Hade inte en aning om att mina sena vanor hade med ADHD att göra. Där ser man!
Nattugglan!
Vad man kan hitta på instagram!
En utbränd ADHD!?! Och yoga?
Tja!!! Kan det bli värre? Kan det vara värre?
Jo, det kan det säkerligen. Det finns mycket här i världen som är värre. Krig till exempel! Att leva i ett krigstillstånd är helt klart MYCKET värre?
Vara allvarligt sjuk, typ cancer eller nåt sånt – klart det är värre! Skulle aldrig för mitt liv påstå att vara en utbränd ADHD är det värsta tänkbara.
Men det är jobbigt! Och kroppen gör ont! Förbaskat ont! All denna Faschia! Jag säger bara det!
Plockade fram min yogamatta som jag köpte för… tja, höll på att skriva för ett halvår sedan, men insåg att det var längre än så. Lite längre! Förmodligen 8-9 månader sedan. Har använt den… tror jag… såvitt jag kan minnas… bara en gång. Möjligen två.
Det var då i den vevan som jag köpte en prova-på-period om två veckor på en ny yogastudio alldeles här i närheten. Väldigt humant pris. Och jag hade intentionen att fortsätta gå där även efter de två veckorna.
Man har sina intentioner…
Hur som! Jag gjorde bort mig totalt. Klumpig som en elefant i en glasbutik. Lyckligtvis inga glas där som gick sönder.
Men jag lärde mig lite grand i alla fall. Traditionell yoga kunde jag bara glömma. Åtminstone tills vidare. Min kropp var alldeles för stel och otymplig för allt det där… ja, vet inte vad jag ska kalla det. Dessa statiska ställningar med kroppen i helt omöjliga positioner. Yinyoga skulle tydligen var bättre och lindrigare för mig att börja med.
Och jag hade ju intentionen att fortsätta!
Så jag köpte två stycken mjukisbyxor av lite olika typ. (Jeans var inte att rekommendera i samband med yoga) Och så köpte jag en yogamatta.
Sen flyttade jag till ny lägenhet och mattan hamnade i en av garderoberna.
Ända tills för ett par dagar sedan då jag tog fram den, och funderade på om jag skulle skänka den till Erikshjälpen.
Men så kom jag på andra tankar! Jag kunde ju prova lite! Lite enkel liggande stretching kanske? Inget märkvärdigt! Bara lägga mig ner på rugg och så sträcka båda armarna uppåt-bakåt tills händerna når mattan ovanför huvudet på mig.
Lätt som en plätt! Eller hur???
För det första kom jag inte ens ner på golvet. Böjde på knäna och liksom fastnade ungefär halvvägs nere. Fick, liksom, släppa taget och ramla ner de sista decimetrarna. Det kändes i alla fall som att det var flera decimeter.
Jaha! Så satt man i alla fall med ändan på yogamattan – och funderade lite hur man skulle komma upp igen i stående. Men först skulle jag ju ligga ner. Helt och hållet. På rygg.
AjAjAJ! Det gjorde ont! Kändes som om ryggen hamnade på ett ton glasskärvor som alla skar in längs hela ryggen. Fick lirka och jämka till och försöka slappna av. Så gott det nu gick.
Men armarna skulle ju sträckas uppåt bakåt nu, var det tänkt! Okej!
Upp med dom! Rakt upp i luften, pekandes mot taket. Så långt så väl!
Var det meningen, men…
Det skär som knivar i ryggen nu, och jag lägger armarna rakt ut åt sidorna istället. Slappnar av. Känns ok.
Fortsätter. För Armarna uppåt och sen bakåt igen. Ska det gå?
Lirkar och testar, försöker slappna av samtidigt.
Gungar lite fram och tillbaka med armarna
Och efter att ha hållit på en stund, omväxlande med armarna vilande utåt sidorna och rakt uppåt bakåt – så hamnar jag till slut med armarna där jag hade tänkt de skulle hamna. Liggande på golvet med armarna rakt bakom huvudet och med händerna liggande på golvet.
Det gjorde fruktansvärt ont i ryggen, och sidorna, och axlarna. Men successivt lindrades smärtorna i takt med gunga-vila-stunderna, med armarna omväxlande ut åt sidorna och bakåt, och slutligen kunde jag med armarna rakt bakom mig, slappna av ganska så bra.
Att ta mig upp sedan var inte så lätt det heller. Fick ta det i etapper. Först sakta upp i nån sorts sittande, sedan svänga runt så jag stod på knäna (AJ) och så småningom kom jag upp till stående.
