Jag började faktiskt bli en smula orolig. Det har trots allt gått drygt 3 veckor sedan den där långdragna förkylningen försvann, men varken kondition eller styrka har blivit bättre. Vad är det med mina muskler! Har jag drabbats av nån sorts atrofi!!!

Förtvivlan och en smula hopplöshet samsades nu med den där envisheten jag har i mig, och vetskapen om att kroppen faktiskt har en fantastisk förmåga att läka sig själv. Det tar lite olika lång tid bara.

Inte desto mindre hojtade jag ut till universum om hjälp, att förklara för mig vad det är som händer med min kropp. Och var det inte en helt vanlig förkylning utan Corona trots allt? Inget direkt pekade på att det skulle vara det. Inte svårt att andas, tappade inte luktsinnet, ingen huvudvärk att tala om. Bara under de första tre dagarna hade jag lite hosta och skrovel i halsen och möjligen lite lätt feber. Sen var det mest snor och snuva för hela slanten. Och trötthet. Och ökande stelhet och värk i kroppen.

Jag fick svar på min fråga. Först som en tanke i huvudet, att det var det där viruset. Lite senare på dagen kom en minnesbild. En nära bekant som hade varit sjuk, hade under lång tid efteråt varit väldigt trött och inte orkat vare sig promenera eller nånting annat. Ja visst ja, tänkte jag och kände en smula tröst.

I lördags ringde min Mac-vän. Han skulle komma nästa dag med min nya dator, en Mac Mini, och installera den klart till mig. Han och hans fru hade båda haft Corona tidigare, och kände fortfarande av Post-Covid. I varje fall han, hon pratar inte så mycket. Men framför allt i form av trötthet som kommer och går periodvis. Gjorde det nåt att de kom ändå?

Ah! Nu gick det upp ett ljus för mig! Har ju läst om detta fenomen tidigare, men hade inte en tanke på att det kunde gälla även mig. Hade faktiskt glömt bort det. Jag hade ju bara haft en vanlig förkylning! Men såpass hade jag klart för mig, att när man är helt fri från symptomen så smittar man inte längre. Så visst kunde de komma! Behövde ju inte kramas.

Men vi pratade vidare om det här då i telefonen. Han sa att det här kunde hålla på i 1-3 månader. Jag har även hört tidigare, att vissa kan känna av post-covid i ända upp till ett år. Exakt hur det känns kan vara individuellt. Men vad som verkar vara gemensamt är trötthet, ofta i perioder där man också mår bra emellan. Man gör nåt och sen kommer stora tröttheten.

Vad han eventuellt kände av utöver tröttheten, pratade vi inte om. Men jag upplevde nu en enorm lättnad. Den där oron att det skulle vara nåt allvarligt begynnande fel på mig, kände sig nu överflödig och for iväg nån annanstans. Det var acceptans och tålamod jag behövde nu, och inte dåligt samvete för att jag inte orkar som jag brukar och för den envetna viljan att komma tillbaka dit igen. Till de sköna cykelturerna, till promenaderna.

De nuvarande få kilometrarna som gjorde mig helt slut och totalt genomsvettig, skulle tona bort successivt. Även den rejält ökade stelheten och smärtan i muskler och bindväv skulle ge med sig.

Märk väl! Det här är inget som går att vila bort, om man med vila menar att sitta stilla i en soffa och ”ha det bra”. Stillasittande skapar stelhet och smärta det med. Däremot får man givetvis lov att ”vila” sig emellanåt. Jag har gärna en värmedyna bakom ryggen och under ändan (ischiasen). Det lindrar. Men sen gäller det att röra på sig också.

I går, söndag, kom DotterM hem till mig och vi lunchade tillsammans. Och pratade. Hon är frisör, egenföretagare, oerhört vältränad och stark. Hon cyklar, promenerar, tränar – och som frisör är hon på benen större delen av dagen. Det antal steg på hennes stegräknare kan vi vanliga dönickar inte ens drömma om. Jag snackar inte här om 10 000 steg per dag, utan snarare i trakten kring 100 000. Jag trodde henne inte först när hon berättade det, men förstod snart att det är sant. Långa arbetsdagar med många kunder – då blir det många steg bara det.

Hon hade känt sig hängig och under en period vid flera tillfällen testat sig för Corona. Hela tiden negativa svar. Men även hon insåg senare att hon måste ha haft det om än i lindrig form. Och trots vaccinationer. Hon känner nämligen också av de här periodiskt återkommande trötthetsanfallen. Som man väl får kalla det.

Hon har jättebra grundkondition och styrka. Hon brukar gå på spinning, bland annat, och hon berättade att under en viss tid på cykelsadeln så brukade hon göra av med 500 kcal. Häromdagen tyckte hon att hon mådde helt prima igen och att hon jobbade på lika intensivt som tidigare, men det visade sig efteråt att hon bara hade gjort av med 250 kcal. Alltså hade hon bara hälften av sin vanliga kapacitet.

