Alla inlägg av N i n a

Hälsa, Med andra tankar

Det finns mycket att vara tacksam över

Nu senast tacksamheten för den där påminnelsen jag fick, om Post-Covid som en del ibland tvingas stå ut med efter viruset. Dessutom fick jag en mycket tydlig demonstration i hur starkt våra tankar påverkar våra kroppar.

Namaste!

Jag hade ju börjat oroa mig för om det var nåt allvarligt med mina muskler, eller rent av hela min kropp. Med den trötthet och brist på styrka som som jag kände av, var jättejobbig. Men i och med att det då ramlade in information till mig om Post-Covid, släppte oron nästan omedelbart. Alltså! Bara efterdyningar! Och även om det skulle vara kvar i ytterligare en eller ett par månader, så skulle det faktiskt försvinna!
Inget fel på mig i grunden! Jag är fullt, totalt frisk!!!!

Den här har nog någon petat på…

Men visst har det funnits stunder, timmar och till och med en och annan hel dag som jag mått nästan som vanligt under den här perioden – så länge jag inte gett mig ut på nån cykeltur eller promenad som var längre än några få km (på cykel) eller några hundra meter (på apostlahästarna),  så var det rätt så frid och fröjd. Tills nästa trötthetsattack och petad snigelrygg uppenbarade sig. Aj aj! Och nätter och morgnar ska vi nog inte ens nämna här… Men de där stunderna har i och för sig hållit mig någorlunda kvar i hoppet om att obehagen skulle ge med sig. Att jag egentligen är rörlig och stark. Men det är ju det där med tålamod.

Oron försvann alltså mer eller mindre omedelbart, och jag började känna mig piggare. Successivt gav sen stelheten och värken med sig. Jag sov bättre redan natten till måndagen. i går tisdag gick jag en liten runda på fm och en annan runda om 2 km sent på eftermiddagen, vilket tillsamman blev 3,4 km. Inte mycket i sig, kanske, men i nuvarande läge gjorde det mig lycksalig!

Foto: Marie-Louise Sonesson Välaplantor

Och idag, i ett härligt väder med sol, blå himmel, och bara lite blåsande, gav jag mig ut på cykeln. Inte extremt långt på nåt vis. Bara ut till Välaplantor och hälsade på mina vänner där. Stannande en stund, myste, och cyklade sedan en annan, en något längre väg hem. Sammanlagt blev det 8,1 km.

I min värld är det här inte nån särskilt lång sträcka, särskilt inte som den var uppdelad i två.  Men som sagt! I nuvarande läge var det jättebra! Var inte helt slut när jag kom hem och inte heller dyngvåt av svett eller somnade i soffan efteråt. Tvärtom! Jag mådde bra!

Mådde bra medan jag var där och solen lyste över alla penséer och primulor och narcisser. Mådde bra när jag kom hem och tydligt kände att jag var helt frisk igen.

Okay! Konditionen och benstyrkan var väl inte på topp precis så här omedelbart efter, men mycket bättre än för mindre än en vecka sedan. (Har tagit det lite extra lugnt att par dagar.) Men jag är medveten om att jag behöver träna promenadmusklerna mer än cykelmusklerna.

Så nu börjar det! The road to fitness!

Med andra tankar

Varning för …

Det var liksom bara så, att jag slank inom Röda Korsets second hand för ett litet tag sedan. Ville se om det fanns nån lätt och nätt mitt-emellan jacka som passade mig. Har en sån där tunn typ täckjacka, men den känns så tråkig nu efter många år. Gråmönstrad och allting. Men superbehändig!

Lagom tjock för att kunna ha som ytterjacka under vår och höst, ja även lite kulna dagar under sommaren. Lagom tunn för att kunna ha den under en regnjacka. Så nåt liknande ville jag ha, bara lite roligare! Jag menar… grå-grå, grå-grå…. inget man direkt skrattar åt. Eller! Just skrattar åt. Inte med.

Och det fanns en jacka som jag provade och gillade. Röd, lagom röd, inte skrikig, och mer åt det vinröda hållet på oket. Tunn, lite lagom sportig, aningens figurformad (syns inte på bilden), har flera fickor och passade mig både på längd och bredd.

MEN! Den stank av tvättmedel och sköljmedel. Väldigt vidrigt stinkande och näs- och ögonirriterande.

Men jag ville ju ha den! Skulle jag chansa att det gick att tvätta bort stanken? Med ättika i sista sköljvattnet och kanske ett par omgångar i maskinen. Och den kostade bara 75 kr!!!

”Du kan ju alltid lämna tillbaka den om du inte får bort st… lukten”, sa biträdet.

Så jag slog till! 75 kr. Det får man inte ens en lunch för, ute nånstans. Annat än tre korvar och en mugg kaffe för 20 kr på Ikea. Utan bröd, får man på köpet.

Hem och sen tvättade jag! Och tvättade. Och tvättade. Sköljde extra flera gånger. Tvättade igen. Tappade snart räkningen på hur många gånger den maskinen jobbade på med jackan.

Luktade fortfarande! Ska jag verkligen behöva lämna tillbaka den?

Tvättade fler gånger i olika variationer. Med tvättmedel, utan tvättmedel. Med ättika i sköljvattnet. Med ättika tillsammans med tvättmedlet. Hela omgångar med bara vatten! Nix pix! Jackan stank fortfarande!!!!

Sa ju att jag tappade räkningen på hur många gånger jag körde den röda!

