Alla inlägg av N i n a

Skrivande

No excuse, no return

Av någon för mig okänd och ofattbar anledning, började jag rota i gamla filer och mappar på datorn. Ännu mer ofattbarat – jag började radera kopior som jag tycks ha samlat på mig till förbannelse. Det är frågan om skrivande av olika slag, blandat med recept och information och allt möjligt. Allt gammalt som gatan… Tänkte jag kunde dela med mig lite från den tiden jag både skrev bra och ofta! Vart tog det vägen?
Nedanstående text som bland annat handlar om att skriva så kallade Morgonsidor, är daterad den 19 januari 2015. Antar det stämmer…

No Excuse, No Return

Det låter det! No excuse, no return. Som en överskrift till något. Till en ömkansvärd  dagbokanteckning eller en tragisk novell. Eller en sida två sidor tre sidor en mörk januarikväll.

Det är väl knappast frågan om det blir så mycket annat. Jag vet jag borde skriva, ja jag vill skriva, men tycks för det mesta göra nåt helt annat. Det blir stopp, oftast redan innan jag börjat. och nu blev det stopp fast jag precis börjat…

Min tanke sträcker  sig efter en patience, men tvingar mig att återgå till tangentbordet. Och bokstavspladdret. Trots att jag inte vet vad jag ska ägna den här skrivarstunden åt. 

Morgonsidor pratas det om, skrivs om, rekommenderas. Varje morgon skriva minst tre sidor av precis vad som helst som dyker upp. 
Men det dyker ju inte upp något! 

Vadå tre sidor? 

Vadå på morgonen? 

Vadå gå upp en halvtimme tidigare? 
Med lite fläng i fingrarna behöver det i och för sig inte ta 30 minuter att skriva tre sidor.

Javisst ja!

Vadå tre sidor? 

För hand?
A4 i ett rutat eller randat block?
Med nån bild eller ett häftigt mönster på utsidan som är tänkt spegla ens personlighet.

Vadå personlighet?

Och hur var det nu med sidorna?

Får man lov att skriva på datorn?

Jag skriver på datorn. Pronto! Molto bene!
Frågan är inte OM det blir nåt utan VAD det blir. 

Vadå?
Blir? 

Ska jag släppa loss och inte tänka på vad det ska bli?
Ska jag uppmana havet att inte rulla sina vågor längs stränderna?
Ska jag be skogens träd att inte sila vinden genom sina bladverk?

Hur skulle jag kunna skriva utan att åtminstone en liten gnutta snegla åt det faktum att det ska bli NÅT! Jag skriver ju för någon och jag vet inte ens själv om just denna någon är jag själv – eller någon annan! Och i så fall – vem är ”någon annan”?

Mitt andra jag… mitt bättre jag… mitt älskansvärda jag..

Sida två.
A4.
Tangentbord.
Än har jag inte löst några världsgåtor. 
Än har jag inte ens löst mina egna gåtor.

Jag pausar ett ögonblick… en minut… Kör ihop meningarna i en enda lång rad. Nästan. En del ska stå kristallklara mot det vita i korta distinkta ordsammanhang. 

Letar efter funktionen där man tar bort all bakgrund så skärmen bara visar arket man skriver på. Hittar det inte och inser att det är på Scrivener som den funktionen finns. Och på Word.

Men varför skriver jag då inte i Scrivener? Eller i Word?

Därför att jag skriver i Pages så jag kan alternera skrivandet mellan Paddan och Macen. Ja! SKRIVANDET AV SAMMA TEXT PÅ OLIKA STÄLLEN VID OLIKA TIDPUNKTER!

Som om jag kommer att göra det med den här texten. 

Sitter vid köksbordet med Macen i knät och gör slut på batteriet. Det är 67% kvar. Alltså behöver jag skriva slut på ytterligare cirka 60-65 % innan jag sätter i laddsladden igen. Det kan ta ett tag…
Och i morgon bitti vill jag ha den fulladdad

460 ord. Kanske…. blev kanske ändrat…

Kan inte hänga med i antalet tecken, men avstår från att kolla raden med arkiv, redigera, infoga, format… det är bara undanflykter undanflykter undanfly…

(5775 tecken med mellanrum…) (eller nåt)

Vad är det jag flyr ifrån?