Envis och motiverad, gjorde jag samma sak kvällen efter! Till min förvåning var det mycket lättare både att komma ner i sittande och sedan liggande ställning. Gjorde fortfarande ont i ryggen när jag kom till det momentet, men kanske inte riktigt lika mycket som dagen innan. Gjorde tänjningarna tills jag kunde ligga platt och avslappnad med armarna bakom huvudet, liksom kvällen innan, men nu var det även lättare att ta mig upp från golvet.
Innan jag kom så långt som att resa mig upp, stannade jag kvar på golvet med knäna platt under magen och sträckte armarna framåt på golvet så långt jag kunde. Tror det heter nåt i stil med ”babyställning”.
Kom upp den dagen också, Liksom nästa igen.
Tre kvällar på rad gjorde jag det här, inte så lång tid åt gången, men tydligen tillräckligt länge för att det skulle ge effekt. Det var lite lättare för var gång, både att komma ner på golvet, lägga mig på rygg, sträcka armarna bakåt och sedan komma upp igen
Men det gav nåt annat också. Träningsvärk!
Märkte det inte först. Men… Då på tredje dagen, i fredags, satt jag lite senare och masserade mina lår. Jag var fruktansvärt stel i lårmusklerna, och tog i ganska ordentligt. Men jag måste ha tagit i ganska ordentligt kring axlar och skuldror också, och tja… ner i ryggen också förstås, för plötsligt liksom det knöt sig i ryggen med ont ända upp i nacken och så knöligt stel att jag blev smått yr. Eller gungig kanske man snarare ska säga. Låg halvt tillbakalutad i sängen då, försökte läsa, men vågade knappt röra en fena ens. (Om jag hade haft några fenor…)
Hursom! När det började släppa, plockade jag ihop mina grejer och begav mig in till soffan istället. För där har jag kopplat in min värmedyna, Så med hjälp att kuddar ordnade jag till en så behaglig lutning som möjligt under ryggen och huvudet, värmedynan – elektrisk – på kuddarna och sedan jag på värmen. Täcke och filt ovanpå. Det tog ett tag innan jag kommer såpass i vila att jag kunde somna, men till slut så.
Tack och lov för värme!!! Och efter lite annan typ av träning idag, tycker jag det verkar som att stretchingen på golvet faktiskt gör nytta!
Men i dag, lördag, har jag inte legat på golvet och stretchat. Tänkte jag borde ta det lite easy nån dag eller två. Så det blev förutom en promenad i stormen, lite annan gymnastik istället! Som kändes riktigt bra!
För övrigt! Så har jag inte bara stretchat senaste tiden, jag har även sett till att ”skriva av mig” samt att meditera mer regelbundet = dagligen.
Och jag har börjat må bättre. Känner mig lugnare och börjar längta efter att träffa folk igen
Och nu har det förstås hunnit bli söndag….
Nattuggla…
P.S! Hon som hade öppnat den där yogastudion kom inte tillbaka efter sin semester. Hon hade bränt ut sig, skrev hon på sin hemsida, och lokalen står helt tom nu…
Om att läsa och skriva – och bli utbränd!
Är detta också ADHD?
Jag är uppfödd på böcker och läsande!
Ända sedan pappa, redan när jag var mycket liten, omväxlande berättat anekdoter från när han var liten och läst högt för mig, har jag haft en passion för böcker, läsande, och bara lite senare för skrivande och så småningom även film. Allt som har med berättande att göra.
Tack vare honom, lärde jag mig läsa redan när jag var fem. Han påstod att han fick ont i halsen av att läsa högt så mycket, så nu fick jag minsann läsa själv hädanefter. Han stöttade mig hela tiden så länge jag behövde det, Kunde jag inte läsa ett ord, bad han mig stava det – och så sa han det högt. Senare började han låna hem böcker till mig från biblioteket i stan…
Jaha! Så gick det till och så blev det! Och läst själv har jag gjort allt ifrån den stunden. Det har gått ett antal decennier sen dess. Hur många, tänker jag däremot inte tala om.
Läsandet har förstås dragit med sig lusten att skriva – eller om det möjligen kan ha varit tvärtom? Egentligen!
Kontentan är bara den – kan jag läsa och skriva, så mår jag bra.
Utbränd – kan varken läsa eller skriva.
Eller lyssna på musik, för den delen.
Detta märkte jag tydligt nånstans kring 2011-2012. Hade gått alla skrivarkusrer, skrivarcirklar jag kunnat hitta och ha möjlighet vara med på, alltsedan 2006. Skrivit massor! Av allt tänkbart – skönlitterärt framför allt.
