Nu senast tacksamheten för den där påminnelsen jag fick, om Post-Covid som en del ibland tvingas stå ut med efter viruset. Dessutom fick jag en mycket tydlig demonstration i hur starkt våra tankar påverkar våra kroppar.
Namaste!
Jag hade ju börjat oroa mig för om det var nåt allvarligt med mina muskler, eller rent av hela min kropp. Med den trötthet och brist på styrka som som jag kände av, var jättejobbig. Men i och med att det då ramlade in information till mig om Post-Covid, släppte oron nästan omedelbart. Alltså! Bara efterdyningar! Och även om det skulle vara kvar i ytterligare en eller ett par månader, så skulle det faktiskt försvinna!
Inget fel på mig i grunden! Jag är fullt, totalt frisk!!!!
Den här har nog någon petat på…
Men visst har det funnits stunder, timmar och till och med en och annan hel dag som jag mått nästan som vanligt under den här perioden – så länge jag inte gett mig ut på nån cykeltur eller promenad som var längre än några få km (på cykel) eller några hundra meter (på apostlahästarna), så var det rätt så frid och fröjd. Tills nästa trötthetsattack och petad snigelrygg uppenbarade sig. Aj aj! Och nätter och morgnar ska vi nog inte ens nämna här… Men de där stunderna har i och för sig hållit mig någorlunda kvar i hoppet om att obehagen skulle ge med sig. Att jag egentligen är rörlig och stark. Men det är ju det där med tålamod.
Oron försvann alltså mer eller mindre omedelbart, och jag började känna mig piggare. Successivt gav sen stelheten och värken med sig. Jag sov bättre redan natten till måndagen. i går tisdag gick jag en liten runda på fm och en annan runda om 2 km sent på eftermiddagen, vilket tillsamman blev 3,4 km. Inte mycket i sig, kanske, men i nuvarande läge gjorde det mig lycksalig!
Foto: Marie-Louise Sonesson Välaplantor
Och idag, i ett härligt väder med sol, blå himmel, och bara lite blåsande, gav jag mig ut på cykeln. Inte extremt långt på nåt vis. Bara ut till Välaplantor och hälsade på mina vänner där. Stannande en stund, myste, och cyklade sedan en annan, en något längre väg hem. Sammanlagt blev det 8,1 km.
I min värld är det här inte nån särskilt lång sträcka, särskilt inte som den var uppdelad i två. Men som sagt! I nuvarande läge var det jättebra! Var inte helt slut när jag kom hem och inte heller dyngvåt av svett eller somnade i soffan efteråt. Tvärtom! Jag mådde bra!
Mådde bra medan jag var där och solen lyste över alla penséer och primulor och narcisser. Mådde bra när jag kom hem och tydligt kände att jag var helt frisk igen.
Okay! Konditionen och benstyrkan var väl inte på topp precis så här omedelbart efter, men mycket bättre än för mindre än en vecka sedan. (Har tagit det lite extra lugnt att par dagar.) Men jag är medveten om att jag behöver träna promenadmusklerna mer än cykelmusklerna.
Jag började faktiskt bli en smula orolig. Det har trots allt gått drygt 3 veckor sedan den där långdragna förkylningen försvann, men varken kondition eller styrka har blivit bättre. Vad är det med mina muskler! Har jag drabbats av nån sorts atrofi!!!
Förtvivlan och en smula hopplöshet samsades nu med den där envisheten jag har i mig, och vetskapen om att kroppen faktiskt har en fantastisk förmåga att läka sig själv. Det tar lite olika lång tid bara.
Inte desto mindre hojtade jag ut till universum om hjälp, att förklara för mig vad det är som händer med min kropp. Och var det inte en helt vanlig förkylning utan Corona trots allt? Inget direkt pekade på att det skulle vara det. Inte svårt att andas, tappade inte luktsinnet, ingen huvudvärk att tala om. Bara under de första tre dagarna hade jag lite hosta och skrovel i halsen och möjligen lite lätt feber. Sen var det mest snor och snuva för hela slanten. Och trötthet. Och ökande stelhet och värk i kroppen.
Jag fick svar på min fråga. Först som en tanke i huvudet, att det var det där viruset. Lite senare på dagen kom en minnesbild. En nära bekant som hade varit sjuk, hade under lång tid efteråt varit väldigt trött och inte orkat vare sig promenera eller nånting annat. Ja visst ja, tänkte jag och kände en smula tröst.
I lördags ringde min Mac-vän. Han skulle komma nästa dag med min nya dator, en Mac Mini, och installera den klart till mig. Han och hans fru hade båda haft Corona tidigare, och kände fortfarande av Post-Covid. I varje fall han, hon pratar inte så mycket. Men framför allt i form av trötthet som kommer och går periodvis. Gjorde det nåt att de kom ändå?
