Med andra tankar

Skulle bara skriva, vad som helst…

Knän! Älskade oumbärliga knän! Vad är det ni vill? Vad är det ni behöver? Och varför har jag inte tålamod att se tiden an?

Kanske inte så konstigt. Det är länge nu som jag haft det här stela konstiga. Trötta muskler, råkade jag säga vid ett tillfälle. Och jag vet, jag vet!!! Nu tjatar jag om det igen! Men vad ska jag göra? Tala då om det för mig! Lär mig det jag behöver veta! Lär mig vad det är jag behöver göra!

Tålamod.

Rygg skuldror nacke. Rent logiskt kan jag nog förstå. Men det är svårt att bara ha tålamod, bara låta vara. Låta det läka ifred och låta det ta den tid det tar.

Jag vill ju ut och röra på mig fysiskt! Jag vet hur hälsosamt det är ur alla aspekter! Men när jag gör det, än så länge när jag gör det, så blir det väldigt jobbigt efteråt. Som om jag piskat mig själv. Slagit mig! Straffat mig för nånting. Och jag vet inte vad det är jag har gjort fel. Varför behöver jag bli straffad? För vad?

Eller jag straffar mig själv trots att jag inte har gjort något fel som är straffbart. Ändå gör det ont och jag ser inte kontentan av det hela. Kan inte följa tidslinjen.

Nej! Nu är jag nog lite fel ute. Men bara lite. Jag kan se år med stress, till exempel. År med ensamhet mitt i arbetslivet och arbetslöshetslivet. Var gick det fel? Och när!

Gick det verkligen fel nånstans, eller är det bara som jag tror? Jag har gått igenom delar av mitt förflutna. Sådant som poppat upp ur minnet och velat bli undersökt, tittat på. Och har har tittat, undersökt, skrivit om, rensat ur mig, lagt ifrån mig. Tagit bort de negativa känslorna och gått gått vidare.

Visst har jag väl det?

Det kanske inte alls är nåt sånt. Den nuvarande stelheten i kroppen är kanske inte alls psykologisk. I varje fall inte nu längre. Stressrelaterat i viss mån, säkerligen, men även det faktum att jag inte är ung längre. Men hade det bara varit det sista, åldern, hade det nog inte varit så illa som det nu råkar vara.

Stress gör att man spänner sig. Som till flykt eller som till att slåss. Och när man varken flyr eller slår till, så permanentas spänningarna och sliter på kroppen. Den sliter på celler, på leder, på muskler. Det blir artros och slitaget blir värre. Det saknas mer kollagen ju äldre man blir, och slitaget blir värre. Man blir rädd, ledsen och orolig för att det är som det är, och slitaget blir värre. Det blir inflammationer i leder och muskelfästen, i bindväv och ligament. Kärt barn har många namn, och slitaget blir värre.

Så kommer det till något positivt!!! Bättre mat! Kött. Buljong. Brosk. Kollagen både från maten och från tillskott. Men det är bara en källa till positiv påbackning. Man lägger bakom sig psykologiska belastningar från det som varit. För länge sedan. Man möter nya människor som ger positiv input. Och man gick i pension redan innan dess och slapp ifrån Fas 3. Kanske den värsta sjukdomsskaparen av alla. Den som talade om att man inte bara var helt värdelös, utan man var en potentiell fuskare, smitare, lögnare – för inte kunde man väl ha ont! 

Nejdå! Man hade bara blivit så gammal att ingen arbetsgivare ville ha en! Det blev man redan när man var 34! 

Så cynisk då! Överdrivet? Kanske det. Men inte helt osant. 

Sedan! Långt senare, i det nu som är nu, är det corona och näst intill isolering. Inte för att jag är så sjuk och gammal att jag måste isoleras. Å nej! Men allt man gått på och brukar göra, allt det där mysiga när man träffar folk, pratar och skrattar, det är inställt. Stängt tills vidare! För att inte sprida smittan, heter det!

Men tänk om det ändå finns kvar när vi tittar fram igen och får lov att börja umgås igen? Tänk om det helt enkelt bara är så att visa ska dö, vissa ska bli sjuka men inte dö, vissa ska lära sig ett och annat på kuppen, vissa ska se världen och mänskligheten gå vidare i en helt annan anda! Bli en bättre värld! 

Om det bara vore så att de som ändå är och varit redo att dö inom en snar framtid. Oavsett om de är medvetna om det eller inte. Oavsett ålder. Att de skonsamt och stilla somnar in i ett ”äntligen”. För att komma tillbaka i en ny skepnad för att hjälpa till bygga upp vår värld igen. En bättre värld. En mer andlig värld. En värld där kärlek och omtanke till nästan är den framträdande egenskapen. Insigniet! Är det inte så det heter? Typbeteckningen!

Ack mina knän! Mina älskade knän! Vad är det ni vill säga mig! Går jag för fort fram? I så fall, i vilket hänseende? Visa mig vad det är ni vill mig! Tala om för mig vad jag bör veta.

