Ja, riktigt uschligt var det i morse när jag körde dottersonen till  Ängelholm. Här regnade det ”bara” och i och med morgonmörkret var det nog så svårt att se, men medan jag närmade mig grannstaden alltmer blev jag varse att skvättandet kring alla långtradare och personbilar inte bara bestod av regnvatten såväl uppifrån som nerifrån längre. Det var snö!

Det var smältande snö till råga på allt. Men det lyste fortfarande vitt från sidorna längs E6an, modd-vitt, och det måste ha kommit nån decimeter eller så under natten. Inte kul alls med allt slasket och småsjöarna. Så idag var jag extra glad att DotterM hade låtit sätta på dubbdäcken nyligen. Det var till och med jag som tog bilen till Bil-meken den gången. Jo! Man har blivit chaufför till både det ena och det andra, minsann. 😀

Nåja! På väg hem igen blev det ju för varje kilometer allt lättare att köra, och väl hemma regnade det bara. Och dagen började så sakta gry. Vilket var tur för jag cyklar ju till och från deras. Bra med motion även om man kanske annars inte hade valt just så här tidiga, regniga morgnar att ge sig ut på tvåhjulingen.

Lite lyx, förresten, att ha tillgång till bil då och då utan att själv behöva äga en. Och att slippa betala bensin. 😉 Fast det mesta jag har utnyttjat det privilegiet till, är att ha kört till Väla ett par gånger. I första hand cyklar jag ju även dit, men ska man ha nåt på till exempel IKEA som är lite för stort att ta på cykeln, är det jätteskönt att kunna svänga dit på fyra hjul istället för två.

Det regnar fortfarande. Är nästan mörkt ute trots att klockan bara är fyra på eftermiddagen. Men det har blivit lite varmare så nån större risk för snömodd och halka ska det inte vara de närmaste dagarna i alla fall.

Fast i morgon är det mammans tur att köra.

Den här bloggen är mitt tantrum. Men i den här världen betyder tantrum precis som det stavas. Ett rum för en tant. Om jag sen är en tant är väl en helt annan femma.

Till ålder? Möjligen, men inte nödvändigtvis. Har mött en och annan 35-40-åring som är som klichén för en tant. Även om just det kanske inte tillhör det vanligaste.

Till könet? I och för sig, om man prompt anser en tant enbart är femininum. Men gudarna ska veta att det finns en hel del manliga ”tanter” också. Och då menar jag INTE när det gäller den sexuella läggningen.

Är beteckningen ”tant” positiv eller negativ?

I min ”gamla” värld, var nog en tant en äldre kvinna, tämligen mossig och tråkig. Med bekväma, fotriktiga lågskor med rejäla rågummisulor, liten hatt på huvudet och handväska över armen. Jag undrar om den typen finns fortfarande? Inte ofta man ser dem. Och när man ser dem, är det oftast riktigt gamla kvinnor. Och det tantiga är kanske bara till det yttre. Känner till såna…

Den där medelålders tanten är mitt uppe i livet och skulle avsky att bli kallad tant. Hon går på yoga och reser på semestrar till Bahamas. Eller nån annanstans. Skapar sig ett nytt liv som författare eller konstnär eller inredningsarkitekt.

Hon klär sig inte i fotriktiga lågskor och hatt är något hon knappt vet finns. Med mindre det är nått lyxigt Designerobjekt som passar till den övriga Designer-outfiten. Eller också klär hon sig i jeans och t-shirt och spenderar sin semester på fotvandring i fjällen,  eller på något spa drickande tranbärsjuice och grönt te.

Den traditionella tanten är nog både död och levande på samma gång. Hon har till stor del bytt skepnad och gör inte alls längre som man förväntar sig.

Hon gör som hon själv vill, klär sig som hon själv vill och tolererar inte skit. Men visst kan hon bli förbannad ibland – om hon ids lägga sin energi på det.

