Jag hade totalt missat att det är Pingstafton idag. Så ”alla” gör väl nåt. Jag sitter hemma, är trött efter fredag lördag på Österlen hos DotterL med familj, men också väldigt nöjd med tillvaron.

Har hjälpt till med att gräva upp kirskål och annat grönt som inte önskas i trädgården. Har myst, busat, skrattat och kramats med 4-åringen. Har rätt och slätt suttit i solen, och på det hela taget haft det bra. Efter att dottern och jag kvällsmyst i går kväll med ingefärsté, choklad och lakrits, masserade jag hennes rygg och nacke. Och vi pratade mor-och-dotter-prat. Lite senare, nerbäddad i sängen och helt för mig själv, läste jag ganska många sidor i ”Vargarna i Calla”. Götti-gött-gött, kan man gött säga!

Till eftermiddagsfikat i går hade svärsonen för övrigt bakat en cheesecake i riskokaren. Jo det gick! Supergod! Han fick bara skära bort det svarta på undersidan… HAHAHAHAHA!!! Synd jag inte tänkte på att fotografera den. (Men man kan inte alltid ha huvudet med sig.) Övriga tiden nördade han sig i största allmänhet med en Drönare.

Alltså i min värld är en drönare en sorts geting. Eller en drone i Star Wars filmerna om jag minns rätt. De där robotarna som man massproducerade och hade som krigare. Visst kallades de för drones? Eller det var kanske i nån annan film. Eller droids… orkar inte googla på det nu…

I hans värld, i alla fall, är en drönare en teknisk mackapär med propellrar ihopkopplad med en videokamera, som styrs med hjälp av en mobiltelefon och GPS. Eller nåt sånt. Hur som helst filmade han huset uppifrån med den. Men sen blev det trubbel och han spenderade större delen av tiden med att försöka kalibrera den, så den skulle flyga som han ville.

Jag fattar nada av det där.
Men det gör absolut ingenting.

Att det är pingstafton i kväll gör heller ingenting. Det är inte särskilt varmt ute nu  på kvällen, så jag tänker snart förflytta mig till soffan, sätta på nån film och ta fram tröjan jag håller på att sticka. Den kan gott bli färdig nån gång…

Och i morgon ska jag köpa mig en ordentlig grep till min lilla trädgård. Så mycket lättare att gräva med än med en spade.
Plus att jag mar massor med foton att gå igenom.

… med te och dotterprat. 🙏❤❤❤

Österlen igen. Längtar dit! Men snart nog så…

Tänk! Vilken tur att man har en lastbil i familjen när det är dags för trädgårdsarbete!

Har allt oftare börjat tänka på det. När jag läser andras bloggar. När jag ser min egen.
Min är rätt mesig… tråkig… skrapar bara lite på ytan! En och annan fin bild. Små vardagsglimtar. Av en ganska så o-märkvärdig vardag i ett o-märkvärdigt liv.

Min skrivlärare sa alltid att vi skulle ta ut svängarna när vi skriver. Jag tar inte ut några svängar alls. Försiktig som en lus på en tjärad sticka.

Rädd för att ge ut. Rädd för att avslöja för mycket.
Ge ut vad? Avslöja vad?

Mig själv??? Så att jag får reda på att jag inte duger, inte är välkommen, oönskad!!!

Folk runt ikring i bloggvärlden visar foton av sig själva och sin familj. Visar var de bor – i vart fall på ett ungefär. Andra berättar om svårigheter i livet. Om smärta, sjukdomar, bemötanden av försäkringskassan, arbetslöshet. Åter igen andra om hur det är att vara adhd, asperger, HSP, bipolär…

Många berättar om glädjeämnen, födelsedagar, små ljuvliga nyfödda, bröllop, semesterresor.
Om sitt skrivande och drömmen om att bli publicerad. Eller som på Debutantbloggen. Har blivit publicerad.

Jag har drömt större delen av mitt liv om att skriva, bli författare, bli publicerad. Gick den ena kursen efter den andra och skrev massor under ett antal år. Idéerna kom fortare än jag kunde skriva ner dem, eller något de ledde fram till.

På senaste tiden är det som att jag gett upp den drömmen. Jag vet att jag kan skriva! Men…

Är det feghet? Är det rädsla? Att tro sig om att inte klara det där!
Särskilt som man inte ens har en idé längre. Sätter man sig för att försöka skriva, kommer man inte längre än att tänka på att försöka – förrän hjärnan ekar tomt och svart. Hinner ibland inte ens fram till stolen. Och OM man gör det, lägger man patiens eller pussel istället.