Ack min rygg, mina skuldror, mina axlar. Vad är det för tyngd jag tvingar er att bära. Jag tackar er alla, alla muskler, alla celler i  min kropp för det tålamod ni har, för er styrka att bära all den tyngd som jag lagt på er under alla år. Det är inte som jag medvetet velat belasta er med mer än vad ni orkar med att bära. Det är det att jag inte förstått vad det hela är frågan om. 

Jag har tagit på mig för mycket. 

För mycket skuld, men vad är det jag känner mig skyldig till?

Otillräcklighet! Är det nånting man ska straffas för, att man inte har kunnat, förstått eller insett någonting. För att man inte har haft erfarenhet nog att veta?

Och varför straffar jag mig själv för det? Och på ett sätt som man inte skulle utsätta sin bästa vän för!  Och varför kommer det här skrivandet i dag gång på gång tillbaka till skuld och straff?

Är det den last jag går och bär på och aldrig lyckas släppa. Så varför? Hur kom det sig att jag alls började släpa på det här osynliga oket? Och hur länge har jag egentligen burit på den bördan?

Troligtvis spelar svaren på just de här frågorna ingen roll. Vad gör det för skillnad om jag gått med det här oket, sannolikt växande efterhand, i tio, tjugo eller femtio år. Eller rent av, kanske sedan jag var mycket liten?

Vad som spelar roll nu, är hur jag ska göra för att kasta ifrån mig den bördan. Lösa upp knutarna, lossa oket, lägga undan lasset och så gå vidare. Mycket lättare. Utan något som tynger och drar ner. 

Jag har blivit sömnig medan jag skrivit det här. Inte jättesömnig! Inte så att jag håller på att somna mer eller mindre mot min vilja. Bara lite lagom sömnig så där. Faktiskt är smått behaglig  känsla. Betyder det att jag är nåt på spåret här? Kanske rent av indikerar det att jag just nu lägger ifrån mig åtminstone en del av bördan? Lastar av en liten bit här och en liten bit där? Och snart kanske hela den där bördan ligger på marken bakom mig, medan jag går vidare. Fri och mycket lättare. Som i en annan dimension.

Det är mycket möjligt, att det är just så det är.

Hälsa, Med andra tankar

Tålamod är tålamodsprövande

Ibland kan man faktiskt undra, inte minst när det gäller förkylningar. Och jag tänker inte i termer av Corona eller så nu, skulle verkligen bli förvånad om det vore fallet. Har inte ens feber. Och bara en lättare snuva och snorighet som jag skulle struntat totalt i om inte om hade varit.

Dels då Corona, på så vis att jag inte vill skrämma nån annan om jag skulle råka nysa eller snorvla till, liksom inte heller riskera att vara mer mottaglig för att själv bli smittad om jag skulle möta nån som har viruset. Oavsett om denne vet om det eller inte. 

Det som kniper i mig nu med det här, är att det satt sig på muskler och leder. I och för sig inte ett dugg ovanligt när jag blir förkyld. Det är regel snarare än undantag. Men på senare tid har jag blivit allt mer känslig i nämnda vävnader. Leder, ligament, bindväv, vad nu än det månde kallas.

Insåg till fullo för bara ett par veckor sedan att jag lider brist på kollagen. Ni vet det där limliknande proteinet som finns just i brosk, bindväv och andra mjukdelar. Runt alla muskelfibrer, i hår, hud och naglar. 

Brist märks oftast genom att man får ont i leder, blir stel, får glåmig, torr och rynkig hud, sprött hår och problem med mage och tarm. Man kan även få förhöjt blodtryck. Lider man dessutom av en autoimmun sjukdom, kronisk värk eller låggradig inflammation, så… japp!

Ja! Där var alltså jag och har varit ganska länge utan att fatta ett dyft! Åratal, talar jag om här, och som successivt blivit värre. Stelare framför allt, men senaste tiden även smärtmässigt sett.  Det löjliga i det hela är att min yngsta dotter redan för cirka ett år sedan pratade just om vikten av kollagen, jag åt en omgång tillskott – och glömde sen bort det hela.

Det ska tydligen gå ända till att man mår riktigt dåligt, innan man får ändan ur vagnen. Och då har jag ändå letat bland information och testat och provat allt möjligt, för att få bukt med stelheten. Allt från att rota i mitt förflutna till att se till att jag får tillräckligt med bland annat magnesium, Omega 3 och Vitamin D3. 

Allt det är ju bara bra. Tillräckligt med frukt och grönsaker men inte en massa godis eller socker på annat vis. Inte vete heller, som jag för övrigt inte tålt att äta på säkert 20 år. Om det räcker. Ibland vet man ju inte säkert när nånting börjar. För svaga tecken helt enkelt. När det gällde ägg, krävdes det att jag till slut fick böjvecks-eksem innan jag äntligen fick tillräckligt med bevis för att det var just ägg som orsakade mina magproblem. Sen dess har jag kunnat börja äta både soya och havre igen. Vilket jag faktiskt föredrar. 

Men vad jag skulle ha sagt nu, var att det blev raskt etter värre när den där förkylningen dök upp för lite drygt en vecka sedan. Förra tisdagen närmare bestämt. I dag är det fredag. Så även om det för ögonblicket känns hopplöst – av typen: ska det vara så här resten av livet! – så inser jag ju att när väl förkylningen försvunnit helt, så lättar även den nu akuta intensiva stelheten! Som för övrigt finns i hela kroppen, även om den i rygg, skuldror och nacke är känns obehagligast. Ända upp i huvudet ju! 

