Helt oförhappandes blev det så, och då är det bara att tacka och ta emot.

Det är nämligen så att vi turas om att köra äldste dottersonen till och från hans jobb i Ängelholm. Han hade nämligen inte fått nåt körkort när han fick jobbet – och har ännu inte blivit klar med det. Jag törs inte säga hur lång tid som gått, alldeles för lång sett ur en synvinkel, men samtidigt är det fullt förståeligt att det kan ta längre tid för en del.

En sak är att det är 3 mil till jobbet, och han jobbar tvåskift. Bussar och tåg inte att räkna med. Har kollat. Jämna veckor jobbar han 7-15 måndag till fredag, ojämna 15 – 24 måndag till torsdag. Och liksom sin mormor är han en utpgäglad kvällsmänniska. Ja, han är ännu värre än jag…

Det är mormor, alltså yours truly, som kör de flesta passen. I princip alla eftermiddagar, samt morgnarna måndag, onsdag och fredag de där jämna veckorna. Som nu alltså. Denna veckan. Mamma jobbar häcken av sig som eftersökt frisör, men tar oftast alla torsdagar. Kör det ihop sig eller närmar sig storhelg – då är det mormor. Vid midnatt? Då tar nog jultomten vid…

Så jämna veckor är hur jobbiga som helst. Dessa hemska morgnar när jag väcks kvart över 5 för att hinna stoppa i mig en halv frukost och sedan cykla iväg de 4 km för att hämta bilen och grabben. Det blir i stort sett alltid att sova sedan de där förmiddagarna… efter en skön andra frukost när jag väl är hemma igen… Över huvud taget tycks de där tre dagarna bestå av en tjock dimma. Efter att ha kommit hem igen för dagen, framåt 4-tiden på eftermiddagen, är man något så när pigg och vaken, för då kan ens naturliga biologiska klocka få råda igen. Och man är mer avslappnad eftersom man vet att man inte måste upp kvart över fem nästa morgon.

Så räkna inte med mig på måndag, onsdag och fredag i jämna veckor. Inte ens jag själv räknar med mig de dagarna. Fast det var en period från midsommar till slutet av juli då han enbart jobbade 7 – 15, och jag körde alla dagar. Alla körningar. Mamma hade långa dagar på sitt jobb. Fy 17! Vad det var jobbigt!!! Sen hade han lyckligtvis semester i tre veckor… och efter det tog mamma vid igen med ”sina” körningar…

Nu det senaste har minsann det blivit en och annan helt ledig dag. Bland annat har det renoverats på grabbens jobb, så när man har electriska och tekniska bitar byta och installera, har det inte gått att jobba… liksom… ingen dator teknik tillgänglig.

I går hade grabben en körtid kl 11 så det blev inget jobb den dagen. Vore sjukt köra sammanlagt 12 mil för att han ska jobba 2-2,5 timmar efter lunch. Och vad skulle jag göra i Ängelholm i 2-2,5 timmar!!! Sitta på bänken i entrén på Maxi? … och… vadå?… säg inte att jag skulle kunna köra in till stan, fika eller gå på biblan eller nåt.

Okay! Jag tänkte på biblan, men ta bilen med in till centrum… leta parkeringsplats… nej tack. Och jag mätte på kartan och insåg det skulle bli alldeles för långt att gå fram och tillbaka. Jag har inte råd sitta på nåt kondis eller annat matställe. Det hade funnits i närheten i så fall. Kan möjligen ponera ett besök på Max om nåt liknande skulle inträffa nån gång… men i flera timmar? Nje… då är man inte snål utan kör de tre milen hem, och sen tillbaka igen efter att ha varit hemma nån timme… (visst vore det fånigt?)

Men han tog ut en ledig dag istället. Vilket var lika så bra. För oss bägge. Och bensinkostnaden.
Nästkommande 2 körtider har han nästa vecka på fm, och då börjar han inte förrän kl 3.

I går körde jag alltså inte bil alls, var faktiskt mest hemma och latade mig, tog bara en kortare cykelrunda på em när det hade slutat regna. Men när hans mamma kom hem på kvällen och skulle använda bilen, var den helt död. Hon fick kvickt ordna till det med körningarna i dag, och i morgon var det ändå hennes tur. På fredag? Vet inte ännu, men hon messade vår Bil-mek.

Men det innebar ju att jag fick tre lediga dagar på raken den här veckan! Den värsta veckan!

Sen är det ju det där med bilen … vilket är en helt annan historia…
Kortaste versionen är den, att bilen haft ovanan även tidigare att den alldeles av sig självt tänt bakljusen, så batteriet hade helt enkelt laddat ur. Hon ringde mig just om det, och vi både hade trott att det problemet hade blivit löst, och det ”skruvlock” som bil-meken hade satt på batteriet för att kunna bryta strömmen, hade vi tänk var en extra säkerhetsåtgärd. För ingen av oss har heller sett att bakljusen nån gång varit tända! Och jag har kollat då och då. Men inte när jag har parkerat den hemma hos dom för dagen.

Dessutom har det verkat som att den faktiskt tänt bakljusen alldeles av sig självt. Det har alltså inte fortsatt att lysa efter att man stängt av motorn! Nåt fel i systemet, har bil-meken sagt, och inget som har att göra med att man glömt släcka nån belysning.

Och det är inte det enda schabblet med den där bilen… men nu pallar jag inte skriva mer om den. Får bli en annan gång, för det lär bli nåt i lång-novell-storlek. Det är därför jag drar mig för det…

Tror jag nu ska baka mig en kaka till kaffet istället.
Och forsätta lata mig vilket jag gjort hittills hela dagen – borsett från den trekvart långa cykelturen i förmiddags. Inklusive 1,5 km promenad tills jag började få skoskav av de nys skorna. Tur jag tog med cykeln…

Har ägnat mig åt att sortera och kolla upp böcker… kanke inte helt en latmask…