I går, närmare bestämt. Mellerstan ska flytta. De båda äldsta, sönerna, flyttade till egen lägenhet fr en vecka sedan. Sen dess – ja egentligen redan sen innan – har det varit full rulle där borta. Huset ska säljas och hon själv och dottern ska flytta till lägenhet.

Men innan dess är det ju mycket som ska göras. Mycket i huset som har fixats redan, och en hel del kvar att göra. På torsdag ska det fotograferas så det finns flådiga bilder att lägga ut på hemnet.

I går skulle det röjas ute och även jag var där. Lyckligtvis var inte jag den hon förlitade sig mest på att fixa – tror det knappast i alla fall, för i så fall hade hon blivit besviken. Men jag hade ju sagt innan att jag inte visste hur mycket jag klarade och orkade, men skulle göra så gott jag kunde.

Harregu!!!! Jag säger bara det! Inte trodde jag att jag är såååå uschlig i ryggen!!!! Och med uschlig menar jag här: STEEEEL!!!

Okay! Inte hade jag nån sorts övertro på att jag var fit for fight eller så, nog visste jag att jag är stel alltid! (Menar inte 100% av tiden, men att det var SÅÅÅ illa!!!! Puh!

Att jag skulle vara med och kratsa bort ogräs mm mellan stenplattorna på den yttre delen av trädgården sa jag genast nej till. Sitta på huk eller kravla omkring på knäna är inte min grej. Så helt klart inte.

Istället skulle jag klippa ner så mycket som möjligt av vinrankorna som hängde ner över verandataket. Tidigare har både hon och jag dragit i de där grenarna för att ta bort det, men det var ändå en hel del kvar. Hon pekade på en sekatör och så skulle jag lägga grenarna i roullebören (Snälla nån! Kan ni inte skånska? Okay! Skottkärran, då. Bättre så?)

Till en början gick det väl bra, så länge jag kunde stå på verandagolvet… och det inte stod stora, tunga blomkrukor fulla med våt jord och fjolårsgamla plantor i vägen. Men det var likväl armarna mer eller mindre rakt upp i vädret, och huvudet böjt backåt i en vinkel nacken inte gillade… och så den där lilla sekatören som inte helt klarade de grövre grenarna… var fanns den där sekatören som var grövre och hade långa skänklar? Dessutom försökte ryggen redan nu prata med mig att det där jag höll på med just nu inte… hm… shhh…

Hann inte undersöka saken med den långskaftade sekatören, för så kom M och bad mig få undan en hög med vissna löv i det andra hörnet av uteplatsen för hon skulle använda högtrycksspruta över hela trädäcket. Tog tacksamt emot möjligheten.

Men kom snart på att det blåste en del trots allt, det märktes inte lika mycket under taket, så av varje skopa löv på skyffeln for väl hälften av innan den nådde sopsäcken. Döfött jobb, med andra ord. Nästan i alla fall.

Storasystern rensade ogräs längs med huset, kanter och rabatter. Dottern klippte gräsmattan så det blev gjort innan den blev dränkt av vatten. Utanför själva trädgården, på den stensatta delen, höll 3-4 andra personer på att rensa ogräs mellan stenarna.

Jag tog ett tag till på de där vinrankorna slash grenarna. Ryggen började skrika åt mig och nacken stämde in. Jaha! Och javisst ja! Det var ju mer löv kvar där borta i hörnan. Fick väl undan det värsta. Och M sprutade vatten på trädäcket så det vibrerade i de gamla plankorna. Men blev de renare???

Jag hittade en piazzavakvast och började gnugga med den på plankorna. Ah, bry dig inte, sa M, men jag fortsatte. Och minsann om det inte hjälpte till i alla fall. Det ingrodda lossnade lite lättare, särskilt där vatten hade hunnit ligga på en lite längre stund.

