Det moderna biblioteket har inte så många böcker längre. Många är utrangerade, magasinerade – ja hela ämnesområden finns inte tillgängliga längre. Åtminstone inte i fysisk form, inte så man kan strosa omkring i de tysta salarna och botanisera längs den ena hyllan efter den andra.
Istället finns mer utrymmen för andra verksamheter. Studiecirklar, Konserter. Föreläsningar. Rum för studier, forskning… Annat än böcker! Det är inte fel! Biblioteken används även för andra kulturella områden än de som har med läsande att göra. Och det inbegriper även andra språkgrupper och kulturer som fått större utrymme.
Så visst är det bra, men ändå så saknar jag mitt gamla bibliotek. Där man kunde strosa fritt och hitta nåt intressant av en slump. Utan att man visste i förväg vad man letade efter. Visst kan man fortfarande göra så, men utbudet är betydligt mindre. Och jag har inte hittat ens skymten av en bok under ”Populärvetenskap”. Och under ”andligt” (tror det var den beteckningen) fanns en, säger en bok, av Deepak Chopra.
Vill man ha nåt speciellt, känner till författaren och titeln, går man in på nätet. Där kan man söka och reservera – om man hittar det man vill ha. BRA!
För nån tid sedan – det var nog i höstas – sökte jag efter en viss utgåva av James Joyce ”Odysseus”. Den skulle finnas på hyllan. Det gjorde den inte. Jag reserverade och personalen letade. Det tog flera veckor innan den hittades och jag kunde hämta den.
På mitt närbibliotek finns nästan bara böcker för barn och ungdom. Men i och för sig! Där finns en mängd aktiviteter och jag deltar i en del av dem. Och tänker hänga med på en målargrupp också till hösten. KUL!
Så när jag nu här i värmen satt och hängde, började tankar på vissa speciella böcker åter göra sig gällande. Som om inte Storytel och iBooks vore nog. Jag ville läsa en viss bok av Golo Mann som jag läst tidigare för många år sedan och funnit oerhört intressant och välskriven. Jag kom till och med ihåg titeln. ”Från Bismarck till Brandt”. Hade även sökt efter den tidigare. Utan resultat.
Det finns ingen sån bok! 😦 Så häromdagen undersökte jag lite noggrannare vilka böcker av Golo Mann som fanns att välja på, och nådde sen en AHA-upplevelse! Det måste vara den här! Annan titel, men den handlar om precis det jag mindes. Tysklands historia under fem decennier. Jag beslöt reservera, och hoppades på det bästa.
Bland tipsen på bibliotekssidan dök Ingmar Bergmans självbiografi ”Lanterna Magica” upp. Måste också läsa. Reserverade.
Fick syn på Åsa Mobergs ”Snart är det 1968”. Alltså! Ett måste det också! Reserverade. Blev nummer fem i kön.
I fredags kom Mann och Bergman och jag hann inom närbiblioteket innan de stängde klockan fem. Skönt ha nära dit. Hann till och med äta först när jag kom hem kl fyra. Och nu har jag läst klart ”Lanterna Magica”.
Av någon anledning gick jag lite senare in på nätsidan igen och frestades. Jo jag minns varför. Hade letat förtvivlat efter ett par böcker som jag trodde mig minnas titlarna på, men inte hittat! Men hoppet hade inte dött.
Den ena fann jag tack vare att jag sökte på iBooks efter Stefan Zweigs böcker och råkade snubbla på Peter Esterhazy. (Tror det var där jag snubblade…) Sen var det bara att scrolla på tills jag hittade- ”Nedför Donau…”
Den handlar om en resa PÅ Donau från dess upprinnelse… – ”Floden har sin källa i Schwarzwald i södra Tyskland[5] där två mindre floder Brigach och Breg möts” – till dess den rinner ut i Svarta havet. Under resan gång får läsaren till livs diverse berättelser. Om jag minns rätt, såväl av filosofisk, geografisk, geologisk och historisk art. Och om grevinnan Hahn-Hahns blick.