Tänkte så det knakade på kvällen vad jag skulle ta mig till. Jag ville ju inte lämna tillbaka den! Helst inte i alla fall. Jackan var ju min! I flera bemärkelser. Inte bara för att det råkade vara jag som köpte den till mig själv. Utan för modellen, färgen! Den var liksom bara jag, hela jackan!

Sen dök en idé in i huvudet. Jag skulle tvätta den med såpa. Grönsåpa närmare bestämt för det var det som jag hade hemma.

Tänkt, sagt och gjort! Och medan det röda for rundor i botten av tvättrumman, så blev det att jag var kvar i badrummet ett tag.  Och det var då attan så löddrigt det blev! Som om jag hällt i en halv  flaska diskmedel och försökt tvätta bort lukten med. (Kanske en bra idé förresten?)

Märk väl! Jag hade totalt tappat räkningen på hur många omgångar jag hade kört i det läget. Ett tiotal? Varav säkert hälften helt utan tvättmedel! Då hade jag inte stått och stirrat in i tvättmaskinsfönstret, mer än precis när det kom igång med snurrandet efter att ha tryckt på de rätta knapparna.  Och nu var det alltså på gång med såpatvätt.

Fungerade det?

Tjaaaaa…… det stank i alla fall inte äckelparfym om jackan.

Det stank såpa.

Hm… det borde väl kunna sköljas bort… naturprodukt och så vidare… inget konstigt på nåt vis. Eller? (ska kanske ta och läsa på flaskan?)

Körde vattentvätt! Alltså helt utan tvättmedel… eller nåt annat…

Det löddrade utav bara helvete nu också! inte bara i själva tvätten, utan även i sköljvatten-omgångarna!

Kan såpan göra så? Eller….? Var det så att föregående ägare öst ner mängder av tvättmedel vid många tvättar, och sedan sköljmedel och kanske dessutom hade en tvättmaskin som sköljde dåligt…. att jackan helt enkelt blivit så bemängd med vad jag skulle vilja kalla för s k i t. Eller ska vi något snällare kalla det för att jackan blivit impregnerad med s.k rengöringsmedel och mjukgörare.

Vid det är laget måste jag ha tvättat jackan minst 25 – 30 gånger. En del gånger med tvättmedel, en sort som inte luktar nånting  i kläderna efteråt. Många omgångar med bara vatten. En del med ättika i sista sköljen. Och hängt ute på balkongen väldigt mycket!!! Före, mellan och efter tvättarna

Nu! Hänger den fortfarande där, på balkongen.
Den luktar fortfarande, stinker av såpa med en underton av vidrigt sköljmedel. (Tror jag)

Jag vill egentligen fortfarande ha den där jackan, men vad ska jag nu testa med? Vad kan använda för att få bort den muggiga lukten? Diskmedel? Ajax original? Toarengöring?Jag vågar varken köra den på 60 grader, eller tvätta den med ättika OCH bikarbonat.

Eller ska jag ge upp?

Fast det är klart,  jag kan ju göra en kupp, chansa vilt med 60 grader och… hm….  Ajax???? För det är  väl nu man kan säga och skriva så här: Varning för grönsåpa!

Med andra tankar

Så kan det vara, ibland

Gymgrossisten.se ville fira min födelsedag i onsdags, med att ge mig en present. Rabatt på upp till 375 kr.

Det är bara det, att jag fyller år i mitten av januari – jag kan förstås ha ljugit om min ålder – men varför skulle jag handla en massa jag inte behöver bara för att få 375 kr i rabatt?

Jag sätter kryddväxter i rabatten istället….

Jag har 6 stycken krukor med timjan! Några olika varianter. Inte jättekrukor! Så tokig är jag inte. Skulle inte få plats på balkongen heller. Bäst tycker jag om citrontimjan. De två första krukorna jag köpte har börjat blomma nu, så det är hög tid att klippa ner dem och lägga på tork. Så växer det upp en ny omgång.

Sen har jag ett par olika sorters mynta. Vanlig grön Marockansk, och Chokladmynta. Båda är jättegoda att göra te på. Förra året testade jag även jordgubbsmynta. Doftade jättegott, men teet! Blääää…
Två krukor oregano samt citronmeliss och citronverbena. Fick jag med alla nu? Jo! Uppe till vänster på bilden står en fjärilsbuske, lätt nerklippt, som lyckats övervintra på balkongen!!! 😀

Jag blev tvungen sätta ner alla krukorna på golvet i går när det började blåsa så okristligt. Idag har det varit lika otäckt att cykla. I morgon ska det lugna sig, bli lite varmare också, och då ska jag förhoppningsvis kunna ordna med kryddkrukorna.

Behöver plantera om tomaterna. De står fortfarande i inköpskrukorna. En Tiny Tim och en Red Robin. Små, buskformiga. Körsbärstomater. Ska inte tjyvas. Kan ha dem uppe på ett bord.

Fick också två små plantor bifftomater av en god vän som hade satt frön själv. Antar från en inköpt bifftomat.
OM de klarar sig, OM det blir nåt av dem så blir de så där ruggigt höga. Typ 1,5 meter eller mer. Och måste tjyvas. Tveksamt om det blir några tomater på dem, eller om de i så fall hinner mogna. Men det är grönt och fint i alla fall – inne på fönsterbrädan än så länge.

Dessutom längtar jag som en idiot nu efter att få ägna mig åt skrivande. Jag längtar efter min fantasyroman!!! Jag är trött på föreningsarbete, och trött på H22 – innan det ens har kommit igång ”på riktigt”! Har blivit alldeles för mycket för lilla mej!

