När jag var liten bodde vi strax utanför Borås. Rena rama vischan. De flesta grannarna var granar, även om det låg några hus inom syn- och räckhåll. Men mer var det inte. Men ytterligare en bit ifrån låg en liten by. (Kan man verkligen kalla det by? Var det tillräckligt många hus för det?) Bland husen där fanns ett par bondgårdar.

Från en av de där gårdarna köpte vi mjölk och ägg. Mjölk som vi hämtade hem i en 2-liters plåtkanna. Mjölken var O-allting. O-pastöriserad. O-homogeniserad. O-separerad. O-standardiserad. Men den mjölk vi fick dricka hemma var nog den magraste tänkbara. Mamma skummade nämligen noggrant av all grädde, för att istället använda den till bakning och matlagning. Faktum är, att hon kunde bli en smula hysterisk om någon av oss drack av den nya mjölken innan hon hann skumma den.

Komjölk är väl annars inte precis det bästa en människa kan föda sig med. Trots allt så är det för kalvens skull som kon producerar mjölk. Vi är som spädbarn anpassade att dricka mjölk från våra mammor, men inte vare sig som barn eller vuxna är vi anpassade till att inmundiga något annat djurs mjölk. Vuxna individer ska inte dricka mjölk överhuvudtaget. Det är till och med så, att mjölk (och produkter därav) är det födoämne som är vanligast att man är allergisk mot.

Varför bör man inte dricka mjölk, och särskilt inte när man är förkyld? Jo, för mammor har i åtskiliga generationer känt till, att mjölk är slembildande. Och visst är det så! Det vet jag av egen erfarenhet. Och varför har mjölken då blivit ett så vanligt födoämne?

Tja, till en början kanske för att det var det som fanns att tillgå för att hålla svälten borta. Kon producerar ju mer mjölk – under gynnsamma förhållanden – än vad en kalv behöver. Och nu pratar vi om direkt från kon till konsumenten. Utan några mellanhänder. Senare subventionerades mjölkproduktionen just för att det var relativt billig mat med bra näringsvärde.

Enligt Wikipedia: ”Historiskt utvecklar människan laktosintolerans i vuxen ålder, antagligen för att vänja henne av med att dia (hos naturfolk kan barnen ammas upp till fem års ålder).^[1] När människan i Europa blev bofast under stenåldern och började idka boskapsskötsel gjorde bristen på näringsämnen djurmjölk till en viktig berikning av kosten.

Vid samma tid muterade människan i Europa så att hon kunde spjälka laktosen, mjölksockret. I andra områden i världen är laktosintolerans mycket vanligt, och yttrar sig genom dålig mage vid ett intag av individuellt varierande mängder mjölkprodukter. Generellt har mjölk en avsevärt mindre prominent plats i kosten för vuxna i Afrika och Asien, även om det även här finns kulturer som under lång tid använt sig av mjölkprodukter, t.ex. den indiska.

I västvärlden raffineras livsmedlet mjölk oftast på mejerier, en processen som kan innebära separering, pastörisering,standardisering och homogenisering. Mjölk kan förädlas till filmjölk, yoghurt, smör, grädde, ost, messmör och kvarg.”

Pastöriseringen förstör visserligen bakterier, det var framför allt tuberkulosen man var rädd för, men förstör samtidigt viktiga enzymer. När man läser om högpastörisering och åtföljande lång hållbarhet på mjölk, kan man undra om det över huvud taget är en produkt som har rätt att kallas mjölk. Har det över huvud taget rätt att kallas livsmedel!!!

Homogenisering slår sönder de naturliga fettansamlingarna till små, små klumpar. Det ser kanske trevligare ut att slippa grädden på ytan, men förstör mer än det tillför mjölken. Bland annat upptas dessa små fettpartiklar mer eller mindre direkt genom tarmslemhinnan, när de istället borde ha brutits ner i matsmältningsbara molekyler med hjälp av gallan.

Mjölken var säkerligen nyttigare och en mer naturlig produkt på trettiotalet.