Mitt i alltihop bad M mig köra iväg den fulla skottkärran och tömma den. Det hade väl varit okay, om det bara hade varit luft i däcket. Nu kändes det som som att bära en elefantunge på slaka armar, och jag vet inte hur många gånger jag pausade på vägen dit. Nåt hundratal meter eller så… jäklar hörni, armar och axlar…

Så fick storasystern order om gå ut och hjälpa till med stenplattorna, dit dottern redan hade förvisats. Nu vet jag inte hur många som höll till där ute och krälade runt. Jag sattes att plantera små minipenséer i de där krukorna – som jag tidigare hade asat (lyft-dragit) ner från trädäcket till gräsmattan, utom de båda största för de kunde jag inte ens rubba. Vid det här laget hade det börjat vibrera betänkligt i mina muskler. Nacke-rygg, och ett tämligen smärtsamt grepp uppenbarade sig nu runt höftbenet. Men jag knep ihop och fortsatte att trycka ner små pensé-plantor i den våta jorden, som helt säkert inte var ny… det luktade… mer än bara våt jord… urk…

Men bara det ser bra ut på fotona på hemnet så!

Så efter det jag gick inomhus. Sa jag inte klarade mer nu. Hela ryggen darrade, liksom långt ner genom armarna. Höftbenet kändes vadderat… tjockt och smärtsamt…

Där inne fanns i alla fall kaffe. Och Oatly’s iKaffe-mjölk. Nån sorts chips låg på bordet… jag glufsade i mig nån handfull (mot bättre vetande) och så låg där några såna där protein-bars som smakar som chokladgodis. Bröt av en bit och smakade. Erkänner! Smakade jättegott!

Tog en raid i kylskåpet. Rent och fräscht och … halvtomt. Hittade ett paket med rökt skinka. Tog några skivor. Öppnade ett lock på en stekpanna. Där var nån kycklinggryta. Tog några rejäla bitar kyckling och stoppade i munnen. Gjorde i ordning mer kaffe med havremjölk och gick sen in i rummet och satte mig i soffan.

Där blev jag sittande med kaffemuggen och iPhonen tills värsta muskeldarrningarna hade gett med sig. Men det kändes… inte helt kul. Men var i alla fall varmt och skönt. Vilket man inte kunde beskylla väderleken för att vara.

För övrigt hade det mitt i allt ihop kommit en regnskur.

Sen kom nån in och det började prassla runt i köket. Efter en stund gick jag dit. Det var äldste dottersonen. Han hade jobbat med stenrensandet och satt nu och åt. Jag snodde åt mig resten av den där proteinbaren och så pratade vi lite grand. Sen skulle han hem till sig.

Så småningom kom jag också hem. Till mig. Då hade hela trädäcksverandan fått sig en rejäl högtrycksspolning, och hade blivit riktigt snyggt! Och blomkrukorna med de pyttiga penséerna hade lyfts upp på trädäcket igen och allt därute såg bra ut! Men fy så kallt det kändes, när jag klev ut i friska luften! Så det blev alla lager på, inklusive regnbyxorna, och vindtygsjackan fick vara på under jackan, och den extra mössan krängde jag över den första tunnare – så det var inte ens en chans att få på hjälmen. Sen gick jag dessutom den första kilometern innan jag klev upp på cykeln, för då hade jag blivit varm igen.

Sen hemma, satt jag med värmedyna längs ryggen hela resten av kvällen. Sov som klubbad ett par timmar längre än jag brukar sova, men kände mig ändå inte utvilad när jag vaknade. Tog lugn frukost och sen en promenad. Tyckte det kändes ganska ok. Men vid lunchen sen anföll megatröttheten igen. Chrashade och sov igen, 1 – 1,5 timme nånting. Så det blev inte att jag cyklade till M idag för fortsätta hjälpa till, men i morgon kväll har jag lovat ska komma dit. Och på onsdag vid lunch ska jag också dit, efter att jag varit hos kiropraktorn. Onsdag har M tagit ledigt hela dagen för att se till att allt är röjt, ordnat och snyggt tills dom kommer på torsdag för att fotografera.