Jag ska göra en kupp! Bara göra det som är absolut nödvändigt och som ligger på mig och mitt ansvar. Allvarligt talat så har jag brutit ihop ett par gånger, så en väninna sa: bry dig inte! Gör bara det du måste! Tänk på dig själv nu!

Så det ska jag göra. Tänka på mig själv.
Hej Nina! Nice to see you!!! ❤

(P.S. Jag har börjat läsa igen, som en annan rebell. Tänka-på-mig-själv-rebell!)

Med andra tankar

Post… av något slag…

Jag började faktiskt bli en smula orolig. Det har trots allt gått drygt 3 veckor sedan den där långdragna förkylningen försvann, men varken kondition eller styrka har blivit bättre. Vad är det med mina muskler! Har jag drabbats av nån sorts atrofi!!!

Förtvivlan och en smula hopplöshet samsades nu med den där envisheten jag har i mig, och vetskapen om att kroppen faktiskt har en fantastisk förmåga att läka sig själv. Det tar lite olika lång tid bara.

Inte desto mindre hojtade jag ut till universum om hjälp, att förklara för mig vad det är som händer med min kropp. Och var det inte en helt vanlig förkylning utan Corona trots allt? Inget direkt pekade på att det skulle vara det. Inte svårt att andas, tappade inte luktsinnet, ingen huvudvärk att tala om. Bara under de första tre dagarna hade jag lite hosta och skrovel i halsen och möjligen lite lätt feber. Sen var det mest snor och snuva för hela slanten. Och trötthet. Och ökande stelhet och värk i kroppen.

Jag fick svar på min fråga. Först som en tanke i huvudet, att det var det där viruset. Lite senare på dagen kom en minnesbild. En nära bekant som hade varit sjuk, hade under lång tid efteråt varit väldigt trött och inte orkat vare sig promenera eller nånting annat. Ja visst ja, tänkte jag och kände en smula tröst.

I lördags ringde min Mac-vän. Han skulle komma nästa dag med min nya dator, en Mac Mini, och installera den klart till mig. Han och hans fru hade båda haft Corona tidigare, och kände fortfarande av Post-Covid. I varje fall han, hon pratar inte så mycket. Men framför allt i form av trötthet som kommer och går periodvis. Gjorde det nåt att de kom ändå?

Ah! Nu gick det upp ett ljus för mig! Har ju läst om detta fenomen tidigare, men hade inte en tanke på att det kunde gälla även mig. Hade faktiskt glömt bort det. Jag hade ju bara haft en vanlig förkylning! Men såpass hade jag klart för mig, att när man är helt fri från symptomen så smittar man inte längre. Så visst kunde de komma! Behövde ju inte kramas.

Men vi pratade vidare om det här då i telefonen. Han sa att det här kunde hålla på i 1-3 månader. Jag har även hört tidigare, att vissa kan känna av post-covid i ända upp till ett år. Exakt hur det känns kan vara individuellt. Men vad som verkar vara gemensamt är trötthet, ofta i perioder där man också mår bra emellan. Man gör nåt och sen kommer stora tröttheten.

Vad han eventuellt kände av utöver tröttheten, pratade vi inte om. Men jag upplevde nu en enorm lättnad. Den där oron att det skulle vara nåt allvarligt begynnande fel på mig, kände sig nu överflödig och for iväg nån annanstans. Det var acceptans och tålamod jag behövde nu, och inte dåligt samvete för att jag inte orkar som jag brukar och för den envetna viljan att komma tillbaka dit igen. Till de sköna cykelturerna, till promenaderna.

De nuvarande få kilometrarna som gjorde mig helt slut och totalt genomsvettig, skulle tona bort successivt. Även den rejält ökade stelheten och smärtan i muskler och bindväv skulle ge med sig.

Märk väl! Det här är inget som går att vila bort, om man med vila menar att sitta stilla i en soffa och ”ha det bra”. Stillasittande skapar stelhet och smärta det med. Däremot får man givetvis lov att ”vila” sig emellanåt. Jag har gärna en värmedyna bakom ryggen och under ändan (ischiasen). Det lindrar. Men sen gäller det att röra på sig också.

I går, söndag, kom DotterM hem till mig och vi lunchade tillsammans. Och pratade. Hon är frisör, egenföretagare, oerhört vältränad och stark. Hon cyklar, promenerar, tränar – och som frisör är hon på benen större delen av dagen. Det antal steg på hennes stegräknare kan vi vanliga dönickar inte ens drömma om. Jag snackar inte här om 10 000 steg per dag, utan snarare i trakten kring 100 000. Jag trodde henne inte först när hon berättade det, men förstod snart att det är sant. Långa arbetsdagar med många kunder – då blir det många steg bara det.

Hon hade känt sig hängig och under en period vid flera tillfällen testat sig för Corona. Hela tiden negativa svar. Men även hon insåg senare att hon måste ha haft det om än i lindrig form. Och trots vaccinationer. Hon känner nämligen också av de här periodiskt återkommande trötthetsanfallen. Som man väl får kalla det.

Hon har jättebra grundkondition och styrka. Hon brukar gå på spinning, bland annat, och hon berättade att under en viss tid på cykelsadeln så brukade hon göra av med 500 kcal. Häromdagen tyckte hon att hon mådde helt prima igen och att hon jobbade på lika intensivt som tidigare, men det visade sig efteråt att hon bara hade gjort av med 250 kcal. Alltså hade hon bara hälften av sin vanliga kapacitet.

