Nu har jag läst klart ”Free Spin” skriven av bloggvännen Margareta Börjesson på Beskrivarblogg. Känns lite malligt (positivt) att ha blivit bloggvän med en författare. För det är man ju, när man blivit publicerad, även om jag inte visste det från början. Jag fastnade för hennes blogg för den är så härlig att läsa! Sen läste jag om publicerandet och allt det andra.

Författare. Dessutom en författare som skriver oerhört väl. Hur hon skriver! Lika välskriven som naturromantik och skir filosofi. Mjukt och varmt och levande. Äkta. Till och med när det gäller sorgliga och jobbiga saker. Jag beundrar hennes mod, att skriva på det här viset, men det är nog det som gör att det blir så bra. Önskar jag kunde vara lika fri. Men blir det kanske, med henne och några till underbara förebilder. Ni vet vilka ni är.

Tyckte väldigt mycket om boken. Till en början tänkte jag att den här går inte att sträckläsa. Det finns så mycket känslor i den, och det väckte egna tankar i mig. Men ju längre jag kom i boken, desto svårare var det att lägga den ifrån mig för att göra något annat.

Ja, jag tycker det är ofantligt modigt att vara så självutlämnande och ärlig när man berättar om en sån sak som sitt eget spelberoende och vad det fört med sig. Av katastrofer och elände, av skulder och skuldkänslor. Om hur man kan bli behandlad av andra människor, som om man bara var en stor skit. Välsignade de, som fortfarande stod vid hennes sida. Som var hennes familj och vänner, och särskilt de som vägrade agera som medberoende.

Det är starkt att komma igenom en sån här sak. Att landa på andra sidan om allt elände, och se det positiva som finns! Att inse var man befinner sig, att man aldrig kan komma ifrån själva beroendegenen, men vara stark nog att fortsätta sitt liv och sina åtaganden. Dag efter dag, vecka efter vecka. Njuta av boken, glaset med vin, solen på uteplatsen.

Sak, förresten. Fånigt ord som egentligen inte alls passar in, men vad ska man kalla det? Komma igenom en sån här… pärs? Prövning? Är det en väg till självkännedom? (Min fundering precis just nu. Har inget att göra med eventuell sanningshalt – eller brist på sådan.)

Margareta säger det själv, alla väljer vi våra handlingar och får dras med konsekvenserna. Men nog tusan har spelbolagen inte bara ett finger med i spelet utan en hel arm. Minst! Att locka, manipulera, lura – på alla sätt försöka få folk att börja spela och förhoppningsvis fastna i fortsatt spelande. 

Dom säger antagligen också, ”Det är ni själva som väljer att spela, vi tvingar ingen.” Samtidigt som de säkert gnuggar händerna av fröjd över alla miljoner de håvar in. Ingen känsla för allt lidande som spelande och spelskulder kan orsaka. Och det värsta är kanske att Svenska staten ligger bakom en hel del av de här spelen. Svenska spel, var det väl det hette.

Och det är alldeles för lätt att få lån på nätet, utan säkerhet. Men hög ränta.

Ja, jag vet inte! Läs boken, för Margareta vet!

Jag grät emellanåt under läsningen. Och mot slutet grät jag så tårarna flödade fritt. När nära och kära dör, så… 

Några få timmar kvar av torsdagen och av oktober. Det har varit kallt i några dagar, frost i går morse. Det var väl i går morse? Idag något mildare. Fortfarande vackert, med mer eller mindre sol, träd i orange, rött och även en del grönt. Man bor ju rätt långt söderut i det här avlånga landet.

Mitt a.e. Nea tycks ha gått och gömt sig. Hade behövt hennes hjälp att skriva. Vet för övrigt inte ännu om det är en glad-Nea, en arg-Nea eller nån annan sorts Nea. Men det ger sig väl med tiden.

Men nu när hon inte synts till, hamnade jag istället för att skriva, framför en film med en stickning i handen. Hur gammaldags som helst.

Kom just på vad Nea håller på med. Hon preparerar sig mentalt för att börja skriva NaNoWriMo i morgon. Hela november ska hon hålla på, skriva varje dag, och kanske, kanske nå målet på 50 000 ord.

Om inte, så är det inte hela världen. Skrivandet i sig är det, däremot. Hela världen. Nästan.

Det är väldigt mycket Caféer nu för tiden. Stickcafé på biblioteket på tisdagarna. Pratcafé med stickning på StOlofs kyrkan på torsdagarna. Och i morgon eftermiddag fredag, har vi ett Idécafé på biblioteket. Men det är bara en gång i månaden.

Ska spåna fram arrangemang som kan vara trevligt för folk som har upptäckt att biblioteket kan vara väldigt trevligt att besöka. Vare sig det gäller nån föreläsning, och grupp där man lär sig nånting, eller kanske ett författarbesök.

Jag har varit med på en Drömcirkel på biblioteket, på tisdagarna efter Stickcaféet, och det är tyvärr sista gången kommande tisdag. Vi har inte varit så många, men har haft jätteroligt tillsammans, och det känns som man fått vänner för livet.

Det värsta är, att eftersom det finns aktiviteter på flera ställen, så krockar vissa saker och man måste välja. Ska jag gå dit eller ska jag gå dit? På tisdagarna t.ex, har kyrkan här i området en liten grupp som håller på med mat. Samma kvinna håller i Basaren, det lilla loppiset där jag har stannat till ett par gånger, och hon berättade att de skulle göra surkål själva den här veckan. Nån gång tidigare hade de groddat, så vi pratade vidare om det ett tag. och jag blev jättesugen på att hänga med i den där matgruppen också.

Så hur gör man då? Stickar eller håller på med mat?