Vad jag säkert minns är att jag älskade boken och ångrar numera en smula bittert att jag förpassade den ur min bokhylla. Men när just det skedde, var det säkert av en mycket god anledning. Åtminstone måste jag ha tyckt det då.
Tillbaka än en gång på biblioteksidan, sökte jag efter Wien 1913 och Wien 1914 – utan resultat. Hade inte en susning om författarens namn. Visste det var en historisk bok jag sökte, även den älskad och bortflyttad ur min bokhylla. 😦
Den berättar på ett fascinerande och intressant sätt om vad som hände i Wien under de åren, vilket i sin tur ledde fram till första världskrigets utbrott. Om jag inte minns alldeles tokigt, får läsaren möta Freud, Hitler, Gavrilo Princip, Tesla (?) – och det var minsann inte enbart morden på Hertigparet – Franz Ferdinand av Österrike och hans hustru Sophie von Chotek – den 28 juni 1914 som satte i gång det stora kriget. (Om Skotten i Sarajevo…)
HUR SOM!
Till slut sökte jag enbart på Wien och scrollade…
och scrollade…
och scrollade…
och PLÖTSLIGT!!!!
JÄKLAR! ÄNTLIGEN!
Där var den! Men titeln var ”I elfte timmen” med undertitel ”Wien 1913-1914”.
Reserverade förstås. Och plockade med Esterhazy’s ”Esti” också. Så nu har jag två biblioteksböcker hemma – läst färdigt den ena – och fyra på ”vänt”!
Snacka om att det kan vara trevligt att ha biblioteket i datorn, och bara trycka på en knapp för att få hem det man vill ha. Och tipsen kommer ju utefter vad man valt tidigare! Eller?
Både på Storytel och iBooks finns dessa båda Frederic Morton. Men tyvärr inte ” I elfte timmen”. Inte ens på engelska. 😦
Lanterna Magica?
Mycket bra!
Välskriven och både rolig och intressant. Men möjligen ska man kanske vara i min ålder och filmtokig – samt en smula nostalgiskt lagd – för att uppskatta den här typen av böcker från den här tiden. Älskade särkilt barn- och ungdomsskildringarna… och allt om filmerna och kvinnorna och livet…
Bergman skriver så man ser bilder inombords, känner dofter, hör musiken och fåglarna och trädens sus och vågornas skvalp och åskovädrens dundrande…
Hade däremot lite svårare för några passager mot slutet. De nio åren i München och det om opera… opera och jag och en massa folk jag aldrig hört talas om – det är nog inte min grej.
Men som helhet! Tummen upp!
Varför inte prova att läsa en bok som inte är utgiven nyligen av någon ung författare! Kan vara både lärorikt och givande! Lanterna Magica finns för övrigt på Bokus!
Och Nej! SÅ gammal är jag inte. 😉 Bara ganska så nybliven pensionista,
Jo det går hyfsat att lyssna till en ljudbok när man är förkyld, så därför har jag lyssnat på de sista 1,5 timmarna av Maisie Dobbs bok två. ”Med Lätta Bevis” av Jaqueline Winspear.
Bra! Mycket bra! Kommer säkert inte att göra ont att läsa/lyssna på en till Maisie Dobbs-bok. Frågan är väl bara om jag ska smyga emellan med nån annan bok först.
DotterM tjatar emellanåt på mig att lyssna på de där böckerna ”Omgiven av idioter” och ”Omgiven av psykopater. Tror inte jag orkar det just nu. Ska nog gå in och blunda en stund istället. Börjar bli för varmt på uteplatsen. Och sen har jag nästan halva ”Vargarna i Calla” av Stephen King kvar att läsa.
Slök fyra timmar i går kväll. Inte lika mycket i dag – men å andra sidan är inte dagen slut ännu. Det blir väl stickning och hörlurar så småningom.