Jag som då förutom trötthet även led av det andra, värk och stelhet, tar för givet att det beror på att jag även innan haft problem med det. Men inte alls lika intensivt och handikappande. Jag har ändå kunnat cykla 1,5 – 2 mil. Bara för att ta ett exempel. Överlag är jag betydligt rörligare normalt, än jag har varit nu de senaste dryga tre veckorna. Okej – sju veckor, inklusive själva förkylningen.

Så jag drar slutsatsen att det beror lite på hur man mådde innan man fick corona, vilka symptom man kan få under perioden post-covid. Och som med så mycket annat, så tror jag att ens egen oro eller andra negativa känslor kan påverka även detta. För mig blev det en lättnad att det var nåt som händer en del efter Corona, inte en begynnande muskel-atrofi, och hela jag kände mig mycket bättre efter den här insikten.

Även om allt inte försvunnit in i det ”normala” så känner jag mig piggare i dag, och i natt var den första natten på länge som det inte gjorde ont i ryggen – av att ligga på rygg.

Längtar…

 

Med andra tankar

Jaha, så var det vardag igen

Och veckorna fylls med sånt där som man behöver skriva in i almanackan för att komma ihåg. Julhelgerna är över, förkylningen är över, allt är över – höll jag på att säga. och skrev. Men det där sista stämmer förstås inte. Det är snarare nu som det mesta börjar.

Det är forfarande kallt, om än lite ljusare för var dag och kylan kommer att försvinna. Konvalescensen kvarstår däremot. Till vidare. Men det sägs ju att ork och styrka kommer tillbaka. Efter… vad det nu är man varit med om. (Ischias och förkylning. Ja. jag vet att jag sagt det innan) Bara man inte får hybris och ger sig på för mycket träning/motion för tidigt. Vilket jag gjorde. Förstås. Vill så mycket! Ska jag nånsin lära mig – lagom?

Vad är lagom, förresten?

Men i morgon är det dags för kiropraktorn igen och jag längtar dit, för jag mår så bra av behandlingarna. Både akupunkturnålarna och värmen och allt det andra. Plus sen det jag försöker göra här hemma. Det är också av värde.

Eftersom roten till det onda tycks sitta framför allt i ländryggen och bäckenet, gäller det att hitta tekniker för att behandla och stärka det här områdena. För dagar när jag mår bra, är det lätt att sträcka på ryggen, stå med rak hållning, promenera och cykla, diska och dammsuga. Och det är ju så man vill ha det.

För att komma dithän är det faktiskt motion och träning som krävs. Förutom lite hjälp från en bra kiropraktor… Envisas man med att sitta på arslet för att man har ont, äta värktabletter av olika slag och – framför allt och i värsta fall – tycka synd om sig, göra sig till offer, ja då är man illa ute.

Visst! Man kan behöva det också. Umgås i soffan med en värmedyna och knapra Panodil eller dricka Bamyl brus. Se film och läsa böcker. Men man får inte hamna där permanent, får då är det inte bara en risk utan ett odiskutabelt faktum, att man till slut inte kan göra nåt annat. Musklerna förtvinar. Bland annat.

Så även om det gör ont, är stelt, vingligt och obehagligt – så måste man röra på sig. Man ska bara anpassa det till så lagom som möjligt! Varken parkera sig i soffan i timmar i sträck eller anstränga sig för mycket. Det kanske räcker att gå runt kvarteret till en början. Göra lite yogarörelser, stretcha lite, dansa ett par minuter i stöten.

Musik gör underverk!

Jag har ställt in min mobil på att ge ljud ifrån sig ungefär varannan timme. t är 6 gånger under dagens lopp. Då ska jag – oavsett vad jag gör i övrigt – se till att röra på mig på eller annat sätt. Och särskilt viktigt, givetvis, om jag har suttit länge vid datorn och jobbat.

Det kan även vara bra att byta sittplats emellanåt. Nu har jag inte så många sittplatser här hemma i och för sig. I princip är det soffan eller arbetsstolen. Sängkanten sitter man liksom inte på. För man kan faktiskt alternera var man sitter! Och sen sätter man på lite häftig musik mellan varven och dansar lite go-go.

Man blir gladare då, också…

I like to move it, move it… (yes I do)

Med andra tankar

Man ska lita på sin intuition!

Eller: Vad har jag gjort för att förtjäna detta?!

Igår förmiddag satt jag i lugn och ro i soffan med mitt frukostkaffe. Utanför fönstren lyste solen från en övervägande blå himmel, och en sida av mig längtade ut. Dessutom hade klart.se aviserat hyfsat vindstilla för dagen, alltså ca 5 sekundmeter, vilket här i Helsingborg menas vindstilla, medan det skulle komma att blåsa mer på måndag och ännu mer på tisdag.

Å andra sidan, kände jag inte alls för att ge mig ut och motionera. Ischias, vilket inte bara innebär förbannat ont i höftområdet och ner i benen, musklerna generellt var också trötta särskilt i låren och nedre delen av ryggen.

Förkylningen hade gjort sitt och raderat så väl kondition som muskelstyrka, och de senaste fem dagarnas cyklande och även en del promenerande, hade också gjort sitt. Fyra mil sammanlagt på fem dagar var i det här läget mer än tillräckligt.

Jag hade ont. Jag var trött. Jag borde ha en vilodag. Tänkte jag. Och trodde på det. Kände att jag behövde det, att det vore bäst för mig.

