Kategoriarkiv: Med andra tankar

Tiden går

Jaha! Och hur var det här då?
Tja….

Det har varit så mycket de senaste månaderna, så om jag skulle skriva om allt det, hade det nog krävts minst 10 blogginlägg. Men så roligt ska vi inte ha det nu. Skriva ett inlägg som motsvarar 10 normalt genomsnittliga. För ibland kan de ju bli lite längre – och ibland bara lite… långa.

En synopsis över det närmaste förflutna? Nej tack, men en kortkort sammanställning kanske. Så…

Spekulationer – och begreppet ”att hjälpa till”

I går läste jag en sak på Instagram som jag har spekulerat lite över sedan dess. En nära bekant till mig hade erinrat sig en sak. En person hade några dagar tidigare beklagat sig inför henne, över att inte ha fått ärva en person som hen hade besökt regelbundet, och upplevt sig ha hjälpt mycket.

Detta hade chockat min bekant och en obehaglig känsla hade spritt sig inombords. Om man hjäper någon, borde det då inte komma från hjärtat? Inte ha en dold agenda om att göra nåt, för att få nåt i gengäld?

Jag kan inte annat än att hålla med min bekant, men det är inte enbart detta saken gäller nu och här. För jag kunde inte låta bli fundera vidare över händelsen. Vad var det egentligen frågan om?
Kanske bor det en detektiv i mig? Eller är det mina bokstäver… ?

Det hade kommit en kommentar på det inlägget. Ett som bland annat uttryckte att det kanske inte var frågan om att ”inte få något” utan kanske för att personen i fråga inte kände sig sedd och uppskattad?

Som jag ser det – så är det samma sak de där båda varianterna. Även om man ”bara” förväntar sig uppskattning, så är det ändå att göra något för någon, i akt och mening att få något i gengäld. Oavsett om det då är frågan om pengar, saker, ordet tack eller något annat.

Men! För att spekulera vidare! Vi vet alltså ingenting om de här personerna. Varken kön, ålder eller samhällsstatus. Varken den som kommenterade eller jag, vet över huvud taget något om detta. Eftersom det var min bekant som mötte personen i fråga, och jag känner min bekant ganska väl – så tror jag att hennes känsla av det hela stämde mycket väl! Det var hon som hörde personens röst, tonläge, såg kroppsspråket, ansiktsuttrycket.
Den som kommenterade, liksom jag, läste bara de skrivna orden om händelsen, vi varken hörde eller såg någonting.
Bara så ni säkert vet…

Men vi kanske ska ta den juridiska sidan av det först!

Märk väl! Jag kan praktiskt taget ingenting när det gäller juridik, men jag vet att när någon avlider och det inte finns något testamente eller annat skrivet som indikerar den avlidnes sista vilja, så är arvsgången i stort sett följande:

Närmast står den avlidnes make/maka om sådan finns, eventuella barn kan i det här skedet anhålla om sin arvslott – om det finns något att ärva över huvud taget.
Finns ingen efterlevande make/maka så är det de eventuella barnen som ärver.
Finns det inga barn heller, är det de närmaste släktingarna som kommer ifråga. Eventuellt levande föräldrar; syskon; kusiner… och så vidare.
Hittar man inte ens några sådana, är det den allmänna arvsfonden som gäller, om jag förstått det rätt.

Eller så kan man skriva nån form av testamente. Jag kan absolut ingenting om det här, så jag ska inte ens ge mig på att spekulera kring det. Har man rätt att utesluta sina barn, till exempel?
Hör ibland talas om någon som som testamenterat allt man äger till … tja… cancerfonden eller nåt annat behjärtansvärt!! Så låt oss istället spekulera kring det vi kan spekulera kring.

Vilka är då dessa personer? Eftersom min bekant är kvinna, så antar jag att den klagande personen var en kvinna. Känns troligare att det är så, liksom att jag antar att den som avlidit också är kvinna.
Ålder vet vi ju inget om, inte heller något annat i situationen. Men det förefaller ändå ganska troligt att det kan vara en äldre kvinna. Kanske handikappad, sjuklig, rörelsehindrad? Kan vara vad som helst. Och apropå det – så vet vi ju heller inget om det är fråga om en arbetsrelation eller en ”god-vän-relation”.