För visst är den jättebra! ”Med lätta bevis” av Jaqueline Winspear, som finns på Storytel för den som vill ha en roman att njuta av. Kvinnlig privatdetektiv på 1920-talet. Mord? Inte det primära – en försvunnen dotter eftersökes – men vem vet! Är de mördade, de där som har dött? Det förefaller så. Men av vem? Och varför?
Jag har en idé om det, men om jag har rätt i så väl det som vilket motivet är, återstår att se. Öhh… höra. Har ungefär 7 timmar kvar att lyssna.
Därtill läser jag femte boken i Stephen Kings serie om Det Mörka Tornet – Vargarna i Calla. Även det på Storytel. Winspear på iPhonen och Tornet på iPaden.
Den är i vanlig bokform drygt 800 sidor lång, så det tar sin lilla tid det där. Men det är njutningsfylld tid i allra högsta grad.
För närvarande berättar prästen Callahan från ”Salems Lot” om sitt liv innan han kom till Calla Bryn Sturgis. Om vampyrerna i Jerusalems Lot, och hur han hamnade i Calla.
Sen ska Revolvermannen och hans ka-tet ta hand om vargarna som hemsöker Calla. Och det är inga fyrfota vargar det är frågan om.
Det är nog tredje gången jag läser den här. Den första boken i serien – ”Revolvermannen” eller ”The Gunslinger” som den heter i original – har jag läst 5-6 gånger. Minst.
Snacka om favorit!
Den sista delen – som också heter Det Mörka Tornet – fick jag tag på i storpocket på Maxi i Ängelholm för en tid sedan. Den ska jag läsa ”på riktigt”! Inte på iPaden! Den har jag faktiskt bara läst en gång tidigare.
Alla de andra delarna har jag i vanlig pocket. Men det går inte att komma ifrån! Inte bara att det är små bokstäver, böckerna är mer eller mindre sönderlästa vid det här laget, och ramlar gärna isär vid läsandet.
Den här boken, Analys av ett mord, föll mig inte alls i smaken. Vad som egentligen var ”fel” har jag lite svårt att sätta fingret på. Men det var som om språket var väldigt fyrkantigt! Det blev jobbigt att läsa, trots att det inte var direkt dåligt skrivet. Det kändes mer som att fösa runt en koloss man inte kunde tränga in i. Så! Tyvärr Jed! Det blev inte många sidor av den här för min del. So many books! So little time! Don’t waste it!
Nästa bok i traven däremot fastnade desto mer. Och praktiskt taget omedelbart! Inte för att jag vill jämföra den med vare sig Agatha Christie eller McCall Smith, som det står i bokens baksidestext. För mig är Jacqueline Winspear helt sin egen, en härlig författare och hennes debutroman ”Maise Dobbs” kan jag knappt lägga ifrån mig. Är faktiskt så betuttad i den att jag överväger att behålla den på min hylla när jag läst klart.
Jag blev egentligen aldrig särskilt förtjust i McCall Smith trots att jag ”på den gamla goda tiden” läste Damernas detektivbyrå. Kanske borde jag läsa nåt mer av honom? Kan faktiskt ha ändrat mig sedan dess! (Även om jag betvivlar det.) För visst var det lättsam läsning? Humoristisk och underhållande?