Likväl lockade solen och den blå himlen.
”I morgon kommer det att blåsa mera” hördes en röst inne i huvudet.
”Och i övermorgon ännu mer! Först på onsdag blir det bättre! Lugnare vindar och 5 plusgrader! Visst kan du ta en liten tur i dag? Passa PÅ! Annars dröjer det flera dar innan du kan ge dig ut på cykeln igen!”

Nej, det är nog bäst låta bli…
Men solen skiner så härligt…
Det är kallt ute, bara precis över nollan…
Det blåser bara lite…
Vore bättre med en vilodag, fixa lite inne…
En kort runda bara…
Det behöver dammsugas…
En lugn tur, inte lång alls och inte ta i mer än nödvändigt…
Badrummet är grisigt…
En rörelserunda, inte en konditionsrunda..
Köket är ännu grisigare…
Det är viktigt att röra på sig, bygga upp muskulatur igen och kondition… och solen skiner…

En stund senare satt jag på cykeln. Det var skönt. Till en början. Men snart nog kände jag hur det tog emot i låren och kring höfterna. Hur det blev jobbigare och jobbigare. Gjorde ont i knäna…

Men jag var ju tvungen ta mig hem också…. och jag kom hem… så småningom.

4,8 kilometer! Vilket är fjuttigt i min cykelvärld! Jag som kunnat cykla både 2 och 3 mil. Förr ännu längre. Typ Kullahalvön runt, och hem igen. I somras gick jag med 2 döttrar 6,2 km ute vid Kullens fyr, en gångstig som var betydligt mer upp och ner än slätmark. Ok! Med fikapaus, men ändå!

Min runda via Råå-Ättekulla är ca 2,1 mil, och den cyklade jag i somras. Tar jag via Bårslöv också, så blir det ännu längre. Men det är mer med det här än antal kilometer! Även under kortare sträckor brukar det kännas skönt! Jag kan känna hur härligt musklerna arbetar, hur lätt det är att liksom flyga iväg som en pil, hur jag kan klara cykla upp för backar – ok kanske inte de brantaste eller längsta, men ändå!

Nu var det bara tungt, motigt… egentligen inte skönt alls.

Men en positiv sak! Lite grand fick jag även igår den där känslan man får när hjärtat börjar må bra, när konditionen trots allt finns och börjar bli bättre, den där behagliga känslan av endorfiner och längtan att sträcka ut mera. Men just då, i går, var det inte på tal om att utvidga rundan. Jag vände hemåt så snart det gick. Inga omvägar. Inga senvägar.

Sen på dagen blev det inget praktiskt gjort alls. Ingen disk, ingen dammsugning. Jag var trött, stel, hade ont i musklerna. Det var datorn, det var lyssna på min pågående bok – Eleanor Oliphant mår bara bra – sticka på min kofta, och titta på film. Viaplay har faktiskt en hel del bra att se på, när man väl lärt sig navigera bland utbudet…

Men det är ju nu som den där poängen kommer. Jag blev sittandes i arbetsstolen sen större delen av dagen. Och på kvällen var jag ”helt förstörd” i höftpartiet och särskilt kring höger lårbenshals. Förutom det vanliga då. Hade svårt att gå, och … jaa! Självklart ångrade jag stort att jag inte hade lyssnat på mig själv och lytt min intuition – ta en vilodag!

Vem vet – om jag inte hade tagit den där ”motionsrundan” – så kanske jag hade orkat att diska, eller dammsuga, eller städat badrummet. Nu blev det ingenting. Och idag verkar det mest bli soffa och värmedyna. Och förhoppningsvis sova middag, för sömn blev det dåligt med i natt. Och ont gör det så jag kan med nöd och näppe gå. In till badrummet funkar, och jag har middag i kylen som bara är att värma sedan. Förhoppningsvis så funkar värmedynan så pass bra att jag är rörligare och har mindre ont redan i eftermiddag.

Skönt att jag ska till kiropraktorn på torsdag. Och jag ska inte ge mig ut på några cykelrundor innan dess. Det får istället bli lite lagom med jympa, yoga och dans här hemma. Men kanske inte så mycket idag.

Med andra tankar

En hel vecka!

Man säger ofta att tiden går så fort. Det är i och för sig relativt, men visst känns det så ibland. Jag visste att jag inte varit inne på wp på ett tag, några dagar så där trodde jag, men när jag såg hur flitiga ni har varit, insåg jag plötsligt att det gått en hel vecka. Förra lördagen, var det!

Så vad har jag gjort då? Tja, lite av varje. Men inte skrivit nåt annat än ett mejl till väninnan. Fast jag hade tänkt att såväl blogga som börja jobba lite med så kallat eget skrivande. Plocka fram nåt av de gamla påbörjade manusen och åtminstone läsa igenom. Fundera över vilket av dem jag ska skulle känna för att ta tag i.

Nix! Det har jag inte gjort. Istället har jag gjort lite föreningsgrejer, men det är inte så mycket nu längre, när vi faktiskt har en fungerande sekreterare numera. Det känns faktiskt lite konstigt att inte längre vara tvungen göra större delen av sekreterarens jobb utöver mina egna uppgifter. Men skönt!!!! Gudomligt skönt!

