Lämnade en del grejor på Erikshjälpen idag – (bland annat böcker – haha), såg anhopningen av folk och cyklade vidare till Röda Korset. Var ute efter nån sorts jeans och/eller överdragsbyxor (ska ju bli kallt som attan de kommande veckorna), men kom därifrån med två böcker, ett par svarta vanliga bomullsbyxor till synes helt oanvända, samt en svart vinterjacka med plats för tröja under utan att det för den skull blir alltför klumpigt.

Jackan och byxorna hänger på tork nu efter ett varv i tvättmaskinen, och de är väl inte direkt nåt att orda om. Utom möjligen att det var en hel mängd olika småfickor på insidan av jackan. Superbra! Och kostade bara 75:- 😀

Hittade den sjätte av Dan Browns böcker, ”Inferno”, så nu saknar jag bara hans senaste i bokhyllan. ”Begynnelsen”, som fortfarande kan hittas till och med på Maxi. Men jag tänker inte köpa den ”ny”. Kan lyssna på den på Storytel om jag vill, och förr eller eller senare dyker den upp som second-hand.

Om jag gillar Dan Browns böcker? Både ja och nej. Han skriver som en kråka emellanåt, men handlingen är spännande och jag är fascinerad av allt det som kan rubriceras symbolism, mytologi och liknande. Han förefaller onekligen vara påläst och kunnig inom de områdena, och jag har alltid varit intresserad av sådant.

 

Jane Green skriver väl snarast ”Chick-lit”, vilket kan vara väldigt lättläst och underhållande. Har läst några böcker av henne för flera år sedan, och som jag minns det skriver hon ganska bra. Ska bli spännande se vad jag tycker nu.

För lite lättläst är aldrig fel att varva sitt läsande med.

Har just lyssnat färdigt på bok fem i serien om Harry Potter, The order of the Pheonix. Tjugonio timmars lyssnande som man rent teoretiskt skulle kunna klara av på två dagar – men givetvis gör man inte det. Ibland lyssnar man kortare stunder, ibland kan det bli flera timmar i sträck, och ibland får man backa bandet, så att säga, för att man blivit störd eller på annat sätt tappat koncentrationen. Det räcker att man helt enkelt råkar komma att tänka på nåt annat, eller som idag när jag körde bil. Konccentrationen höll sig inte alls på nåt boklyssnande då. Och det var nog tur.

I går kväll, när jag hade ungefär två timmar kvar av boken, fick jag för mig att se filmen.

HA!

Ni vet nog hur det är! Boken är alltid bättre än filmen som är gjord på den. Det finns en och annan film som är väldigt bra gjord, nästan som boken, men riktigt lika bra som boken blir de nog aldrig.

Hittills har jag inte gjort så här med de andra HP-böckerna, men generellt sett är det nog samma sak med alla. Filmerna är rätt kass, rent ut sagt. Och jag förstår varför jag för varje film jag såg, hade allt svårare att följa med i och förstå nån handling! Och särskilt nu när jag precis lyssnat på boken och sett filmen, kan jag verkligen jämföra. Det fattas så otroligt mycket i filmen både när det gäller handlingen och hurdana karaktärerna är. Böckerna är riktigt, riktigt bra och det är synd att att inte mer av det finns med i filmerna.

Nu säger jag inte att filmerna är dåliga! Har man inte läst böckerna så kan man uppleva att filmerna är väldigt spännande för att inte säga rent kusliga emellanåt. Helt klart. Men jag vet från när jag tidigare såg filmerna utan att ha läst böckerna, så hade jag svårare och svårare att hänga med i handlingen för var film! Jag tyckte, att till och med den här, The order of the Pheonix, så var det relativt okej, men de tre sista filmerna blev mer och mer obegripliga.

Hur blev det så? Hur hamnade dom där? Vad är dom ute efter? Den typen av frågor dök upp allt mer när jag såg The half-blood Prince, och The Deadly Hollow 1 och 2. Och – vad i hela friden säger de? De mumlar ju bara rakt ner i polokragarna – oavsett om de har nån polokrage eller inte.

Nu kan jag säga så här, och det är förstås bara mitt tyckande: filmerna är i stort sett bara ett synopsis av boken ifråga. Men det är inte så konstigt egentligen. Den här tar alltså 29 timmar för Spephen Fry att läsa, och han läser inte långsamt, och 2 tim 18 min är den som film. Så! Vad tar man som filmmakare med, och vad utesluter man? Inte lätt.

