över huvud taget inte brytt mig!

Då i början, särskilt, var det ju samlingar där vi skulle presentera oss för varandra. Och då plötsligt, när jag hade sagt något och inte anade ett smack, så hör jag plötsligt från läraren i fråga, att jag var en mycket färgstark person! Jag fattade ingenting.

Jag tittade ner på mig, som om jag hade behövt det. Jeans och svart var det väl då och där också. Med största sannolikhet osminkad. Så vad fick hon det ifrån att jag skulle vara färgstark?

Efteråt förstod jag väl att hon menade min utstrålning, men jag är i stort sett lika frågande inför det nu, som jag var då. Kanske inte riktigt, men inte tänker jag på mig som en färgstark person i alla fall.

Däremot använder jag gärna mycket färger i det jag gör! Alla de bilder bland annat som jag har gjort sedan dess. Och även då i de bloggteman som jag använt mig av och varierat mig med. Under senaste tiden kanske i ännu större utsträckning. Fast, det blir inte så mycket bilder gjorda numera. Målar mest i ord nu för tiden. Tack och lov att jag kunnat börja arbeta med det djupa intresset och den lusten igen. Skrivarlusten!

Men jo! Jag gillar fortfarande att byta utseende på bloggarna. De gamla temana som finns, är ofta kul att testa även om alla inte blir bra. Faktum är att en del är urtråkiga och inte går att göra nåt kul med. De fungerar liksom inte rent praktiskt!

På ett ungefär, i alla fall! Midsommarafton och solen skiner! Men himlen är inte molnfri, och det har lovats regn i morgon. Nå! Det är väl på ett ungefär som det brukar vara! Och vi har haft det varmt och skönt i flera dagar nu.

På söndag, den 21 juni, inträffar sommarsolståndet. Då dagen är som längst och natten som kortast. Ja, det är här det. I höga norden. Och inte ens längst norrut. Undrar just hur det är att faktiskt bo där? Ovanför den där gränsen där solen inte går helt ner under horisonten så här års

Men jag är glad att jag bor här där jag bor. Gott nog!

Nu ska jag fira midsommar med två av mina döttrar, en svärson och ett sex-årigt barnbarn. Sill-lunch och jordgubbar ute i det gröna nära rapsfält, lindar och en stor kastanj. Ja, det säger ju inte så mycket egentligen, men jag ser fram emot det.

Och jag önskar er alla en riktigt skön Midsommar!

 

Ja, ungefär så där, i alla fall. Det finns ju ingen enhetlighet när det gäller storlekar på kläder. Åtminstone inte för oss, det så kallat svaga könet. (Dom skulle bara veta…)

Man skulle kunna säga från XL till M, också. För det är ungefär så det har blivit, när jag nu gått ner 14 kg. Lite oförhappandes från början, men sen mer medvetet. Och långsamt efter de första kilona.

Men bortsett från degig mage, så är det en ren fröjd nu att titta sig i spegeln, att prova kläder, att göra sig av med allt som nu är för stort… och jag blev nästan helt utan shorts. Alltså vadlånga shorts. Hade och har bara ett par korta, och de är enbart till för att ha på balkongen när ingen ser mig.

De ser ut som en kort vid kjol, tur det finns ett knytband i midjan så de inte halkar av mig. Ja, för fortfarande har jag ingen lust visa benen för kreti och pleti. Men vänta bara när jag har cyklat si så där 50 mil till och tappat ytterligare några kilo. För jag har ju inte blivit supersmal!

Men cykla kan jag minsann! Har tränat tillbaka både ork, styrka och kondition. Lusten att cykla har alltid funnits. Glädjen nu i att känna styrkan i benen, och att det går ganska lätt numera. Till och med klarar en del backar.

Men det där med kläder! Att det plötsligt är lustfyllt att se sig i spegeln! Att se sig med tajtare kläder, läckrare kläder… och för att inte tala om – att prova kläder på – till exempel – KappAhl! Och som idag, komma hem med tre par jeans av olika typ och färg  – samt en solhatt som är så där lite gles.

