Kategoriarkiv: Med andra tankar

Tungt och seegt

Jo! Det har varit en sån dag idag. Inte riktigt hela dagen, men en stor del. Och det är inget konstigt med det. Ända sedan jag kom hem från lasarettet har det gått lite upp och ner med den fysiska känslan.  Och det lär väl så förbli ytterligare nån tid framöver.

Ser jag det i ett lite större perspektiv, så mår jag helt klart bättre nu än för nån dryg vecka sedan. Men av nån underlig anledning, tycks jag ha mått lite ”tröttare och tyngre” sen den dagen jag var och fick bort stygnen.

Kan inte se nåt samband med det! För att sköterskan ”petade i ärr-bildandet”???  Tog bort en lååååång rad med små agraffer, tvättade med nåt antiseptiskt och la på nytt förband???

Nåja! Strunt samma! Det är som det är och vi går ändå mot sommar!

I övrigt tycks jag till viss del ha fastnat i den här bloggen. Känner hur jag längtar tillbaka till allt skrivande/bloggande/skapande så det nästan gör ont i mig.

Och märk väl! Nu sitter jag med laptopen och skriver med vänster hand! Mest med pekfingret dessutom! Jag brukar mest använda båda händerna!!! I normala fall!!!!!!!

Läste lite här och där vad jag har skrivit under årens lopp! MASSOR! OCH BRA! Om jag får säga det själv.
och det får jag…

Den här bloggen börjar i maj 2016. Men jag har, och har haft flera andra under åren 2006 (2007?) och framåt.
Kände en lust att lägga in ALLT här. För jag har bloggat mycket om böcker, läsande och skrivande. Liksom även om filmer och vardagen i stort.

Men vilket jobb det skulle vara! För jag har allt det där i vanlig text! Så då skulle det innebära att jag var tvungen kopiera in inlägg för inlägg och dessutom se till att skriva in rätt datum. Det verkliga datumet när det faktiskt blev skrivet!
Huja mig! Vilket jobb!

Och ändå känner jag lust att göra det!!

Ja, jag vet! Jag är en konstig typ…

Å andra sidan har jag även lust att börja jobba med mina sovande manus… vilket av dem ska jag fokusera på först???

Ja, det var en bra fråga det –  men först ska man kanske se till att på allvar ta fatt i den där lusten ATT skriva! Även om det nu först ”bara” blir frågan om ett och annat knäppt inlägg.

För övrigt har jag rensat lite bland inläggen här. Där fanns ett och annat som hade tappat bilder. Ibland fick jag slänga nåt inlägg helt och hållet, för utan bild blev det liksom ingen mening med det.

Allt gagnar helheten, kan man kanske säga…

 

Just nu…

… är jag oerhört tacksam över att jag har en Airfryer.
Behöver jag säga så mycket mer? Egentligen?
Nä… tänkte väl det…

Vad var det nu jag skulle säga?

När man inte bloggat på väldigt länge… och väldigt oregelbundet det lilla som blivit av … så känns det på ett sätt som man har massor att berätta! Och på samma gång vet man inte vad man ska skriva om. Kan man liksom… fastna? i det där bruset?
För det är ju ungefär så det är, ett brus som kliar och irriterar skrivarloberna i hjärnan.

Man vill- och kommer sig inte för.
Jag gör det ikväll, tänker man. Men när det väl är kväll, slocknar man på kudden med lilla lampan tänd och Youtube i iPaden som ligger på magen.
Det är prat, inte musik som gäller för mig. Det heter för övrigt inte podcast när det ligger på Youtube, och allt det där ligger mest blandat huller om buller. Men det är så det är. (Bortsett från när man klickar på nån helt annan sak – och det då dräller in mängder av videos med samma tema. Jaja! Sa ju det. Det är så det är. På youtube.

Man kan förstås alltid vila en stund från det allvarliga, det seriösa, det spännande, det fascinerande och istället titta på komiska snuttar med hundar eller katter eller barn. Fast ofta begriper jag inte det roliga i kråksången. Hur kan vuxna skratta åt sina barn/hundar/kattor, papegojor/whatever… när de ramlar och slår sig?