Och jag ska passa mig noga för att klippa några fler eventuella vinrankor. Även fast jag hittade det där långskaftade åbäket sedan, som faktiskt tar även de grövre grenarna – och gör att jag når.

Nu ska jag snart sova som klubbad igen – hoppas jag. Men hoppas också att jag ska vakna utvilad i morgon och inte crasha vid lunch igen. För i morgon eftermiddag är det stickgruppen på biblan, och det brukar vara den roligaste eftermiddagen på hela veckan. Snacka om vad härliga, underbara och humoristiska gamla tanter är! (Och även lite yngre tanter.)

Jag var på seniorgympa i förmiddags. Även om det snarare borde kallas för dans. Superkul! Men måste erkänna att jag inte var särskilt bra på det.

Alltså! De där stegen och koordinationen på alla de där momenten var jag urusel på. Men det är ju ursäktligt eftersom det var första gången jag tog mig dit. Har länge tänkt gå dit eftersom flera av mina vänner brukar vara med där, men det har inte blivit av innan. Inte förrän idag.

Gick alla de där 600 metrarna till ”Tryckeriet”,  i HD:s gamla byggnad. Förr skapades dagstidningen här, numera är det plats för en mängd olika aktiviteter. Mest för ungdomar visserligen, men även sådant som sträcker sig över alla åldrar. Och så seniordansgympa då.

Man kanske skulle börja med Tae Kwando?… eller dansa Bollywood, á la freestyle eller klassiskt Indiskt på torsdags kvällar, eller latinostyle på tisdagarna? Hehe… Dansa latino låter väl häftigt?

Men idag, i förmiddags till kvart i tie, hade jag alltså lyckats ta mig dit. Oftast äter jag frukost vid den tiden, men det får väl bli ändring på det nu, och kliva ur sängen lite tidigare hädanefter. Inte bara för fredagsdansens skull, utan rent allmänt nu när det successivt blir allt ljusare på morgnarna så man kan börja utnyttja dagarna på ett bättre sätt. Inte bara kura skymning. F’låt… kura mörker.

Trodde faktiskt att jag hade bättre kondition, men det är förstås inte detsamma att cykla som att dansa gympa. Cykla är bra! Inte tu tal om det! Och visst cyklar jag både längre och snabbare nu än i höstas! Men vid gympadans tar man ju hela kroppen i besittning, med steg hit och dit, och armar som ska sträckas och röras och viftas med i alla tänkbara olika riktningar – och så ska man få ihop den där koreografin, med armar och ben och arsle och hit och dit och fram och tillbaka!!!

Och dessutom är jag fortfarande stel i kroppen och har ont. Typ träningsvärk, konstant, och det kände jag minsann av under de där 45 minuterna. Liksom tung i kroppen, trots 12,2 kg lättare enligt vågen. Förmådde inte studsa och hoppa alls. Eller svänga hur som helst på nånting. Måste verkligen göra allvar av både det ena och det andra när det gäller ”röra på mig”. Men det är – i varje fall har varit – väldigt motigt att röra på den här kroppen. Nog sjutton var det bättre i somras? Innan ”det där” hände? Eller… nä jag lurar mig själv när jag skriver så. Jag har haft ont i rygg och resten av kroppen länge, och varit stel som en bräda ännu längre… det är numera det har börjat lösa upp sig, tack vare Kiropraktorn. Och min egen envishet och vägran att ge upp.

Jaja! Det var kul i alla fall, trots att jag inte hängde med nåt vidare, och vi var väl en 25- 30 stycken sammanlagt som körde hårt med hela kroppen. (Okej, inte jag… inte lika mycket…) Så jag ska minsann dit fredag i nästa vecka också. OCH försöka se till att göra lite hopp och studs här hemma också på dagarna. Eller kvällarna. Det finns mycket på YouTube, och allt det här är gratis, så varför betala 259 kr per månad för gå på gym?
(Vilket man ändå inte gör, och jag har sagt upp det. Abonnemanget alltså. Blir ändå ingen konditionsträning av att dra i och knuffa på olika maskiner där.)