Men om det vore frågan om någon som arbetar inom vården och som har tagit hand om en vårdtagare!?!?!? Högst tveksamt. Jobbar man inom vården så är det ett jobb, även om man kan utveckla ett visst vänskapsförhållande. Men jag tror inte att en vårdgivare skulle gå och beklaga sig efteråt för att inte ha fått ärva nånting! Det ligger liksom inte i sakens natur!

Eftersom den klagande ondgjorde sig över att inte fått ärva nåt, så måste det har funnits något som skulle kunnat ärvas. Åtminstone i den klagandes antagande. Den avlidne hade kanske ett vackert hem, fina möbler, dyra mattor… Det vet vi förstås inte, men vi får antaga att det i alla fall inte var frågan om en fattigpensionär i en gammal risig etta, och som knappt har råd att äta sig mätt.

(Finns det verkligen några sådana nu för tiden, här i Sverige? Och jag menar inte de som eventuellt är för snåla för att unna sig mat. Eller som följande: Jag har mött en och annan som beklagat sig över hur lite de får ut i pension, att det knappt räcker till maten ens – och sedan råkat försäga sig (?) om hur många hundratusentals kronor de har på banken. För det är ju sparade pengar! Dem lever man inte på!!! Äter inte upp! Herregud!!!!! Säger jag)

Men gamla stilmöbler behöver ju inte indikera att det i nuläget finns en massa pengar på ett konto – eller flera. Men intrycket som den klagande hade fått, kanske hade fått henne att tro att det kunde finnas multum och dyrbarheter.

Vad vet vi om vad nån annan tänker? Nada!

Varför skulle eller skulle inte den avlidne låta kvinnan i fråga få ärva? Om vi nu fortsätter antagandet att det i alla fall inte var en fattig person, den avlidne.
Tja! Hon kanske inte tänkte på det! Hade kanske inte skrivit nåt testamente! Hur många av oss gör det? Jag kommer inte att göra det i alla fall! Jag äger inget som är av värde – mer än möjligen innehållet på mina hårddiskar. För mig.
Fast jag har ingen Millennium-triologi, förstås…

(Istället kanske jag en vacker dag gör mig av med allt jag äger – det lilla jag nu äger – och ger mig ut på en resa jorden runt – eller bosätter mig på Bali! Vem vet? Inte jag!)

Nå! Åter till den där arvshistorien!

Okej! Kanske tanten av någon anledning inte hade en tanke på arv och testamente eller nånting, så hon skrev aldrig nåt! Eller också kanske hon tänkte att den här mänskan som rände omkring där för jämnan och mest bara var i vägen – redan hade fått så mycket under åren som hon ”hjälpte till” att det räckte mer än väl. Åt middagar och fikade och lånade pengar – som hon aldrig lämnade tillbaka….. OCH! där på sluttampen orkade jag inte spekulera mera och släppte på lite fantasi i största allmänhet….

För vad vet vi egentligen??? NADA!!!

Har ni tänkt på en sak! Det där med att ”hjälpa till”, kan vara väldigt tve-eggat. Vill personen i fråga verkligen ha din hjälp? Behöver hen din hjälp? Eller är det bara du (en fiktiv du) som bara vill känna dig bättre, duktigare, oumbärlig… och så vidare… och vill ha … TACK!
Samtidigt som du då genom dina handlingar nedvärderar den du tror dig hjälpa. Du (fortfarande en fiktiv du) tar alltså över, samtidigt som du trycker ner….

Häri brukar även den så kallade offermentaliteten befinna sig. ”Tänk! som jag har offrat mig för dig, gjort allt för dig, och du kan inte ens visa lite tacksamhet!”
(Men! Du har ju förstört mitt liv med din så kallade hjälpsamhet….)

Det där sista behöver inte ha någonting alls att göra med den avlidne ovan eller hens relation med den klagande, missnöjde, arvslöse…
Kom dessutom ihåg, att allt här ovanför är inte nånting annat än lösa antaganden och rena spekulationer. Samt ett och annat… ”skulle kunnat vara”…

Min bekant då? Jo! Ett brett leende från en annan person, och att hon med glädje log lika brett tillbaka – gjorde att allt det där obehaget i henne raderades omedelbart. Och eftertanken var – att inte låta sig dväljas kvar i negativa tankar och känslor.