Jag som då förutom trötthet även led av det andra, värk och stelhet, tar för givet att det beror på att jag även innan haft problem med det. Men inte alls lika intensivt och handikappande. Jag har ändå kunnat cykla 1,5 – 2 mil. Bara för att ta ett exempel. Överlag är jag betydligt rörligare normalt, än jag har varit nu de senaste dryga tre veckorna. Okej – sju veckor, inklusive själva förkylningen.

Så jag drar slutsatsen att det beror lite på hur man mådde innan man fick corona, vilka symptom man kan få under perioden post-covid. Och som med så mycket annat, så tror jag att ens egen oro eller andra negativa känslor kan påverka även detta. För mig blev det en lättnad att det var nåt som händer en del efter Corona, inte en begynnande muskel-atrofi, och hela jag kände mig mycket bättre efter den här insikten.

Även om allt inte försvunnit in i det ”normala” så känner jag mig piggare i dag, och i natt var den första natten på länge som det inte gjorde ont i ryggen – av att ligga på rygg.

Och veckorna fylls med sånt där som man behöver skriva in i almanackan för att komma ihåg. Julhelgerna är över, förkylningen är över, allt är över – höll jag på att säga. och skrev. Men det där sista stämmer förstås inte. Det är snarare nu som det mesta börjar.

Det är forfarande kallt, om än lite ljusare för var dag och kylan kommer att försvinna. Konvalescensen kvarstår däremot. Till vidare. Men det sägs ju att ork och styrka kommer tillbaka. Efter… vad det nu är man varit med om. (Ischias och förkylning. Ja. jag vet att jag sagt det innan) Bara man inte får hybris och ger sig på för mycket träning/motion för tidigt. Vilket jag gjorde. Förstås. Vill så mycket! Ska jag nånsin lära mig – lagom?

Vad är lagom, förresten?

Men i morgon är det dags för kiropraktorn igen och jag längtar dit, för jag mår så bra av behandlingarna. Både akupunkturnålarna och värmen och allt det andra. Plus sen det jag försöker göra här hemma. Det är också av värde.

Eftersom roten till det onda tycks sitta framför allt i ländryggen och bäckenet, gäller det att hitta tekniker för att behandla och stärka det här områdena. För dagar när jag mår bra, är det lätt att sträcka på ryggen, stå med rak hållning, promenera och cykla, diska och dammsuga. Och det är ju så man vill ha det.

För att komma dithän är det faktiskt motion och träning som krävs. Förutom lite hjälp från en bra kiropraktor… Envisas man med att sitta på arslet för att man har ont, äta värktabletter av olika slag och – framför allt och i värsta fall – tycka synd om sig, göra sig till offer, ja då är man illa ute.

Visst! Man kan behöva det också. Umgås i soffan med en värmedyna och knapra Panodil eller dricka Bamyl brus. Se film och läsa böcker. Men man får inte hamna där permanent, får då är det inte bara en risk utan ett odiskutabelt faktum, att man till slut inte kan göra nåt annat. Musklerna förtvinar. Bland annat.

Så även om det gör ont, är stelt, vingligt och obehagligt – så måste man röra på sig. Man ska bara anpassa det till så lagom som möjligt! Varken parkera sig i soffan i timmar i sträck eller anstränga sig för mycket. Det kanske räcker att gå runt kvarteret till en början. Göra lite yogarörelser, stretcha lite, dansa ett par minuter i stöten.

Musik gör underverk!

Jag har ställt in min mobil på att ge ljud ifrån sig ungefär varannan timme. t är 6 gånger under dagens lopp. Då ska jag – oavsett vad jag gör i övrigt – se till att röra på mig på eller annat sätt. Och särskilt viktigt, givetvis, om jag har suttit länge vid datorn och jobbat.

Det kan även vara bra att byta sittplats emellanåt. Nu har jag inte så många sittplatser här hemma i och för sig. I princip är det soffan eller arbetsstolen. Sängkanten sitter man liksom inte på. För man kan faktiskt alternera var man sitter! Och sen sätter man på lite häftig musik mellan varven och dansar lite go-go.

Man blir gladare då, också…

I like to move it, move it… (yes I do)

Eller: Vad har jag gjort för att förtjäna detta?!

Igår förmiddag satt jag i lugn och ro i soffan med mitt frukostkaffe. Utanför fönstren lyste solen från en övervägande blå himmel, och en sida av mig längtade ut. Dessutom hade klart.se aviserat hyfsat vindstilla för dagen, alltså ca 5 sekundmeter, vilket här i Helsingborg menas vindstilla, medan det skulle komma att blåsa mer på måndag och ännu mer på tisdag.

