Ja, ingen kan vara mer förvånad än jag. Och det är bara första advent! Minns ärligt talat inte när jag senaste kände en viss förväntan inför julen. De flesta jularna de senaste 11 åren har jag varit ensam. Lyckligtvis har jag haft gott om filmer att välja bland…

Förra vintern bodde jag i Snöstorp och gick på julkonserten i kyrkan. Det var knökafullt med folk och im-varmt av alla tända ljus och fuktiga andedräkter. (Andedräkt. Hihi. Det passar väl bra i en kyrka?) Det är för övrigt en oerhört vacker kyrka! Både inne och sedd utifrån.

Men konserten var klockan 17 och sen gick jag hem till mina 31 kvadratmeter och var ensam resten av dagen. Av helgen…

(Varför gör det ont i bröstet nu?)

Och nu! I år! Jag har köpt två adventsljusstakar och satt upp i fönstren. En i köket och en i rummet. Fler har jag ändå inte plats för  Jag har lagt en skrivbordsbild på datorn med bullig snö och en klädd och upplyst gran. Julaktigt värre, skulle jag vilja påstå.

Dessutom öppnade jag Youtube och letade upp en spellista med gamla godingar att lyssna på nu till frukosten. JUL-godingar! Och listan rullar fortfarande på medan jag skriver detta.

De satte nog fart igår när jag fick mess från DotterM att jag var välkommen till dem på julafton, och att DotterL som bor i Stockholm med man och (snart) fyraårig son också kommer. Äldsta dottern V vet jag inget om. Hon ska nog fira julen med sin särbo och deras sammanlagt fyra barn, två var. För övrigt är hon lite knepig så det är nog lugnast så…

Och kan man tänka sig! I eftermiddag ska jag upp till en granne på fika! Vi har pratat lite smått när vi stött på varandra eller han gått förbi min uteplats, han bor i huset mittemot, och i torsdags eftermiddag var han här en sväng på fika. Jättekul!

Men jag säger inget mer för jag vet inget mer och tänker inte ta reda på nåt mer heller. Men jag kände så tydligt att jag varit alltför ensam, alltför länge, så jag vill ha vänner! Jag behöver vänner! JAg behöver ännu mer av socialt liv än det jag hittills fått här i min ursprungliga stad efter flytten hem. Inte jättemånga! Men några stycken vore helskönt att ha. Att prata med, att fika med, att umgås med. Att känna samhörighet med.

C var helt ok! Det gick att prata om precis vad som helst! Bland annat pratade vi böcker. Han sa han hade flera kassar i sitt förråd som han tänkt skänka till ett loppis. Oh, sa jag. Kan jag inte få titta på dem först… om du ändå ska göra dig av med dem…

Jodå! Det skulle jag få! Spännande!

Han har också en hel del Stephen King i bokhyllan och har läst alla.

Jag har hittat fler Stephen King på loppisar och har nu byggt upp det biblioteket till inte mindre än 18 stycken – inklusive hans ”Att skriva” samt sju av de åtta delarna i serien om ”Det mörka tornet” i pocket; saknar del 4,5 – Vinden i nyckelhålet – som han skrev flera år efter att han avslutat berättelsen. Det är för övrigt det bästa slut på en roman som jag nånsin har läst.

Dessutom hittade jag nyligen den första – Revolvermannen -som vanlig bok. Hoppas hitta alla Mörka-tornet-böckerna som vanliga böcker.

Hoppsan! Nu gled jag visst över från jul, till fika i eftermiddag med C, och sen till böcker.

Ja det är väl som det ska vara med mig då… mer eller mindre i balans.

Det blev inget körande till Ängelholm i morse. Det innebar att jag inte behövde gå upp halv sex, och med tanke på att jag inte direkt är nån morgonmänniska, var det väldigt skönt. I stället sov jag till strax före åtta, åt frukost i lugn och ro och cyklade sedan de 4 kilometrarna till Jysk. Var där strax efter att de hade öppnat.

Jag köpte persienner till rumsfönstren. Har dragit för gardiner varenda natt ända sedan jag flyttade hit. Inte vetat riktigt hur jag vill ha det kring fönstren, men nu i adventsljusstakarnas tid så vill jag ha min sjuarmade synlig inåt i rummet. Inte gömd bakom en gardin!