Jag är tvungen påminna mig själv om, att när jag började äta både kosttillskott och kött på torsdagen för två veckor sedan, började känna en förbättring i kroppen ganska så snabbt! På lördagen, till exempel, kom min ena dotter på besök, och jag kände mig både pigg och rörlig. 

Den där förbättringen kom visserligen i sjok! Ett tag efter att jag tagit kosttillskottet respektive efter att ha ätit kollagenrika köttprodukter. Vi pratar här om grisfötter, grillad kyckling – där jag alltså äter allt som går att tugga. Det grillade knapriga skinnet är ju det godaste, eller hur…?

Men det har sin förklaring! Jag hittade en sajt där jag kunde läsa att idrottsmän, som tog tillskott före och efter en fysisk aktivitet för att boosta kollagenet, därmed förbättrade sina resultat! Och blev inte lika ”slitna”.

Så visst var väl det ett bevis som något, att kollagen fungerar som det ska!

Men man måste ta med i beräkningen, att jag liksom andra som har en brist av ämnet, först och främst måste fylla på de akuta depåerna, och därefter förstå att en läkning har påbörjats i slitna, kanske inflammerade delar av kroppen. I skelett, bindväv, ledbrosk och så vidare. Och det kan ta tid! Upp till ett par månader, läste jag på ett ställe.

Men hur lång tid det tar, beror ju också på under hur lång tid degenereringen har pågått. Jag som haft problem länge med det här, har kanske åtskilliga månader framför mig innan min kropp är någorlunda fit for fight igen. Inte för att jag kommer att se ut eller känna mig som 35 igen, men rörligheten och smidigheten torde bli betydligt bättre än nu. 

Jag får bara inte glömma hur jag kände det då första helgen. För sen kom ju förkylningen redan på tisdagen efter och den håller på att ta ner mig rejält humörmässigt. Helt enkelt därför att det känns som om det aldrig ska bli bra, eller ens någorlunda bra. Det där med tålamod är inte alltid så lätt.

I går hade jag börjat känna mig piggare, tyckte jag, och hade väldig lust att sätta igång med en idé jag haft i huvudet ett tag. Att vända min säng 90 grader och fösa in den i hörnan av alkoven istället för att ha den stående rakt ut så att fotänden vetter mot ”vardagsrummet”. Jag har en etta med öppen planlösning och hyfsat stor alkov för ”sovrummet”.  Fått för mig att det skulle kännas lite mer ombonat och mysigt, förutom att ge lite mer golvyta mellan säng och soffa… liksom.

Mot den kortare väggen i alkoven, 2,10 meter, står två sektioner av Ivar. Som jag egentligen inte behöver! Större delen av den är fylld av tomma bambukorgar 30x30x30 cm!!! Bara för att det inte ska gapa tomt. Visserligen står där en del böcker också, men de skulle kunna få plats i en låg Billy som jag fick av min dotter i somras och står mot en helt annan vägg. Så Ivar skulle kunna göra betydligt större nytta endera i hallen eller rent av inne i den ena garderoben. Cirka 1,60 m bred och med skjutdörrar…

Så sagt och gjort! Jag kände ju mig piggare!!! Var full av hopp! Nu äntligtn skulle jag kunna röra på mig igen och göra saker! Började packade ner böcker i de tomma bambukorgarna. Måste ju ställa undan dem nånstans så länge. Ställde tre korgar i en annan hörna av lägenheten och … kände då att det nog inte var så bra ändå… som jag trodde och hoppades… rygg och nacke protesterade vådligt…

Satte mig i soffan med värmedyna. Det lindrade. Senare, på kvällen, tömde jag resten av hyllan, blev bara tre till, men ytterst försiktigt en korg i taget och vila emellan. Sen inget mer i går.

Idag har jag tillbringat nästan hela dagen i soffan med värmedynan. Rygg och allt kändes som rena rama katastrof-skriket! Har tvättat en maskin bara, men den sköter ju sig själv. Uppenbarligen har jag fortfarande förkylningen kvar i kroppen, dom där virusarna kan vara envisa av sig ibland. Jag har varit med förr, liksom. Ska jag boosta mig med vitlök kanske? Med honung och extra C-vitamin? Är kanske en bra idé…

Men ser ändå fram emot att så småningom ha vänt på sängen och makat in den i hörnan… vadå svårare städa under 140 cm säng??? Ha! Som om det är lätt nu! I smalaste laget på båda sidor om den, men särskilt från Ivar-sidan… så städa under blir kanske rent av lättare…
Att bädda nytt, däremot, kan jag hålla med om. Men bryr mig inte, om jag ska vara ärlig. Man gör så gott man kan ändå.

– – – – – – –

Några Länkar

(Nedan utdrag av information från Svensk Hälsokost’s sida)

Ungefär en tredjedel av kroppens protein utgörs av kollagen och finns i all vår bindvävsstruktur. I lederna ger kollagenet en böj- och dragfasthet till skelettet och utgör en strukturell enhet i bindväven, där den ger stöd och skydd mot yttre stress och belastning. 

