Nästan som en drog är det, att ha Storytel, och jag mer eller mindre slukar den ena boken efter den andra.

Jag har bland annat lyssnat på de tre första Harry Potter-böckerna med Stephen Fry som uppläsare, men när jag försökte lyssna på bok fyra – The goblet of fire – kunde jag inte koncentrera mig. Kände att jag ville ha nåt som lästes på svenska OCH som är spännande.

Egentligen borde jag inte börjat med DaVinci koden, inte om jag verkligen hade velat ”börja om från början”.  Men just då i valögonblicket hade jag inte koll på vilken av romanerna som kom först. Och av någon anledning iddes jag tydligen inte googla på det heller…

Men så här är det:

• 1998 – Gåtornas palats
• 2000 – Änglar och demoner
• 2001 – I cirkelns mitt
• 2003 – Da Vinci-koden
• 2009 – Den förlorade symbolen
• 2013 – Inferno
• 2017 – Begynnelse

Så det blev att jag valde det jag valde – och fastnade omedelbart! Boken ÄR spännande, och det att han har med lite onödigt detaljerade beskrivningar som inte förefaller ha nån särskild betydelse för handlingen, och som stoppar upp tempot en smula – det gör inget. Så mycket stoppas det inte! Men tänker emellanåt: Måste han beskriva utseenden så detaljerat? Måste vi få en hel guide-information från olika muséer inklusive Louvren? Ja, ni förstår nog.

Däremot måste jag säga att hans ”information” när det gäller religiös symbolism, kryptologi med mera är oerhört intressant att läsa. Men så tycker jag ju att de ämnena är oerhört intressanta även annars.

Hur som, så försvann tre timmar väldigt snabbt även om jag tappade koncentrationen ett par gånger och fick backa bandet. Så att säga. Men det var mitt eget fel. Jag började kolla bloggen vid nåt tillfälle, och mejlen en annan stund. Till slut laddade jag ner boken till offline-läge på iPhonen och gick ut på en promenad. Inte så lång, men det är nog en bra idé att göra det dagligen. Promenera och lyssna! Inte enbart för den extra motionens skull i sig, utan även för att inte hela tiden sitta och lyssna. Man kan inte göra något som ger ljud ifrån sig eller upptar ens tankar på annat medan man lyssnar på en bok.

Och det är egentligen väldigt skönt.

Klockan är kvart i tre på eftermiddagen och jag har alldeles nyss kommit hem från sjukgymnasten. Medan jag satt där på cykeln och trampade min väg framåt genom det molngrå, fick jag gång på gång påminna mig om att det var eftermiddag. Det var lunch jag hade ätit innan jag gav mig av hemifrån, inte frukost. Men det kändes snarare som halv nio på morgonen.

Det är en fantastiskt bra sjukgymnast som ger behandling och inte bara utför nån sorts undersökning och sen skickar in en bland ett antal träningsmaskiner. För hur skulle en spänd muskel med knutor och diverse andra knepigheter kunna ansträngas ännu mera? Först måste spänningarna minskas och så mycket av knutorna som möjligt fås att försvinna. Har provat ”träning” vid ett flertal tillfällen tidigare, men resultatet blir bara – mera besvär, stelhet och trötthet.

Även detta känns förstås i kroppen, som en sorts ”träningsvärk”. Trots det märker jag att rent generellt släpper spänningar mm så sakteliga. Hennes behandlingsmetoder fungerar! Men efter bland annat en behandling med stötvågsapparat längs höftbenskammen och ryggraden förra gången, har jag fortfarande – 10 dagar efteråt – extra besvärligt med stelhet i hela ryggen och lite till. Musklerna liksom knyter sig. Där kan man prata om ”träningsvärk. En rejäl reaktion!

Det är så det ska vara, även om det kanske blev lite väl häftigt den här gången. De där stötvågorna ska trigga igång en lättare inflammation för att stimulera immunförsvaret. Så på lite sikt kan man se det här ”äventyret” som något positivt, men gudarna ska veta att jag haft ett antal rätt jobbiga dagar den senaste veckan. Kan bara innerligt hoppas att det blev en positiv skjuts av behandlingen idag. Brukar alltid känna mig mjukare och smidigare efter besöken hos henne, vilket i sin tur stärker min tro på att jag förr eller senare inte längre ska behöva gå till henne för att få behandling. Förhoppningsvis snarare ”förr” än ”senare”.