Men det finns förstås även en del gulliga videosnuttar, och såna som får en att skratta. Eller åtminstone småle och smila en smula…

Till och med jag.

Normalt sett är det helt andra saker jag ser och lyssnar på. Gillar skarpt Gregg Braden. Bara för att ta ett exempel. Lyssnar och lär.
Ibland dyker Neil deGrasse Tyson upp och pratar stjärnor. Joe Dispenza… lite mer andligt, meditation och liknande… ja tack!
Kommer just underfund med att jag gillar astrofysik och andra vetenskaper, särskilt sådana med fokus på tid och rum. (har nog alltid varit fascinerad av rymdresor, universum.)
Älskar Star Trek också, och alla de där andra sci-fi-serierna. Babylon five… Star wars… Dr Who! Icke att förglömma Dr Who!!!

Jag kommer nog ursprungligen från en helt annan planet, i ett helt annat solsystem, i nån fjärran liggande Galax… Plejaderna… kanske…

Jules Verne…
Philip K Dick…
Brian Herbert…
Aldous Huxley…
Hoppsan! Nu kom jag visst in på författare också!

Okej! När man skriver så här oreflekterat, får det alltså lov att komma precis vad som helst
… och nu blev jag sugen på att läsa…

Vart tog jag vägen?

Ja! Jag som bloggade så otroligt mycket under ganska så många år. Hade flera bloggar på gång. En om böcker och skrivande från 2007 – 2011, På blogger. Har sparat alla inlägg, raderat dem från bloggen, och sen raderat bloggen i tillbörlig ordning.

Långt senare såg jag den – eller rättare sagt namnet. Som om nån stulit den. Men så långt det gick att se, fast det inten substans i den. Inga inlägg.
Begriper inte hur det hade gått till. Jag hade ju tagit bort alla inlägg, och sedan raderat själva bloggen… men vem bryr sig nu?

Hade också en hälsoblogg. Samma med den. Sparade alla inlägg på en extern skiva, då först var det kanske på en så kallad floppy-disk.  Nu ligger den, och bok-bloggen, på en extern hårddisk tillsammans med andra före detta bloggar.

Började på wordpress 2011. Bloggade under att antal år, sedan har det gått utför ibland och uppåt ibland – med hur mycket och ofta jag har postat något alltså.  Och hur många bloggar jag haft totalt – inklusive dem som jag ändrat helt.

Men den där första på wordpress, har jag kvar. Web-adressen är den samma som då, men användarnamnet – om man kan kalla det så – har skiftat liksom innehållet. Det är inte den  här bloggen, men det kan mycket väl finnas inlägg som tidigare legat på nån annan av mina bloggar. Det allra allra mesta har jag ändå sparat.

Jag har en längtan tillbaka till bloggandet nu, och till skrivandet som sådant, men en fråga har jag ställt mig i det sammanhanget. Bloggar folk fortfarande? Eller har man gått över generellt till Instagram, Youtube och – numera – det där som kallas Threads?

Kanske ska googla lite på företeelsen. Kolla upp vad som hänt och händer i sammanhanget. I bloggar-världen. Finns det nåt liv där? Och då tänker jag på den där delen där man hamnade i en sorts vänkrets, där man läste varandras bloggar, och kommenterade.

Även det en social del av livet.

Men man skulle ju kunna använda bloggen som en dagbok. Och hur öppen man då skulle vara – tja! – det är väl upp till var och en…

Jag skulle också väldigt gärna vilja komma tillbaka till romanskrivandet… så hur gör jag för att komma igång, och inte bara det! Komma igång och sedan fortsätta att skriva! Helst dagligen, eller åtminstone nästan dagligen.  Ungefär som till NaNoWriMo…

men… ja… dagligen!!! Det vore allra bäst, och man behöver ju inte skriva långa epistlar varje dag.  Nån gång kanske det bara blir nåt i stil med: God morgon! Idag blir det soffan…!