Ah! Nu gick det upp ett ljus för mig! Har ju läst om detta fenomen tidigare, men hade inte en tanke på att det kunde gälla även mig. Hade faktiskt glömt bort det. Jag hade ju bara haft en vanlig förkylning! Men såpass hade jag klart för mig, att när man är helt fri från symptomen så smittar man inte längre. Så visst kunde de komma! Behövde ju inte kramas.
Men vi pratade vidare om det här då i telefonen. Han sa att det här kunde hålla på i 1-3 månader. Jag har även hört tidigare, att vissa kan känna av post-covid i ända upp till ett år. Exakt hur det känns kan vara individuellt. Men vad som verkar vara gemensamt är trötthet, ofta i perioder där man också mår bra emellan. Man gör nåt och sen kommer stora tröttheten.
Vad han eventuellt kände av utöver tröttheten, pratade vi inte om. Men jag upplevde nu en enorm lättnad. Den där oron att det skulle vara nåt allvarligt begynnande fel på mig, kände sig nu överflödig och for iväg nån annanstans. Det var acceptans och tålamod jag behövde nu, och inte dåligt samvete för att jag inte orkar som jag brukar och för den envetna viljan att komma tillbaka dit igen. Till de sköna cykelturerna, till promenaderna.
De nuvarande få kilometrarna som gjorde mig helt slut och totalt genomsvettig, skulle tona bort successivt. Även den rejält ökade stelheten och smärtan i muskler och bindväv skulle ge med sig.
Märk väl! Det här är inget som går att vila bort, om man med vila menar att sitta stilla i en soffa och ”ha det bra”. Stillasittande skapar stelhet och smärta det med. Däremot får man givetvis lov att ”vila” sig emellanåt. Jag har gärna en värmedyna bakom ryggen och under ändan (ischiasen). Det lindrar. Men sen gäller det att röra på sig också.
I går, söndag, kom DotterM hem till mig och vi lunchade tillsammans. Och pratade. Hon är frisör, egenföretagare, oerhört vältränad och stark. Hon cyklar, promenerar, tränar – och som frisör är hon på benen större delen av dagen. Det antal steg på hennes stegräknare kan vi vanliga dönickar inte ens drömma om. Jag snackar inte här om 10 000 steg per dag, utan snarare i trakten kring 100 000. Jag trodde henne inte först när hon berättade det, men förstod snart att det är sant. Långa arbetsdagar med många kunder – då blir det många steg bara det.
Hon hade känt sig hängig och under en period vid flera tillfällen testat sig för Corona. Hela tiden negativa svar. Men även hon insåg senare att hon måste ha haft det om än i lindrig form. Och trots vaccinationer. Hon känner nämligen också av de här periodiskt återkommande trötthetsanfallen. Som man väl får kalla det.
Hon har jättebra grundkondition och styrka. Hon brukar gå på spinning, bland annat, och hon berättade att under en viss tid på cykelsadeln så brukade hon göra av med 500 kcal. Häromdagen tyckte hon att hon mådde helt prima igen och att hon jobbade på lika intensivt som tidigare, men det visade sig efteråt att hon bara hade gjort av med 250 kcal. Alltså hade hon bara hälften av sin vanliga kapacitet.
Jag som då förutom trötthet även led av det andra, värk och stelhet, tar för givet att det beror på att jag även innan haft problem med det. Men inte alls lika intensivt och handikappande. Jag har ändå kunnat cykla 1,5 – 2 mil. Bara för att ta ett exempel. Överlag är jag betydligt rörligare normalt, än jag har varit nu de senaste dryga tre veckorna. Okej – sju veckor, inklusive själva förkylningen.
Så jag drar slutsatsen att det beror lite på hur man mådde innan man fick corona, vilka symptom man kan få under perioden post-covid. Och som med så mycket annat, så tror jag att ens egen oro eller andra negativa känslor kan påverka även detta. För mig blev det en lättnad att det var nåt som händer en del efter Corona, inte en begynnande muskel-atrofi, och hela jag kände mig mycket bättre efter den här insikten.
Även om allt inte försvunnit in i det ”normala” så känner jag mig piggare i dag, och i natt var den första natten på länge som det inte gjorde ont i ryggen – av att ligga på rygg.
Och veckorna fylls med sånt där som man behöver skriva in i almanackan för att komma ihåg. Julhelgerna är över, förkylningen är över, allt är över – höll jag på att säga. och skrev. Men det där sista stämmer förstås inte. Det är snarare nu som det mesta börjar.