Sen tog jag en liten omväg hem, bara lite drygt 6 km… kunde inte låta bli trots den grå himlen och fullt regnställ…

Nu har jag äntligen kaffe- och skrivarstund, det surrar i musklerna medan jag knaprar i mig några riskakor med engelsk apelsinmarmelad på, och jag fortsätter försöka få in i huvudet att det är eftermiddag. Det sistnämnda inte helt lätt. Det blir mörkare för var minut som går, och nu har det börjat regna ”på riktigt”.

Det är väl vintern som gör det. Även om man på sätt och vis vägrar inse att det faktiskt är vinter, så är det trots allt december om bara några dagar. Mest grått, vått och kyligt här. Jag befinner mig ju i Skåne, med fukt och råkalla vindar varvade med minusdagar, snöslabb och en och annat mild dag.

Värst är mörkret. Tristast i alla fall. Svart ute em stor del av dygnet, och man får en känsla av att klockan är nio på kvällen, när den i själva verket bara är halv fem på eftermiddagen. Det känns som om man gått i ide.

Jag frossar i ”Once upon a time” på Netflix, och efter att i morse lyssnat färdigt på Robin Sharmas bok ”Munken som sålde sin Ferrari” har jag nu fastnat med Stephen Kings ”Lida” på Storytel. Rena rama giftet det där med att lyssna på böcker! Är det inget annat jag borde göra istället?

Antagligen, men nu struntar jag i de där borde-sakerna. Fick faktiskt städat och röjt en hel del innan en vän och före detta arbetskamrat dök in här i går förmiddag. Min ”Mac-vän” faktiskt. Som jag mycket sällan träffar numera efter att jag flyttat hem till Helsingborg. För många mil, och för mycket av det egna livet som ska fixas. Och jag som inte har nån egen bil…
Det är ju tur att jag bor på väg till Malmö. Så att säga.

Efter den snabbfikan lockade gårdagens tämligen fina väder ut mig på cykeln och jag hamnade på Erikshjälpen. Bokavdelningen. Fick tag på inte mindre än 5 Stephen King böcker. Jo, jag hade ju tänkt bygga upp mitt King-bibliotek igen. Och då kan det gå så.

Och sen blev det soffdags igen. Och mörka eftermiddagen.
Är det dags att tända adventsljustaken nu, eller måste man vänta till nästa helg? Och det där är bara en retorisk fråga.

Men än är det inte tomtedags!

… och få nåt gjort.
I och för sig så har jag gjort både ditten och datten här hemma och runt ikring, men jag har inte skrivit nåt. Inte bloggat ett dugg. Nånstans. Inte gjort nån bild till Words & Pics. Ingenting.

Men jag börjar så smått få ordning på lägenheten, trots ett optimistiskt gardininköp som blev helt fel, fel, fel, och jag frossar fortfarande i att lyssna på böcker.

Jag varvar böckerna om Harry Potter med annat, så nu efter tredje HP, Fången från Azkaban, lyssnar jag på ”Vägen till Sugar Maple Inn” av Louise Miller. Det är onekligen en bra bok. Välskriven, lugnt berättartempo, bra språk…

Men jag fastnar inte. Jag lyssnar, och fortsätter lyssna! Men fastnar inte.

Inser att den här typen av Feelgoodromaner – omslaget påstår att det är en feelgood-roman – inte är min grej! Det händer ju ingenting!!!
Vidare inser jag, och minns vad jag lärt mig tidigare, på den tiden jag verkligen skrev, att man ska skriva sådant som man själv vill läsa! Och jag vill ha lite mer action! Fantasy! Spänning! Science fiction! Gärna nåt roligt, nåt som får mig att skratta! Men inte bara nåt som sakta och stilla utspelar sig en nån liten by nånstans. Vilket inte är riktigt vad jag menar heller. Handlingen kan visst få utspela sig i en liten by nånstans. (Så vad är det jag själv har skrivit, och skriver när jag väl skriver? Det tål att tänka på.)

Jag har lite svårt förklara vad det är jag menar, och trots allt så har jag läst såväl Marian Kayes som Fay Weldon som andra författare med liknande teman, likväl som det som när det gäller film, rubriceras som ”drama”.