Har inte kunnat låta bli att fundera en del över stress, utbrändhet och följderna av den stress man har levt i under ganska så många år. Och varför man inte reflekterat mer över stress och dess konsekvenser långt tidigare. Hade man då blivit besparad de problem och omständigheter man lever i nu? Som trots att det hunnit gå snart två år sedan jag blev pensionista, och jag i och med det kom ifrån Fas3-helvetet, fortfarande finns kvar?

Men nu känns det nästan värre. Okej! Jag mår bättre och bättre inombords. Trivs med livet som sådant och med mig själv. Trivs med att ha flyttat tillbaka till min hemstad och på ett väldigt positivt sätt återknutet till min dotter och hennes familj. Trivs med att ha återknutit till en del gamla vänner och fått en del nya och känner mig inte ensam längre.

Men jag upplever att jag har betydligt mer ont och är betydligt stelare än jag var för bara ett år sedan. Jag går hos en bra sjukgymnast som ger mig behandling och jag märker att hon får loss spänningar och knutor både här och där.

Jag gör mina rörelser jag fått, och kan cykla betydligt mer nu och det känns lätt och skönt att göra det. Även om jag har en ganska så bra bit innan jag når det cykelmål jag vill göra.  Cykla dagsturer på åtminstone 4-5 mil med matsäck och gärna nån trevlig person i sällskap.

Ändå så har jag mer ont, på ett blixtrande sätt. Det knakar i axlar och skuldror, starmar stumt i lår och vader, kring bäckenet spänner ett järnband, och inne i skinkorna gör det ont, ont, ont… lyckligtvis inte ner längs ischiasnerven. Det gjorde det för ett år sedan. Under nästan ett helt år…

Men obehagligast är stelheten i axlarna, halsen och nacken. Ja hela huvudet känns som ett hårt och stelt helvete. Med en obehaglig gungighet gränsande till yrsel som följd. Urk!

Varför? Visst hade jag en del problem med framför allt stelhet tidigare också, men nu känns det värre än någonsin!  Är det fortfarande ”det känns värre innan det blir bättre” som gäller? Och när börjar det i så fall kännas bättre?

Har jag massvis med gifter förvarade i bindväv och muskelfästen? Som i och med mitt ökade cyklande, behandling och diverse rörelser nu börjat snurra runt i kroppen på väg ut. Och som orsakar bland annat den där underliga tröttheten som drabbar mig emellanåt? Tröttheten jag känner igen från när jag försökte mig på LCHF och proppade i mig turkisk youghurt och ost. Alltså överkänslighet!

Och/eller är det frågan om nåt mer jag är överkänslig mot, nåt som inte är så tydligt i form av symptom att jag lätt förstår vad det är! Och att detta något påverkar mitt totala mående så mycket att allt verkar vara helt upp och ner och är väldigt jobbigt.

Fick en indikation härom morgonen att det kan röra sig om ägg. Och jag säger bara med en enda djup suck: ”Inte det också!!!” Räcker det inte med alla mejeriprodukter, sädeslagen inklusive havre, kokos i alla former, soya… !!!

Snart vågar man inte äta nånting. Vad är säkert? Ris?
Inte ens äpplen är säkert, även om jag tack och lov inte märkt nåt särskilt med det.

Så det är lite suck och stön och förtvivlan för närvarande. Men om ägg visar sig vara boven till det onda, kanske rent av till smärtan och stelheten, så ska det bli skönt att inte äta fler. Verkligen värt att sluta äta ägg.

Även om det samtidigt känns väldigt trist.

När jag drog i från gardinerna i morse, var det första jag såg en nästan helt klar blå himmel. ”Härligt!” tänkte jag. Det andra jag såg var en lätt touch av frost på gräsmattan och termometern visade strax under nollan. När jag nån timme senare pratade med Dotter M berättade hon att det hade varit halt i natt.

Så! Nu börjar det! Perioden på året då det inte bara kan vara halt, utan även såväl snö som is. Inte min kopp te, som engelsmännen säger. (Nej det gör dom inte, dom säger: not my cup o’ tea!)