Apropå kondition och styrka! Det där med att träna och springa och jobba upp sig inte bara till smidighet, styrka och kanske rent av en och annan endorfinkick! Utan även till en friskare och bättre fungerande hjärna, med allt vad det innebär!

Ni har väl läst Anders Hansen’s bok ”Hjärnstark”?

Om inte! Gör det! Så slipper jag skriva nånting om den. Att den har fullt med goda poänger varför man ska springa, promenera, cykla, träna osv mera – ja, det är en sak som är säker.

Så läs, men läs inte enbart! Ut och rör på dig! Få upp pulsen!

För det är väl det det är? Det där som hejdat farten och man bara gör det viktigaste. Sedan slöar, i bästa fall med en bok. I sämsta – med ett löjligt spel på iPaden. Inser själv hur fånigt och onädigt det är att fångas av nåt sånt, när det finns sysselsättning som inte bara är ”nyttigare” att ägna sig åt, utan även minst lika roliga. Roligare!

Eller är det så, som en person skrev, att det är inte alls fråga om lathet det här, utan kroppens sätt att tala om att den är trött.

Trött? Jag!!!

Jo. Kanske. Åtminstone trött på. Vädret först och främst. Det är mörkt, blåsigt, kallt, regnigt. För det mesta i alla fall. Jag tror att det är framför allt det där, som gör att jag är obarmhärtigt seg många gånger. Ljusa dagar känns det helt annorlunda!

Det var väl i måndags det var en sån där härlig dag. Vad var det jag gjorde då? Cyklade, det minns jag. Och loggen säger 12,5 km. En ljuvlig tur med solsken och nästan vindstilla. Nåja. Byar på upp till 12 sekundmeter, men i den här stan är det nästan detsamma som vindstilla. Och vi är väl vana här, kan tänka.

Tja! Var det allt? Måste väl ha gjort nåt mer. Jo visst ja! På eftermiddagen satt jag på biblioteket och försökte hitta en novell i nån av mina mappar på datorn. En novell som jag skulle kunna skicka in till den där tävlingen som Beskrivarblogg hade nämnt. Hittade väl nån möjlig. De flesta av mina noveller är endera väldigt korta, eller längre än det stipulerade kravet på mellan 20-22 000 tecken.

Men jag gick hem därifrån utan att bry mig om målarcirkeln som började kl 16. Mina händer är dåliga på att fixa det där med färg och pensel. Jag målar hellre med ord. Men gruppen är annars trevlig. Jag har varit med där ibland. Och ledaren är en daglig resurs på vårt bibliotek. Spelar schack med ungarna. Hade till och med ett tournament för nån tid sedan.

Två dagar senare hittade jag vad jag tyckte var bättre i novellväg. Som jag kan tänka mig skicka. Senast i morgon. Men det känns liksom lite nervöst. Är den representativ för hur och vad jag skriver? Den är ju inte direkt ny, men det har inte varit tid till att skriva nån ny novell, på nåt liknande sätt som jag skriver nu. Fantasy, med magi och hela faderullan. Men HUR jag kan skriva, kommer väl fram i alla fall. Kan jag tänka.

Ska försöka släppa nervositeten. Varför är jag nervös inför att skicka en novell till ett förlag! Vad är jag nervös för? Att vinna? Vad som kan tänkas hända i så fall?

Sista inlämningsdag är på söndag, men jag tänkte senast i morgon. Det är trots allt fredag i morgon. Eller få iväg det i kväll redan… Som pdf. Den biten är redan klar, och ligger på skrivbordet och väntar. Datorns skrivbord alltså. Men vad ska jag skriva i själva mejlet?

HUVVA!

Så var den här dagen också snart slut. Den har varit bra på det hela taget. Grått och små regnskurar på förmiddagen, men sen lättade det upp en smula. Till och med lite sol under eftermiddagen. Jag satt i soffan och fick den i ögonen, gång på gång medan den kilade mellan molnen. Än lysande, än gömd.