Så har jag läst/lyssnat på böcker, försökt städa här, gjort de vanliga rutinerna åt frisördottern – skrivit fakturor bl.a. och…

… det bästa av allt! Jag var hos min kiropraktor i tisdags. Och efter att ha blivit helt förstörd i muskler, bindväv mm av förkylningen, samt tappat praktiskt taget all kondition och styrka så var den behandlingen guld värd! Efteråt var det som om ett tungt täcke hade tagits bort från mig. Alltså! Det var ju inte förkylningen som orsakade det där, men i samband med sittande och liggande i över tre veckor gjorde den det hela betydligt jobbigare än det varit tidigare

Alltså! Alla problem är inte puts väck, jag har fortfarande ischias, stel i ryggen och allt det där. Men! Det vände för mig! Efter att inte haft nån ork att ens försöka göra nåt fysiskt (jo, jag försökte emellanåt, men det var urjobbigt) så kunde jag nu börja ta tag i såväl cyklande som promenerande igen.

Inte så långa sträckor som jag normalt ger mig ut på, men 4 mil på fem dagar är jag nöjd över. Särskilt som dagarna 2-4 var rätt blåsiga och gråtrista. Första dagen ut var en omväg hem från kiropraktorn. Det var skönt den dagen. Visserligen kallt, några få grader över nollan bara, men solen tittade fram emellanåt, det var ljust och – hör och häpna – nästan vindstilla! Så ja! Det var en skön tur, och det kändes bra även efteråt.

Senare den dagen var jag på ett informationsmöte angående H22, och det var roligt och helt underbart att vara bland folk igen. Prata, skratta, vara med i ett sammanhang!

Sen var det några kämpadagar med motvind och allt, för att i går vara rätt fint väder igen. Kallt, men då får man bylta på sig vilket gör att man blir supersvettig under täckbyxor, polotröja och jacka. Och det är inget snack om möss-löst heller. Så genomvåt och stinkande var det bara duschen som gällde, särskilt i går och i förrgår, och sen in i tvättmaskinen med kläderna.

Att man kan stinka så skarpt och äckligt!!! Det måste vara chlorella-tillskottet som gör sitt jobb. Det är ju bra i så fall, men idag har jag ingen lust till nåt sånt…

Annars är det fint ute idag, om än bara strax över nollan. Överväger om jag ska hoppa över motionsrundan. Ser att det blåser rätt mycket, även om klart.se påstår att det bara ska vara ca 5 m/sek. Så jag drar mig verkligen för att bli så totalsvettig och stinkande i dag också, att jag måste duscha. Och för att det är kallt ute… ibland vill man bara inte.

Fem dagar på raken är bra, och det är helt ok med en vilodag.

Man kan ju röra på sig inomhus också. Andra sorters rörelser, övningar, stretchings, rent av diska det som väntar i köket, städa… dansa till nån youtubevideo…

Skriva… hjärnan behöver också motion.

(Och visst är det sol, värme, vår och sommar vi längtar efter!)

Hälsa

Vådan av att bli vaccinerad

Då när dom började att vaccinera, kände jag instinktivt att jag inte ville bli vaccinerad. Jag borde ha litat på den känslan och låtit bli. Men det pratades ännu mer om det då, och jag kände att jag skulle ha väldigt svårt för att ljuga och säga att jag hade blivit vaccinerad när jag inte hade det. Så jag föll för påtryckningarna, delvis också för att jag faktiskt träffar folk en hel del i officiella sammanhang. Här hemma är jag oftast ensam. Så i början av maj, lät jag dom göra det. Sticka mig!
 
Men jag fick biverkningar! Inte de där vanligaste symptomen med feber och kanske lite förkylningskänsla, om man alls fick nåt mer än ont i armen. Om det bara hade varit det och över på ett par dagar, max en vecka, hade det varit överkomligt.
 
En svullnad nästan lika stor som min hand, röd och kliande dök upp väldigt snart strax under sticket. Jag blev konstant trött, magen kraschade, med symtom nästan som IBS – som jag aldrig haft annars. Energin försvann helt, hjärndimma, ont i kroppen, musklerna blev stela. Och en vecka efter sticket, mådde jag jättedåligt. Det var som om muskler och bindväv klistrades ihop. Jag kunde inte röra på mig lika fritt på cykel längre, inte lika långa turer. Det var ok just medan jag cyklade, även om turerna blev kortare, men sen knöt sig ryggen som en snigel som man petar på. Och jag känner fortfarande av den biten.
 
För inte så länge sedan mindes jag plötsligt en sak. För jag hade hela tiden fram till dess tänkt som att jag haft stelhetsproblem hela tiden sedan vaccinationen. Men så kom jag ihåg att i början av juli hade min yngsta dotter varit på besök. Hon och jag och en av hennes systrar träffades i Fredriksdalparken, promenerade runt och fikade. Nästa dag åkte vi till Kullaberg – och givetvis hängde jag med dem på en promenad i det kuperade landskapet. Mycket kuperade.
 
Jag trodde inte att jag skulle klara av att gå en promenad av den typen, men i förväg visste jag inte exakt hur kuperat det faktiskt skulle vara. Eller hur långt. Några kilometer brukade jag ju kunna gå. På slätmark… inte ville jag stanna kvar vid bilen och strosa lite för mig själv, när vi tre nu äntligen var tillsammans här ute på Kullen. Så självklart gick jag med!
 
Jodå! Det var upp och det var ner mest hela tiden. men det var vackert, det var roligt, det var underbart att vara tillsammans med mina två döttrar. När vi sen så småningom närmade oss där vi hade parkerat bilen, stannade vi på ett ställe nere vid havet och fikade. Visst var jag trött då, men inte mer än att jag ändå klarade den sista biten till bilen. Till och med vägen upp till stora vägen. Om jag minns rätt, så var det ca 1,5 km kvar då till bilen. Och det gick.
 