Men! Alltså! Jag vill bara ha lite mer… ”voooommm”! Utan att det för den skull behöver vara á la King eller Koontz.

Apropå film för resten, och det som kan gå under beteckningen drama, såg jag nyligen på Netflix  ”The Dressmaker”. En australiensisk film som visserligen utspelar sig i en liten stad, har ett lugnt berättartempo, men som fullkomligen kokar av spänning under ytan och har ett WOFFF som slut. Utan att för den skull vara en thriller. Fem stjärnor från mig!

Och just thriller är kanske inte det jag väljer i första hand heller. Möjligen som bok, men sällan som film. En massa skjutande och blodbad är inte min grej, Då är det ingen spänning längre. Bara extremt våld. Och det gillar jag inte.

Mitt frossande i ljudböcker kan jag bara tolka på ett sätt. Jag är utsvulten på böcker. Visserligen har jag successivt kunnat läsa mer och mer, men det kan inte jämföras med det antal böcker och det antal timmar som jag tidigare lade ner på läsning. Tänk vad utbrändhet kan göra med en människa.

Igår lyssnade jag färdigt på ”Väktare”, och idag har jag lyssnat ganska många timmar på Stephen Kings ”Att skriva”. Jag har läst den tidigare, men det är ganska många år sedan, och jag hade glömt där var så mycket självbiografiskt från hans barn- och ungdomsår. Ungefär första tredjedelen handlar bland annat om hans uppväxt.

Resten av boken handlar om skrivandet, om de verktyg man behöver och viktiga saker att tänka på. Han ger även exempel och förklaringar till dem. Det är så inspirerande att jag vill sätta mig ner bums och börja skriva igen.

Men jag är trött nu! Efter drygt sex timmars lyssnande, och samtidigt försöka få ordning på möbleringen i köket och mixtra med bokhyllor, känner jag mig nu mest sugen på middag och en film.

Medan jag lyssnade på Stephens visdomsord kom tanken att säga upp abonnemanget på Netflix. Jag spenderar alldeles för mycket tid där, och jag har ändå mängder av filmer på hårddisk och DVD. Men samtidigt tänker jag,att jag mycket väl kan ha kvar Netflix och istället skärpa till mig när det gäller hur mycket jag tittar. Jag har ju inte allt jag vill se på lager här hemma.

Jag har också en drös med böcker på bokhyllan på Storytel som jag ska lyssna på efterhand. De resterande fem Harry Potter-böckerna; Lee Harpers ”How to kill a Mockingbird”; ”Watership Down” (Den långa flykten) av Richard Adams; ”Färjan” och ”Hemmet” av Mats Strandberg; ”Vägen till Sugar Maple Inn” av Louise Miller… och mängder av andra jag sett finns som jag är lockad att lyssna på.

Och så de fysiska böcker som jag fyller min högst påtagliga bokhylla med. Vilken jag nu alltså försöker få ordning på… förutom ommöbleringen i köket.

Jodå! Jag var på loppis idag och fyndade böcker. Särskilt glad är jag över Steinbecks ”Vredens druvor”, Skulle vilja få få tag på fler böcker av Steinbeck. Till exempel: ”Of mice and men” och ”Cannery Row”. På svenska eller engelska, det går bra vilket som.

Jag lyssnar och lyssnar. På romanen ”Väktare” av Dean Koontz. Jag har fatiskt varken läst eller lyssnat på så många av Koontz böcker tidigare. Faktiskt bara denna och en till som jag glömt namnet på. Men jag minns den var spännande.

Jag är nog mer en Stephen King-älskare. Har visserligen inte läst alla hans böcker, men ganska många. Kanske rent av de flesta. Min favorit är den långa berättelsen om Det Mörka Tornet, om mer kan rubriceras som Fantasy än som Skräck. Troligtvis är det därför den är min favorit.
I am a fantasy-girl! 😀

Jag skriver heller aldrig Skräck, däremot en del som nog kan rubiceras Fantasy.

När jag väl skriver alltså… suck… saknar de där gudabenådade stunderna framför datorn när man är så inne i berättelsen att den vanliga världen knappt ens existerar.

När ska jag komma tillbaka dit? Till det skeendet! Till det skapandet? Vad är det som hindrar mig?
Vad är det för svart mur som reser sig kring mig när jag sätter mig ner och försöker? Jag tycks inte ens kunna skriva: ”jag vet inte vad jag ska skriva”!