En utbränd ADHD!?! Och yoga?

Tja!!! Kan det bli värre? Kan det vara värre?
Jo, det kan det säkerligen. Det finns mycket här i världen som är värre. Krig till exempel! Att leva i ett krigstillstånd är helt klart MYCKET värre?
Vara allvarligt sjuk, typ cancer eller nåt sånt – klart det är värre! Skulle aldrig för mitt liv påstå att vara en utbränd ADHD är det värsta tänkbara.

Men det är jobbigt! Och kroppen gör ont! Förbaskat ont! All denna Faschia! Jag säger bara det!

Plockade fram min yogamatta som jag köpte för… tja, höll på att skriva för ett halvår sedan, men insåg att det var längre än så. Lite längre! Förmodligen 8-9 månader sedan. Har använt den… tror jag… såvitt jag kan minnas… bara en gång. Möjligen två.

Det var då i den vevan som jag köpte en prova-på-period om två veckor på en ny yogastudio alldeles här i närheten. Väldigt humant pris. Och jag hade intentionen att fortsätta gå där även efter de två veckorna.

Man har sina intentioner…
Hur som! Jag gjorde bort mig totalt. Klumpig som en elefant i en glasbutik. Lyckligtvis inga glas där som gick sönder.

Men jag lärde mig lite grand i alla fall. Traditionell yoga kunde jag bara glömma. Åtminstone tills vidare. Min kropp var alldeles för stel och otymplig för allt det där… ja, vet inte vad jag ska kalla det. Dessa statiska ställningar med kroppen i helt omöjliga positioner. Yinyoga skulle tydligen var bättre och lindrigare för mig att börja med.

Och jag hade ju intentionen att fortsätta!

Så jag köpte två stycken mjukisbyxor av lite olika typ. (Jeans var inte att rekommendera i samband med yoga) Och så köpte jag en yogamatta.
Sen flyttade jag till ny lägenhet och mattan hamnade i en av garderoberna.

Ända tills för ett par dagar sedan då jag tog fram den, och funderade på om jag skulle skänka den till Erikshjälpen.

Men så kom jag på andra tankar! Jag kunde ju prova lite! Lite enkel liggande stretching kanske? Inget märkvärdigt! Bara lägga mig ner på rugg och så sträcka båda armarna uppåt-bakåt tills händerna når mattan ovanför huvudet på mig.

Lätt som en plätt! Eller hur???

För det första kom jag inte ens ner på golvet. Böjde på knäna och liksom fastnade ungefär halvvägs nere. Fick, liksom, släppa taget och ramla ner de sista decimetrarna. Det kändes i alla fall som att det var flera decimeter.

Jaha! Så satt man i alla fall med ändan på yogamattan – och funderade lite hur man skulle komma upp igen i stående. Men först skulle jag ju ligga ner. Helt och hållet. På rygg.

AjAjAJ! Det gjorde ont! Kändes som om ryggen hamnade på ett ton glasskärvor som alla skar in längs hela ryggen. Fick lirka och jämka till och försöka slappna av. Så gott det nu gick.

Men armarna skulle ju sträckas uppåt bakåt nu, var det tänkt! Okej!
Upp med dom! Rakt upp i luften, pekandes mot taket. Så långt så väl!
Var det meningen, men…

Det skär som knivar i ryggen nu, och jag lägger armarna rakt ut åt sidorna istället. Slappnar av. Känns ok.
Fortsätter. För Armarna uppåt och sen bakåt igen. Ska det gå?
Lirkar och testar, försöker slappna av samtidigt.
Gungar lite fram och tillbaka med armarna

Och efter att ha hållit på en stund, omväxlande med armarna vilande utåt sidorna och rakt uppåt bakåt – så hamnar jag till slut med armarna där jag hade tänkt de skulle hamna. Liggande på golvet med armarna rakt bakom huvudet och med händerna liggande på golvet.

Det gjorde fruktansvärt ont i ryggen, och sidorna, och axlarna. Men successivt lindrades smärtorna i takt med gunga-vila-stunderna, med armarna omväxlande ut åt sidorna och bakåt, och slutligen kunde jag med armarna rakt bakom mig, slappna av ganska så bra.