Eftersom jag bor i en etta och alltså har sängen i vardagsrummet – inte soffan i sovrummet – så vill jag heller inte känna det som att jag och min säng befinner oss på en upplyst scen så snart det blivit mörkt ute. Och mörkt ute är det ju en stor del av dygnet nu.

Det var lite pill med att få upp persiennerna, men efter ett tag gick det. Därmed inte sagt att de här billigaste Jysk-persiennerna är av stabilaste kvalitet, men de duger bra tills vidare. Tills jag vet vad jag vill. Köpte dessutom en liten ljusslinga med runda bollar i olika färger. Men har inte hittat batterierna här hemma ännu. Vet att jag har… hehe…

När jag var klar på Jysk och inte alls hade lust bege mig hemåt med en gång, molnen hade öppnat upp och avslöjade såväl sol som blå himmel, tog jag mig en extra kringelikrok-runda och kollade sedan in en cykelaffär inte alltför långt hemifrån.

Den verkar vara ett klipp! En riktig cykelaffär med massor av cyklar och lite dunkelt så där. Inte nån sorts hypermodern utställningslokal med bara de lyxigaste åken.

Alltså! Nu tittade jag förstås inte på priserna på cyklarna, det är inte det saken gäller. Jag menar att här är cyklar det viktigaste, på alla nivåer! Inget snobberi! Det ska lukta lite kedejeolja och gamla däck i en bra cykelaffär. För i bortersta delen fanns just det bästa av allt – en reparationshörna, och de har öppet även på lördagarna.

Så med tanke på mina två cykelintermezzon under den senaste månaden. Den första en lördag på väg hem från stan mitt på dan, när plötsligt fotbromsen försvann och pedalerna vevade runt utan motstånd. Den andra gången en fredag kväll då jag upptäckte en punktering på bakdäcket… och en 7-växlad cykel så jag kunde inte få på växelaggregatet efter att jag bytt slang. Så det är perfekt att hitta en Cykelman inom gångavstånd hemifrån! Som dessutom har öppet även på lördagar.

På måndag ska jag dit och få bytt bakdäcket till nytt. Det är ganska slitet och Cykelmannen berättade att det finns däck som är tjockare så att det minskar risken för punkteringar. Det ska jag ha! Dessutom kunde jag köpa både ett sadelskydd (rumpskydd) med riktigt fårskinn, samt en sån där cykeldator som mäter sträcka, hastighet och lite till. Att köra med RunKeeper drar så förbaskat mycket på Iphonens batteri. Perfekt!

I morgon hoppas jag det är tillräckligt fint väder så jag kan baxa ut cykeln på uteplatsen, montera cykeldatorn smat borsta/tvätta ren cykeln från diverse gräs och lera. Vissa vägar jag ger mig in på är tämligen… hm… oborstade…

För övrigt är jag utan cykel som en fisk utan vatten.

Runt hörnan från cykelaffären ligger ett fik. Typen där man inte bara kan fika utan även äta en sallad eller bakad potatis eller maffiga mackor och lite till, så självklart slank jag in där efter cykelaffären. Unnade mig en stor kopp kaffe och en Sarah Bernhard-biskvi. Mysigt sitta där och titta ut på den blå himlen och tänka på hur gott jag har det och vad jag ska skriva för nånting när jag väl kommer i flytet igen. Flow, menar jag. Flow!

Så med ledigt hela dan, och sol och shoppa och fika, kändes det verkligen som lördag. Precis hela dan!

Tisdag och regn. Mestadels. En tur till Lidl efter frukost, det är inte så långt dit, bara lite drygt en km, och sedan har jag nästan konstant suttit vid köksbordet framför datorn.