I förmiddags var jag hos Kiropraktorn. Skönt! Jag var ju inte där förra onsdagen eftersom jag var förkyld, men nu så! Även om jag inte blivit helt fri från det där viruset.

Sen gick jag hela vägen hem. Stannade till vid banken först, men sen travade jag på. Delvis uppförsbacke. Hälsovägen från Stattena till City är faktiskt en enda lång backe, men med en liten avfasning ungefär mitt i som brukar rädda en om man cyklar uppför. Rädda en = att man inte behöver kliva av och leda cykeln uppför. Blir liksom en vilopaus, en liten stund. Sen får man oftast kliva av vid busshållplatsen i alla fall, när benen börjat skrika att dom inte vill mer. Inte den dagen.

Fast för några veckor sedan klarade jag hela backen upp, faktiskt. Seger!!!

Men idag gick jag heeeeela vägen. Fyra km. Och vilken skillnad det var från i slutet av november, när jag gick den lika långa sträckan från stationen och hem. Helt klart bättre kondition nu, och kiropraktik behandlingarna har verkligen gjort nytta. Har även riktigt bra hållning nu! Ryggen alltså! Lagom rak!

Det ni!!!

Men sen, ett tag efter lunch, överföll tröttheten mig så det blev den gamla vanliga soffan. Och en kort tupplur. Sen blev jag kvar i soffan. Nåja! Förkylning, behandling och därefter en 4 km lång promenad. Visst har jag nåt att skylla på!

Men blev så peppad av det hela att jag tänker försöka ta tag i det där promenerandet lite bättre igen. KAn ju lätt cykla till nån av de där skogsparkerna här omkring, låsa fast cykeln vid nånting, och sen gå nån av slingorna.

Det som hindrar mest är väl vädret. Regnet och blåsandet. Ja, okay! Lite bekvämligheten också.

Inser också att jag inte rört manuset på nästan en vecka. Brukar ju gå till biblioteket och sätta mig där och jobba ett tag. Men i morgon öppnar de inte förrän klockan ett, och på eftermiddagen ska jag vara med Torsdagsklubben, så kan väl försöka rikta in mig på promenad i morgon förmiddag och sen biblioteket på fredag.

Kom inte och säg att jag inte har goda intentioner i alla fall. Om de sen förverkligas är kanske en annan femma. Eller nåt.

P.S! Varför i hela friden har WP fått för sig nu, att andras nya inlägg ska dyka upp under den där klockan! Varför fylla upp den med sånt, liksom allt det alltid automatiskt ska komma i mejlboxen. Helt onödigt för att inte säga löjligt. Klegga igen inboxen på det viset. Vi har ju Läsaren både i appen och på datorn! Lyckligtvis går det att stänga av de där funktionerna. Men varför kan inte den som vill ha sin mejlbox fylld med det här, få välja att sätta på den funktionen istället.

Och apropå WP och idioti! Alla bilder vi lägger in får automatiskt iklickat att man kan kommentera bilden. Och det är där de flesta spam-kommentarerna kommer. Och att avmarkera den funktionen är inte den lättaste precis. Först får man leta reda på bildarkivet på den gamla admin-sidan, sen ställa in den på den där bilderna är små och i en rad under varandra, där det också syns informationen om dem.

Men det räcker inte! Sen får man gå in på bilderna ett efter ett och avmarkera rutan för att kommentera. Och spara… och sen tillbaka och öppna nästa bild. För man kommer ju aldrig ihåg att göra det i den vevan man skriver ett inlägg och lägger in en ny bild.

D.S.

Det värsta ovädret har uppenbarligen dragit förbi nu. För denna gången. Sent i går eftermiddag var det stormbyar på 28 sekundmeter, nu ligger de tydligen på 17. Blåsigt nog, men man kan vara ute i det.

