Kategoriarkiv: Skrivande

Slutet gott… NaNoWriMo…

Enligt NaNoWriMo hade jag till och med i går, den 25 november, skrivit 47 758 ord. Alltså 2242 ord kvar att skriva. Det stod också på NaNo-sidan, att jag kan bli klar den 27 november. Det är i morgon! Men! Med 2242 ord kvar att skriva, minus det jag redan skrivit idag, så skulle jag mycket väl kunna avsluta det hela i kväll!

Men! Vad vill jag?
Vilka förutsättningar och vilket mål satte jag upp inför det här NaNoWriMo 2023?

Låt se! 50 000 ord på 30 dagar. Det är grundförutsättningarna. Klarar man det, har man vunnit! Men det finns ett och annat tillägg! Till exempel:

Om jag varje dag skriver minst det antal ord som är genomsnittet för 50 000 ord under 30 dagar – nämligen 1667 ord – får man en ”Badge”. En liten belöning, en liten uppmuntran. Som om man hade fått ett sånt där märke som segrarna får i en idrottstävling eller hästtrav eller nåt. En pokal eller en sån där liten blomliknande blaffa. Fast Badgarna finns inte i fysisk form. Men det är en uppmuntran! Ett mål, om man så vill.

Ja! Jag har skrivit varje dag, alltid åtminstone lite mer än minimiantalet.
Ja! Jag har klarat de övriga utmaningarna hittills, Börjat skriva första dagen, 2 dagar, 3 dagar,  7 dagar, 14 dagar, 21 dagar. Snittet 1667 ord eller fler – varje dag – har jag klarat!
Jag har passerat 5 000 ord, 10 000 ord, 25 000 ord, 40 000 ord – och Badge kvar att få har jag i detta nu – två. För att dagligen ha uppdaterat med snittet och uppdaterat skrivande varje dag .

Nu har jag funderingar kring hur jag ska gå till väga med det sista! Ska jag skriva alla behövliga kvarvarande ord idag, för att lägga till på NaNo och helt enkelt deklarera mig KLAR! Det skulle jag kunna göra. Ganska så lätt dessutom! Alternativ – skriva mina 1667 + ord i dag och resten i morgon???

Men! Då kommer det ett MEN till! 
Vad var mitt personliga syfte med att skriva för NaNoWriMo! 

Det var ju inte för att få till ett synopsis eller utkast till ett manus. Inte heller ett råmanus!
Syftet var i första hand att skapa en rutin där jag skriver dagligen och på så sätt skapar en vana. En vana som jag utan problem har levt med tidigare i mitt liv, och då också varit mycket produktiv!

Det där med att skriva dagligen, måste inte vara exakt varje dag, men så pass ofta att man ändå kan kalla det dagligen. Att helt enkelt konstant tänka kring skrivande, leva med skrivande, njuta av skrivande, känna att jag är en skrivande person. Så som jag gjort förr!

Jag vet ju redan att jag saknat den här delen av mig, att jag hade tappat den på vägen när det blev för mycket av annat. Jag kan bara säga det på det viset, för det är svårt att bena upp exakt när och varför fantasin tröt, när och varför jag fastnade i berättelsen, och inte visste hur jag skulle gå vidare. Än idag sitter att antal huvudpersoner och bifigurer på vänt – att jag ska komma tillbaka och föra dem vidare. Och jag vill tillbaka till de berättelserna, till de personerna!

Jag använder medvetet ordet berättelserna i plural, för jag börjar mer och mer misstänka att den fantasy-värld jag håller på att skapa, inte bara är en berättelse. Det är förmodligen minst tre berättelser som på olika sätt hänger ihop och går in i varandra. I samma fiktiva värld!
Om jag får till det i slutändan, förstås – och det ska jag kunna göra! Jag sätter helt enkelt i gång mitt inre, så som jag alltid gjort!

Så jag uppfyller redan nu kravet från NaNo för att kunna utse mig som vinnare för år 2023?
YES!
Men mina egna krav då? Har jag följt dem?

Att skriva dagligen för att få rutin och vana? Ja! Och jag har faktiskt fått tillbaka en stor del av lusten också, ALL lust finns i mig nu för att fortsätta skriva. Om det sen blir dagligen kan man ju inte lova till 100%, men jag tycker i alla fall att det är stora chanser till det. 

Många dagar har det varit hur jobbigt som helst. Har inte haft en aning om vad jag ska skriva, och jag har bara längtat efter att vara klar för dagen, Särskilt en period i mitten var fruktansvärt jobbig. Det kändes som att jag kröp som en lus på en tjärad trästicka, när det gällde att få ner ord. Jag skrev om vad som helst som kom in i huvudet. Om vad jag gjort under dagen, vad andra hade gjort, vad jag hade ätit, om jag hade diskat – och vad som hänt rent allmänt. Allt för att sitta kvar och få ner ord, Skrev om sånt som helst borde raderas så snart som möjligt – nej inget oanständigt på något vis. Bara en massa uselt dravel. 

Men sen kom det liksom en vändning! När jag kom dithän där jag blev sugen på att börja blogga igen! Och även om jag inte skrivit dagligen på bloggarna ännu, så har jag ändå börjat. Tittat över dem, tagit bort följare och de jag följt som inte verkar finnas kvar i bloggvärlden längre. Har hittat några nya i gengäld… Okej! Inte särskilt många på vare sig ”in” eller ”ut” sidan. Men det är en början! Hittar förmodligen fler efter hand, och kanske blir hittad också!

