Lunchen efter den 14 km långa cykelrundan idag, bestod bara av en soppa på röda linser, lite jasminris och purjo, så det krävdes helt klart en bit kaka som dessert. Och kaffe till det. 😉

Kaka blev det, med mustig mörk chokladsmak, men till min förvåning kände inte kroppen för kaffe. Den ville ha det där gröna teet med Matcha i som jag fick hem i går.

Så nu sitter jag på uteplatsen, har tuggat i mig två av de där bitarna, och njuter av teet. Tänkte läsa vidare i ”Vargarna i Calla” – börjar närma mig slutet – åtminstone till dess det blir för varmt här.

Enda känningarna efter cykelturen förutom de sköna, är en del stelont i ryggen mellan skulderbladen och midjan.

På’t igen! säger jag. I morgon! 😄

Jag borde förstås passa på att städa idag, när jag nu bara har en sak inbokad. Och det är att i eftermiddag hämta de nya glasögonen tjuge i fem. Visserligen tar det ett tag att cykla halvmilen ner till stan, och ännu längre tid att cykla hem igen eftersom det är UPPFÖR då, men inte så att det stör resten av dagen. Brukar ändå alltid cykla åtminstone nånting praktiskt taget varje dag, så det får bli min motionsrunda idag

Frågan är väl snarare: Blir det verkligen nåt städande av?

För dessutom tänkte jag slinka inom Stora Biblan på väg till optikern och lämna igen Terry Pratchett böckerna.
Och eftersom det är torsdag idag, är Second hand butikerna öppna. Det var jättelänge sedan jag var på Pingstkyrkans och dom har en superfin bokavdelning och väldigt bra priser. Hade sist jag var där i alla fall, och det tror jag knappast de har ändrat på.

Så det ser knappast ut som att det blir en städdag idag.

Bläddrar igenom bara för skojs skull, har alltid tyckt det är kul att fixa med layouter, och så faller jag för frestelsen att testa nåt nytt. Fast det egentligen är gammalt. Är oerhört tacksam att jag har ett något äldre wordpress konto. Skaffar man ett helt nytt nu, är det inte alls lika roligt längre. Varken med sättet som WP nu har ändrat införskaffandet till, eller vilka teman de erbjuder.

För övrigt har jag haft ett par roliga timmar i dag. Förutom att kolla in andra teman. Eller titta på Limitless på Netflix. Jag har nämligen börjat bearbeta mitt manus. Det kanske inte är så tokigt trots allt, sättet jag skrivit det på. Snabbt och … rapsodiskt tror jag är ett bra ord för det. Kanske ska man än så länge kalla det jag har för ett skelett, och nu har jag på flera ställen i de första två scenerna, klätt på historien med mer handling. Eller om man ska kalla det en fördjupning.

Hur som! Kalla det vad ni vill! Jag har skrivit till saker och inte behövt ha någon som helst press på mig. Inget minimiantal ord, inte nån press på hur länge jag måste eller inte får hålla på. Bara glädjen i att känna berättelsen få mer substans.

Sen så får det ta så lång tid det tar! Inte mer med det!

I morgon ska jag hämta ut mina nya glasögon, och jag hoppas det blir perfekt cykelväder så jag kan ta en lite längre runda. Och så ska jag fortsätta jobba med manuset.

Härligt!!!

… och dags ta i på nytt med plikterna efter ett par veckors ledighet från den ordinarie vardagen. Men utöver en del cyklande och balkongsittande, så har jag även skrivit för fullt. Okej! Kanske inte helt för fullt, men dagligen. Deltog i nåt som kallas CampNaNoWriMo, liksom en kusin till det vanliga NaNoWriMo som äger rum i november. CampWriMo kan man delta i under april och juli, och är inte lika tufft som det i november.

Till NaNoWriMo ska man skriva 50 000 ord för att bli en ”vinnare”. Nu är det förstås inte en tävling där bara en kan vinna. Alla som når målet 50 000 är vinnare.

Till CampWriMo får man sätta måler själv. Om det sen är antal ord, sidor eller nåt annat man ska göra, det är upp till var och en. Och når man sitt mål, är man vinnare. Om man märker att man satt målet för högt eller för lågt, då är det tillåtet att ändra.

Jag har förstås känt till NaNoWriMo sen många år tillbaka, men aldrig ens försökt vara med. 50 000 ord som ett måste, har alltid känts alldeles för mycket. Men CampWriMo visste jag inte ens om, förrän i mars i år när jag läste om det på nätet. Och tänkte: Kan väl testa!

