
Sommar i Skåne


Österlen igen. Längtar dit! Men snart nog så…


Tänk! Vilken tur att man har en lastbil i familjen när det är dags för trädgårdsarbete!

Har allt oftare börjat tänka på det. När jag läser andras bloggar. När jag ser min egen.
Min är rätt mesig… tråkig… skrapar bara lite på ytan! En och annan fin bild. Små vardagsglimtar. Av en ganska så o-märkvärdig vardag i ett o-märkvärdigt liv.
Min skrivlärare sa alltid att vi skulle ta ut svängarna när vi skriver. Jag tar inte ut några svängar alls. Försiktig som en lus på en tjärad sticka.
Rädd för att ge ut. Rädd för att avslöja för mycket.
Ge ut vad? Avslöja vad?
Mig själv??? Så att jag får reda på att jag inte duger, inte är välkommen, oönskad!!!
Folk runt ikring i bloggvärlden visar foton av sig själva och sin familj. Visar var de bor – i vart fall på ett ungefär. Andra berättar om svårigheter i livet. Om smärta, sjukdomar, bemötanden av försäkringskassan, arbetslöshet. Åter igen andra om hur det är att vara adhd, asperger, HSP, bipolär…
Många berättar om glädjeämnen, födelsedagar, små ljuvliga nyfödda, bröllop, semesterresor.
Om sitt skrivande och drömmen om att bli publicerad. Eller som på Debutantbloggen. Har blivit publicerad.
Jag har drömt större delen av mitt liv om att skriva, bli författare, bli publicerad. Gick den ena kursen efter den andra och skrev massor under ett antal år. Idéerna kom fortare än jag kunde skriva ner dem, eller något de ledde fram till.
På senaste tiden är det som att jag gett upp den drömmen. Jag vet att jag kan skriva! Men…
Är det feghet? Är det rädsla? Att tro sig om att inte klara det där!
Särskilt som man inte ens har en idé längre. Sätter man sig för att försöka skriva, kommer man inte längre än att tänka på att försöka – förrän hjärnan ekar tomt och svart. Hinner ibland inte ens fram till stolen. Och OM man gör det, lägger man patiens eller pussel istället.
Men det är inte bara skrivandet. Det är allting!
Jag kanske inte klarar av nånting alls!
Kanske inte är värd nånting!!!
Att berätta om sånt här skulle kunna bli som en roman. Låååång! Men en dålig, oläsbar roman. Vad jag vill göra – men inte gör. I vardagen. Tillsammans med de jag känner. I de situationer jag hamnar i.
Jag stoppar.
Säger nej.
Kan inte vill inte!
Följa med på utflykten hit eller dit.
Valborgsmäss i Eket… nej
Julmarknaden… nej
Påskmarknaden… nej
Musikaftnarna… nej
Glasscaféet om somrarna… nej
I grupp till Dunkerska… nej
Vara med på det eller det eller det…
Nej! Nej! Nej!
Vad jag vill skriva om här i bloggen – men inte gör!
Jag vill vara mer personlig. Berätta mera. Tycka till mera. Utveckla tankar mera. De där tankarna som kommer när man cyklar och som sen är puts väck när man kommer hem. (Vadå anteckna!!!)
Varför stoppar jag mig själv?
Vad är det som hindrar?
Varför är jag en sån mes?
Varför blossar det inflammatoriska upp för minsta lilla numera?
Vad är det som vill upp och ut – som egot tvingar kvar nere i det omedvetna!
Jag vill veta!!!
Jag vill släppa taget!
Så sent som i går sa en person en sak till mig, helt i förbifarten medan vi pratade om nåt annat, vilket gav mig en idé om vad som kan vara kärnan i äpplet…
Tänker försöka!
Måste…
Vågar jag…
… gå på djupet i mig själv…
Vågar jag säga de där sakerna till vem det nu är jag bör prata med…
För vissa saker måste man säga till en viss någon, även om det mesta räcker att man själv blir medveten om, accepterar, och släpper fri.
Och jag tror mig förstå, varför det inflammatoriska blossade upp den här veckan.