I ett bloggsamtal tidigare ikväll kommer ämnet in på stress som orsak till fysiska problem. Jo nog har jag fysiska problem alltid. Och nog vet jag att stress ligger bakom…. förmodligen… i grund och botten… det mesta…
Men hur kommer man åt det?

Man skriver morgonsidor! Man skriver och skriver och försöker försätta sig i ett tillstånd av mindfulness. Låter tankarna flyta medan fingrarna sköter sitt och jaget kämpar mot rastlösheten som vill göra nåt helt annat. 

Vet ju att det kan vara så här. 

Vet ju att det bästa är att hålla sig i strama tyglar och stänga till öron öga näsa mun, där går vägen ner till brunn…

Men skriver i vart fall! Då och då! 

Men inte på morgnarna. De gånger man gör det är det livsfarligt. För då hamnar man i skrivarflow och då kommer man för sent till jobbet. Man hinner förstås ändå inte slutföra skrivandet, och när man sen nån gång på eftermiddagen försöker fortsätta där man slutade vid frukostkaffet, är det lögn att komma tillbaka till tråden.

Och dagen var förstås full med annat så nåt skrivande i smyg gick ju inte att få till.

Hade ändå inte blitt nåt…

Och man kommer aldrig att kunna gå upp en halvtimme timme tidigare för att skriva morgonsidor! Ingen idé heller. Man skulle nämligen ändå komma för sent till jobbet. Det är så det blir när man skriver på morgnarna

Nej morgonsidor är det inte frågan om. Snarare kvällsidor i så fall. Helst när man är ledig dan därpå. Då kan man skriva så fingrarna rasslar och öronen brusar och det är alldeles tyst runt omkring. Utanför ens eget lilla ensamma jag.

Sovande människor. 

Ensam! Men denna ensamhet är skön. Kuddarna är mjuka och man behöver ingenting. Inga tider att passa. Inget bestämt att göra. Man är pigg och avspänd. Kanske inte nödvändigtvis glad! Men avspänd är stort nog.

I själva verket skulle man välkomna en stor gråtsession. En lång stund med tårar som dränker flera näsdukar, en näsa som täpps igen totalt och ögon som blir röda och svullna. Men det vore ju ingen idé om inte det som sätter igång stora gråten också rörde upp känslor. Tydliga känslor! Med minnen och allt! 

Ytliga tårar är meningslösa. Bara ett spel för galleriet, och helt utan inre substans. Låt vara för risken att någon av känslorna triggar igång en ångest. 
Nej man vill inte ha ångest. Och på nåt sätt lyckas man lura ångesten… känslorna… det djupa… och det blir ingen ångest. 
Man kan undra vem som egentligen blir lurad här. 

Åttahundranittionio ord! ÅTTA HUNDRA NITTIO NIO ORD! 
Vad är dessa ÅTTA HUNDRA NITTIO NIO ORD egentligen fyllda med?  Kommer jag ihåg ens ett enda?

och

HA!!!!! Och, är väl inget ord att minnas!

Och finns det gott om i överflöd i massor i stora sjok finns ordet och man kan gödsla med dem leka med dem flytta på dem och deliiiiita dem!!!! Men de finns alltid kvar. Ordet och som både är och inte är. Som måste finnas för man kan inte vara utan och, men som ändå inget är i sig själv!

och…  

Är jag ett och? Något som inte är något i sig själv?
Måste jag finnas?
Vad är jag fylld med?
Jordgubbscreme i en chokladpralin?

Behövs jag?

Vem ska trösta Knyttet…..

No excuse – för vad då?
No return – till vadå? 
Var kom jag ifrån och vart ska jag gå?

Kvällen har blivit filosofisk och navelskådande och de drygt tusen orden har väl fyllt nån funktion. Glömt se på klockan men tiden har nog fyllt trekvart. Är halvvägs ner på sida fyra så the statement måste revideras. Det går inte alltid att skriva tre A4 sidor på en halvtimme. Men man kan skriva 1216 ord, 6656 tecken med mellanrum, på trekvart. Eller på en timme.

Och sen ändrar man på allt när man flyttat runt i texten och inget är längre som det såg ut att vara.

OM DET BETYDER NÅGOT? DET ÄR EN HELT ANNAN FRÅGA.

Med andra tankar

Var kommer dom ifrån, egentligen?