Christie? En härlig författare som jag läst det mesta av. Men vilka likheter med deckardrottningen har Winspear? Ärligt talat – har inte en susning, trots att jag har läst ungefär två tredjedelar av boken nu. För det första – det har ännu inte i min läsning skett något mord. Och – om man ska vara lite lite elak mot Christie – så har Winspear inte så stort persongalleri att man blandar ihop vem som är vem. I synnerhet om en del personer har väldigt lika namn…
Maise Dobbs utspelar sig under de första decennierna av 1900-talet. Hon utbildar sig, studerar, genomlever WW1, arbetar som sjuksköterska vid fronten – där är jag nu i läsandet – och startar så småningom sin egen byrå som privatdetektiv. Vilket man får följa i början av boken. Sedan rullar delar av hennes liv fram genom raderna på ett oerhört fängslande sätt. Maisie är ingen pappfigur och ingen kliché! Istället växer bilden av en helt levande, fantastisk kvinna fram under läsningen. Det är ingen deckare det här, i vart fall inte i mina ögon. Istället är det en riktigt bra roman där såväl personerna som England och tidsandan speglas och fördjupas.
Bokens baksidestext:
”Året är 1929 och Maisie Doobs har nyligen startat eget som privatdetektiv i London. Maisie är på många sätt en ovanlig person. Hon får plats som tjänsteflicka i ett aristokratiskt hem i London, där hennes husmor Lady Rowan Compton ger henne möjlighet att studera för familjens gode vän Maurice Blanche. Han inviger henne i stt arbete som psykolog och privatspanare och Maisie beslutar sig för att gå i hans fotspår.
Hon får möjlighet att studera vid Cambridge, men när första världskriget bryter ut förändras allt: hon utbildar sig till sjuksköterska, tar tjänst på ett fältsjukhus vid fronten och förälskar sig i en ung läkare – bara för att förlora honom.
När Maisie får sitt första uppdrag som privatdetektiv sätts hennes intelligens och klokhet på prov. Under mystiska omständigheter har en ung man omkommit sedan han donerat hela sin förmögenhet till ett hem för krigsskadade män. Och nu vill Lady Rowans ende son avsäga sig sin förmögenhet och dra sig tillbaka till hemmet.”
Texten nedan har jag hämtat från AdLibris, där boken finns på svenska som ljudbok! En till finns på svenska, ”Med lätta bevis”, även den ljudbok, och inte mindre än 36 träffar på engelska. På iBooks, 32 träffar – på engelska, och på Storytel 8 träffar varav 3 på svenska. Så nu vet jag vad jag ska börja lyssna på där.
”För alla som älskar Agatha Christie och Alexander McCall Smith kommer nu Jacqueline Winspears böcker om Maisie Dobbs. Handlingen utspelar sig på 1930-talet i London och Maisie Dobbs är en ung, modig privatspanare som med sin intelligens och klokhet löser fall som polisen går bet på.
Unga, modiga Maisie Dobbs har nyligen startat sin egna privatdetektivbyrå i London. Året är 1929 och Maisie är på många sätt en ovanlig person. Hon är kvinna och privatspanare och hon började sin bana med att arbeta som tjänsteflicka i ett aristokratiskt hem i London. Tack vare sin husmors försorg, som såg att flickan hade läshuvud, fick hon studera i Cambridge och tog sedan tjänst som sjuksköterska under första världskriget. Där träffade hon en läkare som blev hennes stora kärlek men han försvann under kriget. Detta gör att Maisie, trots sin ungdom, besitter en visdom, erfarenhet och styrka som kommer väl till pass i hennes första fall. En krigsveteran dör plötsligt efter att ha skrivit över alla sina tillgångar på ett hem för krigsskadade unga män. Maisie kontaktas av mannens svåger som misstänker att hans hustru är otrogen och vill att Maisie ska skugga kvinnan. Det visar sig att hon i själva verket varje dag reser med bussen till den plats där hennes bror ligger begraven.
Jacqueline Winspear är född och uppvuxen i England men lever idag i Kalifornien med sin man. Hittills har tre böcker om Maisie Dobbs utkommit och alla har legat på de amerikanska bästsäljarlistorna.”