Det är forfarande kallt, om än lite ljusare för var dag och kylan kommer att försvinna. Konvalescensen kvarstår däremot. Till vidare. Men det sägs ju att ork och styrka kommer tillbaka. Efter… vad det nu är man varit med om. (Ischias och förkylning. Ja. jag vet att jag sagt det innan) Bara man inte får hybris och ger sig på för mycket träning/motion för tidigt. Vilket jag gjorde. Förstås. Vill så mycket! Ska jag nånsin lära mig – lagom?
Vad är lagom, förresten?
Men i morgon är det dags för kiropraktorn igen och jag längtar dit, för jag mår så bra av behandlingarna. Både akupunkturnålarna och värmen och allt det andra. Plus sen det jag försöker göra här hemma. Det är också av värde.
Eftersom roten till det onda tycks sitta framför allt i ländryggen och bäckenet, gäller det att hitta tekniker för att behandla och stärka det här områdena. För dagar när jag mår bra, är det lätt att sträcka på ryggen, stå med rak hållning, promenera och cykla, diska och dammsuga. Och det är ju så man vill ha det.
För att komma dithän är det faktiskt motion och träning som krävs. Förutom lite hjälp från en bra kiropraktor… Envisas man med att sitta på arslet för att man har ont, äta värktabletter av olika slag och – framför allt och i värsta fall – tycka synd om sig, göra sig till offer, ja då är man illa ute.
Visst! Man kan behöva det också. Umgås i soffan med en värmedyna och knapra Panodil eller dricka Bamyl brus. Se film och läsa böcker. Men man får inte hamna där permanent, får då är det inte bara en risk utan ett odiskutabelt faktum, att man till slut inte kan göra nåt annat. Musklerna förtvinar. Bland annat.
Så även om det gör ont, är stelt, vingligt och obehagligt – så måste man röra på sig. Man ska bara anpassa det till så lagom som möjligt! Varken parkera sig i soffan i timmar i sträck eller anstränga sig för mycket. Det kanske räcker att gå runt kvarteret till en början. Göra lite yogarörelser, stretcha lite, dansa ett par minuter i stöten.
Musik gör underverk!
Jag har ställt in min mobil på att ge ljud ifrån sig ungefär varannan timme. t är 6 gånger under dagens lopp. Då ska jag – oavsett vad jag gör i övrigt – se till att röra på mig på eller annat sätt. Och särskilt viktigt, givetvis, om jag har suttit länge vid datorn och jobbat.
Det kan även vara bra att byta sittplats emellanåt. Nu har jag inte så många sittplatser här hemma i och för sig. I princip är det soffan eller arbetsstolen. Sängkanten sitter man liksom inte på. För man kan faktiskt alternera var man sitter! Och sen sätter man på lite häftig musik mellan varven och dansar lite go-go.
Igår förmiddag satt jag i lugn och ro i soffan med mitt frukostkaffe. Utanför fönstren lyste solen från en övervägande blå himmel, och en sida av mig längtade ut. Dessutom hade klart.se aviserat hyfsat vindstilla för dagen, alltså ca 5 sekundmeter, vilket här i Helsingborg menas vindstilla, medan det skulle komma att blåsa mer på måndag och ännu mer på tisdag.
Å andra sidan, kände jag inte alls för att ge mig ut och motionera. Ischias, vilket inte bara innebär förbannat ont i höftområdet och ner i benen, musklerna generellt var också trötta särskilt i låren och nedre delen av ryggen.
Förkylningen hade gjort sitt och raderat så väl kondition som muskelstyrka, och de senaste fem dagarnas cyklande och även en del promenerande, hade också gjort sitt. Fyra mil sammanlagt på fem dagar var i det här läget mer än tillräckligt.
Jag hade ont. Jag var trött. Jag borde ha en vilodag. Tänkte jag. Och trodde på det. Kände att jag behövde det, att det vore bäst för mig.
Likväl lockade solen och den blå himlen. ”I morgon kommer det att blåsa mera” hördes en röst inne i huvudet. ”Och i övermorgon ännu mer! Först på onsdag blir det bättre! Lugnare vindar och 5 plusgrader! Visst kan du ta en liten tur i dag? Passa PÅ! Annars dröjer det flera dar innan du kan ge dig ut på cykeln igen!”
Nej, det är nog bäst låta bli… Men solen skiner så härligt… Det är kallt ute, bara precis över nollan… Det blåser bara lite… Vore bättre med en vilodag, fixa lite inne… En kort runda bara… Det behöver dammsugas… En lugn tur, inte lång alls och inte ta i mer än nödvändigt… Badrummet är grisigt… En rörelserunda, inte en konditionsrunda.. Köket är ännu grisigare… Det är viktigt att röra på sig, bygga upp muskulatur igen och kondition… och solen skiner…
En stund senare satt jag på cykeln. Det var skönt. Till en början. Men snart nog kände jag hur det tog emot i låren och kring höfterna. Hur det blev jobbigare och jobbigare. Gjorde ont i knäna…
Men jag var ju tvungen ta mig hem också…. och jag kom hem… så småningom.