Lössen! De där infernaliska som bara finns där en dag. På toppbladen. På krukväxten. Små, pyttesmå! Inte mycket större än ett dammkorn. Antar det var ullöss jag såg.

Till råga på allt! När jag rörde vid bladen så HOPPADE en av de där prickarna! Undrar just vart.

Ja! Det var förstås Scheffleran. Suck… Hade en annan schefflera tidigare som fick såna här löss, så jag blev tvungen att kasta den till slut. Inget tycks ju fungera för att få bort dem. Och säg nu inte såpa…

Just nu står den i duschen. Vet inte var jag ska göra av den sen. Brukar ha den på soffbordet. För stor för fönstret numera.Hur långt kan en sån där liten rackar-lus hoppa egentligen! Kan den nå fönsterkarmen? Är i och för sig över en meter dit.

Så vart tog hoppjerkan vägen!!!

Finns det nån risk att den gillar en doftpelargon!!!! Hemska tanke! Vill inte mista min Doktor Westerlund – som egentligen också är för stor för fönsterkarmen. Vore värre än 10 scheffleror i sophinken! Har också en liten en där, som kanske är en ampellilja. Tycker bara att bladen är lite för breda för att vara det.

(P.S. Liljan överlevde faktiskt Ikea’s överbevattning. Men 75-80% av den ruttnade bort för rötterna var helt förstörda. Trodde jag skulle bli tvungen slänga hela krukväxten, men några såna där små rosetter i mitten hade överlevt och tog sig. Köp aldrig krukväxter på Ikea om jorden är genomvåt!)

Med andra tankar

Che sera, sera

Det blir allt mörkare, allt kyligare för var dag som går. Nåja, på dagtid när solen skiner är det väl fortfarande ganska skönt, särskilt om temperaturen kommer upp till 14-15 grader. Men så är det ju det, att det är mörkare längre på morgnarna och blir mörkt allt tidigare på kvällarna. Det är höst.

Eftersom man nu bor där man bor, är det bara att acceptera. Men jag har nog lättare för att acceptera vinterkylan än vintermörkret. Man sitter här i sin lilla grotta i det artificiella ljuset på kvällarna och det är som om det inte riktigt räcker till.

Det kan bli ljust nog, rent tekniskt sett. Tänd alla lampor precis överallt i lägenheten så kan ingen klaga på den delen i alla fall. Det är bara det, att det är fel sorts ljus!!!

Men det blir väl vår igen, och sommar.

Man kurar med böcker och filmer, stickar tröjor och spelar fåniga spel på iPaden. Är oförlåtligt slö när det gäller disk och städ (jo, jag förlåter mig), och är allmänt seg.

Är förkyld dessutom. Inget stort. Bara vanligt. Dom vanliga förkylningarna existerar faktiskt fortfarande. Med snuva och snora, nysningar och ont i huvudet, och klibb i ögonen.
Men jag har ingen feber…

Jo men visst! Visst finns dom! Om dom bara hade låtit bli att sätta sig på musklerna!!!
Den stelheten räcker minsann till och blir över redan utan förkylning!

Men så har det varit i många år!
Virus-uschlingarna hittar väl de svagaste punkterna…

För övrigt har jag ägnat en hel del tid åt Odlarföreningen. Inte i form av trädgårdsarbete – det sa jag ifrån redan från första början att jag inte tänkte befatta mig med. Inte heller har vi några möten stup i kvarten. Kommer ett styrelsemöte den…

… hoppsan!!! Det hade jag inte skrivit upp! Tror det är i nästa vecka… Fredag???
Men blir säkert påmind…. jag är ju kassör… och alltså med i styrelsen… och så är jag webmaster…

Alltså! Jag har ju hand om webben! Har nog nämnt det nån gång. Hemsida, blogg, Instagram, Facebook… Fast Hemsidan behöver man nästan aldrig göra något åt, inte sedan jag skapade den i våras. Instagram är ganska så lätt och snabbt gjort, och då skickas det automatiskt vidare till Facebook, så den rackarn behöver jag inte bekymra mig så mycket om. Så det är bloggen – som mer fungerar som en hemsida men som uppdateras lite då och då med inlägg…

Nyfiken? Var så god! ”Odlarföreningen_hbg”

Jag har hållit på att lägga till lite nya grejer där, och kollat upp eventuella andra teman, och skrivit nya inlägg…. varit flitig…

Har väl varit på flykt från städning med mera…

Böcker & Läsande

Isfolket – igen

Fick för mig det, efter att ha läst en hel del annat till och från, att börja läsa Sagan om Isfolket en gång till. Från första början. Tanken sysslade med funderingar kring när det var jag läste serien. I somras? Började jag i våras nån gång?