Kroppen producerar själv detta protein genom tillgång på aminosyror och bygger upp strukturen hela tiden. Parallellt med detta sker dock även en ständig nedbrytning som börjar redan i 25-års åldern. 

Produktionen av det kroppsegna kollagenet minskar i takt med att vi blir äldre, samtidigt som nedbrytningen fortsätter i samma hastighet, vilket bland annat leder till en tunnare hud med mer framträdande linjer och rynkor.

Kollagen typ I – förekommer i stora mängder i hud, hår och naglar samt i ben. Det återfinns även i tänder, senor, ligament, interstitialvätska och organ. Denna kollagentyp står för upp till 90 % av allt kollagen i kroppen. Kollagenet bidrar bland annat till att göra huden återfuktad och elastisk vilket i sin tur gör fina linjer och rynkor mindre synliga. Kollagenet stärker även upp svaga eller skadade naglar och bidrar till att minska håravfall och gör därmed håret tjockare och friskare. 

Kollagen typ II – återfinns främst i leder och brosk och är det dominerande proteinet i ledbrosk. Detta gör kollagen typ 2 populär att tillsätta i kosttillskott för just ledhälsa.

Kollagen typ III – finns liksom kollagen typ 1 i huden, men även i muskler och blodkärl.

Med andra tankar

Handarbete

Apropå stickandet som jag nämnt tidigare, så är det en polotröja det är frågan om. Den är till min yngsta, och vi – jag och min mellersta dotter – ska dit och hälsa på över Allhelgona.

Fjorton mil dit och lika långt hem igen är visserligen görbart på en och samma dag, men nog är det skönt när man äntligen träffas igen, att kunna ta det lite lugnt och sitta där på kvällen med mys och prat. Och huset är ganska stort.

Tröjan ja! Den hade jag hoppats bli färdig med till dess, men det ser dåligt ut med det. Hade inget mönster som passade garnet, så har fått pussla och mäta och testa.

Ändå blev det för smalt ovanför ärmhålen så det är tre gånger jag har stickat den delen. Bak och fram. Etersom jag stickade både bak och fram samtidigt på en rundsticka. Så lagom kul att repa upp…

Samma gäller ärmarna. Stickade båda två samtidigt på rundsticka. Hade gjort ungefär två decimeter när jag insåg att de var alldeles för smala. Så ännu en upprepning. Eller två, snarare. Räkna, mäta, kolla det mönster som var bäst, räkna igen… puh…

Nu är i alla fall fram och bak klara och jag har kommit en bit på väg med ärmarna. Och jo – det verkar fungera så här. Och även om jag inte hinner mer än att sticka ärmarna klara – vi kör på fredag eftermiddag – så kan det vara bra trots allt. För då kan man tråckla ihop delarna så hon får prova. Och hålla tummarna att det stämmer.

Med lite tur då, så kanske jag hinner medan vi är där, att montera riktigt och sticka polokragen. Och med lite tur här hemma innan dess, så hinner jag både sticka ärmarna och tråckla ihop tröjan.

Ett litet P.S.! Det här inlägget har legat som utkast några dagar. Glömde alldeles bort det när nåt annat kom i vägen.
Vi åkte inte till Österlen i helgen. De där nya direktiven, ni vet… och tröjan är inte färdig än. Men jag har kommit längre med ärmarna. Nästan uppe vid ärmhålorna nu.

Denna bilden från Pixabay
Böcker & Läsande

Att lyssna

Och med lyssna menar jag i det här fallet, att lyssna på böcker. En alldeles utmärkt sysselsättning som kan utföras samtidigt som man gör en del annat. Som att sticka till exempel.

När det gäller lyssnandet, så har jag de senaste 3-4 veckorna glupat i mig de 6 första böckerna i Margit Sandemo’s serie om Isfolket. Har ju läst dem tidigare i år. Från nån gång i januari och till – när det nu var – alla 47 böckerna var lästa.

Kände alltså nu i början av oktober att jag ville läsa dem en gång till, och det beslutet ångrar jag inte. Men denna gången använder jag mig av Bookbeats, och lyssnar alltså istället för att läsa. Medan jag lagar mat, diskar, stickar… men inte när jag är ute och cyklar eller promenerar. Då vill jag ha huvudet fritt för lövsus och fågelkvitter. Och mobilen koncentrerad på Runkeeper.

Men nu efter bok 6, fick jag för mig att slinka emellan med nåt annat. och det råkade bli Anders Hansson’s bok Hjärnstark. Även den har jag läst tidigare. Det måste ha varit förra sommaren, för jag minns att jag blev tipsad om den av min yngsta dotter när jag var där på besök. och jag minns sommarvärmen på innergården då, när vi satt där och läste och drack te.

Innehållet är nästan lite skrämmande emellanåt. Den fokuserar ju på vikten av att motionera. Och inte bara lite fjuttigt promenerande nån gång ibland, utan tillräckligt så att pulsen får arbeta. Springa eller cykla, eller åtminstone rejält raska promenader. Så man blir andfådd.

Vad som kan hända med ens hjärna, och då som en följd med resten av kroppen om man inte motionerar tillräckligt – det är det som är smått skrämmande.