4,8 kilometer! Vilket är fjuttigt i min cykelvärld! Jag som kunnat cykla både 2 och 3 mil. Förr ännu längre. Typ Kullahalvön runt, och hem igen. I somras gick jag med 2 döttrar 6,2 km ute vid Kullens fyr, en gångstig som var betydligt mer upp och ner än slätmark. Ok! Med fikapaus, men ändå!
Min runda via Råå-Ättekulla är ca 2,1 mil, och den cyklade jag i somras. Tar jag via Bårslöv också, så blir det ännu längre. Men det är mer med det här än antal kilometer! Även under kortare sträckor brukar det kännas skönt! Jag kan känna hur härligt musklerna arbetar, hur lätt det är att liksom flyga iväg som en pil, hur jag kan klara cykla upp för backar – ok kanske inte de brantaste eller längsta, men ändå!
Nu var det bara tungt, motigt… egentligen inte skönt alls.
Men en positiv sak! Lite grand fick jag även igår den där känslan man får när hjärtat börjar må bra, när konditionen trots allt finns och börjar bli bättre, den där behagliga känslan av endorfiner och längtan att sträcka ut mera. Men just då, i går, var det inte på tal om att utvidga rundan. Jag vände hemåt så snart det gick. Inga omvägar. Inga senvägar.
Sen på dagen blev det inget praktiskt gjort alls. Ingen disk, ingen dammsugning. Jag var trött, stel, hade ont i musklerna. Det var datorn, det var lyssna på min pågående bok – Eleanor Oliphant mår bara bra – sticka på min kofta, och titta på film. Viaplay har faktiskt en hel del bra att se på, när man väl lärt sig navigera bland utbudet…
Men det är ju nu som den där poängen kommer. Jag blev sittandes i arbetsstolen sen större delen av dagen. Och på kvällen var jag ”helt förstörd” i höftpartiet och särskilt kring höger lårbenshals. Förutom det vanliga då. Hade svårt att gå, och … jaa! Självklart ångrade jag stort att jag inte hade lyssnat på mig själv och lytt min intuition – ta en vilodag!
Vem vet – om jag inte hade tagit den där ”motionsrundan” – så kanske jag hade orkat att diska, eller dammsuga, eller städat badrummet. Nu blev det ingenting. Och idag verkar det mest bli soffa och värmedyna. Och förhoppningsvis sova middag, för sömn blev det dåligt med i natt. Och ont gör det så jag kan med nöd och näppe gå. In till badrummet funkar, och jag har middag i kylen som bara är att värma sedan. Förhoppningsvis så funkar värmedynan så pass bra att jag är rörligare och har mindre ont redan i eftermiddag.
Skönt att jag ska till kiropraktorn på torsdag. Och jag ska inte ge mig ut på några cykelrundor innan dess. Det får istället bli lite lagom med jympa, yoga och dans här hemma. Men kanske inte så mycket idag.
Man säger ofta att tiden går så fort. Det är i och för sig relativt, men visst känns det så ibland. Jag visste att jag inte varit inne på wp på ett tag, några dagar så där trodde jag, men när jag såg hur flitiga ni har varit, insåg jag plötsligt att det gått en hel vecka. Förra lördagen, var det!
Så vad har jag gjort då? Tja, lite av varje. Men inte skrivit nåt annat än ett mejl till väninnan. Fast jag hade tänkt att såväl blogga som börja jobba lite med så kallat eget skrivande. Plocka fram nåt av de gamla påbörjade manusen och åtminstone läsa igenom. Fundera över vilket av dem jag ska skulle känna för att ta tag i.
Nix! Det har jag inte gjort. Istället har jag gjort lite föreningsgrejer, men det är inte så mycket nu längre, när vi faktiskt har en fungerande sekreterare numera. Det känns faktiskt lite konstigt att inte längre vara tvungen göra större delen av sekreterarens jobb utöver mina egna uppgifter. Men skönt!!!! Gudomligt skönt!