Det lustiga och smått underliga var, att när jag efteråt kollade hur långt vi hade gått, visade det sig att vi gått 6,2 km. Hur gick det till? Hur kunde jag klara det! Just promenera hade varit knepigt under ganska lång tid innan. Men 3 till 4 km brukade oftast gå bra. Ett smått mysterium, det här, men jag var optimistisk och tänkte att jag klarar ju mer än jag tror!
 
Jag minns inte hur det kändes efteråt! Hemma igen och dagarna därefter! Träningsvärk? Men har inget minne av att det skulle vara helt förfärligt i så fall.
 
Senare kom den här stelheten som fortfarande är så jobbig. Särskilt på morgnarna eller när jag suttit väldigt mycket en dag. Efter en cykeltur, som jag tyvärr inte klarar att göra så lång som tidigare, knyter sig ryggen och höfterna nästan som i kramp.
 
Hur kan detta vara? I och för sig ska jag inte påstå att jag var fullt rörlig innan, så vad jag tror – särskilt efter att jag läst på ganska mycket  om Covid och vaccinerna (och mera), är att det visst påverkat mig, och forfarande gör. Men det är en kombination av det tidigare, och stress och gammal skräp i kroppen. Slaggprodukter.
 
Men när jag nu läser om vad som kommit fram om biverkningar av vaccinerna, så är det skrämmande. Biverkningar kan komma direkt efteråt, några veckor efteråt eller flera månader efteråt. Jag tror fortfarande att vaccineringen är skyldig till det där extra även om jag inte kan skylla allt på den. Giftet drabbade vad jag kan kalla ”mina svaga punkter”, även om det bokstavligt talat inte är fråga om bara punkter.
 
Sedan ett par månader tillbaka har jag fått ischiassmärtor som jag inte känt av på flera år nu. Även lårmusklerna har drabbats av något. Det började ovanför knäna, men nu är det hela vägen upp. En stumhet, skulle jag vilja kalla det.
 
Å andra sidan har jag full tilltro till min kropps egen förmåga att läkas, och tillsammans med behandling med Kiropraktik, massage och Akupunktur (har hittat en fanstastisk utövare), kostomställning, stresshantering och inre – vad det nu kan vara. Så där måste jag göra vad jag kan för att hjälpa min kropp tillbaka till hälsa. Oavsett vaccination eller inte.
 
Så jag har nu gått över till en ganska så Ketogen kost. Socker har jag undvikit länge, tål inte vete, råg etc sen nästan 20 år tillbaka. Äter inte vanliga kakor eller godis. Bakar ibland själv, men då är det betydligt nyttigare varianter. Men! Jag åt fortfarande då och då ris, polenta, riskakor, potatis ibland, bakade bröd – om än bättre varianter än förr. Så varför mådde jag inte bättre nu! Jag åt ju nyttigt!!! Fibrer och frukt och grönsaker, rotfrukter! Wholegrain!
 
Ja! Jag hade gått på det där! Jag med! Men bättre sent än aldrig att ändra sig.
 
Det började nog nån gång i höstas när jag på YouTube stötte på Steven Gundry. Han pratar mycket om att minimera intaget av lektioner, samt pläderar oerhört för olivolja och att skippa bröd och alla sädesslag över huvud taget. Att tryckkoka quinoa var ok, liksom att tryckkoka bönor
 
Sen fortsatte det där, och jag lärde mig mer och mer. Terry Walsh, som var rullstolsbunden i MS, botade sig själv med en kostomläggning och ökat intag av vissa kosttillskott. Jag hittade Gary Taubes, Lars Bern, Sebastian Rushworth, Youtubekanalen Low Carb Down under och många fler. Jag visste redan mycket om sockrets skadlighet, men utökade det hela allt mera.
 
Det var ju inte helt nytt det här! Redan när LCHF vara en ganska ny företeelse (för mig) var jag inne och testade den. Det måste ha varit ca 12 år sedan och den gången gick det inte alls. Det var gott, med Turkisk yoghurt och grädde, stekta grishalskotletter och en massa ost. Men det var osten som fick mig på fall. Min kropp tålde inte proteinet, och jag räknar med att det forfarande är så. kan äta lite, nån kortare period så där! Men inte permanent dagligen.
 
Men nu, nån gång i höstas, när jag började läsa på mera om historik och fakta, och faktiskt tog det hela till mig – då vände allt för mig. Jag rensade bort ris, polenta, riskakor, och andra kolhydratrika varor. La till olivolja, köpte sardiner, började äta mera kött – fett kött – och nåt hände!
 
Hjärndimman försvann och magen lugnade ner sig. Det var det första. Märkte efterhand att jag kunde äta kokosolja och gurkmeja igen utan att magen protesterade. Började för ett par veckor sedan med att testa ägg igen, som jag inte ätit på 15-16 månader eftersom jag fick armveckseksem. Det tål jag nu, vilket jag är oerhört tacksam över.
 
Det egentligen enda som är kvar nu i kroppen, är den där underliga stelheten. Och jag bara undrar – vad är det frågan om egentligen? Är det vaccinationen som ligger bakom? Som är grundorsaken? Eller är det nån sorts ”slump”? Dålig hållning, för mycket sittande och för lite rörlighet, stress – gammal och ny… Eller vad?
 