Stort skrämmande rent av.

Anders Hansson skrämmer förstås inte bara så där rakt av upp och ner igenom en hel bok. Han talar om alla fördelar det innebär med tillräckligt med motion och träning.

Styrketräning i all ära, men ur det här perspektivet är det konditionsträning man bör ta på allvar. Och ägna sig åt.

Jag blir inspirerad och rekommenderar varmt den här boken till alla och envar.

Med andra tankar

Höll på glömma

I går eftermiddag först, och inte särskilt tidigt på eftermiddagen heller, såg jag nåt som påminde mig om att det var helgen för att ställa om klockan till vintertid. Vad det var som påminde mig om det, försvann dessutom omedelbart ur huvudet.

Inte för att det var hela världen om jag skulle glömma. Inte förrän i så fall i morgon, när det är dags för basaren klockan ett.

Vänta nu! Om jag hade missat att ändra klockan, och inte ens sett att det var rätt tid på alla elektroniska automatiskt uppdaterade prylar, hade jag då kommit dit en timme för tidigt eller en timme för sent?

Nåja! Nu blev jag ju påmind så den frågan blir inte aktuell. Men nog önskar jag att den där sommartiden blir permanent. Den där timmen tidigare som det blir mörkt nu, känns värre än den där timmen som blir ljusare på morgonen. Vilken i och för sig också den snart äts upp av vintermörkret.

För övrigt är det grått, mörkt, mulet, regnigt – men inte så kallt – här och nu.

Skrivande

Jo men visst!

Jag gjorde det! Fast jag sagt till mig själv att jag inte skulle…
att det inte var nån bra idé…
att det bara skulle bli stressande…
att jag ändå inte skulle klara av det…

Fast ibland är lusten starkare…

Jag la in ett nytt projekt på NaNoWriMo inför november…
50 000 ord på 30 dagar…
Jag ÄR inte klok!

Eller också är det det jag är. Mycket klok!
Projekt Dagboken, The Diary…

Men jag lovar mig själv, dyrt och heligt, att bara skriva på svenska!!!

Skrivande

Nu får jag verkligen ta och skärpa till mig – och NaNoWriMo

Det är så slött, så slött här hemma. Visserligen var jag förkyld i mer än en vecka, men ändå!!! Och de första fem sex dagarna får jag väl acceptera att jag sov middag vare sig jag ville det eller inte. Men även bortsett från den där förkylningen, är jag nog lite mer än lovligt slö och slapp. Ja, rent ut sagt lat.

Jag är ute och cyklar förstås, och promenerar lite. Utom givetvis de där första förkylningsdagarna. I gengäld har jag nu de senaste 4 dagarna cyklat i runda slängar 6 mil. Det var kanske l i i t e för mycket på en gång. Men man får passa på när vädret är cykelvänligt.

Jag handlar hem det jag behöver, och lagar mat. Sen är det mest soffan eller vid skrivbordet. Jag diskar och städar – hjälpligt… när det är absolut nödvändigt. Hoppas inte mamma tittar ner på mig från nåt moln…

Men en sak har jag varit flitig med!!! Så här lite i efterhand vet jag inte riktigt vad det var som fick mig igång med det. Jag råkade i alla fall titta lite på de gamla bloggar jag har här, som jag kopierade ner alla inlägg ifrån en gång i tiden. Själva bloggarna finns inte mer. Men bland de vansinnigt många filerna i de där oräkneliga mapparna fanns MÄNGDER med dubbletter, kopior och utdrag!!! Har sorterat och kastat så det stått härliga till. Tror jag har fått bort de flesta kopiorna. Vågar inte säga att jag fått bort alla…

Sen tog jag de här filerna jag hade kvar och la in dem på Scrivener. Väl där hittade jag fler kopior som jag raderade. Min tanke är att få ordning på mitt gamla skrivande där. Radera alla nuvarande word- rtf och pages-filer med dessa texter, och sen göra en kopia av allt det kvarvarande på Scrivener till Pages. Då finns allt i Pages vilket är det samma som att det finns i molnet och jag är inte beroende av en viss dator för att nå dem.

Det blir väl mer rensning först i de där texterna, kan jag tänka mig, och troligen lägger jag in det även på den där andra bloggen. Märkte att det började bli en knepig blandning så som det är nu. Och så kan jag ju inte ha det. Spara ett original, och sen… tja… göra en kopia och göra den läsbar??? Exakt hur, vet jag inte riktigt ännu, men åtminstone en del, en ”dagbok?”, kommer jag att fokusera på ADHD, den problematiken och den diagnosen. Hur det var då i mitt liv.

Jag har inte läst allt ännu. Vore omöjligt. Bara det jag har kvar nu kommer upp i ett vansinnigt antal ord. Vi pratar om en mycket tjock roman här, som kräver massor av editering, redigering, rensning. Med ordet roman här, menar jag inte nödvändigtvis en bokstavlig roman, att ge ut eller så, utan mera omfånget av det jag har i lager i nuläget. Bara det jag har samlat ihop nu, och lagt in på Scrivener, uppgår till i det närmaste 700 000 ord!