Så har jag läst/lyssnat på böcker, försökt städa här, gjort de vanliga rutinerna åt frisördottern – skrivit fakturor bl.a. och…
… det bästa av allt! Jag var hos min kiropraktor i tisdags. Och efter att ha blivit helt förstörd i muskler, bindväv mm av förkylningen, samt tappat praktiskt taget all kondition och styrka så var den behandlingen guld värd! Efteråt var det som om ett tungt täcke hade tagits bort från mig. Alltså! Det var ju inte förkylningen som orsakade det där, men i samband med sittande och liggande i över tre veckor gjorde den det hela betydligt jobbigare än det varit tidigare
Alltså! Alla problem är inte puts väck, jag har fortfarande ischias, stel i ryggen och allt det där. Men! Det vände för mig! Efter att inte haft nån ork att ens försöka göra nåt fysiskt (jo, jag försökte emellanåt, men det var urjobbigt) så kunde jag nu börja ta tag i såväl cyklande som promenerande igen.
Inte så långa sträckor som jag normalt ger mig ut på, men 4 mil på fem dagar är jag nöjd över. Särskilt som dagarna 2-4 var rätt blåsiga och gråtrista. Första dagen ut var en omväg hem från kiropraktorn. Det var skönt den dagen. Visserligen kallt, några få grader över nollan bara, men solen tittade fram emellanåt, det var ljust och – hör och häpna – nästan vindstilla! Så ja! Det var en skön tur, och det kändes bra även efteråt.
Senare den dagen var jag på ett informationsmöte angående H22, och det var roligt och helt underbart att vara bland folk igen. Prata, skratta, vara med i ett sammanhang!
Sen var det några kämpadagar med motvind och allt, för att i går vara rätt fint väder igen. Kallt, men då får man bylta på sig vilket gör att man blir supersvettig under täckbyxor, polotröja och jacka. Och det är inget snack om möss-löst heller. Så genomvåt och stinkande var det bara duschen som gällde, särskilt i går och i förrgår, och sen in i tvättmaskinen med kläderna.
Att man kan stinka så skarpt och äckligt!!! Det måste vara chlorella-tillskottet som gör sitt jobb. Det är ju bra i så fall, men idag har jag ingen lust till nåt sånt…
Annars är det fint ute idag, om än bara strax över nollan. Överväger om jag ska hoppa över motionsrundan. Ser att det blåser rätt mycket, även om klart.se påstår att det bara ska vara ca 5 m/sek. Så jag drar mig verkligen för att bli så totalsvettig och stinkande i dag också, att jag måste duscha. Och för att det är kallt ute… ibland vill man bara inte.
Fem dagar på raken är bra, och det är helt ok med en vilodag.
Man kan ju röra på sig inomhus också. Andra sorters rörelser, övningar, stretchings, rent av diska det som väntar i köket, städa… dansa till nån youtubevideo…
Skriva… hjärnan behöver också motion.
(Och visst är det sol, värme, vår och sommar vi längtar efter!)
Varit som död för världen alltså. Haft uppehåll med bloggandet! Helt oplanerat! Helt oväntat! Kom som en stor överraskning – inte minst för mig!
Fast nu när jag äntligen kom mig för att komma hit igen, ser jag att senaste blogginlägget – före detta alltså – har rubriken stiltje. Och jag skriver om tystnad och flunsa (om det nu var det) och tröjstickning. Som blev mer eller mindre en katastrof.
Men måste väl så här i eftertankens kranka blekhet, även erkänna – åtminstone för mig själv – att jag liksom inte hade nåt att komma med. Hade inte haft på länge, kände jag! Inte kunde jag skriva brännande och välskrivna artiklar om viktiga saker. Inte kunde jag skriva vackert och innerligt om vardagslivets sorger och glädjeämnen. Inte kunde jag skriva ditten och inte kunde jag skriva datten, tyckte jag. Jag kände mig så vansinnigt tråkig i bloggandet!
Okay! Dessutom mådde jag inte riktigt bra.
Det känns som om jag haft en virus i kroppen i princip hela vintern. Och för att nu göra en lång historia kort – jag skrev först alltihop och det blev dödstråkigt – två segdragna nånting, utan feber men med influensaont i kroppen, viss sjukkänsla om än ganska svag och just det – inte så långvarigt. Efteråt kändes det fortfarande stelt och segt och knepigt ont.
Men sen så!
Förra tisdagen – för 1,5 vecka sedan – hände det IGEN!!!! Fast denna gången på riktigt. Nån form av kräksjuka. Började må illa på kvällen, kräktes – feber 38,5 – behövde kräkas på natten – flera gånger om, men det kom inget!!!! Hur obehagligt är inte DET! När det kramp-spasmar i midjehöjd men utan resultat.