Håller också på med att sortera bland allt jag skrivet. Noveller, romanen, romanutkast, börjor, anteckningar, inspirationsövningar, dagboksanteckningar, noteringar…

Läste om det nånstans nyligen, eller hörde, och även om jag inte har nån livshotande sjukdom och inte har ens den ringaste tanke på att dö förrän om tidigast 30 år eller mer, så är det bra att gå igenom och göra sig av med sådant som man inte behöver eller vill ha längre. Göra sig av med sådant som man inte vill barn eller barnbarn ska se eller ha nåt med att göra

Och varför skulle jag tynga ner mig själv med gammal smörja! Tänk bara så befriande lätt och skönt det känns när man städat! När badrummet skiner blankt, när disken är diskad och röran på diskbänk och spis och bord är borta! När det inte ligger tröjor och filtar och garnnystan i soffan! När det inte ligger travar av böcker överallt.

Nåja, de där boktravarna har jag förstås inget emot.

Tänker på uttrycket ”Är det rörigt på ditt skrivbord, hur rörigt är det då i din hjärna?” – och skratttar åt det ofrånkomliga dum-svaret ”och om skrivbordet är tomt, då?”

Men tanken att det yttre avspeglar det inre är inte fel. Det känns onekligen som att man blir lättare både till kropp och sinne, när man röjt och städat det yttre. Tänker jag vill städa mitt inre också, att sluta tänka så förbaskat mycket. Särskilt önskar jag att helt kunna släppa alla negativa tankar. All oro. Alla negativa antagande. Jag vill leva NU, Idag! Och njuta av stunden.

Men som sagt – jag jobbar på det. Och märker att det faktiskt går lättare och lättare!

Jag är flitig! Försöker i alla fall vara. Har rensat bloggar och inlägg och kastat och sorterat. Två bloggar som bara låg där, den ena med en backup på de synliga bloggarnas inlägg, har jag rensat och tagit bort! Valde behålla Small Kitchen trots att jag inte gör nåt där, för det är den äldsta bloggen jag har nu, och i och med det så finns (nästan) alla gamla teman kvar där fortfarande. De som var där när jag startade bloggen en gång i tiden. Minus de som wp tagit bort nu den senaste tiden…

Ja! Nu har wp börjat radera gamla teman, så frågan är hur länge de som finns där nu, får ligga kvar. När jag nyss tittade efter, så låg där totalt 441 teman. Alltså har 64 teman raderats helt under senaste månaden. (Eller är det lite längre sedan de började radera?) Kommer inte ihåg exakt när jag kollade senast. Men den dagen jag  gjorde det, och är rätt säker på att det då låg flest teman någonsin, var det totalt 504 st, och jag visste också att ett gammalt hade försvunnit dagen innan. (Därav 64)
Till den bloggen har jag valt ett gammalt tema. Samma som jag använde till  min allra första wp-blogg. Vilken inte finns längre, men jag har alla de inläggen – baklänges – på hårddisk.

Men det tar oförskämt lång tid att ta bort inlägg från wp. Och det bara strular. Man skulle tycka att wp.s servrar borde vara så rejält tilltagna att man kan ta bort t.ex 50 åt gången, men nix pix! Det hänger sig, och man får fåniga meddelanden som börjar med ”OOPS”, och sedan backar man tillbaka och uppdaterar sidan och det får man göra gång på gång på gång! Har man riktig tur försvinner kanske tio poster på en gång, men oftast blir det bara ett eller två. eller inget. OCh lägger man in ordern igen, får man ibland beskedet: ”You are not allowed to delete this item”. Och först måste de ju flyttas till papperskorgen och sedan ska papperskorgen tömmas och allra först såg jag ju till att alla poster låg på rätt blog! Och detsamma gäller ju när man ska radera alla bilder – som jag ju också givetvis har på hårddisk.

Så det var fram och tillbaka en hel del… Allt på engelska ligger på Words&Pics och allt på svenska ligger här. Och här låg innan ÄVEN en back-up från Words&Pics! Vad fick mig att lägga det dubbelt? Nej trippelt! Jag hade ju lagt backup på en av de privata bloggarna också!

Harregu! Varför är jag så omständlig!!!
Men jag ville att allt som gick att tas bort skulle tas bort innan jag avslutade bloggarna. Ska mina saker kastas, så tänker jag se till att det är jag som kastar dem! Inte lite på att wp raderar.

Och nu ska jag egentligen kopiera ner alla inlägg från respektive blogg till hårddisken!