Under det här sorterandet slog det mig hur otroligt mycket jag skrev under de där åren, och då har jag för närvarande hittills mest sysslat med åren 2010 – 2013, då jag bland annat skrev om ADHD och mitt liv kring det. Och tyckte att jag inte alls kunde koncentrera mig på skrivande eller för den delen läsande. Allt bloggande – som jag har kvar och inte medräknat min dåvarande hälsoblogg – började jag med redan 2007. Och kan därtill undra hur många ord sammanlagt det kan bli med den färdiga romanen. alla noveller, alla utkast, alla dagboksanteckningar…. och så vidare!!!! För att inte tala om min engelska blogg och den fantasy jag faktiskt skrivit på under de senaste åren PÅ ENGELSKA! (Jag är nog inte riktigt klok!)

Så vad gör jag egentligen nu för tiden? FJUTTAR MED ORDEN – skulle jag vilja säga! Har i stort sett bara skrivit under perioderna med NaNoWriMo 2019, och Camp NaNoWriMo, under april och juli 2019 och 2020. Okay! En del bloggande också under de senaste åren, men det är ju ändå nästan ingenting mot hur jag skrev under de där åren 2010-13 när jag i efterhand hade insett att jag var utbränd!!!!!!!!! Den här bloggen är alltså inte alls medräknad. Eller den engelska, som sagt…

HARREJE……..

Så tanken började gry i mig angående NaNoWriMo som snart startar igen. November. Om elva dagar. Inte för att jag tror att jag skulle klara 50 000 ord på 30 dagar, (men man ska aldrig säga aldrig) och inte har jag ens den blekaste idé om någon roman eller så. Men tanken slog mig att det behöver det alls inte vara. Jag kan skriva en sorts Dagbok! Räkna allt jag skriver under november! OCH SKRIVA PÅ SVENSKA!

Varje gång jag har varit med på NaNoWriMo, alla fem gångerna, så har jag skrivit på engelska. Jättebra träning, det flyter på hyfsat bra, det finns delar av det som blivit riktigt bra, till och med. Framför allt ”story-mässigt”. Grammatiken ska vi nog hålla tyst om här och där… Jag har framför allt skrivit hela min (blivande) Fantasy roman, där och då. Ja, blivande! Eftersom det krävs mycket till innan DEN ens är tillnärmelsevis färdig. Men det går också långsammare att skriva på engelska än på svenska. Naturligtvis.

Och fråga mig inte varför jag skrivit på engelska i stället för på svenska. Det har jag frågat mig själv et flertal gånger utan att få nåt konkret vettigt svar.

Nu ska jag ta och äta en snabb lunch, och därefter bege mig till Basaren och möta lite trevliga vänner för en stund, och direkt efter det ska jag till Stickgruppen…
Det rör lite på sig i livet – trots allt…

Skrivande

En vinterhistoria

Det är förstås ett tag till innan det blir vinter i det här landet. Åtminstone här långt söderut. I nordvästra Skåne. Inte desto mindre hittar undertecknad texter från andra vintrar i sitt idoga stökande bland gamla mappar och wordfiler. Texter sparade från bloggar, sedan åratal tillbaka skapade – och sedan lagda halvt gömda halvt glömda. Texterna alltså, de där bloggarna är raderade.

En otrolig hopplös röra känns det som just nu, att skapa ordning i kaoset och plocka fram – i första hand – det som rörde den där ADHD bloggen. Plötsligt, mitt i arbetet med att formatera det som hamnade i den där andra bloggen, så handlar det plötsligt inte längre om ADHD och det som hör till det ämnet, utan om böcker och skrivande. Har jag blandat på nåt underligt sätt, funderar jag och börjar rota bland de där mapparna och filerna på datorn.

Modet sjunker hastigt vid åsynen av rörorna där. Dubbletter, enskilda månader, dåligt namngivna så det är svårt att ens veta vilket år det är frågan om ibland. Och så kopior på kopiorna.
Snacka om att ha både hängslen och livrem…

Idén kommer i alla fall ganska snabbt, i vart fall innan den totala letargin har drabbat. (Det har den förstås gjort ett par gånger om redan, vid åsynen av hopplöshetens berg – att få nån form av ordning i tidsspektrat. Även frågan ”är det här verkligen samma blogg, eller har jag blandat?” dyker upp i huvudet. Mer än en gång faktiskt…

Men den där idén, ja! Den innebar att ta Scrivener till hjälp! Härliga Scrivener där det är så lätt att få överblick över alla scener och kunna flytta hit och dit tills allt stämmer. Särskilt då förstås, när varje scen/avsnitt kommer att fyllas av en månads texter. Och så lägger man då dessa månadsavsnitt i en mapp med namnet på året ifråga! Lätt som en plätt!

Nåja! Kanske inte riktigt så lätt, men utsikten att kanske kunna få överblick över vad som finns i skattkistan ”Gamla bloggen” gjorde att humöret vände uppåt igen, och arbetet med detta påbörjades.

Allra först välja en mapp, en huvudmapp, så att säga. Där låg det 49 stycken wordfiler. Huller om buller. Tja, i nån sorts bokstavsordning förstås, men tidsmässigt huller om buller. Och inte alltid en månad i var fil. Den övergripande tiden tycks vara ungefär tre år. Framför allt tycks tidsspannet sträcka sig från mars 2010 till och med juli 2013. Vågar mig inte på en gissning ens, hur många inlägg det kan vara frågan om eller hur långa de kan vara.

