Hittade det här gamla blogginlägget från 21 november 2012. Tänkte… det tål väl att läsas en gång till. Är ändå för trött idag för att skriva nåt nytt. Varför? Äh, det tar vi en annan dag.
Den här bloggen är mitt tantrum. Men i den här världen betyder tantrum precis som det stavas. Ett rum för en tant. Om jag sen är en tant är väl en helt annan femma.
Till ålder? Möjligen, men inte nödvändigtvis. Har mött en och annan 35-40-åring som är som klichén för en tant. Även om just det kanske inte tillhör det vanligaste.
Till könet? I och för sig, om man prompt anser en tant enbart är femininum. Men gudarna ska veta att det finns en hel del manliga ”tanter” också. Och då menar jag INTE när det gäller den sexuella läggningen.
Är beteckningen ”tant” positiv eller negativ?
I min ”gamla” värld, var nog en tant en äldre kvinna, tämligen mossig och tråkig. Med bekväma, fotriktiga lågskor med rejäla rågummisulor, liten hatt på huvudet och handväska över armen. Jag undrar om den typen finns fortfarande? Inte ofta man ser dem. Och när man ser dem, är det oftast riktigt gamla kvinnor. Och det tantiga är kanske bara till det yttre. Känner till såna…
Den där medelålders tanten är mitt uppe i livet och skulle avsky att bli kallad tant. Hon går på yoga och reser på semestrar till Bahamas. Eller nån annanstans. Skapar sig ett nytt liv som författare eller konstnär eller inredningsarkitekt.
Hon klär sig inte i fotriktiga lågskor och hatt är något hon knappt vet finns. Med mindre det är nått lyxigt Designerobjekt som passar till den övriga Designer-outfiten. Eller också klär hon sig i jeans och t-shirt och spenderar sin semester på fotvandring i fjällen, eller på något spa drickande tranbärsjuice och grönt te.
Den traditionella tanten är nog både död och levande på samma gång. Hon har till stor del bytt skepnad och gör inte alls längre som man förväntar sig.
Hon gör som hon själv vill, klär sig som hon själv vill och tolererar inte skit. Men visst kan hon bli förbannad ibland – om hon ids lägga sin energi på det.
Är det kväll redan??? Nyss var det mitt på dagen, så vart tog resten av timmarna vägen? Alltså! Bara för att göra det klart och tydligt – jag har INTE legat på soffan och drönat eller rent av sovit! Inte fem minuter ens!
Jag cyklade alltså till Erikshjälpen i förmiddags. Det är ungefär en halvmil dit, lite beroende på vilken väg jag väljer, och tar cirka 20-25 minuter beroende på väder och vind. En bra dag, med ingen vind som stör, och lite värme i luften så inte cykeln fryser sig stel, kan det gå lite fortare. Inga alltför besvärliga backar. Man ska ju inte ner i stan och härja. Och sen uppför på väg hem… Uphill, är väl ett väldigt trevligt och träffande engelskt ord!
Jo! Där på Erikshjälpen satt jag sedan ett tag med en kopp kaffe och pratade med BOSSEN! Om vem jag var, vad jag hade gjort i livet, och om det var nåt särskilt som jag skulle kunna tänka mig hjälpa till med där… ni kan säkert ana er till hur samtalet kan ha slingrat iväg. Han var jättetrevlig och lättpratad, och berättade om Erikshjälpen. Vad de stod för, mål och mening. Jag kände till det mesta, men det var också en del som var nytt för mig.