(Jag kan säga att handlingen såsom den beskrivs på AdLibris, inte stämmer riktigt riktigt med hur handlingen utspelar sig i boken. Troligtvis är det först i de Maisie-böcker som kommer efter denna, som hon löser fall som polisen går bet på. I den här, debutromanen, är mannen i graven den som är mysteriet i fråga. Eller? AdLibris-felet? Det är inte kvinnans bror som ligger där. Det får läsaren reda på ganska tidigt i romanen. Så låt se vad som händer under de återstående 100 sidor jag har framför mig! 😀 )
En av de böcker som fanns i de pappkassar jag fick, är den här av Jed Rubenfeld, ”Analys av ett mord”, utgiven 2006.
Av baksidestexten att döma kan det vara en intressant, spännande historia och den lockade i alla fall mig att lägga i högen ”Att läsa”! Får väl se vad jag tycker när jag har kommit en bit in i berättelsen, och kan bara hoppas att den inte luktar för mycket av ”gammalt vindsförråd”.
Baksidestexten:
”Sigmund Freud anländer till New York en morgon 1909. Samtidigt hittas en vacker socitetskvinna bundcen och strypt i sin lyxiga takvåning. Följande kväll attackeras ännu en ung arvtageska, Nora, som hittas upphängd i sina föräldrars takkrona. Nira överlever men är till ytterst lite hjälp i jakten på förövaren eftersom hon har förlorat nminnet och talförmågan.
Freuds amerikanske lärjunge Stratham Younger anlitas för att hjälpa Nora och för att få tag i mördaren. Tillsammans ger de sig ut på en resa där de upptäcker den växande staden New Yorks skuggsidor och människans mörka inre. Kan Freuds kontroversiella metoder verkligen tillämpas i en mordutredning?
Jed Rubenfeld väver skickligt och kunnigt samman fakta med spänning och romantik. Analys av ett mord har fått stor uppmärksamhet i England där den bland annat utsetts till en av årets mest läsvärda böcker 2007.”
Hittade bland annat det här när jag yahooade, på en sida som heter ”Boktipset”:
”Mörka drifter i sekelskiftets New York Året är 1909 och i New York sker stora förändringar. Broarna som ska koppla Manhattan till fastlandet byggs och den ena skyskrapan efter den andra skapar den utmärkande silhuetten. Men förändringens vindar blåser inte bara på det fysiska planet. Från Österrike kommer Sigmund Freud med banbrytande idéer om det mänskliga psyket. En ung societetskvinna mördas mycket utstuderat och grymt. Sedan attackeras ännu en kvinna, Nora, men hon överlever. Nora är dock till ytterst lite hjälp i jakten på förövaren, hon har nämligen förlorat minnet. Kan Freuds kontroversiella metoder användas för att hjälpa henne att minnas, kan hans teorier tillämpas i en mordutredning? Kan man analysera ett mord? Jed Rubenfeld är professor i juridik och mycket intresserad av både Freud och Shakespeare. Hans debutroman, The Interpretation of Murder, bygger på en verklig händelse när Freud för första (och enda) gången besöker New York. Boken utsågs av Richard & Judy till Best Read of the Year 2007.”
För en tid sedan fick jag ett antal kassar med böcker av en granne. Jag kunde göra vad jag ville med dem. Spara. Skänka. Kasta. Han ville inte ha dem tillbaka, utan hade egentligen tänkt få iväg dem till ett loppis, men inte blivit färdig att göra det. Så istället landade de hos mig.
Mestadels var det deckare av olika slag. Krim. En del skräck. P.D James. Peter Lovesey. Ludlum. Koontz. Ruth Rendell. Många fler, även en del svenska författare. En del kände jag till sedan tidigare, andra var främmande för mig.
En och annan hamnade direkt i min bokhylla. Några var förstörda av fukt, och andra luktade som om de tillbringat 20 år i nån källare. Alla dessa åkte direkt i soporna. Sen var det såna jag blev nyfiken på och la i en hög för sig. Tillsammans med böcker jag hittat på olika loppisar, hade jag nu en försvarlig trave (travar) att provläsa om de skulle vara nåt att behålla.