Måste man ha ett tema? Typ… till exempel: Böcker man läser… ???Eller nåt annat som intresserar en.

Det ena leder till det andra…

Det började med att jag såg en koreansk serie, Sol Sol Do Do La La Sol. Huvudpersonen är pianist. Serien är både rolig, romantisk, underhållande och en smula annorlunda. Och med ganska mycket klassisk pianomusik.

Bland annat återkommer Satie’s ”Je te veux” (I want you).

I normala fall spelas den på piano, och det är så den framförs i Sol Sol… men jag fann den på YouTube spelad på gitarr! Helt underbar! Även det visuella! Tyvärr kan jag inte bädda in videos från YouTube här – men en skärmavbild kan jag lägga in! Och jag bifogar länken längst ner…

Satie – Je te veux – gitarr

Lida – Misery

Den bok jag senast läste – rättare sagt lyssnade på – före de jag nu håller på att läsa, var Lida av Stephen King. Jag vet att jag har läst den nån gång tidigare. Trodde i alla fall att jag hade läst den, men det var så mycket jag inte kände igen så jag började undra. Det var förstås längesedan. Kanske läste jag – men inte hela? Eller också har jag bara glömt.

Jag vet att jag har sett filmen, med fantastiska Kathy Bates som den psykotiska, mordbenägna fångvakterskan Annie Wilkes. (Hoppas jag inte avslöjat för mycket nu.)

Man fastnar i berättelsen! Helt klart! Alltså! Inte fastnar som att man inte klarar att läsa vidare, utan tvärtom! Man kan inte låta bli att läsa vidare! Sida efter sida.
Eller lyssna.

Han! Huvudpersonen i boken, heter Poul Sheldon, och har skrivit ett stort antal romaner om Lida Chastain. Jag greppade inte riktigt vad det var för typ av böcker, men det verkade vara nånting i stil med ”Angelique” som ”vi” läste på 60-70-talet nånting, (tror jag, mest). Men oavsett, så var Annie Poul Sheldons största beundrarinna  – just på grund av romansviten med Lidas liv , kärlek och äventyr. Annie hade till och med döpt sin gris till Lida…

Men så händer det att Poul är så trött på sin romanfigur, efter gud vet hur många böcker, att han helt drastiskt tar livet av henne i sin – som han tror – sista bok med henne. Vilket definitivt inte Annie gillar. Faktum är att hon blir totalt jävelusiskt rasande. Fast det vet ju inte Poul. Ännu.

Men det är vinter och maffig snöstorm och Poul är ute och kör. Och givetvis sker det en OLYCKA! Bilen far av vägen och Poul mer eller mindre massakreras. Både bäckenet och benen far åt skogen, skulle man kunna säga.

Men vad händer då? Minsann!

Madame Wilkes kommer också körandes i ovädret på denna gudsförgätna väg, ser att en bil ligger en bra bit ner och vid sidan om vägen i en snödriva (om det bara hade varit så väl, åtminstone). Nyfiken som hon är kliver hon ur sin bil, undersöker saken och upptäcker till sin glädje att det är hennes favoritförfattare som ligger där – inte långt från dödens rand.

Men han lever fortfarande – om än i avsvimmat/komatöst tillstånd.

Nu har hon sin chans, och hon tar den! Hon ska se till att favoritförfattaren överlever, och sen ska hon se till att han i sin tur återupplivar Lida (inte grisen). Och som utbildad och erfaren sjuksköterska har hon inte bara kunskap utan även medel att göra detta….

Och det här är bara början och knappt det…

En av Kings bästa, tycker jag, men medger att jag faktiskt inte läst allt han har skrivet. Inte än…

Tiden går

Jaha! Och hur var det här då?
Tja….

Det har varit så mycket de senaste månaderna, så om jag skulle skriva om allt det, hade det nog krävts minst 10 blogginlägg. Men så roligt ska vi inte ha det nu. Skriva ett inlägg som motsvarar 10 normalt genomsnittliga. För ibland kan de ju bli lite längre – och ibland bara lite… långa.