Att ta mig upp sedan var inte så lätt det heller. Fick ta det i etapper. Först sakta upp i nån sorts sittande, sedan svänga runt så jag stod på knäna (AJ) och så småningom kom jag upp till stående.

Envis och motiverad, gjorde jag samma sak kvällen efter! Till min förvåning var det mycket lättare både att komma ner i sittande och sedan liggande ställning. Gjorde fortfarande ont i ryggen när jag kom till det momentet, men kanske inte riktigt lika mycket som dagen innan. Gjorde tänjningarna tills jag kunde ligga platt och avslappnad med armarna bakom huvudet, liksom kvällen innan, men nu var det även lättare att ta mig upp från golvet.

Innan jag kom så långt som att resa mig upp, stannade jag kvar på golvet med knäna platt under magen och sträckte armarna framåt på golvet så långt jag kunde. Tror det heter nåt i stil med ”babyställning”.

Kom upp den dagen också, Liksom nästa igen.

Tre kvällar på rad gjorde jag det här, inte så lång tid åt gången, men tydligen tillräckligt länge för att det skulle ge effekt. Det var lite lättare för var gång, både att komma ner på golvet, lägga mig på rygg, sträcka armarna bakåt och sedan komma upp igen

Men det gav nåt annat också. Träningsvärk!

Märkte det inte först. Men… Då på tredje dagen, i fredags, satt jag lite senare och masserade mina lår. Jag var fruktansvärt stel i lårmusklerna, och tog i ganska ordentligt. Men jag måste ha tagit i ganska ordentligt kring axlar och skuldror också, och tja… ner i ryggen också förstås, för plötsligt liksom det knöt sig i ryggen med ont ända upp i nacken och så knöligt stel att jag blev smått yr. Eller gungig kanske man snarare ska säga. Låg halvt tillbakalutad i sängen då, försökte läsa, men vågade knappt röra en fena ens. (Om jag hade haft några fenor…)

Hursom! När det började släppa, plockade jag ihop mina grejer och begav mig in till soffan istället. För där har jag kopplat in min värmedyna, Så med hjälp att kuddar ordnade jag till en så behaglig lutning som möjligt under ryggen och huvudet, värmedynan – elektrisk – på kuddarna och sedan jag på värmen. Täcke och filt ovanpå. Det tog ett tag innan jag kommer såpass i vila att jag kunde somna, men till slut så.

Tack och lov för värme!!! Och efter lite annan typ av träning idag, tycker jag det verkar som att stretchingen på golvet faktiskt gör nytta!

Men i dag, lördag, har jag inte legat på golvet och stretchat. Tänkte jag borde ta det lite easy nån dag eller två. Så det blev förutom en promenad i stormen, lite annan gymnastik istället! Som kändes riktigt bra!

För övrigt! Så har jag inte bara stretchat senaste tiden, jag har även sett till att ”skriva av mig” samt att meditera mer regelbundet = dagligen.
Och jag har börjat må bättre. Känner mig lugnare och börjar längta efter att träffa folk igen

Och nu har det förstås hunnit bli söndag….
Nattuggla…

P.S! Hon som hade öppnat den där yogastudion kom inte tillbaka efter sin semester. Hon hade bränt ut sig, skrev hon på sin hemsida, och lokalen står helt tom nu…

Om att läsa och skriva – och bli utbränd!

Är detta också ADHD?

Jag är uppfödd på böcker och läsande!
Ända sedan pappa, redan när jag var mycket liten, omväxlande berättat anekdoter från när han var liten och läst högt för mig, har jag haft en passion för böcker, läsande, och bara lite senare för skrivande och så småningom även film. Allt som har med berättande att göra.

Tack vare honom, lärde jag mig läsa redan när jag var fem. Han påstod att han fick ont i halsen av att läsa högt så mycket, så nu fick jag minsann läsa själv hädanefter. Han stöttade mig hela tiden så länge jag behövde det, Kunde jag inte läsa ett ord, bad han mig stava det – och så sa han det högt. Senare började han låna hem böcker till mig från biblioteket i stan…

Jaha! Så gick det till och så blev det! Och läst själv har jag gjort allt ifrån den stunden. Det har gått ett antal decennier sen dess. Hur många, tänker jag däremot inte tala om.