Jag har förstått att hållningen inte har varit den bästa under många år. Inte några enorma dåligheter, men lite sned, lite för mycket svank, har tyngdpunkten på ena benet bara. Men sammantaget och under lång tid – så har det skapat problem.
Lägg därtill stress – både gammal och nyare, både tillfällig och mer permanent….. efter ett tag så växer den bilden fram!
 
Men jag tror fortfarande att Vaccinationen hade en ganska så stor skuld i det här skeendet. För innan dess hade jag tränat mig bättre i form. Min kondition var bra, jag kunde cykla mer än två mil åt gången utan alltför intensiv träningsvärk efteråt. Ok! Ryggen var väl inte helt som den skulle, men på det hela kändes mitt liv positivt! Jag var på väg!
 
Och så blev jag vaccinerad, och läste nyligen att biverkningar kan dyka upp långt efteråt.
 
 
Hälsa

Det metabola misstaget

Det är så sjukt det här. Vi lever i ett demokratiskt land, med yttrandefrihet och rätten att välja sitt liv själv. Och så hittar man på det där med passet! För att bara nämna en sak. Förföljelse av en grupp människor – som tänker själva och väljer utefter det. Och som följd blir det allt mer Vi och Dom, där ”dom” blir mer eller mindre förföljda av ”vi”. Vem känner inte igen nazism i det här? Eller åtminstone folks dumhet och tendens att hacka på, trycka ner och jävlas på olika sätt med dem som inte tycker och tänker likadant som de själva.

Nu är det ju så, att viruset dödas inte av vaccinet. Men om det funkar som det ska, ska de som är vaccinerade ha skydd nog för att inte bli sjuka. Så det är alltså ”dom” som i så fall är i riskzonen. Inte ”vi”. Och ”dom” har av fri vilja valt att inte vaccinera sig. Eller nöjt sig med den första – som de kanske blev ruskigt sjuka av. Såsom undertecknad som nu, snart 9 månader senare, fortfarande har sviter efter vaccinationen.

Men så här funkar det inte i verkligheten. Folk kan inte var säkra på att få fullt skydd av de så kallade vaccinerna. Det finns åtskilliga nu som blir allvarligt sjuka i koviden. Trots att de blivit vaccinerade både 2 och 3 gånger. För att inte tala om de biverkningar som många får. Ibland riktigt allvarliga.

Astra Zenecas vaccin visade sig kunna bilda blodproppar, stroke i värsta fall. Pfizers och Modernas vacciner kan orsaka hjärtmuskelinflammation. Bara två exempel, det finns mera. Läs gärna den här artikeln på Anthropocene, och bli verkligt skrämd!

Vilka är det som försöker luras? Tillverkarna förstås. Big Pharma! Etablisemanget. De som tjänar enorma summor pengar på den här pandemin!

Att så snabbt få fram ett fungerande, så riskfritt vaccin som möjligt på den här korta tiden, är omöjligt! Normalt krävs det minst 7 till 10 år för att framställa ett bra fungerande vaccin, med oändliga antal tester under tiden. Detta är lurendrejeri i allra högsta grad, att få folk att tro det. 

Eller är det en avsiktlig metod att minska populationen globalt?

Det här vet inte folk i gemen, dom ville ha vaccin mer eller mindre omedelbart, men det går inte fortare att få fram ett vaccin för att man får mycket pengar till det. Det finns helt klart en tidsaspekt i framställandet.

Och så den här skräckpropagrandan som folk så gärna går på istället för att söka information på bred basis. Hur är det, gemene man, med källforskningen? Varför sväljer ni skräckpropagandan utan ens en gnutta eftertanke att söka efter mer information, oberoende information?

Okej! I början av pandemin var det kanske inte så många som kritiserade det här och publicerade sina åsikter. Det var heller inte lätt att hitta information från kritikerna. För det fanns säkerligen redan då. Men lyckligtvis är det allt fler nu som forskar i detta och går ut med annan, mer relevant information. Inte minst från de som själva är läkare. Med risken att bli av med sina jobb och sin läkarlegitimation eftersom de tänker själva och är modiga nog att både undersöka alla aspekter av det här och publicera det de skriver. Tack, ni som finns, vågar och kämpar för att sprida den här informationen!

Men vi ska inte nöja oss med att läsa om eller lyssna på info om den här pandemin, utan även kort fördjupa oss i ämnet Den metabola Pandemin. Och – peta i oss immunförsvarsuppbyggande ämnen. Såsom vitaminerna C och D3, zink, kolloidalt silver och – inte att förglömma – vitlök. 

Eftersom jag inte är medicinare, och inte heller någon expert på det här men oerhört intresserad, så har jag ändå en tendens att glömma namn på mediciner som nämns, men flera av dessa personer som skriver om det här, har även nämnt att de mediciner som faktiskt hade kunnat stoppa pandemin redan i sin linda, förbjöds väldigt snabbt. Man nonchalerar och viftar bort att vitaminerna D3 och C skulle kunna fungera, och lobbyverksamheten undersöker noga den digitala marknaden efter allt som skrivs om pandemin och vaccinerna, och kritiken de finner blir i bästa fall bara raderat. 

Men de som yttrar sig om det här, liksom de som skriver om det sjuka i vår kosthållning – sockerbaserat och med rädsla för fett som matats i oss sen framför allt 60-talet – blir allt fler. Det är den metabola pandemin som skördar mängder med människoliv, inte koviden.