Smög som så ofta på bokavdelningen på Maxi i väntan på att klockan skulle närma sig 3 i eftermiddags. Och som så ofta la jag till några titlar i Bookbeat att lyssna på. Jag hinner nog aldrig ikapp. Tvärtom. Högen ”att läsa (lyssna på)” växer sig allt högre, medan jag tittar på Merlin på Netflix.

Men en av de där senaste tipsen lyssnade jag faktiskt på sedan. ”Kaféet vid världens ände” av John Strelecky. Fastnade för titeln och trodde det var en roman. Boken var visserligen inte tjock, men inte alla romaner är långa.

Det var inte alls nån roman. Mera ”bli den du är ämnad att vara”, och tog bara knappt 2,5 timmar att lyssna igenom. Sådär. Ganska ok. Skrivsättet påminde mycket om James Redfields i ”Den nionde insikten”, men är inte alls lika bra. Ni minns väl ”Insikten”? För en tjuge år sedan eller så, kanske mer. Som en spännande äventyrsroman, men med ett budskap. Har alla dom i bokhyllan.

Klockan är bara halv nio, och det har redan börjat skymma. Borde sätta mig med manuset ett tag. Fortsätta redigeringen. Läste igenom början tidigare idag, och tyckte inte alls jag fått till det så bra som jag tyckte för några dagar sedan. Mer att rensa bort. Kill my Darlings! Men ändå bättre med mer kött på benen än bara ett skelett, och samtidigt är jag glad att jag ordentligt nog har sparat det första utkastet alldeles som det är.

Ja, det är nog en bra idé att öppna upp manuset. Om så bara för en stund. Och ofta, om man bara kommer i gång så, brukar det bli längre än bara en stund. Och jo, det är en fantasy jag skriver på.