Alistair McLean läste jag ett antal sidor av, sen las hans böcker i en kasse för vidarebefordran till loppis. Den typen av spänning, krig och båtar å de å sånt, är helt klart inget jag fastnar för.
Kände igen vissa andra författare, och visste att det var alldeles på tok för hemska böcker för att jag skulle ha nån glädje av dem. Vill inte ha blod i massor och stympade kroppsdelar, eller makabra s-a-t-a-n-i-s-k-a extremheter.
Även om jag med nöje har läst såväl Elisabeth George som andra av liknande typ. Och Shirley Jackson. Ja också King och Koontz förstås. Ska det va äckel så ska det va äckel.
Och så fortsatte det! Läste några sidor, nåt kapitel i en bok och beslöt om jag skulle rata den eller ge den en chans. Erkänner att det största flertalet åkte iväg antingen till soporna eller loppiset. Har inte har lust att spendera tid på böcker som inte fångar mig med en gång. Har ändå oändligt många att välja mellan på Storytel och i iBooks. Samt i bokhyllan redan, som jag vill spendera tid med. Såna jag själv valt på olika loppisar.
Plus att det finns annat jag vill göra.
Men ska också säga att sommaren är min bästa tid att läsa. Kan sitta hur många timmar som helst på uteplatsen med en bok, fika och – i förekommande fall – en solhatt.
För närvarande är jag inne på Peter Lovesey. Och njuter. Ganska lättlästa! Välskrivna. Lite knorr på morden, så att säga. Och det finns även humor i det hela. Inte så man skrattar på sig! Inte den sortens humor. Men så att man myser när man sitter där. Vet inte om det alltid är så i Loveseys böcker, men man får onekligen sympati för mördaren och omständigheterna. Det är inte supervåld det är frågan om. Inte som det kan vara i dessa oräkneliga filmer och serier som man kan se numera. Tack och lov. Snarare feel-good… hm…
För några dagar sedan läste jag ”Liemannen”. En historia som utspelar sig i en liten by, där kyrkoherden på orten har en del för sig. Men inte bara han…
Idag började jag läsa ”Den falske kommissarie Dew” vilken utspelar sig i början av nittonhundratjugo-talet. Har bara kommit knappt hundra sidor in, men det verkar väldigt lovande. Om jag säger Hawley Crippen …
Så helt klart blir det uteplatsen i morgon också. Förutom en cykeltur.
Sedan har jag en Lovesey till i hyllan – ”Rosor till en död”. Möjligen ytterligare nån, men jag har inte den förnäma ordning längre som jag hade förr på mina böcker. Då stod de alltid i alfabetisk ordning på författarens efternamn.
Men då hade jag förstås åtskilligt flera i mitt bibliotek.
Ja! Alltså! Det där med att läsa kan jag inte klaga över längre. Även om jag förstås rent teoretiskt skulle kunna läsa ännu mer än vad jag gör. Och förstås – att jag räknar in även lyssna på böcker.
Har just avslutat lyssnandet på Stephen Kings ”Jurtjyrkogården” på Storytel, där jag också håller på att läsa Kings fjärde del i serien om Det mörka tornet – ”Magiker och Glas”. Är lite mer än halvvägs nu med den. Tegelstenen…
På iPhonen – även där Storytel – lyssnar jag på ”The Art of Living” av Thich Nhat Hanh.
Jag kan inte påstå att jag kände till Nhat Hanh tidigare, men jag tycker mycket om det han skriver. Kommer säkerligen att leta efter mer av honom.