En del av det jag kände till, hade jag delvis rönt tack vare att jag bott i den här stan sedan 1970, och särskilt sedan mitten av åttiotalet hade rört mig i de delar av stan som även Erikshjälpen verkar och har verkat i. Själva Erikshjälpen som sådan firade 10 år i den här stan förra året (om jag minns rätt vad han sa, relativt nyligen i alla fall), innan dess var det Änglaverket och Ria som utgjorde basen, och båda dessa kände jag väl till från tiden jag jobbade inom Gustav Adolfs församling. Änglaverket hade en Second Hand-butik, och Ria var ett café bland annat. Jag minns det eftersom diakonin hade inte bara ett finger utan hela två händer med i det spelet. F’låt – projektet…
För hela alltet, kan jag sammanfatta det så här – hjälp till behövande. Behöver inte gå in på detaljer här och nu, men det var kul att prata om de gemensamma minnen och personer vi båda känt eller känt till tidigare. Det gamla församlingshemmet, där jag tidigare jobbade, är numera knutet till Campus, och just det känns nästan sorgligt. Eller också är jag bara nostalgisk. Man blir väl lätt det när man kommer in på gamla gemensamma minnen. (Är jag så gammal nu? Jag som känner mig som trettifem, och ser ut som sjutton………)
Änglaverket fungerar numera bara som förening, men Ria håller fortfarande på, och i samma lokaler till och med. Det är jag som så sällan ger mig iväg ner mot Söder nu för tiden så jag håller inte reda på vad som händer där nu. Inte nog med att jag då får en sabla uppförsbacke när ska ska hem igen, där är så förändrat mot hur det såg ut för bara si så där 15 – 20 år sedan. Jo, jag har varit och hälsat på i de nya församlingslokalerna, träffat gamla kollegor och så där… men… nej… jag tar mig inte ofta ner i de trakterna. Det är möjligen om jag ska cykla till Råå, som jag kanske väljer att ta vägen genom stan och sen vidare söderut. Inte den kortaste vägen, men kan vara trevligt som omväxling och är det fint och skönt cykelväder så!!!
Jaha! Och var var jag nu, när jag ramlade ner i nostalgin. Jo! Vi kom i alla fall till beslut om att jag först och främst ska börja lära känna de andra som arbetar där, och rent allmänt se mig omkring hur allt fungerar. Prova på lite här och där, kanske. Sen hade jag en tanke om att hjälpa till i caféet, och det tyckte han lät bra, men att jag testar gärna även andra områden.
En man jag mötte på väg ut och som jag kände igen som en av de som brukar stå i kassan, sa jag det till, och han nämnde att jag ju kunde vara ett ”Wild-card”, som kan vara precis var som helst och hoppa in där det behövs någon för tillfället.
Och vem vet! Det är kanske just det som är det perfekta för mig.
Jag ska i alla fall, nu till en början, komma dit tisdagar, torsdagar och lördagar. Komma klockan nio på morgonen, de har en frukostsamling klockan halv tio vilket ju är suveränt för att börja lära känna de andra, och sedan stannar jag ett par timmar. Kanske fram till klockan ett eller nåt. Sedan ger det väl sig efterhand, vilka dagar och tider som passar mig bäst, liksom var jag mest kommer att befinna mig.
Från oss alla ( jag och dammråttorna) – Till er alla, där ute i stugorna och statarlängorna. Som numera står upp. (Var fick jag nu det där ifrån? Var det inte en vits nån drog i TV för länge sedan? Lars Ekborg??? Näe… tror det var nåt kvinnfolk… men minns inte vem…)
Hur som! Nu är vi på den andra sidan! Har landat i 2021 och dygnet har vänt så det nu blir lite fler ljusa minuter för var dag som går. Även om det inte märks så mycket av det nu till en början. Särskilt inte de där molntäckta, murr-grå dagarna då man måste ha tänt lampor hela dagen.
Det är instängt och ensamt och ingenstans har man att ta vägen. Mer än till kyrkan då, även om den också är restriktiv för närvarande. Och då tänker jag inte bara på Covid. Utan även på att det är julhelger. Kyrkan här har normalt öppet mellan 9 – 15 på vardagarna, även om det inte ”händer” nåt speciellt. Det brukar vara en kort middagsbön på tisdagarna, och det är i stort sett det enda som ”händer” för närvarande under veckorna. Lunchen efteråt, däremot, är slopad… Men man kan gå in där, slå sig ner ett tag, läsa nån tidning och ofta är det åtminstone nån där som man kan byta några ord med. Kyrkan här är, trots allt, under rådande omständigheter en räddningsplanka, skulle jag vilja påstå.
Biblioteket är normalt sett en mötesplats, inte bara ett ställe där man lånar böcker. Nu för tiden är det mera stängt, och det enda man får göra där är att hämta böcker man beställt online, och lämna tillbaka dem när man läst klart. Att sitta ner går inte efter de senaste restriktionerna, och man får inte ens leta efter böcker i hyllorna. Men! Nu mellan jul och nyår har det varit helt stängt på biblan.