Sov mellan varven. Ringde läkarstationen på morgonen. Sov. 38 i temp då. Sov. Kräktes halv elva. Denna gången på riktigt. TACK OCH LOV!!! Får man väl säga. Kvart i elva ringde läkarstationen upp mig. Fick förhållningsorder vad jag skulle göra om jag blev sämre, och så sa hon till mig att ringa igen nästa morgon. Sov i stort sett hela resten av dagen. Fick avstå från ett Teamsmöte på förmiddagen och fick ställa in ett annat Teamsmöte på eftermiddagen som jag dessutom var projektledare för. Men hade ingen ork till sånt. Jag sov och drack vatten. Och sov igen. På kvällen 38,4,
På fredagen kunde jag ta mig bort till läkarstationen och bli testad. (Det var inte Covid)
Rätt skönt med en nypa frisk luft, det var det onekligen. Men det blev fortsatt soffläge resten av dagen. Lördagen var jag lite piggare, söndagen helt feberfri. Och i måndags kände jag mig normal igen.
Och det är nu det vackra i kråksången dyker upp! Det är som att jag mår bättre nu än jag gjort på ett halvt år! Definitivt piggare! Visserligen fortfarande knepig i musklerna, men det är liksom på ett annat vis!!! Ett bättre sätt! Mer normalt sätt! Inte virus-sätt!!! Jag är på det hela taget rörligare! Och den stelhet som dyker upp när jag varit ute och rört på mig, den försvinner snabbare.
Och nu kommer min slutsummering om det här!
Jag tog det här som en kärleksfull spark i ändan. Tänkte utrensning av skräp, städa kroppen, reboota! Och börja om på ett bättre sätt. Fick idén att köpa kokboken som hör till Stig Bengmark’s ”Välj Hälsa” som jag hade sedan tidigare. Inspirerad av detta, rusade tankarna vidare till Food Pharmacy. Hittade de tre böckerna på AdLibris som nedladdningsbara för bara 49:- st. Första boken, Kokboken och uppföljaren. De kom som pdf, och kan läsas i den app som AdLibris har, men även läggas in på Apple’s ”Böcker” eller läsas i Adobe Reader.
Vi pratar alltså här om tarmhälsa, bra magbakterier, fibrer och rent allmänt bättre hälsa. Mera råa grönsaker och rotfrukter i kosten. ”Slow cooking”. Undvika att steka mat, framför allt så det blir mörk stekyta. Ångkoka hellre än koka på traditionellt vis. och så har vi det här med resistent stärkelse.
Det är mycket det här, och det berättar man inte om i en paragraf eller två. Det är knappt en synopsis en gång, det jag nu radat upp här.
Till saken hör, eftersom jag började med att klaga på att jag inte kunde skriva, att jag nu kom på vad jag fgaktiskt skulle kunna fokusera mitt skrivande på. Det där intresset som jag haft större delen av mitt liv! Kostens betydelse för hälsan! Livstilen! Att äta god näringsrik mat som inte bara magen utan hela kroppen blir glad av!
För jag hade börjat slarva, mot bättre vetande. Portionerna hade successivt börjat bli större. Insåg att jag hade börjat äta mer fett än tidigare. bakade oftare bröd, definitivt inte tillräckligt med råa grönsaker… och så vidare…
Jag var tvungen att ta tag i mig själv, och tack vare kräksjukan fick jag incitament nog att börja göra det också. Så därför har jag nu justerat bloggen en smula utseendemässigt (fick en chock när jag såg vad WP hade gjort under mina borta-varande veckor… men det tar vi en annan gång…) och tanken är alltså nu att fokusera betydligt mer på bra mat, näringsrik mat, mat som magen, tarmarna och hela kroppen blir glada av. Alltså hela jag!
Och det är riktigt gott! Kokboken till Food Pharmacy är ett fynd när det gäller inspiration och läckra rätter!!!!!! Och de här böckerna knyter också an till Stig Bengmark‘s böcker Välj Hälsa. Han är för övrigt kirurg, forskare, professor emeritus, 92 år ung och lever som han lär. Frisk och sund och fullt aktiv!
Tog en paus i läsandet och scrollade lite bland gamla blogginlägg. Hittade detta (infogat nedanför bilden) från 7 januari 2018. Inte lastgammalt alltså, men före… ja, ni vet vad. Men det är smått lustigt, att det här ändå mycket väl kunde ha varit skrivet nu. Varför, då för tre år sedan? Varför har så lite förändrats i min tillvaro? Även om orsaken nu, när det är som det är i världen, är helt annorlunda än det var då. Kanske skulle kalla mitt liv ”stilla i en stormvind”? Rätt sorglig tanke.
Givetvis finns det sådant som har förändrats, som är helt förändrat i mitt ”normala” liv mot hur det var för tre år sedan, även om jag önskar att mera hade förändrats, även om det inte är så … hur ska jag kalla det? Halsbrytande? Engagerande? Livfullt? AKTIVT! O-ENSAMT! som jag skulle önska. Ens utan nuets påtvingade isolering och förkrympning av tillvaron.