Svaret fick jag från ett gammalt inlägg här på bloggen. I mitten av januari började jag med den första. Trollbunden.

Sen tog det ju ett antal månader att läsa alla 47 delarna. För visst blev det pauser, och visst läste jag väl ett och annat däremellan också. Tyckte på det hela taget – så där sett en smula i efterhand – att de första böckerna var bäst.

Men var de verkligen det? De andra var ju också bra! Okej! En del riktigt bra, och andra – kanske inte fullt så bra, men ändå bra. Men hur det var så saknade jag Silje och Tengel den Gode, och Sol och Dag och Charlotte Meiden. Och även de i de närmat kommande generationerna.

Skulle det betyda att de sista fem tio femton böckerna var tråkiga eller rent av dåliga? Nej! Inte alls! Så vad menar jag då? Inte en aning faktiskt! Men det var kanske nåt visst där i början. Eller blev jag bara nostalgisk på nåt konstigt höger vänster?

Oavsett och hur som helst, fick jag för några dagar sedan för mig att läsa om hela serien, ända från början. Förresten! Det var nog för snarare en månad sedan! För först så lånade jag den online från biblioteket, sen var det andra saker som tog tid ifrån mig, och sen plötsligt hade jag bara några dagar på mig att läsa boken. Hmmm…

I den vevan, det var härom onsdagen, var jag på biblan på ett författarmöte! Anders de la Motte var hos oss och berättade om sig och sina böcker. Riktigt trevlig kväll! Absolut! Intressant och även ett väldigt humoristiskt framförande. Och jag satt där längst fram i lokalen och var inte tyst! Man måste ju få ställa en och annan fråga när man har chansen!

Anders de la Motte är ju ursprungligen härifrån Skåne, från Bjuvstrakten närmare bestämt, och berättade att hans mamma var bibliotekarie så istället för att spela fotboll eller hålla på att brottas – bådadera vilka han var urusel på – följde han ofta med henne på hennes jobb.

Biblioteket inifrån efter stängningstid! Det! Alltså! Vilken dröm för en blivande författare!!! Alla chanser att hitta massor med böcker och bara det att få lov att läsa, läsa, läsa… !

Det hela slutade i alla fall med att jag ville läsa hans böcker, och frågade om de fanns inlästa och kunde hittas på BookBeat. Till exempel. Jodå. De var det och fanns där. Så väl hemma igen återuppväckte jag mitt Bookbeat-konto och letade rätt på hans första bok ”Geim”.

Lyssnade! Gillade! Och kände mig totalt värdelös som aspirerande författare…

Sen hade det väl varit logiskt om jag direkt hade fortsatt med hans andra bok med karaktären ”HP” eller nån av hans andra böcker. Har tänkt läsa alla, vartefter… Men då kom jag på andra tankar. Jag är ju faktiskt jag, sådan jag nu är. Och istället kom jag att tänka på Isfolket.

Så nu har jag läst – inte lyssnat på fast jag hade kunnat valt det alternativet – första boken igen i Margit Sandemo’s serie, Trollbunden.

Och du, Anders! Jag återkommer till dig! Rättare sagt – till dina böcker. Men tack för inspirationen! Jag kan dock aldrig skriva som du. Däremot kan jag skriva som jag. Som mig själv. Om än inte om mig själv. Det – låter jag bli…

Med andra tankar

Jag fattar inte…

Nä, just så är det! Jag fattar inte vart tiden tar vägen! Till exempel. Härom lördan var jag och fick en prova-på behandling Reiki, men var det för en vecka sedan eller två???

Det är så mycket jag tänker göra – men inte blir det gjort, inte! Inget märkvärdigt egentligen! Det kan vara att städa badrummet, eller skriva ett blogginlägg eller läsa andras bloggar – eller precis vad som helst! Diska… Laga vettig mat (det händer)… Gå en promenad… Göra den där Yoga-stretchen för nacke och rygg…

Men jag bara slöar jag…
Och tiden rullar på…

Okay! Jag läser en del… och ser på film ibland… Är ute och cyklar förstås! Bokstavligen! På en cykel! Vad trodde ni, egentligen?