Egentligen borde jag så snart som möjligt se första filmen igen, och jämföra med vad jag tycker om den kontra boken. Är det lika stor skillnad däremellan, som här i bok fem? Jag har en känsla av att det möjligen kan vara så, eftersom jag upplevde de första filmernas handling lättare att hänga med i.

Man får en helt annan syn på karaktärerna också. I filmerna pappfigurer, i böckerna personer. Okej, jag hårddrar det lite, men mest för att markera att det faktiskt är skillnad. I böckerna är personerna genomgående mer komplexa, med bakgrunder som gjort dem till det de är och kanske allra tydligast märker jag det på Harry.

I mina ögon är filmernas Harry mest en tyst tråkmåns, en mesig wimp, som plötsligt lyckas med nåt. I böckerna är han egentligen inte särskilt sympatisk. Rätt arrogant, självrättfärdig och envis. Men betydligt mer ”normal” trots allt! En grabb med den bakgrunden, som vuxit upp i ett hem där han inte är önskvärd – kan han bli så mycket annat? Det skulle väl vara helt knäckt och kuvad i så fall. Och det är ju en himla tur att han inte blev det! Men han är ju också stark och godhjärtad och lojal mot sina vänner. Jo, man gillar honom i boken, bland annat för attt man förstår honom!

Och nu har jag laddat ner bok 6 i serien så jag kan lyssna på den även offline. Harry Potter and the half-blood Prince. Tjugo timmar och 30 minuter har jag nu framför mig med Stephen Fry som uppläsare. Härligt!

Och givetvis är det på Storytel jag lyssnar!

Så har jag då äntligen läst ut Stephen Kings ”Knackarna”. Tog de sista ca 140 sidorna i söndags. Boken är bra! Spännande! Lättläst! (Ska jag säga som ändå tog så lång tid på mig.)

Jag har märkt att jag gärna läser Kings böcker, men filmatiseringarna kan vara för jobbiga. Även om filmatiseringarna i allmänhet är jättebra, helt klart, har trots allt sett ett antal, så blir det äckliga, det blodiga, det skrämmande, ännu mer äckligt och blodigt och skrämmande när man ser det på en film.

Snacka om monstruösa monster! Har till exempel sett både Dreamcatcher och The Shining, och jag läser dem gärna men drar mig för att se flera. Trots att jag har några här i nån mapp på hårddisken. Rose Red och Storm of the century vet jag bland annat. Och The Stand. Men den är ju inte en skräckfilm på samma vis som The Shining eller Dreamcatcher.

För allt han skriver är inte äckelskräckisar med monster, blod eller vampyrer. The Green Mile är till exempel en fantastiskt bra och gripande roman som också är filmatiserad. En svart man, spelad av Michael Clarke Dunkan, blir (felaktigt) anklagad för våldtäkt och mord på två barn och ska hängas. Tom Hanks spelar fängelsevakten, och medan tiden går mot stunden då fången ska föras längs den gröna milen mot galgen, får vi tittare uppleva både vad som händer nuet där, och vad som hänt som lett fram till anklagelsen och fängslandet.

Det var så länge sedan jag såg den, att jag inte minns om han blev friad på slutet av berättelsen eller om han blev hängd. Men vakten, och vi, vet att han varken våldtog eller mördade. Istället får vi veta att han hade ”a mysterious gift” som det uttrycks på IMBd.

På det hela taget! Visst får jag liksom en film i huvudet när jag läser, alltid, men jag gör inte de äckliga blodiga sekvenserna mer äckliga och blodiga än nödvändigt. ”Jaha! Där var skräckscenerna!” uppsnappar jag. Och så läser jag vidare. För det är ju också spännande! Ska han, ska hon, ska de där KLARA SIG!!! Och en del gör det – andra inte!

När jag så smått började kunna läsa igen efter utbrändheten, var det faktiskt Stephen Kings böcker som lyckades fånga mig, som jag klarade att läsa och fortsätta kunna koncentrera mig på ända till slutet..

Så vad ska jag nu läsa? Hmm…

Det var förfärligt så lång tid det tar mig att läsa Stephen Kings ”Knackarna”! Den är ändå bra! Och inte alltför många sidor. Bara 839. Nåja, bara och bara… Men jämfört med hans ”Under the dome” på ca 1200 sidor (i den upplagan jag läste den), så är ju Knackarna inte så farlig. Men ingen av dem är ju direkt nån man läser liggande i sängen.

Dessutom är Knackarna mer lättläst än Domen, tycker jag, så jag kan inte skylla på det. Ska väl i och för sig inte jämföra alls med nån annan roman av King. På det stora hela är alla bra. Bara mer eller mindre bra. Men det är ju beroende av smak och tycke förstås. Allra mest tycker jag om den långa Fantasy-berättelsen om Revolvermannen och Det Mörka Tornet.