Det har också varit nästan helt stängt i Kyrkan. Juldagen och annandagen var där öppet några timmar, på förmiddagen respektive eftermiddagen. Nästa gång man kan gå dit en stund är i morgon förmiddag. Öppet mellan 9-12. Men bara det. Öppet. Ingen gudstjänst eller så. Trettondagan är det öppet så man kan gå dit mellan 15-17. I och för sig inte så ”bara” och man är tacksam för det som är. De som jobbar där måste ju få lov att vara lediga några dager när det är helg. Sedan kan jag bara hoppas, att när de vanliga vardagarna väl är här igen, att det då är öppet de vanliga tiderna. 9 – 15
Ensamhet, inte minst i kombination med mörker, rusk och kyla, tar på en. Efter ett tag kommer man sig inte ens för med att göra det man skulle kunna göra. Jag har inte nån stor familj. Bor ensam, har en dotter med familj 14 mil bort, en annan här i stan, men i andra ändan av den och hon jobbar väldigt mycket. Vi har kontakt, förstås, men kan inte ses så ofta. Skulle ha träffats nu över jul, men det smög sig – som man säger. Visserligen inte för sent, men vet inte när det kan bli. Cyklar gör jag förstås, men väder och vind gör det ju inte lika lustfyllt.
Jo, det tar på en, den där ofrivilliga ensamheten. Höjdpunkterna är när man går och handlar på Ica, Willys eller CityGross. Får byta några ord med kassörskan. Sjunker annars ner i en sorts halvdvala.
Nej, det låter ju värre än det är. Men inte är jag särskilt aktiv. Trots att man skulle kunna säga att ensamheten nu skulle ge all den tid man behöver för att fokusera på sitt skrivande. Vara riktigt flitig. Men nej. Det är gröt i huvudet. Orkar ibland inte ens koncentrera mig på att lägga ett 168-bitars pussel på iPaden. Så försök inte få igång en diskussion med mig! Skulle möjligen… kanske… röra sig om kostens betydelse för hälsan. Inom det området är jag nörd… fast kanske inte just nu… det heller…
Det ligger för övrigt något sant i det där, att den som har mycket att göra ofta hittar tid till att göra något mera.
Läsa nåt bildande och intressant? Hah! Glöm det! Det är fortfarande Isfolket och Maraton-tittande på Arrow på Netflix som gäller. Och så några idiotiska appar på iPaden. När man egentligen har all tid i världen och all möjlighet att förkovra sig i nånting! Dyka ner i nåt av de där ämnena man tycker är intressanta och som man skulle vilja lära sig mer om! Men man är för slö. För passiv. För mycket gröt i huvudet. Och har dessutom ätit för mycket… vågar inte väga mig…
Insåg att jag måste göra nåt drastiskt åt saken…. och tänker just nu inte på vikten… om än den också…
Ja, nånting måste definitivt göras! sa jag till mig själv. Ignorera stela leder för de blir bara stelare när man idkar så mycket soffhäng som jag gjort senaste veckorna. Så idag har jag faktiskt gjort nånting som kändes bra!!! Har faktiskt haft just den här tanken tidigare, men då var jag alltför upptagen med praktiskt taget dagliga uppgifter. och sen hände nåt… och sen gick tiden…
Så idag cyklade jag till Erikshjälpen för att fråga om jag kunde hjälpa till med något. Pratade lite med en jag haffade i en av gångarna, men chefen var inte där idag. Skulle däremot vara på plats på måndag igen. Och folk som hjälper till behövs alltid, sa han jag pratade med. Jag kan tänka mig kaféet, till exempel – sa jag. – Där behövs alltid folk, svarade han. Och jag log! Glad och inspirerad.
Men jag kan också tänka mig att prova på att vara även på andra ställen, och hemma sedan tänkte jag att jag gärna skulle kunna tänka mig hålla på bland böckerna. De har en jättefin bokavdelning, särskilt sedan de ändrade om i lokalen och alltihop blivit större.
Så det där äventyret idag kändes riktigt bra. Cyklade iväg därifrån med ett stort leende på läpparna. Jag insåg tydligt, att mitt största problem för närvarande är för mycket ensamhet. Inte för att den insikten kom som en överraskning, förstås. Det har jag förstått länge, men inte vetat vad jag skulle kunna hitta på för att lösa det problemet.
För lite prat och skratt, för lite gemenskap och umgänge, för få vänner och ingen mening med dagarna och livet – man behöver inte kramas för det – ja, att helt tappa bort till och med vilken veckodag det är, det är förödande.