Men det är inte bara skrivandet. Det är allting!
Jag kanske inte klarar av nånting alls!
Kanske inte är värd nånting!!!

Att berätta om sånt här skulle kunna bli som en roman. Låååång! Men en dålig, oläsbar roman. Vad jag vill göra – men inte gör. I vardagen. Tillsammans med de jag känner. I de situationer jag hamnar i.

Jag stoppar.
Säger nej.
Kan inte vill inte!

Följa med på utflykten hit eller dit.
Valborgsmäss i Eket… nej
Julmarknaden… nej
Påskmarknaden… nej
Musikaftnarna… nej
Glasscaféet om somrarna… nej
I grupp till Dunkerska… nej
Vara med på det eller det eller det…

Nej! Nej! Nej!

Vad jag vill skriva om här i bloggen – men inte gör!
Jag vill vara mer personlig. Berätta mera. Tycka till mera. Utveckla tankar mera. De där tankarna som kommer när man cyklar och som sen är puts väck när man kommer hem. (Vadå anteckna!!!)

Varför stoppar jag mig själv?
Vad är det som hindrar?
Varför är jag en sån mes?
Varför blossar det inflammatoriska upp för minsta lilla numera?

Vad är det som vill upp och ut – som egot tvingar kvar nere i det omedvetna!
Jag vill veta!!!
Jag vill släppa taget!

Så sent som i går sa en person en sak till mig, helt i förbifarten medan vi pratade om nåt annat, vilket gav mig en idé om vad som kan vara kärnan i äpplet…

Tänker försöka!
Måste…

Vågar jag…
… gå på djupet i mig själv…

Vågar jag säga de där sakerna till vem det nu är jag bör prata med…
För vissa saker måste man säga till en viss någon, även om det mesta räcker att man själv blir medveten om, accepterar, och släpper fri.

Och jag tror mig förstå, varför det inflammatoriska blossade upp den här veckan.

Tomater och det och sånt!

Här är…

• En styck grillad kotlett
• Potatissallad på färskpotatis, lök, kapris, lite äpple, persilja och gräslök
• Svärsonens fantastiska hemmakörda majonäs
• Rostad lök
  
  … hmmm…

Lugn, bara lugn!
Vi åt sallad med tonfisk i till lunch!

Och bröd – för att skrämma alla med kolhydratnoja…

I fredags var jag på Österlen hos min dotter och hennes familj. Det var en helt underbar dag, trots att den började med molntäckt himmel och lite regn. På natten hade det regnat mer rejält men det slapp jag. Regnet när jag gick första varvet i trädgården kom stilla och droppvis, och intensifierade den underbara doften av jord och grönska.

För givetvis var det det första jag gjorde, efter att ha kramat om fyraåringen, att gå en sväng runt huset. Och fotografera. Sammanlagt blev det den dagen så mycket foton att jag står som i ett sammelsurium nu och vet inte i vilken ända jag ska börja sorteringen.

Ett flertal magnifika kejsarkronor växer längs sydväggen – som fortfarande trots rejäl beskärning skuggas av ett antal enorma lindar. Hela trädgården för övrigt, är som ett hav av gult. Tulpaner, påskliljor, prästkragar – kan inte namnet på alla – och hela trädgården omringad av blommande rapsfält. Allt är magnifikt!

Under kastanjen, skulle man smått poetiskt kunna kalla den här bilden. Vilken också ska beskäras. Kastanjen alltså. Inte bilden. Trädet mår inte riktigt bra! Arboristen har tittat på det. Undrar just hur gammalt det är?

Tidigare ägarna var fanatiska på växtlighet och fågelliv. Finns hur många fågelholkar som helst i olika storlekar, och MÄNGDER med blommor, buskar, träd mm mm överallt, vilka fått växa helt vilt.

Älskar lummingheten, men allt behöver gallras för att ljus och luft ska komma åt bättre. Men det är på gång! Tidigare i våras gjorde arboristen ett fantastiskt arbete med just lindarna.

Är det någon som känner till vad det här är för växt? Har googl.. yahooat som en idiot utan att hitta något konkret. Någon form av lök. Den luktar lök! Åt vitlökshållet. Ungefär 2 dm hög och har ett sirligt, gracilt utseende.

I övrigt ser ni nog åtminstone i stora drag hur den ser ut. Vet inte om den är på väg att blomma över, men antar det, och att det gula är frukten. Den finns ”överallt” i trädgården. Men särskilt på de skuggigare ställena. Som under lindarna.

Ska snart åka dit igen…