En synopsis över det närmaste förflutna? Nej tack, men en kortkort sammanställning kanske. Så…

Spekulationer – och begreppet ”att hjälpa till”

I går läste jag en sak på Instagram som jag har spekulerat lite över sedan dess. En nära bekant till mig hade erinrat sig en sak. En person hade några dagar tidigare beklagat sig inför henne, över att inte ha fått ärva en person som hen hade besökt regelbundet, och upplevt sig ha hjälpt mycket.

Detta hade chockat min bekant och en obehaglig känsla hade spritt sig inombords. Om man hjäper någon, borde det då inte komma från hjärtat? Inte ha en dold agenda om att göra nåt, för att få nåt i gengäld?

Jag kan inte annat än att hålla med min bekant, men det är inte enbart detta saken gäller nu och här. För jag kunde inte låta bli fundera vidare över händelsen. Vad var det egentligen frågan om?
Kanske bor det en detektiv i mig? Eller är det mina bokstäver… ?

Det hade kommit en kommentar på det inlägget. Ett som bland annat uttryckte att det kanske inte var frågan om att ”inte få något” utan kanske för att personen i fråga inte kände sig sedd och uppskattad?

Som jag ser det – så är det samma sak de där båda varianterna. Även om man ”bara” förväntar sig uppskattning, så är det ändå att göra något för någon, i akt och mening att få något i gengäld. Oavsett om det då är frågan om pengar, saker, ordet tack eller något annat.

Men! För att spekulera vidare! Vi vet alltså ingenting om de här personerna. Varken kön, ålder eller samhällsstatus. Varken den som kommenterade eller jag, vet över huvud taget något om detta. Eftersom det var min bekant som mötte personen i fråga, och jag känner min bekant ganska väl – så tror jag att hennes känsla av det hela stämde mycket väl! Det var hon som hörde personens röst, tonläge, såg kroppsspråket, ansiktsuttrycket.
Den som kommenterade, liksom jag, läste bara de skrivna orden om händelsen, vi varken hörde eller såg någonting.
Bara så ni säkert vet…

Men vi kanske ska ta den juridiska sidan av det först!

Märk väl! Jag kan praktiskt taget ingenting när det gäller juridik, men jag vet att när någon avlider och det inte finns något testamente eller annat skrivet som indikerar den avlidnes sista vilja, så är arvsgången i stort sett följande:

Närmast står den avlidnes make/maka om sådan finns, eventuella barn kan i det här skedet anhålla om sin arvslott – om det finns något att ärva över huvud taget.
Finns ingen efterlevande make/maka så är det de eventuella barnen som ärver.
Finns det inga barn heller, är det de närmaste släktingarna som kommer ifråga. Eventuellt levande föräldrar; syskon; kusiner… och så vidare.
Hittar man inte ens några sådana, är det den allmänna arvsfonden som gäller, om jag förstått det rätt.

Eller så kan man skriva nån form av testamente. Jag kan absolut ingenting om det här, så jag ska inte ens ge mig på att spekulera kring det. Har man rätt att utesluta sina barn, till exempel?
Hör ibland talas om någon som som testamenterat allt man äger till … tja… cancerfonden eller nåt annat behjärtansvärt!! Så låt oss istället spekulera kring det vi kan spekulera kring.

Vilka är då dessa personer? Eftersom min bekant är kvinna, så antar jag att den klagande personen var en kvinna. Känns troligare att det är så, liksom att jag antar att den som avlidit också är kvinna.
Ålder vet vi ju inget om, inte heller något annat i situationen. Men det förefaller ändå ganska troligt att det kan vara en äldre kvinna. Kanske handikappad, sjuklig, rörelsehindrad? Kan vara vad som helst. Och apropå det – så vet vi ju heller inget om det är fråga om en arbetsrelation eller en ”god-vän-relation”.

Men om det vore frågan om någon som arbetar inom vården och som har tagit hand om en vårdtagare!?!?!? Högst tveksamt. Jobbar man inom vården så är det ett jobb, även om man kan utveckla ett visst vänskapsförhållande. Men jag tror inte att en vårdgivare skulle gå och beklaga sig efteråt för att inte ha fått ärva nånting! Det ligger liksom inte i sakens natur!