Ute i det, är däremot inte jag. Faktiskt tredje dagen på raken som jag hållit mig stilla och inomhus. I lördags för att jag på eftermiddagen skulle åka tillsammans med min mellandotter och hennes dotter till Österlen och min yngsta dotter. Hennes son fyller 6 år nu i dagarna, och det var lite familjeträff av den anledningen nu i helgen. Och lillkillen kunde fritt och ifred frossa i nya Briotåg med vagnar och annat. Nästa helg ska det bli barnkalas där borta, och någon helg längre fram ska min äldsta med sina båda töser dit. Dom kunde inte den här helgen.

Så i lördags tog jag det alltså lugnt. Hade inte direkt nån lust att ge mig ut heller. Lite seg, så där. Bakade vetefritt bröd att ta med, packade lite smått inför helgen borta inklusive min kudde. Kunde ju unna mig lyxen av min egen, när jag nu skulle åka bil dit istället för tåg.

Dessutom hade det redan börjat dra ihop sig mot stormen. Inte nån stort än så länge, men ändå. (Som om det skulle vara nånting att skylla på för att man inte gav sig ut en sväng på cykeln. Eller apostlahästarna.)

Det hann ju bli mörkt innan vi var framme. Annars brukar jag gå en sväng runt i deras trädgård bland det första när jag kommer dit, med det var ju inget att tänka på i lördags. Istället var det lite välkomstprat och paketöppning framför brasan i kaminen, och sen gick kvällen med middag, prat och skratt.

Dotter och dotterdotter sov på ovanvåningen, och jag valde att sova på soffan i vardagsrummet. Halv sex vaknade jag av att fullmånen lyste rakt in på mig. Var det inte mulet, tänkte jag, och petade upp övre delen av täcket som ett litet torn så det skulle skugga mig från månskenet. Sen sov jag två timmar till och vid det laget såg det mest mulet ut. Eller om det bara var dagern. För bara lite senare var det superfint väder med sol så det gnistrade om det. Men träden runt huset rasslade tänkvärt med sina grenar i den ökande stormen. Ändå stack systrarna ut på en 7 km lång löprunda där på morgonen före frukosten, och försökte sen få mig att ta en promenad.

Nej! Det kände jag inte för! Kände mig seg och lite lätt olustig. Längtade hem. Kände mig lite frusen. Men det var ju egentligen inte så konstigt. Det är alltid kallare där än hemma hos mig, och så den där extra vindstyrkan.

Så började molnen så sakta växa fram från väster.

En väninna till Yngstan kom lagom till det något sena frukostkaffet, och därefter plockade Mellerstan fram frisörsaxen och snofsade till oss allihop, utom yngstan som hade fått sitt hår trimmat bara ett par veckor tidigare. Jag är mycket glad för min uppsnofsade frisyr! Besöket hos frissan för ett par veckor sedan, var definitivt inte värt pengarna, och Mellerstan förfasade sig hur dåligt en del kan klippa även om vissa saker tydde på kunnighet. Men formen! Man måste ju ta hänsyn till formen, hur håret växer, virvlar och så vidare. Så NU är jag nöjd med klippning och frisyr!

Säger. Tack och lov att Mellerstan är tillbaka som min frisör igen! och det är mitt eget fel att jag inte bett henne innan. Jag ville bara inte lägga på henne mer jobb än hon redan har haft under en alltför lång tid. Pytt, sa hon! Jag har inte mer jobb nu än jag haft under de senaste snart 25 åren. Men tidigare var det mer med barnen, nu är det företaget som tar tid. Bland annat. (Killarna, 23 och 21 år, flyttar till egen lägenhet i slutet  av februari och huset ska läggas ut till försäljning i mars, så det är en hel del minsann att göra nu också.)

Så vart det ju det där med stormen! Tänkte det vore bäst försöka komma iväg hemåt relativt snart efter lunchen, med tanke på de kommande 28 sekundmetrarna i byarna. Och sydvästlig vind. Hur skulle det yttra sig längs Skånes syd- och västkust? Och inte lockade det mig utanför dörren, inte. Inte ens för en runda i trädgården. Istället satt jag i soffan och läste om Isfolket (bok 17 nu, Dödens trädgård), medan resterande blev klippta. Kände mig frusen ända in i märgen.