MEN! Då får man se upp! För jag har lagt märke till att när man klickar på ”äldre inlägg” är det inte garanterat säkert att alla inlägg faktiskt visas! Så jag måste checka av med ”post-lådan” så jag verkligen får med alla inlägg. (Då får man bort ett och annat skräp samtidigt). Sen är det bara att kopiera och klistra in på en pages-fil, som i sin tur ligger i ett moln. Icloud!!!
Back-up var det ja!

Nej det är nog inte jag som är omständlig. Bara noggrann. Det är wp som är omständligt. Därav flykten härifrån, halv-flykten åtminstone…

Parallellt med det här, håller jag på att sortera poster från en gammal blogg som redan ligger på hårddisken. En blogg är ju så att säga bakvänd. Nu vänder jag den rätt så jag får inläggen i kronologisk ordning. Inlägg för inlägg. Ett i taget kopierar jag över den till en ny fil. Och sen har jag en gammal bok- och skrivblogg från 2007-2009 som också ligger på hårdisk och som jag vill se över. Vända rätt i tiden.

Det slog mig när jag höll på med det här, hur otroligt mycket jag har skrivit under de senaste drygt elva åren! Massor med blogginlägg, på flera bloggar, och en del av inläggen ganska så långa och som handlar om saker och ting! Under en lång period skrev jag om ADHD och Asperger och depression, till exempel. Jag skrev en hel del snuttar som nästan skulle kunna kallas poetiska. Kort varvat med långt, från arbetsplatser och hemmet, om ute och inne. Därtill, särskilt mellan 2006 – 2012, skrev jag noveller, påbörjade romaner, skrev utkast och idéer, vi hade skrivövningar och igångsättare på skrivarkurserna jag deltog i varje vecka både höst- och vårtermin under de där åren, och… puh!

Vad flitig jag var!
Och nu när jag läser ett och annat av det skrivna, så tycker jag att jag skrev jag ganska bra!
Vart tog det vägen?
Fantasin och go-et?
Tekniken har jag fortfarande i behåll, och kunskaperna, verktygen – det märker jag. Är fortfarande en språkpolis… typ…

Men vart tog flödet vägen?

Men kanske är jobbet med alla dessa texter från bloggar, men även den sortering jag hållit på med under flera veckor nu bland allt annat skrivet, en väg in i kreativiteten igen? Bara det att få ordning bland mappar och filer, kasta alla dubbletter som bildats, och få en struktur! Jag tror det är viktigt, och en bra väg in. När allt bara är rörigt och man blir trött bara man tänker på att försöka hitta nåt i röran – ja då är det hög tid att börja kasta, sortera, arkivera…

Och det är väl det jag gör nu. Tänker jag.

---

Ursäkta att inlägget idag blev så långt, men jag har varken ork eller tid att göra det kortare…

Ja, riktigt uschligt var det i morse när jag körde dottersonen till  Ängelholm. Här regnade det ”bara” och i och med morgonmörkret var det nog så svårt att se, men medan jag närmade mig grannstaden alltmer blev jag varse att skvättandet kring alla långtradare och personbilar inte bara bestod av regnvatten såväl uppifrån som nerifrån längre. Det var snö!

Det var smältande snö till råga på allt. Men det lyste fortfarande vitt från sidorna längs E6an, modd-vitt, och det måste ha kommit nån decimeter eller så under natten. Inte kul alls med allt slasket och småsjöarna. Så idag var jag extra glad att DotterM hade låtit sätta på dubbdäcken nyligen. Det var till och med jag som tog bilen till Bil-meken den gången. Jo! Man har blivit chaufför till både det ena och det andra, minsann. 😀

Nåja! På väg hem igen blev det ju för varje kilometer allt lättare att köra, och väl hemma regnade det bara. Och dagen började så sakta gry. Vilket var tur för jag cyklar ju till och från deras. Bra med motion även om man kanske annars inte hade valt just så här tidiga, regniga morgnar att ge sig ut på tvåhjulingen.

Lite lyx, förresten, att ha tillgång till bil då och då utan att själv behöva äga en. Och att slippa betala bensin. 😉 Fast det mesta jag har utnyttjat det privilegiet till, är att ha kört till Väla ett par gånger. I första hand cyklar jag ju även dit, men ska man ha nåt på till exempel IKEA som är lite för stort att ta på cykeln, är det jätteskönt att kunna svänga dit på fyra hjul istället för två.