Gör ju ett och annat till föreningen… Ibland…

Har fixat en del för Instagram åt min dotter, frisören…
det händer saker där,
mycket nytt är på väg att komma till. 😀

Alltid är det nånting!!! 😀 😀 😀

Men på det hela taget!!!! Känner mig slö och slapp… nä, rent ut sagt LAT!!!! Och fastnar på iPaden med ett spel eller pussel. (Hittat ett par spel som kräver lite intelligens, logik och tålamod. DET tycker jag är kul!)

Men känner mig ändå en smula usel eftersom jag inte gör det där jag egentligen vill göra. Skriva! Blogga! Kolla in era bloggar bättre…
Träna mera… promenera mera… dansa till youtube på kvällarna…

… och se till att städa min lägenhet i samma takt som jag skitar ner…

Fast det ÄR en sak jag äntligen gjort slag i saken och tagit ett beslut om en viss sak, eftersom den saken har stressat mig och därmed varit huvudorsaken till att jag varit så SLÖ, SLAPP och LAT!!!!

Stress tar energi!!!

Se! Jag hittade minsann en ursäkt i alla fall!!! Och en relevant sådan.

Hälsa, Med andra tankar

Om komjölk

Detta skrev jag urspungligen torsdag, maj 14, 2009, men det har fortfarande sin giltighet!

Läste nåt för länge sedan om 1958, om hur det var med mjölken då. Hur man då hade börjat pastörisera och homogenisera.

När jag var liten bodde vi strax utanför Borås. Rena rama vischan. De flesta grannarna var granar, även om det låg några hus inom syn- och räckhåll. Men mer var det inte. Men ytterligare en bit ifrån låg en liten by. (Kan man verkligen kalla det by? Var det tillräckligt många hus för det?) Bland husen där fanns ett par bondgårdar.

Från en av de där gårdarna köpte vi mjölk och ägg. Mjölk som vi hämtade hem i en 2-liters plåtkanna. Mjölken var O-allting. O-pastöriserad. O-homogeniserad. O-separerad. O-standardiserad. Men den mjölk vi fick dricka hemma var nog den magraste tänkbara. Mamma skummade nämligen noggrant av all grädde, för att istället använda den till bakning och matlagning. Faktum är, att hon kunde bli en smula hysterisk om någon av oss drack av den nya mjölken innan hon hann skumma den.

Komjölk är väl annars inte precis det bästa en människa kan föda sig med. Trots allt så är det för kalvens skull som kon producerar mjölk. Vi är som spädbarn anpassade att dricka mjölk från våra mammor, men inte vare sig som barn eller vuxna är vi anpassade till att inmundiga något annat djurs mjölk. Vuxna individer ska inte dricka mjölk överhuvudtaget. Det är till och med så, att mjölk (och produkter därav) är det födoämne som är vanligast att man är allergisk mot.

Trots detta har det alltså utvecklats en nästan smått hysterisk sorts mjölkkultur i Västvärlden. Se bara i kyldisken i butikerna vilka mängder av olika produkter det finns. Yoghurt, fil, keso, smaksatta och naturella, många som snarare skulle kunna rubriceras som godis än som mat. Och ostdiskarna sedan!

Varför bör man inte dricka mjölk, och särskilt inte när man är förkyld? Jo, för mammor har i åtskiliga generationer känt till, att mjölk är slembildande. Och visst är det så! Det vet jag av egen erfarenhet. Och varför har mjölken då blivit ett så vanligt födoämne?

Tja, till en början kanske för att det var det som fanns att tillgå för att hålla svälten borta. Kon producerar ju mer mjölk – under gynnsamma förhållanden – än vad en kalv behöver. Och nu pratar vi om direkt från kon till konsumenten. Utan några mellanhänder. Senare subventionerades mjölkproduktionen just för att det var relativt billig mat med bra näringsvärde.