Det tog ett bra tag, då 2012, innan jag insåg att jag var utbränd. Kunde inte längre skriva något nytt – det som hade flutit på som vattnet i en flod tidigare. Jag kunde heller inte kommentera andras skrivande, vilket jag hade lärt mig under kurserna jag hade gått. Kritik, kallas det, men är inte frågan om att kritisera i ordets negativa betydelse, utan att nagelfara texter på ett objektivt sätt. Och som den ”språkpolis” jag var, och i grunden fortfarande är, hade jag vad man brukar kalla ”öga” för det!
Så jag kunde alldeles utmärkt läsa korrektur på andras texter.
Detta försvann också under tiden före 2012, utan att jag egentligen märkte det. Det bara var en dag – som var mer än bara en dag – som jag inte kunde koncentrera mig på att läsa andras texter, än mindre kommentera såväl det positiva i en text som i det negativa, och eventuellt komma med förslag på förbättringar.
Inte nog med att jag tappade skrivandet och förmågan att läsa andras texter för genomgång – jag kunde inte koncentrera mig på att läsa annat heller. Inte ens nåt av Stephen King!!!
Och lyssna på musik? Nix! Sjunga? Nix, nix!
Och jo! Jag hade bloggat också under ett flertal år. Flera olika bloggar faktiskt. Den första startade jag i början av 2007. Mest om böcker, läsande och skrivande, men även om annat. Hade under en ganska lång period en hälsoblogg, med inrikting mat, näring. Allt kraschade mer eller mindre intensivt.
Började skriva om ADHD 2009. Och nåt år därefter – tror jag det var – en med både ord och bilder. Tog foton och skrev nåt. Fortfarande mycket om läsande och skrivande. De där bloggarna existerar inte längre!
Jo ett par, men under andra namn och andra webadresser, och inte med de ursprungliga inläggen. Men de är ganska så vilande. Sover faktiskt…
Vet inte när den där utbrändheten egentligen började, för det var ju inte bara plötsligt från den ena dagen till den andra. Det smög sig på mig, in i mig, lite i sänder.
Och jag vet inte heller riktigt när jag började komma tillbaka till läsandet och skrivandet. När jag tänker rent konkret, så var det inte så många år som jag i minnet upplever det. (En evighet)
Nu när jag letar lite grand här, både i minnet och bland de bloggar som fortfarande i någon form ligger kvar på nätet (undrar hur många olika jag har haft totalt sett), så går jag in på ett annat konto med ett par andra bloggar, där det visar sig att jag startade den första av dem redan i början av november 2013. (Vart tog utbrändheten vägen? Det får vi rota i en annan gång, om jag ids!)
Nå! Det kontot startade för jag fick för mig att jag ville vara så anonym som möjligt! Därför skrev jag på engelska, följde engelsktalande bloggare, la in mycket bilder, ”onsdag utan ord”, var med på lite tävlingar/uppgifter… och kan ni tänka er! Efter några år följde jag till och med NaNoWriMo! (National Novel Writing Month) Dels originalet, november månads 50 000-ords upplaga OCH den i april OCH den i juli som var CAMP! Och vann! – alltså nådde de 50 000 orden i november och det antal ord som jag själv hade valt till Camp-upplagorna.
Helt otroligt!!!
Och allt detta skrev jag på engelska!!!
Med start inför NaNoWriMoCamp april 2019!
Sedan varje tillfälle tills…
sista (senaste?) – november 2021, som jag inte fullföljde. Skrev knappt hälften av målet 50 000 ord. Vid det laget hade nog den nuvarande utbrändheten börjat rumstera runt i mig, antar jag.
Men mer om detta tar vi en annan gång! Kanske…
… and so it is…
Bild
I like…
Bild
De Vackraste Orden?
Jag vill stå så här
med dig
tills vi blir en staty!
.
.
:
:
När lusten blir obetvinglig…
när orden trängs i tankarna, men man varken ser eller hör – och man får inte ett enda ord på pränt. Man finner inget sammanhang, i den här lusten. Den bara finns, som en nödvändighet.
Det är min själs syfte att förverkliga i detta liv! Att skriva. Man lärde sig läsa när man var fem år bara, och böckerna blev ens liv.
Varför använder jag ordet ”man”?
Känns jag inte vid mig själv?
Skäms jag?
Ser jag mig som nån annan?
Nån obefintlig, okänd varelse med en talang som håller på att dö bort.
På grund av att livet kom emellan…
? ? ?
Skyll inte på livet! Skyll på ADHD om du nu ska skylla på nåt över huvud taget. Och på de omständigheter i livet som du utan att riktigt märka det, tagit på dig.
Tog på dig tills du höll på att skrika av frustration, av stress, känslan av att kvävas …
Om komjölk
När jag var liten bodde vi strax utanför Borås. Rena rama vischan. De flesta grannarna var granar, även om det låg några hus inom syn- och räckhåll. Men mer var det inte. Men ytterligare en bit ifrån låg en liten by. (Kan man verkligen kalla det by? Var det tillräckligt många hus för det?) Bland husen där fanns ett par bondgårdar.