Men hursom, så lovade jag hämta bilen tidigare och köra upp till hennes bilfixare och få satt på vinterdäcken. (Jag sa väl att hon jobbar häcken av sig?) Och till dess ska jag dricka upp mitt nu kalla frukostte och kanske fixa lite här hemma. Och sova en stund förhoppningsvis. Vaknade alldeles onödigt tidigt i morse och kunde inte somna om. För lite sömn i natt, med andra ord.

Stannade till på Ikea på väg hem igår och köpte ett billigt bord som ska ersätta bordet i köket. Köket är nämligen litet, och långsmalt, och eftersom jag dels har datorn där och dels har ovanan att äta framför datorn, samt att det är varmare där än inne i rummet, så behöver jag ett bord som man kan köra in arbetssolen under. Det där med att flytta bort en stol för att kunna diska eller slänga sopor är nämligen tämligen irriterande. Mitt nuvarande bord, som ska in i rummet, är bara 75 x 75 cm och stolen får inte plats mellan bordsbenen. Det nya är Linnmo/Adils i vitlack och 100 x 60 cm. Bara 169 kr. 😉
Sen har jag lite andra idéer för köket.

Jag avskyr när folk frågar om jag kommit på plats och fått ordning efter flytten (för 9 månader sedan). Nej, det har jag inte! Jo, jag är på plats förstås, men fått allt i ordning så det fungerar, ser snyggt ut och känns trivsamt det har jag inte! Det börjar bli, mer och mer för var månad, men gudarna ska veta att det inte är helt lätt att få till det i en etta. Och så har jag köpt en del nya grejer. Ska man börja ett nytt liv, så ska man inte ha en massa gammalt skräp med sig.

Dessutom frossar jag i lathet. Det behöver jag.
Och ännu har det inte blivit fixat nånting mer här än teet och bloggen…

Är det verkligen dags nu igen, att skapa en hemsida!

Till råga på allt erbjöd jag mig själv att göra det. Visserligen är det ”bara” min dotter som ska ha den för sin nya inriktning på jobbet. Omstrukturering, skulle man kunna säga. Men ändå!

En hemsida skulle det ju bli oavsett, och så babblade jag på, och lovade… och hemma sedan när jag kollade upp diverse saker i anknytning till detta, blev jag smått svettig. Vad har jag gett mig in på!

Det var längesedan jag gjorde nån hemsida över huvud taget, och ännu längre sedan så där från scratch. Okej!  Riktigt från scratch blir det förstås inte. Jag går inte in på html-koder eller liknande, utan jobbar med komponenter. Block, kan man kalla det.

Men likväl kände jag mig helt vilsen. Uteslöt omedelbart WordPress, och ska istället säga till henne att köpa domän och hela köret på One.com. Den arbetade jag med en hel del förr i världen, och även om mycket blivit nytt därinne sen dess,  kan jag säkert med lite övning på min egen (i dvala) liggande hemsida där, träna upp mig så jag kan få ihop nåt snyggt åt henne.

Lyckligtvis är det gott om tid. Hon sa nåt i helgen om klart senast 1:a mars, men det var så mycket annat i görningen i helgen. Därför hade vi inte möjlighet prata så mycket om just det där med hemsida, logotype och vad annat jag skulle kunna hjälpa till med.
(Och det var inte bara för att cykeln gick sönder och jag fick gå hem nästan 4 km och känner av det fortfarande… )
(och så fick jag sagt det också…)

Alltså! Nu måste jag bara ha mig en kopp kaffe.

Min cykel gick sönder i lördags! Jag var nere i stan, på biblioteket och lämnade tillbaka böcker. Gick sen lugnt och stilla genom biblioteksparken och uppför Bergaliden till Lasarettet. Därifrån är det plant igen så jag fortsatte cyklandes.