Ungefär halv tre körde vi därifrån! Efter kyckling till lunch och Pavlova till kaffet. Och jo visst kändes det i bilen emellanåt, när vinden friskade i. Men det gick bra ändå, jag hade förväntat mig värre. Men hon har en annan bil nu än den lilla Toyota Yaris som jag brukade köra tidigare, en lite större, lite tyngre, lite stabilare. Nån Opel…

Den enda direkta påminnelsen om storm, var när vi stannade till på en mack vid motorvägen utanför Lund. Då var det med nöd och näppe jag kunde öppna dörren och ta mig ut ur bilen. Så när jag skulle in i bilen igen, med en mugg kaffelatte i högsta hugg, så höll Mellersta upp dörren för mig.

Sen på kvällen kände jag hur snuvan började slå till, och i morse vaknade jag med ont i halsen. Inte värsta, värsta, men tillräckligt för att jag ska ha stannat inne och i stort sett inte gjort nånting i dag. Heller. Rätt skönt faktiskt! Men hoppas jag är pigg nog i morgon för att vara med på Inventeringen av Planteringen vi har på området. För tre dagar utan att vare cykla eller promenera… ja! Det får räcka, tycker jag.

Och det är med Planteringen – det är en helt annan historia.

---

Harregud! Hur kan jag ha kräkt ur mig så här många ord om en tämligen – för andra – rätt ointressant helgresa med stormvindar och – okay – en Pavlova som födelsedagstårta?
Jaja! Inte vet jag! Det bara kom! Man får vara tacksam för ATT det blir nåt skrivet ibland!

Idag alltså. Vilket kom helt överraskande. Fint väder? Med sol och allt? Ja, nästan i alla fall. Solen sken där på himlen, till en början från en nästan helt blå himmel. Men det var kallt och det blåste ganska mycket. Om än inte lika hemskt som i går.

Men nu är det i alla fall februari. Snart går vi över till sommartid, sen är det midsommar och snart nog  är det höst och vinter igen.

Deprimerad? Jag? Nädå. Inte ett dugg. Har möjligen lite krassa tankar om hur fort man kan tycka att tiden går. Det är bara fredagar hela tiden. Eller måndagar, om man föredrar det.

Blev påmind om hur wordpress bara gör det knepigare för oss för varje gång de ”förbättrar upplevelsen”. Raderade den ganska nya bloggen som skulle ha mat och hälsa som tema. Några månader låg den väl där. I etern. Huvudsakligen sovande.

Sen POOOFFF – var den borta.

Men jag tog hand om de inlägg som jag hade fått in där. Exporterade dom, heter det. Skakade sedan liv i min allra äldsta blogg och föste in de inläggen där. Roligare med de gamla fina layouterna. Sen har jag hållit på att organisera, sortera, rensa ut, kasta…

Och så halkade jag in på mina bilder. Organisera, sortera, rensa ut, kasta…

Skulle kunna hålla på med det i många dagar till. Men blev jag trött på det hela efter tre. Eller fyra. Eller om det nu var fem dagar. Tänkte istället, att nu är det hög tid att skriva nåt igen.

Gick i fredags till biblan för att försöka jobba med mitt manus. Det brukar gå bra där. Men då, den dan, hade jag gröt i huvudet. Och sen dess har jag inte öppnat Scrivener igen. Inte nåt annat skrivande heller.

Jaja! Man piggnar väl till så småningom!

Om inte förr så när det blir fint väder på riktigt! Och varmare! Sol och värme kan göra underverk med det mesta, för de flesta!

Till dess fortsätter jag att läsa Sagan om Isfolket. Har börjat på bok 15 nu. Av 45.

Den allra äldsta bloggen? Skapade den redan 2009… Hädanefter får den fokusera på Mat och Hälsa. Nån gång ska jag väl få lite fart på tangenterna igen…