Julafton. Tidig kväll. Sitter ensam hemma och maratontittar på ”Arrow” på Netflix samtidigt som jag maratonstickar de där raggsockorna så de blir färdiga. Bör helt klart bli klar med dem i kväll. Måste bli klar med dem i kväll!
Egentligen skulle jag ha varit hos DotterM nu, men hon mådde inte bra. Kände en underlig tung trötthet i kroppen, så vi beslöt att inte riskera nånting, även om ingen av oss har en aning om vad det kan vara. Känt det sen i helgen, skrev hon, men har inga som helst andra symptom.
Jag misstänker att hon helt enkelt bara är slutkörd, och när nu hennes inre visste om att hon skulle vara ledig några dagar, så satte den igång stora tröttheten. Ni vet det där – när stressen är över, kommer förkylningen som ett brev på posten. Eller som ett sms på mobilen…
Jag skrek åt henne i stora bokstäver på ett av mina SMS att hon skulle passa på att träna sig i att vara soffpotatis. Men hon hade bara tvättat på morgonen – hon bor på fjärde våningen utan hiss och har tvättstuga i källaren – och gått en 3 km lång promenad tillsammans med dottern efter lunchen. Bara!?!?!?!? Det kändes lite ovanligt tungt, skrev hon. Hon är en sån som cyklar en Marthon, springer en mil och står på jobbet 12 timmar per dag. Frisör, ni vet hur det kan vara. Kanske. Hon skrev senare, att så lite på en och samma dag har hon nog aldrig gjort tidigare under sitt vuxna liv. Jag tror henne!
På ett sätt var det skönt att inte behöva ge mig ut idag. Dels har jag cyklat ganska så mycket under flera dar i sträck nu, och att cykla milen (nästan) till henne i eftermiddags, hade väl inte varit så farligt. Det var rätt fint väder dessutom, om än lite kyligt. Men hem sedan! I mörker och kyla!
Buss? Jo det hade ju gått, men riskabelt, riskabelt! Bussarna lär vara överfulla med folk och dessutom avskyr jag att åka buss. Tar väl dessutom längre tid åka buss dit än att cykla, kan tänka. Ringla sig genom hela stan och en massa hållplatser längs vägen. Och rätt dyrt. Annars är det förstås samma buss hela vägen ända härifrån och dit. Buss plus taxi hem? Skojar ni! Jag är väl ingen miljonär, heller! Då köper jag hellre en extra julklapp för de pengarna.
Så istället blev det en ganska så vanlig dag här hemma hos mig. Lugnt runt omkring också. Väldigt mörkt i väldigt många lägenheter. Var är folk egentligen?
Ska äta Tacos om nåt tag, och har dessutom köpt lite choklad att mumsa på efteråt. Och nästa avsnitt av Arrow väntar…
Och jo! Förhoppningsvis kommer vi nån av juldagarna i alla fall iväg för att möta systern och hennes 6-årige son i Skrylleskogen för några timmars utomhus-umgänge, promenad och diverse prat. Och att jag kan ge dom deras julklappar, och till DotterL de tre paren nystickade raggsockar.
Tror du på ett liv efter jul? … sa den ena grisen till den andra…
I dag har jag gjort nåt jag aldrig tidigare har gjort. Jag har suttit med i ett telefonmöte. Det var föreningen som helt enkelt var tvungen att arrangera nåt, det var flera månader sen sist. Styrelsemöte hade vi i oktober, men då var inte jag med, och medlemsmöte var si så där 4 månader sedan.
Ordföranden och jag har ju haft kontakt via telefon, mejl och sms, samt träffats vid ett antal tillfällen, men då har det bara varit vi två. Och vi i föreningen har ju träffats på odlingarna då och då, men då har det varit utomhus och det har aldrig varit alla på en gång heller. Denna förbenade Corona som infiltrerar och isolerar…
Men nu var det tvunget att ha nån form av medlemsmöte, och då blev det sånt där per telefon. Och jag blev jättenervös när jag fick reda på det och ville helst springa och gömma mig.
Jag är nämligen ingen telefonmänniska för fem öre. Skriver betydligt hellre än pratar i telefon, även om jag förstås ringer nödvändiga samtal när det krävs. Och givetvis pratar jag med familjen och mina vänner. Men på det stora hela drar jag mig för telefonsamtal. Vet inte varför. Har jag alltid gjort det?