Eftersom jag inte visste nånting om min kapacitet när det gäller att skriva skönlitterärt så här efter utbrändhet och allt, så satte jag målet ganska lågt. I april alltså. 15 000 ord skulle jag kanske hinna med, och till min stora förvåning gick det riktigt bra.

Jag hade turen att jag hade skrivit en sak under mars som jag kunde fortsätta med, annars vet jag inte hur det hade gått. Men som det blev så ramlade ord ur mig, jag höjde målet till 18 000 ord, och lite senare en gång till, till 24 000. Och minsann! Jag klarade det! Till och med ett par dagar före den siste. Blev alltså Vinnare i CampNaNoWriMo april 2019!

Sen skrev jag för mig själv en annan grej under maj, och när juli närmade sig anmälde jag mig till nästa CampWriMo. Nu satte jag målet högre. 30 000 ord. Det gick det med, men det var betydligt kämpigare. Och det som var kämpigast var nog inte antalet ord i sig, utan pressen att jag var tvungen skriva cirka 1 000 per dag! Jag skrev och skrev. Det kändes som om jag hade skrivit 800 ord och så var det kanske bara 250. Det var först när jag närmade mig den där magiska gränsen, som det blev flyt! Då kunde jag kräka ur mig flera hundra ord till.

Ett tag sänkte jag mitt mål, men det kändes fel så jag höjde det igen. Ville liksom inte svika mig själv. Fega ur! Nej! Och jag klarade det! Den 29e skrev jag de sista meningarna och landade på 30 184 ord. Vinnare!

Men det viktigaste i det här, var väl egentligen inte antalet ord i sig, utan det faktum att jag faktiskt kan kräka ur mig mängder. Jag menar… har man under lång tid inte klarat att skriva nånting alls, särskilt inte där man måste skruva på fantasin, hur… vågar man tro på sig då. Har man ens förmågan kvar?

Men förmågan fanns där, om än varit blockerad under flera år! En dag, minns jag, öste jag ur mig ungefär 1 600 ord på bara lite drygt en timme. Och det blev bra scener! Hela tiden! Men felet var att jag hade ett tvång i mig nu! Måste skriva 1 000 ord!

Så kan jag inte hålla på.

Vad som skedde efter båda tillfällena, var att jag inte fixade att skriva nånting alls på ett bra tag. Minns inte nu när jag tog tag i det i maj, tror det var nån vecka in i månaden, och nu har det gått en vecka sen det sista ordet i juli månads text. Jag har inte skrivt ens ett ord mer på manuset. Inte ens öppnat det. Inte ens börjat redigera nånting! För det är enklare, och jag behöver ändå skriva mer för att det ska bli ett helt manus.

En sak jag lärde mig under juli (särskilt) var att jag visserligen kan kräka ur mig massor med ord, men att jag då också skrev mängder med ord som är helt onödiga och överflödiga. Nånstans halvvägs i månaden, insåg jag lite senare, började jag medvetet göra meningarna längre än nödvändigt, bara för att öka på antalet ord.

Nu hör det väl lite till saken att jag dessutom skrev på engelska, och då delade på såna ord som oftast är ihopsatta. Typ: I have istället för I’ve; Can not istället för can’t och liknande. Allt för att öka antalet. Och även om jag fortfarande fick till bra scener till storyn, så tappade jag lite av glädjen.

Ännu en sak! Förr när jag har skrivit, har jag inte kräkt ur mig ord på samma sätt. Jag har gjort en del ändringar på vägen så att säga, alltid läst igenom vad jag skrivit och vid behov justerat texten från dagen innan, innan jag började nästa skrivsession. Vilket bland annat förde med sig att jag minndes allt mycket bättre. Minndes karaktärerna, vad som hänt i storyn, minns…. ja! Alltihop!

När jag senast läste igenom min text, juli månads alltså, så var det många scener som jag knappt ens kände igen. Va, har jag skrivit det här???

Och det trivdes jag inte alls med!

Nej tillbaka till mitt gamla sätt att skriva, vilket inte utesluter att jag både kan skriva fort och kräka ur mig många ord, men ändå gå igenom det jag senast skrivit innan jag fortsätter med nästa scen.