Att det går långsamt att läsa Knackarna beror inte på att det går trögt med själva läsandet. När jag väl sätter mig med boken uppallad i famnen kan jag lätt klämma 100 sidor eller mer. Kruxet är väl snarare att jag inte sätter mig med boken tillräckligt ofta, tillräckligt nära i tid. Vilket i sin tur beror på att jag även gör annat. Lyssnar på böcker, till exempel.

För närvarande håller jag på med Harry Potter igen. Har i mellantiden testat flera andra böcker men inte fastnat av olika anledningar. Bland annat för att jag inte fixar att lyssna på alla uppläsare. Men Stephen Fry som läser Harry Potter-böckerna är genial! Och Johan Svensson som läst in Kings trilogi om Mr Mercedes, är också suverän som uppläsare. Men det där ämnet kan vi ta en annan gång. Just nu är det Harry Potter som gäller. Tjugonio timmar med del 5, ”The order of the Phoenix” går lätt att svälja 2-3 timmar i sträck av. Det är bara städ och disk som blir lidande.

Fyran – ”Harry Potter and the goblet of fire” – hamnade jag inte i nån lyssnarbubbla med. Hade jättesvårt att koncentrera mig på den. Försökte flera gånger. Tråkig! Faktiskt! Även filmen är den tråkigaste av de åtta. (Sexan, sjuan och åttan är de obegripligaste. Dessutom pratar man inte i de filmerna, man mumlar. Tänk att man ska behöva ha textat bara för att skådespelarna inte kan prata tydligt!)

Dottersonen berättade för övrigt att han hade hoppat över att lyssna på fyran, för att han tyckte filmen varit så tråkig. Just då tänkte jag inte på det, men nyligen när jag själv försökte lyssna på den och mindes handlingen från när jag såg filmen, så håller jag med. Fyran fångar inte! Åtminstone inte oss två…

Men man måste ju ingenting i lyssna/läsa-bok-världen så visst kan man hoppa över en och annan. Men jag hoppas hänga med på inte bara femman till slutet, utan även de två sista böckerna om Harry Potter. För de där sista tre filmerna tyckte jag var inte bara blev allt mörkare och dystrare, det var svårt hänga med i handlingen.

Men eftersom man får betydligt mer av handling i böckerna än i filmerna, så förstår man ju också bättre hur och varför saker och ting utvecklar sig,  rent generellt får man mer i sig av den skrivna texten. Så det ska bli intressant fortsätta lyssna på även de två sista böckerna. ”Harry Potter and the Half-blood Prince” samt ”Harry Potter and the Deathly Hallows”

Vad det sen blir för böcker valda har jag inte en susning om nu. Och dessutom är bokhyllorna fyllde med en hel vanliga fysiska böcker, som jag suktar efter att läsa! Dygnet borde ha fler timmar!!!

Riktigt bra tycker jag den här trilogin av Stephen King är.
Mr Mercedes, Den som finner och Sista vakten. I den ordningen.

Man kan läsa en, vilken som, och få en bra berättelse, men helt klart tjänar man på att läsa hela trilogin. Eller som jag – lyssna på!
Just nu är jag nästan exakt halvvägs genom den tredje delen. Och spänningen stiger.

Visserligen är det en kriminalare, men en kriminalare skriven av Stephen King är ju inte riktigt detsamma som nån annans kriminalare, och det märks allt tydligare ju längre fram i handlingen man kommer. Och det är väl därför man läser Kings böcker, antar jag. För det där extra!

Vad den handlar om? Vad kan en roman om en pensionerad kriminalkommisarie handla om?

Tja! Betydligt mer än om ett eller ett par mord, i alla fall. Läs själva! Eller lyssna! På Storytel, där Johan Svensson är en mycket bra uppläsare.

Eller kanske jag ska kalla det för Nostalgi, även det här inlägget?
Hur som! Gamla böcker blir inte dåliga bara för att det publiceras nya stup i kvarten.  Eller hur?

De här böckerna har jag haft i bokhyllan förr, och i dag hittade dem på Röda Korsets Second Hand. Först hade jag tänkt gå på Erikshjälpen, men det var så många bilar utanför och folk som vimlade, att jag bara schwishade förbi på bajken. Dessutom tar dom 30 kr styck för inbundna böcker, medan RK bara tar 10. Ett bra argument, tycker jag, även om 30 kr för en bok inte heller är dyrt.

Faludis ”Backlash” hade jag på hyllan i många år, men läste den aldrig.
Undrar hur det blir nu?