När jag måste ringa upp nån okänd, måste jag liksom ta sats, förbereda mig. Och värst är förstås oförberedda samtal. Liksom i stort sett allt annat som är helt nytt och okänt för mig. När jag ska göra nåt jag aldrig gjort förr. Men får jag bara tid på mig att förebereda mig på saken ifråga, ta reda på fakta om det är det som behövs, och rent mentalt se vad det är frågan om – så brukar det gå bra sedan. Oavsett om det gäller att ringa en myndighet, sätta upp persienner eller nåt annat praktiskt jag sällan gör eller aldrig gjort tidigare (läser manualen och tänker igenom varje steg först), eller nåt annat som är nytt.
Det var på så vis tur att jag fick reda på det här i god tid, för då hann jag förbereda mig mentalt, få det att landa i mig att det ju inte är nåt speciellt med sånt här, och då gick det också bra i eftermiddags. Det var ju inte videosamtal!!! Då hade jag freakat ut helt! Inte för att jag var helt kolugn, men tillräckligt avspänd för att inte backa ur projektet. Jag satt ju faktiskt hemma i lugn och ro. Hade ätit lunch och såg till att ha kaffe inom räckhåll. För övrigt så gillar jag inte FaceTime heller!!! Har tagit bort den funktionen från min iPhone.
Men efter den där en- och en halv-timmen, gick jag fram och tillbaka i lägenheten en bra stund. Pacing, som det heter på svengelska. Kände att jag hade behövt ge mig ut i friska luften på en promenad, men det hade hunnit bli nästan helt mörkt, och dessutom lite lätt disigt. Kändes inte helt lockande. Fortsatte istället att gå fram och tillbaka i lägenheten, med balkongdörren öppen, tills jag hade gått av mig stressen. Pratade också med ordföranden i telefon ett tag medan jag stegade hit och dit och tillbaka igen, om hur det hade gått på mötet. (Bra! Får man väl säga. Det flesta av oss var inte vana vid telefonmöte, och trots att vi inte var tillräckligt många för att kunna rösta om nåt. Fast det behövdes aldrig.)
Mentalt slutkörd
Människor är ibland så förunderliga. Har förutfattade meningar om vad de ska ”få”, har krav och förväntningar på vad andra ska göra, men tänker inte en sekund på att de själva kanske har en del de ska göra. De som har ansvarsområden har faktiskt skyldighet att lämna in rapporter om det som hänt under året och deras erfarenheter och tankar om det. Det behöver inte vara långt, det är ingen roman de ska skriva! En person lämnade in en muntlig kort redogörelse nu på mötet, men hon är också en van föreningsmänniska. För det är inte ordföranden och kassören som ska göra allt, som vissa tycks tro. Till och med sekreteraren… oj, vilka episoder och händelser jag skulle kunna berätta apropå det ämnet… men då hade jag hemfallit åt tjafs.
Nu, tillbaka till där jag var innan. Det där med motstånd mot vissa saker. Vill inte kalla det rädsla, det är inte så det känns. Snarare som att jag har nån sorts behov av att ha kontroll. Det är inte lika illa ställt med mig på det där viset nu som det har varit förr, och jag vet inte hur det överhuvud taget kan ha blivit så. Minns inte att jag drog mig för vissa saker när jag var ung.
Inte se, inte höra…
Vad jag fortfarande känner kompakt motstånd emot, är att åka med på utflykter där man inte vet ett smack om vart man ska åka, vad man ska göra när man är där man ska vara, eller när man kommer hem igen. Eller på vilket sätt. Gemensamma bussutfärder? Nej tack! Jag kan åka till främmande ställen, däremot, om jag vet vart jag ska, och om jag själv kan ta mig både dit och hem, utan att vara beroende av någon annan. Jo, jag kan åka med nån jag känner väl. Döttrarna till exempel.
Låter säkerligen helt snurrigt, och jag hade nästan glömt att jag under många år har reagerat på det här viset. Misstänker att det började under de år jag levde med nästan daglig ångest. Tycker inte att jag minns det från tiden före. Åtminstone inte i så hög grad. Och varför är det numera betydligt lindrigare? Bortsett från bussutflykter till hemligt mål då, och att jag behöver förbereda mig inför okända saker? Jag tror att jag är spontan, men det är nog bara när jag själv hittar på nåt.