Slök fyra timmar i går kväll. Inte lika mycket i dag – men å andra sidan är inte dagen slut ännu. Det blir väl stickning och hörlurar så småningom.
För visst är den jättebra! ”Med lätta bevis” av Jaqueline Winspear, som finns på Storytel för den som vill ha en roman att njuta av. Kvinnlig privatdetektiv på 1920-talet. Mord? Inte det primära – en försvunnen dotter eftersökes – men vem vet! Är de mördade, de där som har dött? Det förefaller så. Men av vem? Och varför?
Jag har en idé om det, men om jag har rätt i så väl det som vilket motivet är, återstår att se. Öhh… höra. Har ungefär 7 timmar kvar att lyssna.
Därtill läser jag femte boken i Stephen Kings serie om Det Mörka Tornet – Vargarna i Calla. Även det på Storytel. Winspear på iPhonen och Tornet på iPaden.
Den är i vanlig bokform drygt 800 sidor lång, så det tar sin lilla tid det där. Men det är njutningsfylld tid i allra högsta grad.
För närvarande berättar prästen Callahan från ”Salems Lot” om sitt liv innan han kom till Calla Bryn Sturgis. Om vampyrerna i Jerusalems Lot, och hur han hamnade i Calla.
Sen ska Revolvermannen och hans ka-tet ta hand om vargarna som hemsöker Calla. Och det är inga fyrfota vargar det är frågan om.
Det är nog tredje gången jag läser den här. Den första boken i serien – ”Revolvermannen” eller ”The Gunslinger” som den heter i original – har jag läst 5-6 gånger. Minst.
Snacka om favorit!
Den sista delen – som också heter Det Mörka Tornet – fick jag tag på i storpocket på Maxi i Ängelholm för en tid sedan. Den ska jag läsa ”på riktigt”! Inte på iPaden! Den har jag faktiskt bara läst en gång tidigare.
Alla de andra delarna har jag i vanlig pocket. Men det går inte att komma ifrån! Inte bara att det är små bokstäver, böckerna är mer eller mindre sönderlästa vid det här laget, och ramlar gärna isär vid läsandet.
Här är…

Lugn, bara lugn!
Vi åt sallad med tonfisk i till lunch!
Och bröd – för att skrämma alla med kolhydratnoja…
I fredags var jag på Österlen hos min dotter och hennes familj. Det var en helt underbar dag, trots att den började med molntäckt himmel och lite regn. På natten hade det regnat mer rejält men det slapp jag. Regnet när jag gick första varvet i trädgården kom stilla och droppvis, och intensifierade den underbara doften av jord och grönska.
För givetvis var det det första jag gjorde, efter att ha kramat om fyraåringen, att gå en sväng runt huset. Och fotografera. Sammanlagt blev det den dagen så mycket foton att jag står som i ett sammelsurium nu och vet inte i vilken ända jag ska börja sorteringen.

Ett flertal magnifika kejsarkronor växer längs sydväggen – som fortfarande trots rejäl beskärning skuggas av ett antal enorma lindar. Hela trädgården för övrigt, är som ett hav av gult. Tulpaner, påskliljor, prästkragar – kan inte namnet på alla – och hela trädgården omringad av blommande rapsfält. Allt är magnifikt!

”Under kastanjen” skulle man smått poetiskt kunna kalla den här bilden. Vilken också ska beskäras. Kastanjen alltså. Inte bilden. Trädet mår inte riktigt bra! Arboristen har tittat på det. Undrar just hur gammalt det är?
Tidigare ägarna var fanatiska på växtlighet och fågelliv. Finns hur många fågelholkar som helst i olika storlekar, och MÄNGDER med blommor, buskar, träd mm mm överallt, vilka fått växa helt vilt.
Älskar lummingheten, men allt behöver gallras för att ljus och luft ska komma åt bättre. Men det är på gång! Tidigare i våras gjorde arboristen ett fantastiskt arbete med just lindarna.

Är det någon som känner till vad det här är för växt? Har googl.. yahooat som en idiot utan att hitta något konkret. Någon form av lök. Den luktar lök! Åt vitlökshållet. Ungefär 2 dm hög och har ett sirligt, gracilt utseende.
I övrigt ser ni nog åtminstone i stora drag hur den ser ut. Vet inte om den är på väg att blomma över, men antar det, och att det gula är frukten. Den finns ”överallt” i trädgården. Men särskilt på de skuggigare ställena. Som under lindarna.