Enligt Wikipedia: ”Historiskt utvecklar människan laktosintolerans i vuxen ålder, antagligen för att vänja henne av med att dia (hos naturfolk kan barnen ammas upp till fem års ålder).[1] När människan i Europa blev bofast under stenåldern och började idka boskapsskötsel gjorde bristen på näringsämnen djurmjölk till en viktig berikning av kosten.

Vid samma tid muterade människan i Europa så att hon kunde spjälka laktosen, mjölksockret. I andra områden i världen är laktosintolerans mycket vanligt, och yttrar sig genom dålig mage vid ett intag av individuellt varierande mängder mjölkprodukter. Generellt har mjölk en avsevärt mindre prominent plats i kosten för vuxna i Afrika och Asien, även om det även här finns kulturer som under lång tid använt sig av mjölkprodukter, t.ex. den indiska.

I västvärlden raffineras livsmedlet mjölk oftast på mejerier, en processen som kan innebära separering, pastörisering,standardisering och homogenisering. Mjölk kan förädlas till filmjölk, yoghurt, smör, grädde, ost, messmör och kvarg.”

Pastöriseringen förstör visserligen bakterier, det var framför allt tuberkulosen man var rädd för, men förstör samtidigt viktiga enzymer. När man läser om högpastörisering och åtföljande lång hållbarhet på mjölk, kan man undra om det över huvud taget är en produkt som har rätt att kallas mjölk. Har det över huvud taget rätt att kallas livsmedel!!!

Homogenisering slår sönder de naturliga fettansamlingarna till små, små klumpar. Det ser kanske trevligare ut att slippa grädden på ytan, men förstör mer än det tillför mjölken. Bland annat upptas dessa små fettpartiklar mer eller mindre direkt genom tarmslemhinnan, när de istället borde ha brutits ner i matsmältningsbara molekyler med hjälp av gallan.

Mjölken var säkerligen nyttigare och en mer naturlig produkt på trettiotalet.

Pastörisering är uppvärmning av vissa livsmedel, framför allt mjölkprodukter till en viss temperatur för att ta död på skadliga bakterier och mikroorganismer. Pastörisering av mjölk sker på ett mejeri. Man skiljer på hög- och lågpastörisering. Vid lågpastörisering sker en kortvarig upphettning till 72-74 grader följt av snabb nerkylning. Vid lågpastörisering behålls smaken i större utsträckning än vid högpastörisering som sker vid 105-110 grader och som görs för att ge produkten högre hållbarhet. 

Medelst en nysning – Nina – med ett P.S.

Kalcium kan man bl.a. få från: Spenat och andra gröna bladgrönsaker, oskalade sesamfrön, torkade fikon och aprikoser, paranötter och mandel, persilja, citron, sojamjöl och äggula.


– och mycket mer kan sägas om det olämpliga i att dricka och äta produkter baserade på komjölk.

Med andra tankar

Alltså!

Det är alltså inte riktigt klokt som vi gnäller. Allihop! Mer eller mindre. Och över vad? Kan ni gissa? Jo, säkerligen. Över vädret, förstås.

För närvarande har det varit för varmt under en tid. Har dålig koll på hur länge faktiskt. Två veckor? Mera? Och innan dess gnällde vi om att det regnade… det blåste… det var kallt… det var ingen sommar…

Och så blev det sommar! Med temperaturer uppemot de trettio och på sina ställen mer än så! Och nu pustar man som bara den. Gnäller att det är för varmt. Att man ingenting orkar.

Alltså, jag är inte ett dugg bättre. Framför allt över den envetna blåsten, gnällde jag över då innan. Kunde inte sitta på balkongen för det var för kallt. Inga sköna kvällar där ute. Och nu? Pustar även jag.

Utom precis just nu i denna stund! Sitter på balkongen och det har blivit molnigt! Inte heltäckande, men solen täcks till större delen, större delen av tiden. Det började vid två tre-tiden så där. Skyade upp. Blev allt mer stekande, brännande, kvavt. Lite muller hördes från där molnen tornade upp sig, men det blev inget av det. Inte här.

Och jo! Klart.se skriver om kallare väder. I morgon! Alltså kallt och kallt! Nu får vi väl ta det lite mer logiskt och korrekt. Temperaturer på omkring 20 – 22 grader är ju inte direkt kallt. Det torde bli behagligt! Och så lite regn på det. Kanske. Är onekligen välbehövligt. Vill ha! Vad jag inte vill ha, däremot, är stormvindar.