Jag kämpar fortfarande med – mot – en smått förstenad kropp som hindrar mig i det jag vill göra.. Mångårig stress som satt sig fast i ledband, bindväv och allt vad det månde heta. Varför har jag inte hittat de rätta kurerna för det? Hur mycket är egentligen fysiskt? Hur mycket är psykiskt? Och var finner jag de verktygen? De som löser upp rädsla och känsla av ensamhet. Vad? och Var? finns det som förlöser?
Hur finner jag mitt ”let go”?
Hur lägger jag in ettans växel och vänder nosen mot friheten?
det är lustigt
om än kanske inte skrattretande
jag gör inget speciellt
det händer mig inget särskilt
är oftast ensam
höjdpunkterna kan vara att cykla till Ikea
köpa en fika och sitta och titta på folk en stund.
eller småprata lite med kassörskan i butiken
försjunka i en roman på Storytel
det finns annat också
även om det kommit en smula i skymundan
jag finns
om än i en smula nedkopplat läge
viloläge
Stand By!
jag vet det här är temporärt
vissa yttre faktorer påverkar
och vissa inre
jag tänker på att starten alltid är det svåraste
det som kräver mest energi
det vet varenda bilägare att man startar i ettans växel
I fredags! Min födelsedag! Det blev alltså lite för mycket då. Nej, jag skojar inte! Inte så att det blev fest och kom folk och allt det där. Jag var så mol allena man kunde vara. Som vanligt, som oftast, med andra ord.
Jo, jag lyckades ju baka supergoda tekakor till frukosten. Det var festligt på sitt sätt. Och satte upp persiennen i köksfönstret och städade. Dammsög och torkade golv. Även under säng och soffa. (Snacka om att kräla på knäna, knuffa undan soffa och sen tillbaka, och böka in i alla vrår).
Jag röjde och förberedde mer röjning. Sorterade ut sånt som ska till Second Hand och sånt som ska slängas. Och det var där det blev – inte skojigt alls i förlängningen. Men kändes också väldigt bra! Just då!
Det blev jättefint, inte minst med persienner i alla fönster – och inga gardiner som hänger och slafsar och samlar damm. Bortsett från balkongdörren. Det är nästa projekt med persienner dit också. Så jag är jättenöjd, även om jag inte orkade med badrummet då… och inte har gjort det sedan heller. Mer än just toaletten.
Nu snackar vi om träningsvärk här. Skojar inte, för det är inte ett dugg skojigt. Det är nedbrytande.
Redan medan jag skruvade upp persiennfästena kände jag ju hur det stramade till sig både i nacke och ländrygg. Första fästet – av tre – blev ju också, nästan, helt tokigt. Normalt när jag ska skruva i nånting, så börjar jag med att spika in en spik en bit, så skruven har en väg att gå, liksom. Det gjorde jag inte denna gång. Inte tillräckligt djupt så att skruven fick ordentligt fäste och vägvisning. Jag räknade med skruvdragaren där, så det fanns en anledning. Inte bara glömska och eller slarv.
Det var bara det att skruvdragaren inte fungerade!
Jo! Den snurrade runt och allting som den skulle, men istället för att skruva in skruven i trälisten, så snurrade den bara runt och höll på att helt förstöra skårorna i skruvhuvudet. Va’….!!!!!
Jag bytte bit, provade olika stjärn och till och med vanlig skruvmejselmodell. Inget hjälpte. Jag blev alltmer frustrerad och kände av de ovana rörelserna både i nacke och rygg. Skruven fick jag sen in en bit på vanligt normalt sätt med vanlig normal stjärnskruvmejsel. Men givetvis kom den ena skruven in snett, och den andra vägrade att komma mer än halvvägs. Suck…
Nej! Så där funkade det ju inte! Så vad göra? Hur göra?
Ut med båda skruvarna. Leta efter en vanlig smal spik att ”förborra” med. Hittade ingenting i den vägen! AHHHH! Jag hade ju nyligen rensat bort att onödigt i verktygslådan och lämnat in på Erikshjälpen!!!! Inklusive asken med smått och gott, som bland annat då även innehöll skruvar, spikar, krokar… i den mån jag hade några…
Ja, jäklar i min lilla låda!!!!! Så effektivt man kan städa och röja och göra sig av med ibland.
Hur skulle jag nu göra! Att använda skruvdragaren var uppenbarligen omöjligt i det här fallet. Varför vet jag inte. Utan ”förborrning” skulle jag knappast få in skruvarna i de tre fästena med vanlig skruvmejsel heller. Man har inte den kraft som behövs när man står med armarna snett uppåt!!!!!