Ska snart åka dit igen…
Den här boken, Analys av ett mord, föll mig inte alls i smaken. Vad som egentligen var ”fel” har jag lite svårt att sätta fingret på. Men det var som om språket var väldigt fyrkantigt! Det blev jobbigt att läsa, trots att det inte var direkt dåligt skrivet. Det kändes mer som att fösa runt en koloss man inte kunde tränga in i. Så! Tyvärr Jed! Det blev inte många sidor av den här för min del. So many books! So little time! Don’t waste it!
Nästa bok i traven däremot fastnade desto mer. Och praktiskt taget omedelbart! Inte för att jag vill jämföra den med vare sig Agatha Christie eller McCall Smith, som det står i bokens baksidestext. För mig är Jacqueline Winspear helt sin egen, en härlig författare och hennes debutroman ”Maise Dobbs” kan jag knappt lägga ifrån mig. Är faktiskt så betuttad i den att jag överväger att behålla den på min hylla när jag läst klart.
Jag blev egentligen aldrig särskilt förtjust i McCall Smith trots att jag ”på den gamla goda tiden” läste Damernas detektivbyrå. Kanske borde jag läsa nåt mer av honom? Kan faktiskt ha ändrat mig sedan dess! (Även om jag betvivlar det.) För visst var det lättsam läsning? Humoristisk och underhållande?
Christie? En härlig författare som jag läst det mesta av. Men vilka likheter med deckardrottningen har Winspear? Ärligt talat – har inte en susning, trots att jag har läst ungefär två tredjedelar av boken nu. För det första – det har ännu inte i min läsning skett något mord. Och – om man ska vara lite lite elak mot Christie – så har Winspear inte så stort persongalleri att man blandar ihop vem som är vem. I synnerhet om en del personer har väldigt lika namn…
Maise Dobbs utspelar sig under de första decennierna av 1900-talet. Hon utbildar sig, studerar, genomlever WW1, arbetar som sjuksköterska vid fronten – där är jag nu i läsandet – och startar så småningom sin egen byrå som privatdetektiv. Vilket man får följa i början av boken. Sedan rullar delar av hennes liv fram genom raderna på ett oerhört fängslande sätt. Maisie är ingen pappfigur och ingen kliché! Istället växer bilden av en helt levande, fantastisk kvinna fram under läsningen. Det är ingen deckare det här, i vart fall inte i mina ögon. Istället är det en riktigt bra roman där såväl personerna som England och tidsandan speglas och fördjupas.
Bokens baksidestext:
”Året är 1929 och Maisie Doobs har nyligen startat eget som privatdetektiv i London. Maisie är på många sätt en ovanlig person. Hon får plats som tjänsteflicka i ett aristokratiskt hem i London, där hennes husmor Lady Rowan Compton ger henne möjlighet att studera för familjens gode vän Maurice Blanche. Han inviger henne i stt arbete som psykolog och privatspanare och Maisie beslutar sig för att gå i hans fotspår.
Hon får möjlighet att studera vid Cambridge, men när första världskriget bryter ut förändras allt: hon utbildar sig till sjuksköterska, tar tjänst på ett fältsjukhus vid fronten och förälskar sig i en ung läkare – bara för att förlora honom.
När Maisie får sitt första uppdrag som privatdetektiv sätts hennes intelligens och klokhet på prov. Under mystiska omständigheter har en ung man omkommit sedan han donerat hela sin förmögenhet till ett hem för krigsskadade män. Och nu vill Lady Rowans ende son avsäga sig sin förmögenhet och dra sig tillbaka till hemmet.”
Texten nedan har jag hämtat från AdLibris, där boken finns på svenska som ljudbok! En till finns på svenska, ”Med lätta bevis”, även den ljudbok, och inte mindre än 36 träffar på engelska. På iBooks, 32 träffar – på engelska, och på Storytel 8 träffar varav 3 på svenska. Så nu vet jag vad jag ska börja lyssna på där.
”För alla som älskar Agatha Christie och Alexander McCall Smith kommer nu Jacqueline Winspears böcker om Maisie Dobbs. Handlingen utspelar sig på 1930-talet i London och Maisie Dobbs är en ung, modig privatspanare som med sin intelligens och klokhet löser fall som polisen går bet på.
Unga, modiga Maisie Dobbs har nyligen startat sin egna privatdetektivbyrå i London. Året är 1929 och Maisie är på många sätt en ovanlig person. Hon är kvinna och privatspanare och hon började sin bana med att arbeta som tjänsteflicka i ett aristokratiskt hem i London. Tack vare sin husmors försorg, som såg att flickan hade läshuvud, fick hon studera i Cambridge och tog sedan tjänst som sjuksköterska under första världskriget. Där träffade hon en läkare som blev hennes stora kärlek men han försvann under kriget. Detta gör att Maisie, trots sin ungdom, besitter en visdom, erfarenhet och styrka som kommer väl till pass i hennes första fall. En krigsveteran dör plötsligt efter att ha skrivit över alla sina tillgångar på ett hem för krigsskadade unga män. Maisie kontaktas av mannens svåger som misstänker att hans hustru är otrogen och vill att Maisie ska skugga kvinnan. Det visar sig att hon i själva verket varje dag reser med bussen till den plats där hennes bror ligger begraven.
Jacqueline Winspear är född och uppvuxen i England men lever idag i Kalifornien med sin man. Hittills har tre böcker om Maisie Dobbs utkommit och alla har legat på de amerikanska bästsäljarlistorna.”
(Jag kan säga att handlingen såsom den beskrivs på AdLibris, inte stämmer riktigt riktigt med hur handlingen utspelar sig i boken. Troligtvis är det först i de Maisie-böcker som kommer efter denna, som hon löser fall som polisen går bet på. I den här, debutromanen, är mannen i graven den som är mysteriet i fråga. Eller? AdLibris-felet? Det är inte kvinnans bror som ligger där. Det får läsaren reda på ganska tidigt i romanen. Så låt se vad som händer under de återstående 100 sidor jag har framför mig! 😀 )