Kan inte säga annat än att det ska bli skönt att kunna byta ut shorts och linne mot jeans och nåt lämpligt till det igen. Även om den uppkomna solbrännan är rätt trevlig. Minns inte när jag senast var såpass brun, men så har jag förstås cyklat en hel del. Trots värmen. Eller kanske tack vare.

Bild från Pixabay

Med andra tankar

Flykten från…

Flydde hemmets härd för den relativa svalkan i skuggan av några körsbärsträd i Fredriksdalsparken.

Till och med klart.se överträffade sig själv med att påstå vi har 30 grader varmt här nu. Enligt min termometer där hemma var det nästan så – inklusive inomhus.

Så jag packade ner vatten, ett par äpplen, lite torkade aprikoser och en påse med blandade fröer och nötter och gav mig iväg hemifrån. För hemma gick det bara inte att vara nu. Och hur kul är det att flämta i soffan när man inte ens kan öppna tvärdrag ordentligt!

Tänkte passa på att sitta här och skriva en stund och sedan läsa. Har iPaden med och därmed tillgång till iBooks. Fast det kallas Books nu för tiden. Eller Böcker, på svenska.

Låter en smula fånigt.

Har du läst den här boken, kanske nån frågar.

Nej, inte än! Men jag har den på Böcker.

Och man kan ju inte ens höra att det är stor bokstav i början.

För övrigt så läser jag på ett par olika böcker för närvarande. Dels ”Wicked” av Gregory Maguire, vilken jag verkligen fastnat för. I går började jag därtill läsa John Cleese’s självbiografi ”Men hur som…” vilken är väldigt lovande. Lagom lättsam, utan att vara ytlig – och redan i första kapitlet har jag skrattat flera gånger. Han är härlig, den mannen.

Ovanför mig nu, och även ovanför körsbärsträden, har det mulnat på en del och vinden har nog också ökat en smula i intensitet.

Dessutom tuffar en helikopter på där uppe, i den ena rundan efter den andra. Spanar efter något, men vad? Här nerifrån mitt perspektiv under alla grönklädda grenar ser den svart ut, men jag kan inte se om det är en polishelikopter. Kanske. Kanske inte.

Det stängs här klockan 18, och det är nog lugnast stanna kvar där jag är tills framemot det draget. Det kommer ändå att vara för varmt hemma även efter det klockslaget. Om inget om inträffar.

Med andra tankar

Från soffhörnan

Undrar om det kan bli lite riktigt sommar i år? Med värme, mer än under nån enstaka dag. Med sol! Kanske rent av kan få använda de där shortsen jag köpte den där dagen då det var sommar. 

Min lägenhet är på det hela taget bra. Jag trivs. Den har en ganska stor balkong, åt väster. Förträffligt! Eller hur?

Jo, det kunde det ha varit. Men för det allra mesta har vindarna kommit från nordväst. För det allra mesta har vindarna varit kraftiga. Vi pratar här om 10 till 15 sekundermeter i byarna, och ibland mer än så. Och för det mesta, har dessa vindar även varit kalla. Även de stunder då solen har gluttat fram genom molnen.

Så hittills i år har det inte blivit så mycket balkongsittande. Men för all del! Vi har augusti kvar, och sen september som kanske, kanske kan vara riktigt skön. Om bara blåsandet vill hålla sig i skinnet. Temperaturen spelar lite mindre roll. Man kan ta på sig en extra tröja. Eller två.

Jag är nämligen en balkong-människa. Älskar att sitta där ute. Från vårens första solstrålar till så långt in på hösten som det bara är möjligt. Att läsa, skriva, att göra vad som helst, går så mycket bättre och lättare när jag kan sitta på en balkong och göra det.

Vet inte varför. Det bara är så. Och en uteplats eller en trädgård fungerar lika bra. Så länge jag har en vrå att krypa in i, lite lä och ett parasoll om solen skulle bli för brännande.

Mitt skrivande hade med all sannolikhet blivit betydligt bättre av en balkongsommar. Fler ord skrivna i varje fall. Om sen innehållet hade hängt med i den processen vet man inget om.

Å andra sidan så ska jag inte skylla skrivartorkan enbart på bristen på balkonghäng. Det finns ju annat här i livet som man också måste göra.