Å andra sidan, kände jag inte alls för att ge mig ut och motionera. Ischias, vilket inte bara innebär förbannat ont i höftområdet och ner i benen, musklerna generellt var också trötta särskilt i låren och nedre delen av ryggen.

Förkylningen hade gjort sitt och raderat så väl kondition som muskelstyrka, och de senaste fem dagarnas cyklande och även en del promenerande, hade också gjort sitt. Fyra mil sammanlagt på fem dagar var i det här läget mer än tillräckligt.

Jag hade ont. Jag var trött. Jag borde ha en vilodag. Tänkte jag. Och trodde på det. Kände att jag behövde det, att det vore bäst för mig.

Likväl lockade solen och den blå himlen.
”I morgon kommer det att blåsa mera” hördes en röst inne i huvudet.
”Och i övermorgon ännu mer! Först på onsdag blir det bättre! Lugnare vindar och 5 plusgrader! Visst kan du ta en liten tur i dag? Passa PÅ! Annars dröjer det flera dar innan du kan ge dig ut på cykeln igen!”

Nej, det är nog bäst låta bli…
Men solen skiner så härligt…
Det är kallt ute, bara precis över nollan…
Det blåser bara lite…
Vore bättre med en vilodag, fixa lite inne…
En kort runda bara…
Det behöver dammsugas…
En lugn tur, inte lång alls och inte ta i mer än nödvändigt…
Badrummet är grisigt…
En rörelserunda, inte en konditionsrunda..
Köket är ännu grisigare…
Det är viktigt att röra på sig, bygga upp muskulatur igen och kondition… och solen skiner…

En stund senare satt jag på cykeln. Det var skönt. Till en början. Men snart nog kände jag hur det tog emot i låren och kring höfterna. Hur det blev jobbigare och jobbigare. Gjorde ont i knäna…

Men jag var ju tvungen ta mig hem också…. och jag kom hem… så småningom.

4,8 kilometer! Vilket är fjuttigt i min cykelvärld! Jag som kunnat cykla både 2 och 3 mil. Förr ännu längre. Typ Kullahalvön runt, och hem igen. I somras gick jag med 2 döttrar 6,2 km ute vid Kullens fyr, en gångstig som var betydligt mer upp och ner än slätmark. Ok! Med fikapaus, men ändå!

Min runda via Råå-Ättekulla är ca 2,1 mil, och den cyklade jag i somras. Tar jag via Bårslöv också, så blir det ännu längre. Men det är mer med det här än antal kilometer! Även under kortare sträckor brukar det kännas skönt! Jag kan känna hur härligt musklerna arbetar, hur lätt det är att liksom flyga iväg som en pil, hur jag kan klara cykla upp för backar – ok kanske inte de brantaste eller längsta, men ändå!

Nu var det bara tungt, motigt… egentligen inte skönt alls.

Men en positiv sak! Lite grand fick jag även igår den där känslan man får när hjärtat börjar må bra, när konditionen trots allt finns och börjar bli bättre, den där behagliga känslan av endorfiner och längtan att sträcka ut mera. Men just då, i går, var det inte på tal om att utvidga rundan. Jag vände hemåt så snart det gick. Inga omvägar. Inga senvägar.

Sen på dagen blev det inget praktiskt gjort alls. Ingen disk, ingen dammsugning. Jag var trött, stel, hade ont i musklerna. Det var datorn, det var lyssna på min pågående bok – Eleanor Oliphant mår bara bra – sticka på min kofta, och titta på film. Viaplay har faktiskt en hel del bra att se på, när man väl lärt sig navigera bland utbudet…

Men det är ju nu som den där poängen kommer. Jag blev sittandes i arbetsstolen sen större delen av dagen. Och på kvällen var jag ”helt förstörd” i höftpartiet och särskilt kring höger lårbenshals. Förutom det vanliga då. Hade svårt att gå, och … jaa! Självklart ångrade jag stort att jag inte hade lyssnat på mig själv och lytt min intuition – ta en vilodag!

Vem vet – om jag inte hade tagit den där ”motionsrundan” – så kanske jag hade orkat att diska, eller dammsuga, eller städat badrummet. Nu blev det ingenting. Och idag verkar det mest bli soffa och värmedyna. Och förhoppningsvis sova middag, för sömn blev det dåligt med i natt. Och ont gör det så jag kan med nöd och näppe gå. In till badrummet funkar, och jag har middag i kylen som bara är att värma sedan. Förhoppningsvis så funkar värmedynan så pass bra att jag är rörligare och har mindre ont redan i eftermiddag.

Skönt att jag ska till kiropraktorn på torsdag. Och jag ska inte ge mig ut på några cykelrundor innan dess. Det får istället bli lite lagom med jympa, yoga och dans här hemma. Men kanske inte så mycket idag.