Men just det där behöver inte nödvändigtvis vara en negativ egenskap eller beteende. Ta till exempel när jag nu ska sätta igång en ny iPhone jag köpte nyligen. Jag förbereder mig mentalt, tar reda på hur man gör det, vad jag behöver tänka på att göra innan så inget blir fel. Har jag allt tillgängligt som jag kan behöva? Och sen tar det ett tag innan jag landat i den där känslan av tillförsikt, att jag har koll, och sen gör jag det. Det är väl uppemot 1,5 år sedan jag köpte den jag har nu, så hur man gör är inte helt främmande, bara att jag inte har rutinvana, och nån gång tidigt i somras köpte jag in ny iPad. Men att få igång den var enkelt. Till den behövde jag ju inte fundera på SIM-kort, Bank ID eller Swish.
Sen kan det förstås ibland ta lite tid till, innan jag väl får gjort nåt. Men det är ju bara det där vanliga, att allt inte blir gjort med en gång. Precis som disken och dammsugningen… men det blir gjort!!!! Sedan.
Jaså! Var det det…?
Jaha! Inte visste jag att det var det här jag skulle skriva om idag. Får väl säga att det var ganska så upplysande för mig själv, om mig själv. Så antagligen behövde jag få upp det till ytan. Och då är det bara att tacka och ta emot, och kanske slänga en tanke eller två på vad det här beteendet kan bero på. Bara uppmärksamma det, se det! Inte gräva ner sig i det.
Delvis är det nog min personlighet som ligger i grunden. Man ligger inte i ADHD/Asperger-spåret utan att det är som det är. På både gott och ont. Eller också kan vi kalla det för att vara introvert. Det går bra det också. Och gu’ vad det kan vara lugnt och skönt att inte ha för mycket med människor att göra. Man undgår mycket tjafs då. Vilket alltså också dök upp under mötet i eftermiddags.
Ordföranden sa i vårt samtal då efteråt, att han ibland undrade om jag forfarande var kvar online. Jo, jag hade varit kvar hela tiden, men jag sa inget om jag inte var tvungen eller hade nåt att säga. Man ska inte lägga sig i för mycket när vissa – särskilt en viss – håller på att breda ut sig. Alltså tjafsa. Han och jag skrattade åt det, då när bara vi pratades vid.
Och resten som jag skrev här innan, har jag raderat. Man kan inte bre ut sig hur mycket om vad som helst. Bara så ni vet. Då blir det bara tjafs.
När det gäller att röra på sig, kan man hitta allt möjligt på Youtube! Till exempel att promenera hemma, inomhus framför youtube. Faktiskt inte dumt alls. Eller man kan dansa Zumba – åh, den där Despacito… Olika varianter av Yoga, förstås. Sittgympa tyckte jag var urtråkig. Och vilket fruktansvärt tjatande om att inte ta i för mycket om det kändes obehagligt. Just ordet obehagligt tror jag inte ledaren till den gympan använde. Har glömt exakt vad det var, men har för mig det var nåt om försiktighet med gympan när man har hjärtproblem. Eller nåt. Men det finns ju alltid nån som ett sånt gympapass passar för.
Det finns sjukgymnaster, och alla möjliga andra – och kanske omöjliga – varianter på gympa, träning, workout… tjo!
Bob & Brad är härliga! Charmiga och man testar faktiskt deras råd!
En gång i tiden trodde jag, att på Youtube hittade man bara musik. Men det var då det. Numera finns där väl i stort sett allt.
Hur skulle det vara med lite inomhuspromenerande, förresten? En kvarts timme, så där! 😀
Låt se… en kvart över midnatt nu… nej det är inte för sent…
Så sitter man här då, utslagen i soffan som en överblommad tulpan. … Nä! Det där lät då för hemskt. Som om jag varit dödsjuk eller nåt. Eller totalt slutkörd av nån annan anledning. Men så är icke fallet!!! Men nog är det skönt att totalt slappna av efter en tid med… mer än vanligt att göra… Det är därför man inte visat sin vackra nuna på bloggen heller, på ett tag. (Som om jag nånsin visar den, egentligen.)
Det är ju snart jul, kom man på i sin stillsamma tillvaro, och det vore ju rätt lämpligt att få klart den där årsredovisningen till kommunen för de där pengarna vi fick till föreningen.
Så det blev till att plocka ihop det man redan gjort av den uppgiften och sedan sätta fart med att få till det där.. kravet på inlämning… ordföranden och jag. Kanske mest jag… njae…
Vi blev faktiskt påminda om att det skulle in. Men att det skulle varit inne senast den siste oktober tyckte vi var horribelt! Det är ju två månader kvar av året då! Så dom fick så vackert vänta.