Läsandet har förstås dragit med sig lusten att skriva – eller om det möjligen kan ha varit tvärtom? Egentligen!
Kontentan är bara den – kan jag läsa och skriva, så mår jag bra.
Utbränd – kan varken läsa eller skriva.
Eller lyssna på musik, för den delen.

Detta märkte jag tydligt nånstans kring 2011-2012. Hade gått alla skrivarkusrer, skrivarcirklar jag kunnat hitta och ha möjlighet vara med på, alltsedan 2006. Skrivit massor! Av allt tänkbart – skönlitterärt framför allt.

Det tog ett bra tag, då 2012, innan jag insåg att jag var utbränd. Kunde inte längre skriva något nytt – det som hade flutit på som vattnet i en flod tidigare. Jag kunde heller inte kommentera andras skrivande, vilket jag hade lärt mig under kurserna jag hade gått. Kritik, kallas det, men är inte frågan om att kritisera i ordets negativa betydelse, utan att nagelfara texter på ett objektivt sätt. Och som den ”språkpolis” jag var, och i grunden fortfarande är, hade jag vad man brukar kalla ”öga” för det!

Så jag kunde alldeles utmärkt läsa korrektur på andras texter.

Detta försvann också under tiden före 2012, utan att jag egentligen märkte det. Det bara var en dag – som var mer än bara en dag – som jag inte kunde koncentrera mig på att läsa andras texter, än mindre kommentera såväl det positiva i en text som i det negativa, och eventuellt komma med förslag på förbättringar.

Inte nog med att jag tappade skrivandet och förmågan att läsa andras texter för genomgång – jag kunde inte koncentrera mig på att läsa annat heller. Inte ens nåt av Stephen King!!!
Och lyssna på musik? Nix! Sjunga? Nix, nix!
Och jo! Jag hade bloggat också under ett flertal år. Flera olika bloggar faktiskt. Den första startade jag i början av 2007. Mest om böcker, läsande och skrivande, men även om annat. Hade under en ganska lång period en hälsoblogg, med inrikting mat, näring. Allt kraschade mer eller mindre intensivt.
Började skriva om ADHD 2009. Och nåt år därefter – tror jag det var – en med både ord och bilder. Tog foton och skrev nåt. Fortfarande mycket om läsande och skrivande. De där bloggarna existerar inte längre!

Jo ett par, men under andra namn och andra webadresser, och inte med de ursprungliga inläggen. Men de är ganska så vilande. Sover faktiskt…

Vet inte när den där utbrändheten egentligen började, för det var ju inte bara plötsligt från den ena dagen till den andra. Det smög sig på mig, in i mig, lite i sänder.
Och jag vet inte heller riktigt när jag började komma tillbaka till läsandet och skrivandet. När jag tänker rent konkret, så var det inte så många år som jag i minnet upplever det. (En evighet)

Nu när jag letar lite grand här, både i minnet och bland de bloggar som fortfarande i någon form ligger kvar på nätet (undrar hur många olika jag har haft totalt sett), så går jag in på ett annat konto med ett par andra bloggar, där det visar sig att jag startade den första av dem redan i början av november 2013. (Vart tog utbrändheten vägen? Det får vi rota i en annan gång, om jag ids!)

Nå! Det kontot startade för jag fick för mig att jag ville vara så anonym som möjligt! Därför skrev jag på engelska, följde engelsktalande bloggare, la in mycket bilder, ”onsdag utan ord”, var med på lite tävlingar/uppgifter… och kan ni tänka er! Efter några år följde jag till och med NaNoWriMo! (National Novel Writing Month) Dels originalet, november månads 50 000-ords upplaga OCH den i april OCH den i juli som var CAMP! Och vann! – alltså nådde de 50 000 orden i november och det antal ord som jag själv hade valt till Camp-upplagorna.

Helt otroligt!!!
Och allt detta skrev jag på engelska!!!
Med start inför NaNoWriMoCamp april 2019!

Sedan varje tillfälle tills…
sista (senaste?) – november 2021, som jag inte fullföljde. Skrev knappt hälften av målet 50 000 ord. Vid det laget hade nog den nuvarande utbrändheten börjat rumstera runt i mig, antar jag.

Men mer om detta tar vi en annan gång! Kanske…