Men jag kom inte så långt. Några kvarter, så där. Ungefär 700 meter. Där på en av smågatorna snäppte det till nånstans under mig, och pedalerna snurrade plötsligt alldeles löst och ledigt såväl framlänges som baklänges. Och det gick förstås heller inte att fotbromsa. Så vad gör man då, när man rullar fritt framåt mot en gatukorsning där man inte kan köra rakt fram, och farten känns lite väl hög för att bara svänga ut på nästa gata så där halvt om halvt okontrollerat? Panikar?

Men lyckligtvis har jag även handbroms på cykeln, vilken jag normalt aldrig använder. Annat än om jag ska leda cykeln nerför en brant backe till exempel, eller nerför en trappa! (Som om man göra det så särskilt ofta…)
Nå, nu var jag glad jag hade den där handbromsen i alla fall, för annars vet man inte hur det hade gått med tanten!

Jag blev förstås tvungen att promenera hem med cykeln. Kom inte på nåt annat alternativ. Till cykelreparatören hade det blivit en rejäl omväg, och jag visste inte ens om han har öppet på lördagarna. Och i så fall, hur länge? Hade jag hunnit? Men! I huvudet sa det bara: HEM! Med cykel. Gåendes. Om det så vore det sista jag gjorde.
Och nämn nu inte ordet taxi!

Senare kollade jag hur långt jag hade gått. Uppskattade först att det var ungefär 3 km, glömde bort sträckan från biblan och uppför backen, men med hjälp av enirokartan kunde jag konstatera att själva promenerandet den där lördagen, uppgick till 3,8 km. Helt klart ett personligt rekord, och jag känner fortfarande av det. Särskilt kring höftböjarna och nedåt i benen, samt nedre delen av ryggen. (Förr kunde jag gladeligen gå 3,8 km och meeer… – men det var före boendet i den andra staden)
(Hela sträckan inklusive cyklandet en lite längre väg till biblan och sen äventyret hem igen, drygt en mil. Enbart cykla en mil? Nema problema.)

Samtidigt blev jaga imponerad av prestationen också! Inte sjutton trodde jag att jag kunde promenera såpass långt! Inte än! Hade jag gjort det för si så där ett halvår sedan, hade jag nog kraschat totalt och varit tvungen ligga på värmedynor i en hel vecka efteråt!

Cyklandet har jag tränat upp ganska så bra vid det här laget, har klarat drygt 23 km på en och samma dag för inte så länge sedan, men att gå har hela tiden varit mycket besvärligare.
Så! Kan väl tillägga apropå det,  att, att cykla är uppenbarligen bra för mycket! Även för att träna gångmusklerna.

Jo sen blev jag hämtad och lämnad av dottern den eftermiddagen eftersom det redan var bestämt jag skulle hem till dom, och fick dessutom på söndagen låna en tre-växlad Biltema-cykel  som inte passade mig alls. Men det gick att komma hem med den i alla fall även om det kändes som att sitta i ett badkar och cykla. Och efter en del skruvande hit och dit och upp och ner med sadeln, så var den i alla fall okej att cykla på, om än inte bra! Och den sparade mina ben cirka 11-12 kilometer att gå på måndagen i alla fall.
Och nämn nu inte ordet buss!

Jo! För dottern hjälpte mig ju få cykeln till reparatören då på söndagen, jag låste fast den utanför, men på måndagen var jag ju tvungen ta mig dit med nycklarna för att kunna lämna in den och då var det skönt slippa promenera fram och tillbaka. Bara sen på eftermiddagen när jag skulle hämta den igen. Men det var nog droppen det, dom kilometrarna, för mina ben och övriga involverade muskler och senor.

(Har jag totalt tappat förmågan att skriva på ett roligt och berättande vis? Det här blev ju ett urtråkigt bla-ha bla-ha! Och jag orkar liksom inte ta tag i det! Måtte det där – vad det nu är – snart ligga bakom mig, så flödesskrivandet jag var van vid förr kan växa fram i mig igen.)