Jamen NÅNSTANS! I NÅN av de där små skålarna, askarna och burkarna som fortfarande finns för många av, måtte det väl finnas en spik! En liten spik! Pleeaaaseee!!!!
Och kan man tänka sig! Jag hittade inte bara en liten spik utan två stycken! Tillsammans med några gem och några häftstift och en liten dammtuss och vad det nu var mera. Fick ordning på fäste nummer ett till slut, och fäste två och tre gick bättre för då kunde jag BÖRJA med att ”förborra” (läs: förspika).
Sen slängde jag de gamla gardinerna i tvätten, satte stora doftpelargonen i fönstret och var mycket nöjd med slutresultatet.
Men städandet orsakade också ett rejält uppsving av dammallergin, och nu – på fjärde dagen efter den stora dagen, känner jag mig fortfarande rådbråkad som om jag blivit påkörd av en truck. Småsnorig och skrovlig rent allmänt också.
Men det är väl fortfarande bara dammallergi plus träningsvärk??? Pleeeeaaaaseeeee!!!
Nej, jag skojar inte alls om det här! Är bara tacksam över att jag inte ska nånstans på hela veckan, har inget inbokat och ingenting jag måste göra.
Gu’ så tråkigt!
Å andra sidan ösregnar det, så det är väl superläge för att läsa och skriva – och städa badrummet. Och det där sista skojar man INTE om!
Ja, så nollade man då. Som om det skulle vara nåt. Inte att skryta över i alla fall. Det är ju inget man gör, inget man är. Det bara råkar bli så vart tionde år.
Fest? Har ni fest? OLW???
Nej, men jag stod där i förmiddags och skulle fixa frukost – men tro nu för all del inte att jag hör till dem som glatt hoppar ur sängen halv sex på morgnarna. Jag hoppar aldrig glatt ur sängen på morgnarna. Snarare masar mig ut ur lakanen framåt 9-10-tiden och drar upp persiennerna tillsammans med ett stort glas vatten. Rumstempererat. Våga bara inte ge mig iskallt vatten, för då skriker jag högt och slår vilt omkring mig i självförsvar. Särskilt på morgnarna.
Jag stod där i alla fall en stund senare och skulle göra frukost. Stirrade stint på havregrynen som jag hade blandat med fibrex och lite tranbär i en djup tallrik, och sen dränkt med vatten. Var på väg att sätta in tallriken i micron… men… Nä-ej! Jag bara ville inte ha gröt till frukost! Men hade jag nåt alternativ???
YESSS!
Jag fyllde på med kikärtsmjöl, linfrön, Laila’s glutenfria mjölmix i det gula paketet, bakpulver och en gnutta salt. Allra sist en skvätt äppelcidervinäger. Värmde på stekpannan, la i en liten klick smör, och hällde sedan i smeten.
ÅH!!!! Det blev de godaste mackorna jag ätit på länge!!! Med egenhändigt gjord marmelad på tomater och citron, samt rostade solrosfrön ovanpå. En stor soyalatte special till det. Special, betyder bara att jag har både nescaffe och cikoriakaffe i muggen. Värmer soyamjölken och häller sen på kokande vatten.
Yepp! Det var födelsedagstårtan det!
Sen har jag städat idag. Funderade på en promenad då vid tolvsnåret, eftersom det var soligt och grant ute, men tyckte det var för kallt. Visste dessutom, att om jag hade gått ut en runda då, med cykel eller på apostlahästarna hade kvittat lika, så hade jag sannolikt hamnat i soffan efteråt, och snart nog hade det börjat mörkna ute. Då hade det nog inte blivit nåt städande, inte!
Och även om det fortfarande är en eländig röra i köket, det är där allt ”övrigt” har samlats, så är resten fint. Jag fick till och med äntligen upp persiennen i köksfönstret. Den persiennen har bara stått där i hörnet ett par månader och väntat. Och det är ju heller inget att skryta om…
Så… nu är jag faktiskt trött. Vill snarare se nån film än att fortsätta vara flitig, och sticka ett tag medan de nytvättade gardinerna torkar. Sängen väntar också på att få rena lakan, och disken… Ah! Nä! Den ska vi bara inte prata om.
Men jag måste baka lite bröd i kväll så jag har nåt att ta med mig till fikat på Erikshjälpen i morgon. Undrar om det var havregrynen som gjorde att brödet i förmiddags blev så där extra fluffigt och gott? Och så har jag kikärtor som stått i blöt mest hela dagen. Dom ska jag koka. Nog bäst jag sätter på den grytan nu med detsamma.
Flitig? JAG!!! Jag är nog det lataste som finns när det gäller husliga sysslor. Men ibland slår det till.
Min ostyriga penna! 