Får väl vara tacksam över att jag kan skriva ett och annat blogginlägg åtminstone. Kunde inte ens det under en lång period. Visserligen blev en hel del bilder gjorda istället, vilket var skönt och roligt att göra, och det tillfredsställde uppenbarligen det behov av kreativitet mitt inre jag behövde.

Men nu har det inte blivit några bilder gjorda heller på ganska länge. Men lusten att såväl läsa som skriva har börjat växa. Helt underbart! Är nästan nojig på böcker. Samlar på mig på iBooks och Bluefire. Frossar i Storytels utbud och har svårt välja vad jag ska lyssna på.

Dessutom plockar jag på mig den ena boken efter den andra på Erikshjälpens, Röda Korsets och Pingstkyrkans second hand butiker. Jag längtar efter en hel boklyllevägg, och längtar efter att vräka mig på soffan och bara läsa, läsa, läsa…

Jag antar det är ett positivt tecken, även om jag inte får till så mycket läsande ännu. Det var lätt under de veckor och dagar då vädret tillät mig sitta på uteplatsen med bok och kaffemugg, har alltid haft lätt att läsa på balkonger och uteplatser, men när det sen blev för kallt att sitta ute, blev det inte så mycket läsande heller.

Och sen kom Storytel.

Utbrändhet kan göra mycket för en. Men såvitt jag kan se, inte särskilt mycket positivt. Kanke kan man när man väl är på andra sidan, den friska sidan, förstå att man också har fått nåt positivt ut av det hela. Kanske.
Men nu när jag inte längre lever i de där stressande omständigheterna – varför måste det då ta så lång tid att komma tillbaka till sig själv igen? Eller förhoppningsvis – till ett bättre jag.

Jag vill befinna mig i skriv-flow och läslycka. Och jag vill alltid vara fri från smärta och stelhet i musklerna.

Hjälp…

Nej… alltså… det är inte så farligt. Inte farligt alls, faktiskt! För det jag fastnade i, är appen Storytel. Att lyssna på böcker är som en drog. Jag börjar lyssna – och kan inte sluta.

Är det en vecka jag haft appen? Nej det borde vara snarare två.
Dagarna går så fort att man inte hänger med. Men under den här tiden har jag i alla fall lyssnat på de båda första böckerna om Harry Potter, inlästa av Stephen Fry som läser helt underbart; en 4-timmars bok i genren ”tänk dig rik” och en kortare av samma typ; Fast vad jag vill är att: ”tänka att jag skriver riktigt bra romaner”. Tänka att min fantasi och idérikedom har kommit tillbaka till mig.

Jag sökte efter fantasyböcker och lyssnade på prov på några olika, men gillade inte riktigt hur de lästes. Bör kanske prova igen…

… och hamnade sen på Dean Koontz och lyssnar nu på ”Väktare”. Kommit halvvägs i den 17 timmar långa romanen. Kan knappt lägga ifrån mig iPaden och får inget annat gjort.

Farligt, farligt… men väldigt härligt!

”… att hennes fridfulla ensamhet skulle fortsätta…”

Citatet är från Dean Koontz bok ”Väktaren”. Kvinnan som blev stalkad av TV-reparatören. Ja värre än stalking, blir det ju så småningom.

Jag lyssnar på Stoytel och får inget annat gjort. Vilket i och för sig inte gör nånting. Har varit extra seg i dag med huvudvärk och lite knepig i magen. Gick egentligen igenom vilka fantasyböcker som kunde tilltala dottersonen. Hamnade så småningom på King och Koontz. Fastnade själv med  ”Väktaren”, med Einstein, den intelligenta godhjärtade retrievern, och de fasansfulla händelserna som löper genom romanen. Blandat med det som är gott. det som utvecklas i och kring personerna. Det är en bra roman, inte bara en skräckis vilken som. Jag har läst den tidigare…

Att vara ensam kan vara väldigt fridfullt. Att föredra ibland, faktiskt. Att strunta i disken och det där andra som skulle fixas. Att steka Krögarpytt för att slippa laga ”riktig” mat. Äta mackor på kvällen och så bara sitta där och lyssna. Städa kan jag göra en annan dag…

Att göra inget, är skönt.