Från en av de där gårdarna köpte vi mjölk och ägg. Mjölk som vi hämtade hem i en 2-liters plåtkanna. Mjölken var O-allting. O-pastöriserad. O-homogeniserad. O-separerad. O-standardiserad. Men den mjölk vi fick dricka hemma var nog den magraste tänkbara. Mamma skummade nämligen noggrant av all grädde, för att istället använda den till bakning och matlagning. Faktum är, att hon kunde bli en smula hysterisk om någon av oss drack av den nya mjölken innan hon hann skumma den.
Komjölk är väl annars inte precis det bästa en människa kan föda sig med. Trots allt så är det för kalvens skull som kon producerar mjölk. Vi är som spädbarn anpassade att dricka mjölk från våra mammor, men inte vare sig som barn eller vuxna är vi anpassade till att inmundiga något annat djurs mjölk. Vuxna individer ska inte dricka mjölk överhuvudtaget. Det är till och med så, att mjölk (och produkter därav) är det födoämne som är vanligast att man är allergisk mot.
Varför bör man inte dricka mjölk, och särskilt inte när man är förkyld? Jo, för mammor har i åtskiliga generationer känt till, att mjölk är slembildande. Och visst är det så! Det vet jag av egen erfarenhet. Och varför har mjölken då blivit ett så vanligt födoämne?
Tja, till en början kanske för att det var det som fanns att tillgå för att hålla svälten borta. Kon producerar ju mer mjölk – under gynnsamma förhållanden – än vad en kalv behöver. Och nu pratar vi om direkt från kon till konsumenten. Utan några mellanhänder. Senare subventionerades mjölkproduktionen just för att det var relativt billig mat med bra näringsvärde.
Enligt Wikipedia: ”Historiskt utvecklar människan laktosintolerans i vuxen ålder, antagligen för att vänja henne av med att dia (hos naturfolk kan barnen ammas upp till fem års ålder).[1] När människan i Europa blev bofast under stenåldern och började idka boskapsskötsel gjorde bristen på näringsämnen djurmjölk till en viktig berikning av kosten.
Vid samma tid muterade människan i Europa så att hon kunde spjälka laktosen, mjölksockret. I andra områden i världen är laktosintolerans mycket vanligt, och yttrar sig genom dålig mage vid ett intag av individuellt varierande mängder mjölkprodukter. Generellt har mjölk en avsevärt mindre prominent plats i kosten för vuxna i Afrika och Asien, även om det även här finns kulturer som under lång tid använt sig av mjölkprodukter, t.ex. den indiska.
I västvärlden raffineras livsmedlet mjölk oftast på mejerier, en processen som kan innebära separering, pastörisering,standardisering och homogenisering. Mjölk kan förädlas till filmjölk, yoghurt, smör, grädde, ost, messmör och kvarg.”
Pastöriseringen förstör visserligen bakterier, det var framför allt tuberkulosen man var rädd för, men förstör samtidigt viktiga enzymer. När man läser om högpastörisering och åtföljande lång hållbarhet på mjölk, kan man undra om det över huvud taget är en produkt som har rätt att kallas mjölk. Har det över huvud taget rätt att kallas livsmedel!!!
Homogenisering slår sönder de naturliga fettansamlingarna till små, små klumpar. Det ser kanske trevligare ut att slippa grädden på ytan, men förstör mer än det tillför mjölken. Bland annat upptas dessa små fettpartiklar mer eller mindre direkt genom tarmslemhinnan, när de istället borde ha brutits ner i matsmältningsbara molekyler med hjälp av gallan.
Mjölken var säkerligen nyttigare och en mer naturlig produkt på trettiotalet.
Pastörisering är uppvärmning av vissa livsmedel, framför allt mjölkprodukter till en viss temperatur för att ta död på skadliga bakterier och mikroorganismer. Pastörisering av mjölk sker på ett mejeri. Man skiljer på hög- och lågpastörisering. Vid lågpastörisering sker en kortvarig upphettning till 72-74 grader följt av snabb nerkylning. Vid lågpastörisering behålls smaken i större utsträckning än vid högpastörisering som sker vid 105-110 grader och som görs för att ge produkten högre hållbarhet.
Medelst en nysning – ett P.S. från undertecknad
Kalcium kan man bl.a. få från: Spenat och andra gröna bladgrönsaker, oskalade sesamfrön, torkade fikon och aprikoser, paranötter och mandel, persilja, citron, sojamjöl och äggula.