Reatröjor hittade jag tidigare, och jag har till och med övertagit några av den 16-åriga dotterdotterns. Njöt när jag såg ”S” på storleken. Tills hennes mamma påminde mig om att det är supermodernt nu för unga tjejer att ha stora bylsiga tröjor. Tyst med dig, tänkte jag. Men njöt i alla fall, för tröjorna var snygga och jag kände mig snygg i dem. Och vad är väl viktigare än det?

Sedan cyklade jag vidare genom Ödåkra och Allerum, och väl hemma igen hade jag sammanlagt cyklat nästan 18 km.

I går blev det nästa 23 km, men det var fördelat på 3 tillfällen. Ungefär en mil på förmiddagen, och på eftermiddagen cyklade jag till Råå – satt husvakt hos min dotter eftersom det skulle levereras en soffa till henne. Så det blev ett par timmars paus där innan jag cyklade hem igen.

Det känns toppen! Livet är härligt!!!

Postnord alltså. Som  har gjort det igen. Och igen… och igen…

Jag bytte förnamn nyligen. Till det smeknamn jag haft i många år. Och passade på att samtidigt stryka ett ”n”. Så nu heter jag verkligen Nina. Och har även strukit ur rullorna två av mina tre dopnamn. När jag började i den här föreningen och blev kassör där, så blev jag ju tvungen att använda mitt ”riktiga” namn på alla papper som skulle skrivas under. Och på alla andra ställen där mitt officiella namn var tvunget att synas.

Det kändes bara så fel. Det gjorde rent av fysiskt ont att behöva använda det, se det, skriva det. Så även om jag tänkt länge att byta, så blev det först nu när jag kände den där näst-intill-ångesten, som det blev gjort.

I och med det så är det ju ett antal ställen där man måste gå in och byta namn, medan andra kommer mer eller mindre automatiskt. Så jag fick ju ett meddelande från transportstyrelsen att jag måste skaffa nytt körkort också. Det visste jag ju! Och hade valt göra det trots att det inte var länge sedan som jag hade bytt till nytt efter de där obligatoriska tio åren.

Men, jag kunde inte vänta längre! Och det kostar ju bara 280 kr plus fotot. Som man enkelt och behändigt ordnar på trafikverkets kontor. Ja allt fixar man där och det enda man behöver göra är att betala in de där 280 kronorna och vänta de cirka 5 arbetsdagar det tar för dem att tillverka kortet.

Detta gjorde jag den 20 maj. Och sen gick tiden. Fotot blev också betalt några dagar senare… och sen gick tiden. Men varför i hela friden kommer det inte! Veckorna känndes som år!

Så i går, den 11 juni, ringde jag. Alltså, först ringde jag Trafikverket och satt i telefonkö. Men det var inte dit jag skulle ha ringt. Utan till Transportstyrelsen.

Ringer dit. Telefonkö igen.

Men så svarar en trevlig kvinna och jag säger som det är. Vart har mitt nya körkort tagit vägen? Det blev betalt den 20 maj!

Å, sa hon. Det var skickat! Sedan berättade hon att det var många som hade betalat i den vevan som nu ringer och undrar var körkortet blivit av. Som alltså inte blev aviserade, utan försändelserna returnerades när de inte blev uthämtade.

Så typiskt Postnord! Helt klart inte första gången det sjabblas med dom. Flera gånger man inte blivit aviserad förrän man fått påminnelsen. Självklart undviker jag som pesten att anlita Postnord när jag själv beställer nåt online. Om det går.  Går det inte så köper jag inte från stället ifråga.

Men man kan ju inte styra alla, finns överhuvudtaget ingen valmöjlighet! Som nu då. Med körkortet. Och en del andra försäljare på nätet – vet inte hur många. Lyckligtvis finns det valmöjligheter vilken leverantör man vill ha, när man handlar från Apotea. Där är jag ”stammis”. Där finns allt! Ah… kanske inte riktigt allt, men väldigt mycket.

Nåja! Mitt körkort skickas ju ut igen och om jag inte har fått det innan onsdag i nästa vecka, sa hon till mig att ringa transportstyrelsen igen så ger dom mig det där numret man behöver för att kunna hämta ut sin försändelse.

Så inte kan man klaga på transportstyrelsens anställda inte, däremot på nordposten… tungt det där…