Men nu såg vi ju att det var lika bra få det gjort innan helgdagarna skulle överfalla oss, och kanske göra det hela omöjligt att göra… hmm …
Jag är alltså kassör i denna sagda förening och då förstås ansvarat för bokföringen bland annat. Dessutom webmaster, fotograf, redaktör och har tillsammans med ordföranden lagt ner en massa själsdödande hopplös tid på marknadsföring. (Bästa marknadsföringen har nog varit Instagram, faktiskt.) Och nu skulle det alltså redovisas vad som gjorts under året för de här pengarna.
… och mycket mer än så här…
Köpt plantor förstås! Buskar, fröer, blommor – name it! Men också jord, den ena säcken efter den andra, och en del verktyg och redskap. Därtill en del arrangemang, planteringsdagar, grillträffar, Skördefest! Med inhyrd musik och allting. Och så alla de där medlemsmötena och styrelsemötena och arbetsmötena ute på odlingarna – vi har två stycken. Och lite till.
Mycket till…
Till saken hör alltså: Principen är att de pengar som inte använts, ska återbetalas till kommunen! Klart jag pep in i går sen eftermiddag till CityGross och köpte på oss en del sånt där som kaffe, socker, pulvergrädde och så vidare. Stapelvaror. Inte alltför mycket. Bara så vi har det viktigaste hemma. Vi måste ju ha nåt till årsmötet i januari… Har nu 411 kronor och några ören kvar att redovisa. HA!
I vart fall har jag alltså nu under en tid skrivit sammanställningar och samlat ihop bilder och blogginlägg och information om vad vi har gjort under året. Alla de där arrangemangen och mötena och det andra. Planteringsdagarna, grillträffarna, FN-dagen till och med! Och nu i eftermiddag satt alltså Ordföranden och jag för att skriva ut det här och sortera kronologiskt.
Jodå! Vi fick till det, och det på bara två timmar. Tack vare bra förarbete! Mest jag, kanske, när det gäller det rent praktiska datorarbetet, men ordföranden är suverän på såväl support som att göra det han har att göra i sammanhanget. Vi bollar hela tiden information mellan oss. Han kollar det jag gör och kommer med synpunkter och förslag på eventuella förbättringar. Har jag glömt något, så kommer han ihåg det. Och vice versa.
Ordföranden är nån sorts kommunsamordnare som jobbar mycket med integration, och är helduktig på allt som har med föreningsarbete att göra. Och gu vet vad han mer sysslar med! Jag vet i alla fall inte, bara att han tycks jobba mer eller mindre dygnet om. Han tycks känna alla och alla tycks känna honom. Däremot säger han själv att han aldrig hade klarat av att vara kassör, och han är inte särkilt händig när det gäller datorarbete. Jag å andra sidan hade aldrig klarat att göra det han gör, vilket innebär att vi kompletterar varandra väldigt bra i det här förenade föreningsarbetet.
Sen är jag ju fena på att organisera och sortera (dock inte att städa hemma) så när han väl hade skrivit ut allt material, var det inte alltför besvärligt att sortera det kronologiskt. Med bilder och allt.
Ja, mest bilder egentligen, för det vet ni väl – att en bild kan säga mer än tusen ord.
Blir det bra i lådan så här, tro?
Avsiktligt såg vi till att det blev en ganska så rejäl hög med papper som åkte med internposten till kommunens kontakt. Jag gnuggade händerna av förtjusning när jag såg högen i verkligheten som jag innan hade tänkt mig i fantasin – dom där inne på Stadsbyggnad skulle minsann få en ordentlig trave som visade på att vi har jobbat på ordentligt. Och då inte bara med själva redovisningen.
Vi räknar dessutom med att kunna använda det här till verksamhetsberättelsen också. Inte illa va’?
Föreningen förresten? Jo, vi är en fortsättning på Plantering utan gränser, här i Nordöstra delen av staden. Inte illa det heller. Inte minst med tanke på att det här området växer enormt nu. Med renoveringar och nybygge av bostadsområdena samt nyetablering av företag. Det är faktiskt kul, det där!
Och nu är det jätteskönt att sitta här i soffan och slappna av, som en något bedagad pion och ha stilla julmusik från Youtube i bakgrunden.