Det regnar fortfarande. Är nästan mörkt ute trots att klockan bara är fyra på eftermiddagen. Men det har blivit lite varmare så nån större risk för snömodd och halka ska det inte vara de närmaste dagarna i alla fall.

Fast i morgon är det mammans tur att köra.

Den här bloggen är mitt tantrum. Men i den här världen betyder tantrum precis som det stavas. Ett rum för en tant. Om jag sen är en tant är väl en helt annan femma.

Till ålder? Möjligen, men inte nödvändigtvis. Har mött en och annan 35-40-åring som är som klichén för en tant. Även om just det kanske inte tillhör det vanligaste.

Till könet? I och för sig, om man prompt anser en tant enbart är femininum. Men gudarna ska veta att det finns en hel del manliga ”tanter” också. Och då menar jag INTE när det gäller den sexuella läggningen.

Är beteckningen ”tant” positiv eller negativ?

I min ”gamla” värld, var nog en tant en äldre kvinna, tämligen mossig och tråkig. Med bekväma, fotriktiga lågskor med rejäla rågummisulor, liten hatt på huvudet och handväska över armen. Jag undrar om den typen finns fortfarande? Inte ofta man ser dem. Och när man ser dem, är det oftast riktigt gamla kvinnor. Och det tantiga är kanske bara till det yttre. Känner till såna…

Den där medelålders tanten är mitt uppe i livet och skulle avsky att bli kallad tant. Hon går på yoga och reser på semestrar till Bahamas. Eller nån annanstans. Skapar sig ett nytt liv som författare eller konstnär eller inredningsarkitekt.

Hon klär sig inte i fotriktiga lågskor och hatt är något hon knappt vet finns. Med mindre det är nått lyxigt Designerobjekt som passar till den övriga Designer-outfiten. Eller också klär hon sig i jeans och t-shirt och spenderar sin semester på fotvandring i fjällen,  eller på något spa drickande tranbärsjuice och grönt te.

Den traditionella tanten är nog både död och levande på samma gång. Hon har till stor del bytt skepnad och gör inte alls längre som man förväntar sig.

Hon gör som hon själv vill, klär sig som hon själv vill och tolererar inte skit. Men visst kan hon bli förbannad ibland – om hon ids lägga sin energi på det.

Har inte kunnat låta bli att fundera en del över stress, utbrändhet och följderna av den stress man har levt i under ganska så många år. Och varför man inte reflekterat mer över stress och dess konsekvenser långt tidigare. Hade man då blivit besparad de problem och omständigheter man lever i nu? Som trots att det hunnit gå snart två år sedan jag blev pensionista, och jag i och med det kom ifrån Fas3-helvetet, fortfarande finns kvar?

Men nu känns det nästan värre. Okej! Jag mår bättre och bättre inombords. Trivs med livet som sådant och med mig själv. Trivs med att ha flyttat tillbaka till min hemstad och på ett väldigt positivt sätt återknutet till min dotter och hennes familj. Trivs med att ha återknutit till en del gamla vänner och fått en del nya och känner mig inte ensam längre.

Men jag upplever att jag har betydligt mer ont och är betydligt stelare än jag var för bara ett år sedan. Jag går hos en bra sjukgymnast som ger mig behandling och jag märker att hon får loss spänningar och knutor både här och där.

Jag gör mina rörelser jag fått, och kan cykla betydligt mer nu och det känns lätt och skönt att göra det. Även om jag har en ganska så bra bit innan jag når det cykelmål jag vill göra.  Cykla dagsturer på åtminstone 4-5 mil med matsäck och gärna nån trevlig person i sällskap.

Ändå så har jag mer ont, på ett blixtrande sätt. Det knakar i axlar och skuldror, starmar stumt i lår och vader, kring bäckenet spänner ett järnband, och inne i skinkorna gör det ont, ont, ont… lyckligtvis inte ner längs ischiasnerven. Det gjorde det för ett år sedan. Under nästan ett helt år…

Men obehagligast är stelheten i axlarna, halsen och nacken. Ja hela huvudet känns som ett hårt och stelt helvete. Med en obehaglig gungighet gränsande till yrsel som följd. Urk!