Pastörisering är uppvärmning av vissa livsmedel, framför allt mjölkprodukter till en viss temperatur för att ta död på skadliga bakterier och mikroorganismer. Pastörisering av mjölk sker på ett mejeri. Man skiljer på hög- och lågpastörisering. Vid lågpastörisering sker en kortvarig upphettning till 72-74 grader följt av snabb nerkylning. Vid lågpastörisering behålls smaken i större utsträckning än vid högpastörisering som sker vid 105-110 grader och som görs för att ge produkten högre hållbarhet. 

Medelst en nysning – ett P.S. från undertecknad

Kalcium kan man bl.a. få från: Spenat och andra gröna bladgrönsaker, oskalade sesamfrön, torkade fikon och aprikoser, paranötter och mandel, persilja, citron, sojamjöl och äggula.

Jo, jag har läst om det, att äppelcidervinäger kan användas för att ta bort vårtor. (Kan över huvud taget nånting ta bort vårtor?) Förr fanns det nåt man kallade gentiana blått, en blålila vätska som man penslade på vårtorna och efter bara en ganska kort tid hade de försvunnit.

På apoteket kunde man köpa en penna som man liksom ritade på vårtan för att den skulle dra till skogs och aldrig mer komma tillbaka. Men jag minns inte vad den kallades, eller vad det var för ämne som var verksamt. Minns inte om det faktiskt fungerade ens. Tror det.

Nu kan man på apoteket köpa en sorts vårtborttagningsmedel i en liten brun flaska som luktar starkt och vidrigt. I korken sitter det fast en liten spatel som man ska applicera vätskan med på vårtan.

Stark, står det på etiketten på den jag köpte. Innehållet är bland annat mjölksyra, salicylsyra, etanol och eter. Inte undra på att det luktar starkt och vidrigt.

Funkar det? Nja, kanske om man står ut. Det står att man ska applicera en gång om dagen. Har testat. Först torkar det till och blir vitt. Sen nöts det vita bort och inget verkar ha hänt.

Det går inte att göra det här experimentet varje dag. Till och med om man duttar på nytt efter två eller tre dagar, kanske ännu lite längre, så svullnar fingret och det gör förbaskat ont! Så efter ett antal tester med ett antal dagar emellan gav jag upp. Duttade på en gång och struntade i gång två.

Vad händer då? Jo efter ett tag, en och en halv till två veckor efter, torkar liksom översta skiktet på vårtan in och efter ytterligare några dagar kan man peta, dra och lirka bort det där skiktet. Men inte har det tagit död på vårtan inte! Den kommer igen och fortsätter växa.

Sen hade jag då läst det där om äppelciderinäger, och för ett par dagar sedan beslöt jag testa.

Jag hade köpt Kung Markatta’s ekologiska raw, ofiltrerad äppelcidervinäger med moder. Jag brukar ta en skvätt av den i ett glas vatten och ha som måltidsdryck, och tycker det är gott. Däremot tycker jag inte den är god att göra en vinegrette av. Vet inte varför, men det blir en väldigt konstig smak tillsammans med olivoljan och kryddorna. Tycker jag, alltså. Har en vanlig neutral till det och när jag bakar.

Men nu valde jag alltså den här raw, levande vinägern. Blötte ner en bomullssudd, la den på vårtan – som sitter på vänster pekfinger – och fäste fast den med vanligt plåster.

Sen fick jag ju blöta den då och då, och dessutom blev det att jag diskade med plåstret och bomullssudden kvar så fingret blev alldeles vitskrynkligt där plåstret och sudden var. Då blev ju huden väldigt mjuk och det gick att nypa och peta bort en del av kanterna på vårtan.

Det verkar som att det fungerar!!! Jag borde kanske ha tagit en bild på ”före” så jag också hade kunnat ta en bild på ”efter”, men det tänkte jag inte på. Men efter bara – jag hur många dagar är det nu sedan jag la på första vinägersudden? Tre? Fyra? Nånstans där i alla fall.

Och vet ni vad! Vårtan är mindre redan! Trots att jag inte haft nån våt vinägersudd där hela tiden. Jag tycker mig minnas att det skulle kunna ta minst ett par veckor innan en vårta försvann, men jag misstänker starkt att det går fortare nu eftersom jag tog just den här vinägern. Det måste ju vara extra kraft i den eftersom den är levande, inte bara sur-syrlig.

Vårtor orsakas tydligen av virus, och äppelcidervinägern tar helt enkelt död på viruset – ergo, även på vårtan.