Eftersom den klagande ondgjorde sig över att inte fått ärva nåt, så måste det har funnits något som skulle kunnat ärvas. Åtminstone i den klagandes antagande. Den avlidne hade kanske ett vackert hem, fina möbler, dyra mattor… Det vet vi förstås inte, men vi får antaga att det i alla fall inte var frågan om en fattigpensionär i en gammal risig etta, och som knappt har råd att äta sig mätt.

(Finns det verkligen några sådana nu för tiden, här i Sverige? Och jag menar inte de som eventuellt är för snåla för att unna sig mat. Eller som följande: Jag har mött en och annan som beklagat sig över hur lite de får ut i pension, att det knappt räcker till maten ens – och sedan råkat försäga sig (?) om hur många hundratusentals kronor de har på banken. För det är ju sparade pengar! Dem lever man inte på!!! Äter inte upp! Herregud!!!!! Säger jag)

Men gamla stilmöbler behöver ju inte indikera att det i nuläget finns en massa pengar på ett konto – eller flera. Men intrycket som den klagande hade fått, kanske hade fått henne att tro att det kunde finnas multum och dyrbarheter.

Vad vet vi om vad nån annan tänker? Nada!

Varför skulle eller skulle inte den avlidne låta kvinnan i fråga få ärva? Om vi nu fortsätter antagandet att det i alla fall inte var en fattig person, den avlidne.
Tja! Hon kanske inte tänkte på det! Hade kanske inte skrivit nåt testamente! Hur många av oss gör det? Jag kommer inte att göra det i alla fall! Jag äger inget som är av värde – mer än möjligen innehållet på mina hårddiskar. För mig.
Fast jag har ingen Millennium-triologi, förstås…

(Istället kanske jag en vacker dag gör mig av med allt jag äger – det lilla jag nu äger – och ger mig ut på en resa jorden runt – eller bosätter mig på Bali! Vem vet? Inte jag!)

Nå! Åter till den där arvshistorien!

Okej! Kanske tanten av någon anledning inte hade en tanke på arv och testamente eller nånting, så hon skrev aldrig nåt! Eller också kanske hon tänkte att den här mänskan som rände omkring där för jämnan och mest bara var i vägen – redan hade fått så mycket under åren som hon ”hjälpte till” att det räckte mer än väl. Åt middagar och fikade och lånade pengar – som hon aldrig lämnade tillbaka….. OCH! där på sluttampen orkade jag inte spekulera mera och släppte på lite fantasi i största allmänhet….

För vad vet vi egentligen??? NADA!!!

Har ni tänkt på en sak! Det där med att ”hjälpa till”, kan vara väldigt tve-eggat. Vill personen i fråga verkligen ha din hjälp? Behöver hen din hjälp? Eller är det bara du (en fiktiv du) som bara vill känna dig bättre, duktigare, oumbärlig… och så vidare… och vill ha … TACK!
Samtidigt som du då genom dina handlingar nedvärderar den du tror dig hjälpa. Du (fortfarande en fiktiv du) tar alltså över, samtidigt som du trycker ner….

Häri brukar även den så kallade offermentaliteten befinna sig. ”Tänk! som jag har offrat mig för dig, gjort allt för dig, och du kan inte ens visa lite tacksamhet!”
(Men! Du har ju förstört mitt liv med din så kallade hjälpsamhet….)

Det där sista behöver inte ha någonting alls att göra med den avlidne ovan eller hens relation med den klagande, missnöjde, arvslöse…
Kom dessutom ihåg, att allt här ovanför är inte nånting annat än lösa antaganden och rena spekulationer. Samt ett och annat… ”skulle kunnat vara”…

Min bekant då? Jo! Ett brett leende från en annan person, och att hon med glädje log lika brett tillbaka – gjorde att allt det där obehaget i henne raderades omedelbart. Och eftertanken var – att inte låta sig dväljas kvar i negativa tankar och känslor.