Varför? Visst hade jag en del problem med framför allt stelhet tidigare också, men nu känns det värre än någonsin!  Är det fortfarande ”det känns värre innan det blir bättre” som gäller? Och när börjar det i så fall kännas bättre?

Har jag massvis med gifter förvarade i bindväv och muskelfästen? Som i och med mitt ökade cyklande, behandling och diverse rörelser nu börjat snurra runt i kroppen på väg ut. Och som orsakar bland annat den där underliga tröttheten som drabbar mig emellanåt? Tröttheten jag känner igen från när jag försökte mig på LCHF och proppade i mig turkisk youghurt och ost. Alltså överkänslighet!

Och/eller är det frågan om nåt mer jag är överkänslig mot, nåt som inte är så tydligt i form av symptom att jag lätt förstår vad det är! Och att detta något påverkar mitt totala mående så mycket att allt verkar vara helt upp och ner och är väldigt jobbigt.

Fick en indikation härom morgonen att det kan röra sig om ägg. Och jag säger bara med en enda djup suck: ”Inte det också!!!” Räcker det inte med alla mejeriprodukter, sädeslagen inklusive havre, kokos i alla former, soya… !!!

Snart vågar man inte äta nånting. Vad är säkert? Ris?
Inte ens äpplen är säkert, även om jag tack och lov inte märkt nåt särskilt med det.

Så det är lite suck och stön och förtvivlan för närvarande. Men om ägg visar sig vara boven till det onda, kanske rent av till smärtan och stelheten, så ska det bli skönt att inte äta fler. Verkligen värt att sluta äta ägg.

Även om det samtidigt känns väldigt trist.

När jag drog i från gardinerna i morse, var det första jag såg en nästan helt klar blå himmel. ”Härligt!” tänkte jag. Det andra jag såg var en lätt touch av frost på gräsmattan och termometern visade strax under nollan. När jag nån timme senare pratade med Dotter M berättade hon att det hade varit halt i natt.

Så! Nu börjar det! Perioden på året då det inte bara kan vara halt, utan även såväl snö som is. Inte min kopp te, som engelsmännen säger. (Nej det gör dom inte, dom säger: not my cup o’ tea!)

Men hursom, så lovade jag hämta bilen tidigare och köra upp till hennes bilfixare och få satt på vinterdäcken. (Jag sa väl att hon jobbar häcken av sig?) Och till dess ska jag dricka upp mitt nu kalla frukostte och kanske fixa lite här hemma. Och sova en stund förhoppningsvis. Vaknade alldeles onödigt tidigt i morse och kunde inte somna om. För lite sömn i natt, med andra ord.

Stannade till på Ikea på väg hem igår och köpte ett billigt bord som ska ersätta bordet i köket. Köket är nämligen litet, och långsmalt, och eftersom jag dels har datorn där och dels har ovanan att äta framför datorn, samt att det är varmare där än inne i rummet, så behöver jag ett bord som man kan köra in arbetssolen under. Det där med att flytta bort en stol för att kunna diska eller slänga sopor är nämligen tämligen irriterande. Mitt nuvarande bord, som ska in i rummet, är bara 75 x 75 cm och stolen får inte plats mellan bordsbenen. Det nya är Linnmo/Adils i vitlack och 100 x 60 cm. Bara 169 kr. 😉
Sen har jag lite andra idéer för köket.

Jag avskyr när folk frågar om jag kommit på plats och fått ordning efter flytten (för 9 månader sedan). Nej, det har jag inte! Jo, jag är på plats förstås, men fått allt i ordning så det fungerar, ser snyggt ut och känns trivsamt det har jag inte! Det börjar bli, mer och mer för var månad, men gudarna ska veta att det inte är helt lätt att få till det i en etta. Och så har jag köpt en del nya grejer. Ska man börja ett nytt liv, så ska man inte ha en massa gammalt skräp med sig.

Dessutom frossar jag i lathet. Det behöver jag.
Och ännu har det inte blivit fixat nånting mer här än teet och bloggen…