Nästa steg, är att radera alla uppenbara dubbletter. Där försvann 14 filer till papperskorgen. Kolla upp och förtydliga i filnamnet vilken månad och vilket år det är frågan om, är också gjort. Så nu lägger jag in i Scrivener… efter hand… lugnt och stilla… så jag inte missar eller blandar ihop…

Vinter???
Ja visst ja! Man tänker skriva ett och sen blir det nåt annat. Det var bara den här lilla saken jag hittade från…

15 december, 2010 

Dagen idag…

Jag står vid min bil.
Det går inte att se in i den för all den frusna beläggningen. Dessutom är den stängd, låst och omöjlig att ta sig in i. Jag står med isskrapan i handen och känner hur jag fylls av panik. Av ren vana, och inget annat, trevar jag i fickan efter nyckelknippan och slås än en gång av det faktum att den inte är där. Den finns inne i bilen och håller motorn igång. Motorn som puttrar för fullt, fläkten och värmen som står på max, eltrådarna på bakrutan som är påkopplade – och jag kommer inte in i den.

*

Låset i dörren vid förarplatsen hade vägrat att ens släppa in nyckeln, trots ett par omgångar med låsolja. Bakluckan hade gått bättre och öppnats efter några lirkande försök. Men jag ville inte ens försöka krypa in den vägen utan hoppades på dörren vid passagerarsidan. Och! Jo! Den gav också så småningom med sig och öppnade sig med ett isklirr.
Å vad jag avskyr vinter och kyla och dessa förbaskade tillfällen när man måste skrapa fram bilen ur ett islager!

Inne i bilen hade jag så ställt min väska på passagerarsätet, klängt över växelspaken, sedan glidit ner på min plats och startat motorn. Inga problem där. Den spann som en belåten katt. Jag försökte öppna förardörren inifrån, men det gick inte. Så det blev till att gå ur bilen samma väg som jag kom in.
Över växelspaken, över väskan och sedan ut.

För att kunna skrapa fönstret behövde jag stänga dörren. Den åkte igen med en dov duns. Jag vet inte vad det var som ögonblickligen fick mig att vilja öppna den igen. Men jag tog i alla fall tag i handtaget – dörren vägrade att ens rubba sig.
Jag gick runt och provade bakluckan. Den var också obönhörligen stängd.
Dörren vid förarplatsen? En panikunge växte i magen.
Fast.
Frusen?
Låst!

*

Jag står vid min bil.
Motorn puttrar och inne i bilen finns nyckelknippan och min väska med plånbok och mobiltelefon. Jag kommer inte in i bilen, jag kommer inte in i min lägenhet, och trots att det i min ägo för närvarande finns två fungerande mobiltelefoner, har jag ingen av dem i någon av mina fickor.
Panikungen växer.
Vad gör jag?

Att lämna bilen där, puttrande och med min väska i framsätet, tar emot. Men jag kan inte se att jag kan göra något annat. Att skrika skulle knappast öppna några lås, och även om någon granne skulle komma förbi, skulle han eller hon knappast kunna hjälpa mig. Jag måste in i min lägenhet för där har jag reservnycklar. Och vem kan släppa in mig där? Jo, fastighetsskötaren.

Men, men, men! Det kontoret ligger ca tio minuters promenad från där jag befinner mig, och dessutom är det inte en tidpunkt då där är öppet. Måste ringa hyresvärdskontoret – men varifrån? Klockan tio på förmiddagen finns inte särskilt många hemma på det här området. Dessutom känner jag ingen. Ingen mer än min närmsta granne.
Hon brukar vara hemma, sjukpensionär och rullatorberoende, men trots allt så kan det ju vara så att hon tagit sig iväg till Ica eller åkt någonstans. Jag kan bara hoppas och be att hon är hemma.

Jag lämnar bilen, går in på min gård igen, fram till hennes ytterdörr. Ringer på. Ingen öppnar. Panikungen i magen som lugnat sig en smula, börjar spralla rundor igen. Jag ringer en gång till på dörren. Går några steg och undrar vem annars jag kan ringa på hos för att låna telefon. Vem kan tänkas finnas där bakom någon av de stängda dörrarna? Så öppnar A sin dörr. Tack och lov! Jag kan bara med nöd och näppe formulera mig men lyckas ändå på något sätt tala om vad som hänt. Hon plockar fram telefonnummer och ringer, jag får tala med hyresvärdskontoret som kopplar mig vidare till områdeskontoret. Jag darrar och mår lite illa.
H svarar. Lyssnar. Säger: jag kommer inom fem minuter.
A pratar om när hon en gång låste sig ute. Pratar om kostnad för att bli insläppt.
Men vad har jag för val?

Snart kommer H. Han ler och säger: Jag säger ingenting! Sånt här kan hända vem som helst!
Han låser upp min dörr, jag plockar fram extranyckeln till bilen, extranyckeln till lägenheten och faller H om halsen i en tacksam kram. Han begär inte ens ett öre. Han bara ler.
Så som han alltid brukar göra.