”Det äkta miraklet är inte att gå på vatten eller i luften, utan att vandra på jorden”, Thích Nhất Hạnh
Nhất Hạnh nominerades 1967 av Martin Luther King till Nobels fredspris. Han lever sedan länge i ett kloster i södra Frankrike. 2005 och 2007 gavs han tillstånd att besöka Vietnam, där två kloster tillhörande den order han grundade i mitten av 1960-talet, Tiep Hien — Order of Interbeing — också finns. Andra kloster och dharmacenter finns i Frankrike och USA. se även: Thích Nhất Hạnh
För en tid sedan fick jag flera pappkassar med böcker av en granne jag brukar prata med då och då. Jag har gått igenom dem lite löst så där. Praktiskt taget alla var deckare, krim eller skräck. Vissa har jag gjort mig av med, med en gång, en del för att de luktade så där äckligt muggigt, andra för att de var totalt ointressanta för mig.
Andra åter tänker jag behålla – åtminstone tills vidare, och så är det ett antal som jag tänkte kolla upp. I går kväll satt jag i min soffhörna och började läsa Ruth Rendells ”Sömngångare”. En Kommissarie Wexford story. Men jag har beslutat mig för att bara spara de böcker som jag är riktigt förtjust i. (Vilket även gäller de jag hade innan de här kassarna anlände.) Ruth Rendell skriver bra annars! Inte tu tal om den saken. Men även hennes böcker får hamna nån annanstans när jag läst dem.
Jag blev nämligen plötsligt varse en intressant sak som jag börjat syssla med här! Jag hade börjat bygga upp det förflutna!!! Hade plockat fram och monterat mina gamla Ivar-hyllor, och börjat fylla dem med böcker. Först förstås de jag redan hade, men sen! Mest köpte jag Second Hand, men även en och annan från nån butik! Men det sjukaste av allt! Jag hade till och med börjat samla på mig böcker IGEN som jag en gång läst, haft i bokhyllan, och sedan gjort mig av med! Bara för att jag hade tyckt om dem!
Ja! Och så var det förstås alla de här som C hade kommit med i pappkassarna. Inte så få, fakstiskt!
Vad som gjorde att jag blev varse detta beteende, var när jag köpte mitt nya skrivbord! Plötsligt – jag vet egentligen inte riktigt vad som hände eller varifrån det kom – så var det lättare än lätt att montera ner Ivar, köra ner 3 gavlar och 10 hyllplan till DotterM.s salong att ha i källaren med såna där prylar som inte skulle få plats, eller var lämpligt att ha uppe i salongen! Och då slog det mig!!! Varför i hela friden håller jag på att bygga upp ett bibliotek igen?
Dels läser och lyssnar jag mer på böcker på iPaden, datorn eller iPhonen än jag läser fysiska böcker. Fysiska böcker läser jag alltid fler av på sommarhalvåret – på uteplatsen. Dels har jag ju bara en etta! Utan sovalkov! Även om man kan ställa ett antal bokhyllor lite här och där, så blir det för varje extra pryl, stor eller liten, allt trängre och svårare att städa. Man behöver inte äga böcker! Varför ska jag prompt ÄGA några? Det finns massor av möjligheter att läsa lyssna utan att ha massor av dem just där man bor. Utbudet via nätet är enormt! Särskilt som jag inte är beroende av att allt måste vara på svenska. Jag läser/lyssnar lika gärna på engelska.
So many books! So little time!
Sen hade det kanske varit en annan femma om jag hade haft en större bostad, det är nåt visst för en bokmals hjärta med en hel bokhyllevägg, men nu är det inte så!
Så! paragraf två! Det där med skrivandet!
Ibland tror jag att jag aldrig mer ska komma igång med nåt. Att det inte finns nåt mer att skriva i mig. Och varför bekymra sig om det! Det är ju supersvårt att bli publicerad! Oavsett på vilket sätt det är frågan om! Typ!!!
Men jag har nog inte tappat hoppet helt ändå. Minns fortfarande hur underbart det är när man hamnar i flow och allt bara flyter fram genom fingrarna. Nä! Tappat hoppet helt, har jag nog inte. Även om det känns som om skrivutrymmet i hjärnan fortfarande är ett enda stort tomrum.