Hade glömt det denna söndagen också. Nästan glömt att det är söndag dessutom. Var i och för sig en sväng i kyrkan mitt på förmiddagen, men det är inga gudstjänster nu. Bara öppet några timmar så man kan komma in och vara där en stund. Möjlighet att tända ljus för de som vill.
Några ur personalen satt där och jag bytte några ord med en av prästerna, Anna. Skönt att det åtminstone nånstans finns levande människor. Bortsett från de som mer eller mindre vilset minglar runt i butikerna.
Den påtvingade ensamheten tär.
Det var skönt väder idag. Milt. Hyfsat lite blåst. Tog en cykelpromenad efter kyrkan. Alltså cyklade en bit och promenerade sedan runt i och genom en liten skogspark – eller vad man nu ska kalla det – och tog sedan pedalerna till hjälp för vidare transport hemåt. Blev inte så långt i kilometer räknat, men tiden det tog sammanlagt ska jag väl inte behöva skämmas över. Inte alltför mycket i alla fall.
Nu skymmer det, och snart nog är det helt mörkt. Lyckligtvis dröjer det inte länge till förrän vintersolståndet tippar över tillvaron, och dagsljuset så sakta börjar ta över mörkret.
Igår alltså! Helt vansinnigt. Nej inte vansinnigt, det vore att överdramatisera. Men irriterande? Lustigt? Idiotiskt?
Alltså! Det spelar ju egentligen ingen roll. Det är ändå jag som bestämmer. Jag gör precis som jag vill. Ingen att redovisa för – mer än mig själv då. Eventuellt. Men jag ville ju! Hade bestämt mig! Och så glömmer jag totalt!
Den där NaNoWriMo grejen. Det flöt på så bra. 19 dagar i sträck har jag skrivit, och var uppe i det allra närmaste 41 000 ord! Och så sitter jag där i går kväll och glömmer totalt bort att jag ska skriva!!!
Jag skriver bäst på kvällar, även om det inte är uteslutet att jag skriver vid nån annan tid på dagen. Under dagen gör jag annars sånt som ska göras – utom möjligen att diska. Jag är ute en sväng med cykeln och eller ordnar med ärenden, handlar, och så vidare. Matlagning och ätande är avklarat, och vid den här årstiden har det dessutom i allmänhet blivit mörkt när jag sätter mig ner med laptopen i knät. Undantag nu idag när klockan bara råkar vara tio i elva. Men jag är forfarande förkyld och har det mesta av det sittandes i muskler och leder.
(Det var då attan också! Ska det aldrig försvinna? Fast jag har haft ett par dagar den här senaste veckan då jag mått prima! På alla sätt! Och sen är det tillbaka igen!!!)
Nåja! I går i alla fall. Då sitter jag där och stickar och tittar på The Vicar of Dibley med Dawn French och skrattar halvt ihjäl mig mellan varven. Och glömmer totalt bort att skriva nånting för NaNoWriMo grejen! Inte förrän klockan ett på natten när jag sträcker på mig och tänker att nä nu får det nog vara så här för idag, då kommer jag ihåg att jag skulle ha skrivit!
Attans också!
Men för sent.
Alldeles för sent.
Okidoki! Hade varit roligt och känts bra att kunna pricka av de där 21 dagarnas skrivande i ett sträck. Men nu är det kört. Jag fick i och för sig en badge för 40 000 ord, och det lär knappast bli nåt problem att nå 50 000 innan månaden är slut. Och inte är det hela världen att jag har missat att skriva en dag. Men lite retligt är det allt. Att missa så här när det närmar sig upploppet.
Sen kan jag förstås inte skryta med att jag skrivit nåt ”vettigt”. Än mindre nåt bra. Men det var inte mitt mål heller. Mitt mål var enbart att skriva, och förhoppningsvis dagligen. I ett tappert försök att få igång mig igen. Så det mesta har varit varierande typ av dagboksanteckningar, vilket inte har varit helt fel. Inte alls. Kommit in i skrivflow flera gånger om, och lyckades kräka ur mig tankar som gav mig AHA-upplevelser.
Vilket inte är något jag ska uppehålla mig vid. Inte här och nu i alla fall. Kanske vid ett annat tillfälle.
Här och nu är det grått och regnigt utomhus, och inomhus sitter jag i soffan med min för närvarande bäste vän – värmedynan – och varm latte – och längtar efter bättre tider. Och då menar jag inte väderleken.
Min ostyriga penna! 