”Liftarens guide…” har jag läst hur många gånger som helst. De i pocket gick faktiskt sönder till slut. Jag har en samlingsupplaga med de fem delarna som pocket, men köpte den här eftersom den var inbunden. Trots att den bara har med de fyra första delarna.
Jag hade en gång i tiden en inbunden variant på engelska, med fem + en del, och jag måste ha varit en idiot som gjorde mig av med den. Men den var förstås stor och klumpig.

Stephen Kings böcker sparar jag på som sagt var, och idag fann jag ”Rasande Rose”. Den var en av de första av Kings böcker som jag läste. Allra först läste jag ”Jurtjyrkogården”, och en annan av de tidiga var ”Stark”. Sen kommer jag inte ihåg i vilken ordning jag har läst dem.

Men storfavoriten är och förblir den långa berättelsen om ”Det Mörka Tornet”. Varför hittar man bara den första delen, ”Revolvermannen”, som inbunden? Berättelsen om Tornet är snarare en Fantasy. Inte nån skräckis. Även om det finns en del skrämmande scener också, förstås. Men stilen och innehållet i stort är Fantasy.
Det som är lite kul med King, är att det i en roman kan dyka upp företeelser och eller personer från andra av hans romaner. I ”Tornets” femte del, Vargarna i Calla, dyker till exempel plötsligt prästen från ”Staden som försvann” (Salem´s lot) upp och är med i handlingen. Vad var det nu han hette? Jo! Fader Callahan!

Isabel Allende är strålande! Eva Luna är min favorit, även om Andarnas hus också är väldigt bra.

En doft av apelsin har jag också läst tidigare, liksom Harris roman Chocolat. Vad den anbelangar så är ju romanen långt bättre än filmen. Men så är det ju ofta.

Cobbold Hjörnes böcker gillade jag också. Fick för ett tag sedan tag på ”Guppies till kvällsmat” och nu alltså denna. En förtrollad vardag. I min boklista arkiverar jag dessa under ”Feel-good”

Grottbjörnens folk fick ju nästan en nördstämpel på sig på den tiden det begav sig. Och vissa läste den för att den innehöll sex. ??? Jo okeeej! Men att läsa den för sexets skull är ju löjligt! De allra flesta sidorna har inte ett dugg med sex att göra. Mer än sidorna 6… 16… 26… 36… 46… 56… 60… 66… OOOOOOHOOOOOO!!!! Sidan 66! inte mindre än två stycken!!! SÅÅÅÅ sexigt!!!

Jag läste alla Auels böcker på den tiden. Då de var relativt nya. Tyckte bäst om Grottbjörnens folk och Hästarnas dal. Tyckte sämst om Nionde grottan. Kom det ut nån mer bok om Ayla och Jondalar efter den?

Stod också och dreglade över fem Dan Brown-böcker, men där backade jag. Åtminstone för idag. Cykelkorgen var full vid det här laget.

Och nej! Inga recensioner från mig! Jag bara älskar att se min bokhylla sakta fyllas igen. Nytt och gammalt blandat. Så som det ska vara.

 

Har just lyssnat färdigt på Stephen Kings ”Mr Mercedes”.
Det tar tid att lyssna, likaväl som att läsa. Man gör det inte 15 timmar och 13 minuter i ett sträck. Men de sista timmarna lyssnade jag på i kväll utan nåt nämnvärt uppehåll. Spännande! Säger bara det.

Börjar som en ”vanlig” polisdeckare, men det finns väl aldrig nåt som är riktigt vanligt i Kings böcker. Och det är väl därför vi läser dem. Eller lyssnar på dem. Det värsta är kanske, att man börjar undra om man själv någonsin…  definitivt inte nödvändigtvis skräck i olika former.

Tänker fortsätta med del två i trilogin om den pensionerade kommissarien Bill Hodges, ”Den som finner”. Den finns också tillgänglig i svensk översättning på Storytel. Liksom del tre, ”Den sista vakten”.

Så nu har man att lyssna på ett tag framöver!.

Undrar om jag nånsin kommer att skriva nån roman igen…
Jag hoppas det, vill det, men känns fortfarande alldeles tomt i huvudet
Skönt man kan läsa numera i alla fall. Och lyssna! Och skriva på bloggen.
Alltid något! En bit på väg! 😀 

Håller ju också på med att läsa Knackarna. Av samme författare. En fysisk bok av så kallat tegelstensformat. Större än så, skulle jag vilja påstå, men tyngden känns väl som något i den stilen. Inte direkt lämpad att ha med sig i sängen på kvällarna. Men blir också mer och mer spännande för var sida som vänds. Är nästan halvvägs…