Nea sitter just i lugnet efter morgonens vanliga muskelspänningar. Låååång frukost kan man också kalla det, det börjar så sakta närma sig lunch. I vanliga fall brukar hon ge sig i väg ut en lagom stund efter frukosten. Motionerandet, oavsett om det är cyklande eller promenerande eller bara gå bort till Maxi eller Lidl, brukar mjuka upp kroppen och ge en behaglig känsla för resten av dagen.

Men idag är det tisdag och på tisdagseftermiddagar är det stickcafé på biblioteket, och direkt efter det en liten drömcirkel som är både rolig och intressant att vara med i. Inte för att hon minns någon av de drömmar hon har, bara en kort vision ibland av att han faktiskt har drömt. Men det spelar inte nån större roll. Sällskapet där under eftermiddagen och tidig kväll, ger så mycket av positivitet och glädje ändå.

Före stickcaféet ska hon dessutom titta in på kyrkans ”Basaren”. En liten second-hand facilitet som är mycket trevlig att stanna till en stund på, och byta några ord. Kanske rent av sippa lite kaffe. Idag har Nea dessutom en fleece tröja att lämna in. En lurvig sak som som hon inte alls känner sig komfortabel i, och som dessutom är alldeles för tjock och varm. Det ser ut som om hon har ett lamm på sig, och den vita färgen fullkomligen skriker i ögonen.

Så nu sitter hon här i soffan med datorn i knät, och gör för övrigt inte ens ett skapandes grand. Kan inte skyllas på den fullbokade eftermiddagen. Det är inte första gången, och sannolikt inte heller den sista, som hon helt enkelt låter bli att diska direkt efter det hon ätit, eller ens plocka undan allt det där som har samlats på soffbordet.

Två kaffekoppar, en tekopp, en tömd frukostskål och en assiett är bara början på eländet. En påbörjad stickning, en påse valnötter – öppnad – glasögonfodral och en banan – oskalad – kan fortsätta det.

Så där sitter hon i soffhörnan. Idag bekvämt uppallrad med kuddar bakom ryggen och värmedyna. Att starta sin nypåbörjade GYM-”karriär” med 15 min i fredags eftermiddag, 30 min lördag förmiddag och ytterligare 25 minuter måndag förmiddag var inte nån bra idé. Ryggen skriker och hon inser att tanken på gym måndag, onsdag och fredag förmiddagar får nog revideras en smula. Kanske måndag och fredag till en början vore smartare.

Men hon kan inte ens beskylla Gymmet för den där oföretagsamheten. Men det enda hon kan göra, just nu är egentligen att tvinga sig själv att skriva dagligen igen. Så som hon gjorde förr. Och gjorde med glädje och lust. Oavsett vad det blir för resultat. Oavsett om det ens blir något resultat.

Scribere necesse est!
(Att skriva är nödvändigt – om jag nu fick till scribere rätt… kan egentligen varken latin eller spanska)

I lördags cyklade jag ut till Väla, Ikea närmare bestämt. Inte för att jag hade nåt speciellt ärende, hade inte behov av att handla nåt. Men det var ett mål att cykla till, att gå en sväng därinne, och sen cykla hem igen.

Sagt och gjort! Jag tog mig dit och som jag minns det så var det en riktigt skön dag. Inte alltför blåsigt, och lite sol dessutom. Gött! Strosade in på Ikea och sa till mig själv att jag inte skulle köpa nånting alls. Bara gå där en stund och kika lite på än det ena, än det andra.

En lördag förmiddag är väl egentligen den sämsta dagen i veckan att sticka ut till Ikea. Folk och folk och långa köer. Men jag skulle ju inte handla nåt! Bara strosa runt! Och det var inte så mycket folk där, trots allt. Luftigt och skönt!

Men hade knappt kommit in genom grindarna – eller vad de nu heter de där – förrän ögonen föll på ett antal små glasljusstakar. Små. Fem kronor styck. Och man kunde vända på dem så man kan ha värmeljus på ena sättet, och vanliga ljus på det andra. Plockade åt mig två… nej, tre stycken. Femton kronor skulle jag inte gå i konkurs av.

Skaffade en sån där gul kasse och en liten vagn. Krokade upp kassen och stoppade i min jacka. La ljusstakarna ovanpå.

Sen kommer köksprylarna. Nej! Jag behöver inget sånt! Men hur det nu var så gick jag fram till muggarna. Och där finns ju också de där bistro-kaffe-pressarna. Har jag tittat på många gånger. En liten. Behändig. Funkar både till te och kaffe. Stod det på lappen. Det tog skruv.

Plötsligt låg det en sån också i den gula kassen. Jämte ljusstakarna. Och sen en mugg. Ganska stor. Den snäppet mindre var egentligen finare, men den snäppet större var precis lagom storlek till innehållet i bistro-pressen… och min gamla stora mugg hade ju gått sönder för en tid sedan. Ju!

Max en hundring får jag handla för, hade jag bestämt bara en liten stund tidigare. Nu var jag redan lite över hundralappen.

Drog vidare. Badrum och badrumsprylar.

Nämen titta! Där är ju precis en sån som jag behöver! Att ha i duschen, fastsatt på väggen med sugproppar, för att ha duschvantar och schampo och lite sånt i! Yeah!!!

Sen insåg jag att det nog var säkrast ta rakaste möjliga vägen ut från Ikea.

Gick genom kassan med småprylar för nästan 200 kr. Jag som inte skulle köpa nånting. Men jag unnade mig varken korv eller kaffe efteråt. Lunchmat fanns hemma, kaffe likaså. Och en balkong med sol på eftermiddagen. Och varför förstöra den fina viktminskningen? Nu sex kilo lättare ju!

Hemma. Lunch. Kaffe. Balkong.
Fast det var väl rätt kallt i vinden… Var det inte det? I lördags? Man har ju teflonminne.