Vi går ut till bilen som står där och puttrar på. Isen på rutorna har smält till hälften. I övrigt ser den fortfarande mest ut som ett mindre isberg.
Dörren vid förarplatsen går förstås inte att öppna nu heller, men lyckligtvis den andra. Jag tackar H för tusende gången och han går leende vidare.

Nu skrapar jag rutorna färdigt och kör iväg till macken. Häller i K-sprit och full tank bensin. Kör en runda på nån mil så allt blir ordentligt genomvarmt. Trycker in mer låsolja i låsen och hoppas innerligt att allt ska gå bra på fredag då jag ska köra.

Skrivande

Plötsligt händer det…

Jag visste inte riktigt vad jag gav mig in på, när jag började lägga in gamla texter i den där andra, nygamla, bloggen.
Inte för just den sakens skull!
Back-up på det man vill spara är alltid bra att ha. Och jag kan gott lägga in mera där av samma sort, vartefter jag hittar sånt jag vill bevara.

Det man har skrivit och lagt ner tid, energi, kraft och glädje i, det betyder nånting för en! Och den där gamla ADHD-bloggen betydde nånting då, vilket den gör även nu. Kanske ännu mera nu, har jag förstått!

Men sen var det ju det, att formateringen försvann när jag kopierade filen till wordpress. Och det var ju lite trist! Eftersom det har bloggformat vad gäller utseendet, även om allt nu ligger på en och samma sida.

Men det där ville jag ju snygga til! Få datumet så man ser att det är ett datum, och så att titeln på respektive blogginlägg har en tydlig rubrik. Och här och där behövde texten glesas ut, delas upp i paragrafer och så vidare. Jag sa ju att all formatering av texten hade försvunnit. 😀

Inte svårt i och för sig. Och så skulle jag ju läsa min gamla text samtidigt som jag gjorde det. Som började den 11 juli 2011 och sträckte sig till den 21 september 2012. Lite drygt 14 månader. Det skulle väl gå både fort och lätt?

Det var bara det, att plötsligt fick jag syn på hur många ord dokumentet bestod av – 108 205.

ETT HUNDRA ÅTTA TUSEN TVÅ HUNDRA FEM ORD!!!

En regelrätt roman. Finns romaner som är kortare än så.

Så vad har jag gett mig in på?

Men med tanke på att jag för närvarande håller på att gräva i mig själv – inte bokstavligt alltså, för guds skull – och dessutom kommit en bit på väg med läsandet där och editerandet, så kunde jag bara inte sluta med det! Det var en enorm epiphany som öppnade sig inför mig.

Så detta var alltså jag, hur jag hade det, hur jag mådde, vad som hände mig – för åtta – nio år sedan. När jag fick min ADHD diagnos och livet var – som det var…

Epiphany:
A moment of sudden and
great revelation or realization.

Det känns som mycket längre. Som tjugo år sedan snarare än mindre än tio. Men det var bra jag leddes dithän, att få idén att rensa datorn, att besluta att spara vissa saker och så läsa det här. Känner redan att det kommer att vara till jättestor hjälp för mig nu, att påminnas om hur det var då. Hur mitt liv var då, hur jag mådde, och vad jag lärde mig om mig själv under den tiden.

Jag fick alltså min ADHD diagnos då, och i början – före alla tester – var det tal om eventuellt Bipolär 2. Någon ”pyska” kunde se vissa tendenser till Aspberger, vilka jag numera är rätt säker på att jag har i mig också, även om diagnosen enbart säger ADHD.

Insikterna som jag redan börjat snappa upp från den där texten, förklarar så mycket om hur jag är nu, vad det är jag reagerar på och varför. Erkänner! Jag hade glömt en hel del! Såg väl inte skogen för bara träd, kantänka. Och på nåt plan vill man ju vara – normal.

Vad nu normal är… ???

När man lever mycket ensam, är det lugnt och fridfullt. Ensamt förstås, tråkigt emellanåt, och visst längtar man ibland efter sällskap. Men man slipper också konflikter, man blir inte triggad till stressreaktioner. Man mår inte dåligt på det viset!

Det förklarar så tydligt varför jag inte klarar av vissa personer, vilka får mig att må ruskigt dåligt.

Det är inte fel att fly. Det är en överlevnadsinstinkt. Att fly för sitt liv, mentalt ”bara” eller bokstavligt talat fysiskt. För man kan inte ändra på den grundpersonlighet man har fått här i livet.

Jag kan inte lära mig att hantera (läs: stå ut med) en annan människas personlighet, när dennas personlighet gör mig sjuk på ett eller annat sätt.
Jag kan givetvis heller inte begära eller på något vis förvänta mig, att denna person ska kunna ändra på sig eller sin grundpersonlighet.

Det vore grymt av mig att förvänta mig en sådan sak, liksom lika grymt mot mig själv, om jag skulle tvinga mig till att bli en annan än den jag är.
Det gäller bara att hitta bästa möjliga sätt att leva med sig själv, just som den man är.

För det finns alltid en plats för var och en… och vi har alla det som är gott, bra och positivt i oss.

Säger den här ADHD – Asperger – personligheten
Nina