Men jag har åtminstone min nya arbetsplats, med bättre utrymme för både det ena och det andra. Även i hjärnkontoret?
(Bilden blev mörk, men det kanske matchar… moohaaa ha ha
Började i går kväll att lyssna på ”Hobbiten” av J.R.R. Tolkien på Storytel.
Först tänkte jag lyssna på den på engelska, men blev så störd av uppläsarens alltför tydliga andetag att jag gav upp. Det lät som om Rob Inglis hade nån seg bubbla i halsen och hade svårt att andas. Valde den svenska versionen istället och det blev en hit! Jan Waldekrantz läser riktigt bra – och andas helt normalt…
Något jag irriterar mig lite på när det gäller översättningen, är att även namn översatts till nåt svenskt. Bilbo Baggins t.ex, heter Säcker i efternamn i den svenska versionen. Låter såååå fånigt! Och hur är det med Herr Nedomkull och alla de andra?
Lite drygt en timme in i lyssnandet kommer scenen med trollen. Bilbo, som ska vara tjuv, smyger sig på dem men blir fångad och det blir ett samtal mellan trollen och honom – och mellan trollen sinsemellan.
DE PRATAR BREDASTE VÄSCHÖTSKA! SOM OM ROY OCH ROGER ÄR PÅ BESÖK!
Dessutom heter de Vilgot, Bert och Tom! VILGOT!?!?!? Jag trodde jag skulle skratta på mig, det var helhäftigt och urtöntigt på samma gång! Och sen när även dvärgarna blivit tillfångatagna kommer Gandalf smygande. Gömd lägger han sig i samtalet, så att varje troll tror att det är nåt av de andra två, och får dem att börja bråka och slåss tills solen går upp och förvandlar dem till sten.
Det var så roligt det här avsnittet så det måste bara upplevas, går inte att beskrivas. Inte sjutton blev det så skrattintensivt när man såg filmen!!!
Vad heter de ursprungligen, trollen?
I ögonblicket vet jag inte, men när jag nu skulle kolla namnet på den där uppläsaren med hals-o-bronk-besvär, hittade jag ännu en engelsk version av boken inläst av Martin Shaw. Den ska jag kolla upp och lyssna på istället, om han läser bra.
Eller ska jag fortsätta med den svenska…
eller lyssna på båda två…
Jag är faktiskt nördig nog att lyssna på båda två, parallellt – eller den ena före den andra.
Eller boken, rättare sagt. Glad den bara kostade mig en tia, för den var absolut ingenting för mig.
Hon skriver i och för sig bra, Jane Green, men att läsa om det rika olyckliga folket är inget för mig. Jag svänger mig inte med ord som Prada, Manolo Blanek eller liknande.
På sidan 23 hade jag fått ett hum om hur historien skulle kunna utvecklas. Och efter att ha läst färdigt sidan 34 gav jag upp, och la boken i högen som ska till nån av Second Hand ställena.
Två kvinnor, den ena i London, den andra på vischan i USA – båda badande i pengar – byter plats med varandra. Det har visserligen inte hänt ännu på sidan 34, utan kan läsas om i baksidestexten. Men, men…
Hon i London är singel, har kanonbra jobb – och avskyr sitt liv
Hon i USA är gift, har två barn och allt hon kan önska sig – och avskyr sitt liv.
Och båda vill hellre ha ett sånt liv som den andra har.
Jag ids inte ens läsa vidare för att få reda på hur dom går till väga med det där, men jag tror inte att hon i London blir kär i den andras man. Det fröt är redan sått nån annanstans.
Om man ska gå lite på det här stuket med att byta plats och liv med någon annan för en tid, så ser jag hellre om (igen) filmen ”The Holiday” med Cameron Diaz, Kate Winslet, Jack Black och Jude Law m.fl.
En romantisk feelgood-film som var bra redan från första scenen.
Ord i Bild ostyriga penna 