Så visst har de gett mig en bra erfarenhet, de här båda Camp-månaderna, och förhoppningsvis en bra bas att jobba vidare med, men en sak är säkert. Jag kommer INTE att delta i NaNoWriMo i november. Däremot ska jag försöka få in rutinen att skriva nånting varje dag – förutom eventuella blogginlägg – så snart hjärnan har vilat sig efter Juli.

Regnet kom hit också. Det var i onsdags jag vaknade till grått och vått. Blev en skön, lat innedag. Senare på förmiddagen kom Erikshjälpen och hämtade Kallax-hyllan och den där garderoben. Blev väldigt tomt i hallen, minsann. Men! Det var också jätteskönt! Får lätt plats med cykeln där nu, när jag inte ställer den på balkongen. Vilket jag inte vill göra om det regnar, och helt klart inte till vintern.

Måste vara två veckor sen nu som Dotter M körde hit de delar till min urgamla Ivar hylla som hon haft som lagerhylla på sin salong och inte ville ha kvar. Hade inte trott att jag skulle ha Ivar alls längre, men Kallax var inte så bra i min lägenhet som jag hade trott den skulle vara. Svårt när man har få hela väggar, och som rumsavdelare gjorde den lägenheten liksom mindre och mörkare. Vilket ju inte var meningen när jag valde en lägenhet med öppen planlösning.

Dessutom gillar jag inte att den är opraktisk som bokhylla. Jag vill ha hyllplan som man kan flytta efter behov, inte en massa outnyttjat utrymme till ingen nytta. Stora böcker på en hylla, pocket på en annan, och mitt emellan böcker på en tredje. Och hyllplanen anpassade efter det.

Varför i hela friden gjorde jag mig alls av med alla mina Ivar-delar!!!

Men dom, M och hennes 15-åriga dotter, hade inte fått med krysset och de där plopparna man sätter upp hyllorna på.
M kommenterade: ”Tog du inte metallgrejerna?”
Dottern svarade: ”Det sa du inte att jag skulle.”
M till mig: ”Jag lägger dom i bilen så kan du cykla bort och hämta dem där.”

Men hon sa inte när hon skulle göra det och hon messade mig aldrig om att hon hade gjort det. Så jag undrade förstås!

I går, när det både var trevligt cykelväder och jag inte hade nåt annat jag skulle göra, cyklade jag ner till Råå för att höra om hon hade kvar grejerna på salongen. Alltså! Jag hade messat först och frågat, men hon hade inte läst messet och alltså heller inte svarat.

Jag tog med reservnyckeln till bilen för säkerhets skull. Ibland lyssnar man uppendarligen på intuitionen.

Till hennes salong på Råå från där jag bor nu, visade det sig vara 9,5 km. Och nej! Hon hade lagt krysset och plopparna i bilen strax efter hon hade levererat gavlarna (3) och hyllplanen (10) till mig. Kunde hon inte ha meddelat det? Men jag visste det var lugnast att inte komma med nån kommentar.

Så på så vis, en helt onödig tripp ut till Råå. MEN! Man får ju motion! Samtidigt som jag tänkte det var en himla tur att jag tog med den där bilnyckeln. Och därmed cykla hem igen via hennes. Fast innan jag stack tillade hon att hon inte var säker på om plopparna låg i bilen eller om de låg i hennes rum.

Jag cyklade hemåt via Ättekulla. Lyckades till och med ta fel väg vid en rondell, och pedalade in i industriområdet istället. Vete sjuttan vad jag kan ha tänkt på! Har ju cyklat den vägen förr. Många gånger! Nåja! Vände och cyklade tillbaka till rondellen, och sen rätt väg norrut.

Ner om hennes, hittade krysset i bilen men inte plopparna. Rotade överallt. Sen gick jag in. Där var fridens liljor. Dottern var nog på fotbollen. Eskilscupen. De båda killarna varken syntes eller hördes av. Plopparna låg i en plastpåse i M’s rum.

Sen cyklade jag de resterande 4 km hem.

Efteråt när jag kollade Runkeeper, hade jag sammanlagt cyklat inte mindre än 22,1 kilometer. Säsongsrekord! Inte per dag räknat, har trampat mer än 2 mil tidigare, men inte så där i, i stort sett, ett sträck. Men det gick bra! Styrkan och konditionen har jag, måtte jag bara inte få en jäkla träningsvärk i morgon.

Undrar vilket som är bäst – en cykeltur i dag också, eller en fysiskt lat skrivardag? Nja, en kortare tur vore nog inte fel. Annars stelnar man nog till ännu värre. Får bli efter lunch.