Jag har varit med om tidigare år med NaNoWriMo, att jag efter de där 30 dagarna då jag har kämpat ända fram till målet, blivit helt slut och helt tom i huvudet! Så slut och tom att jag inte kunnat skriva nånting på åtskilliga veckor efteråt. Hade lite den tanken denna gång… tänk om…

Men jag tror inte att det händer denna gång, för jag känner lusten att skippa NaNoWriMo nu, deklarera de sista orden, och istället fokusera på annat skrivande. Bloggar och manus

Så! Vad gör jag nu närmast? 
Ska jag avsluta det hela idag och låta det vara så? Det blir inte 30 dagar som det egentligen är meningen. Men då krävs det att jag skriver minst 2242 ord idag. Och det kan gå. Det är på gång.

Sviker jag mig själv för att jag slutar innan det har gått 30 dagar? Att jag inte delat upp skrivandet ”bättre”? Nej! Varför skulle jag se det så? Jag har jobbat på och varit mycket duktig de här veckorna! Och jag har nått MITT mål! Så varför gnälla för att jag … varit lite mer energisk?

  • – – – – –

Nu har jag skrivit klart och lagt in dagens ord-resultat till NaNoWriMo.
Så snart jag hade skrivit in siffrorna och tryckt på ok-knappen kom allt därefter upp automatiskt. Så nu kan jag stoltsera med NaNoWriMo Winner 2023.

(Fast jag fick ingen Badge för att ha uppdaterat varje dag eller för att ha skrivit 1667 ord (eller fler) varje dag – för jag skrev inte 30 dagar. Jag var klar dag 26…)
(OK! Jag överlever det…)

(Vem 17 skulle kunna pricka in exakt 1667 ord varje dag….)

40 000

Jäpp! Nu har jag passerat 40 000 ord på NaNoWriMo. Åtta dagar kvar och 10 000 ord att skriva, det ska väl inte vara något större problem? Nej då! Inget problem alls. Mer än möjligen att det börjar bli så tråkigt! Inte skrivandet i sig, jag gör ju äntligen det som jag så länge längtat efter! Men känslan av tvång, och att jag inte skriver nåt ”riktigt”!

Visst! Rent teoretiskt skulle jag förstås redan från början kunnat bestämma mig för att arbeta på nåt av mina liggande manus. Eller för den delen, börja på nåt nytt. Men med den där utbrändheten fortfarande hängandes i bakfickan, var det som att det bara inte gick! Jag måste först släppa loss lite, få rutiner och vanan att sätta mig vid datorn varje dag!

Inte bara sitta vid datorn. Det gör jag ändå varje dag. Praktiskt taget. Ibland bara slappar. Ser film eller lyssnar på nån podcast. Lägger nån patiens. Läser ibland. Har mängder med böcker på iBooks som numera egentligen heter Books. Bara. Eller på svenska då: Böcker. Känns urlöjligt att öppna en app, en programvara, som heter just bara: Böcker! Varför tog de bort i:et? Då tog de ju också bort det där specifika för Apple! iPhone, iPad, iBooks… eller hur?

Andra gånger sitter jag vid stora datorn för att göra en affisch eller en folder, eller uppdatera föreningens hemsida. Bloggen där är sorgligt eftersläpande. Liksom mina egna bloggar sedan länge. Försöker ju ta tag i dem nu.
Instagram och Facebook blir ju jobbade med på iPaden och det är fortfarande föreningens det gäller. Men de där sakerna är ju mer som ett jobb, även om det rent krasst inte är ett jobb, utan till en ideell förening. Lönen är gratis fika – typ! Inte för att jag klagar! Nix! Det är INTE som att jobba! Det här är trots allt på frivillig basis!

Nu idag, för att hoppa tillbaka dit där jag skulle vara, hade jag tänkt att skriva om en film jag höll på att se. Det vill säga, hade nyss börjat se den filmen när jag kom på att det nog var säkrast att skriva de ca 2000 orden till NaNoWriMo allra först. Så att jag inte riskerade att inte hinna med. Det hade till följd att jag inte såg filmen sen heller. För då kom kvällshungern krypande och efter det så… tja…

Men nu sitter jag här och skriver om att jag inte skriver! Rätt häftigt! På sitt sätt alltså. Man kan alltså vara beeeziiii…

Det har heller inte blivit läst nånting idag. Hade så ont och stelt i kroppen igår att jag inte kunde ligga bekvämt nog i sängen och somna i vettig tid. (Som om jag nånsin somnar i så kallad vettig tid. Men jag tror det har med ADHD att göra.) Men i natt blev det lite extremt. Tror jag somnade vid halv fyratiden. på morgonen alltså. I min värld är det mitt i natten…

Sen sov jag åtminstone till halv tio, drygt. Det får man vara tacksam för. Upp vid halv elva tiden, frunch halv tolv. Och klockan ett skulle jag vara borta vid Växthuset medtagandes en kasse med lökar till vårens blomning – tulpaner, krokus, narcisser… olika sorter, olika färger, olika storlekar. Innan dess skulle jag också inom CityGross och köpa Wienerbröd till gänget som skulle städa bort allt visset och allt skräp, och sen sätta lökarna dessutom, inklusive de som hade sparats från vårens blomning.

Jag begriper inte varför man plockar upp de överblommade lökarna då framåt försommaren, för att sen plantera ut dem igen sent på hösten. I min lilla värld, där min pappa var den som lärde mig en smula om odling, så lät man alla lökar vara kvar i marken. Man lät blommorna och stjälken vissna ner ordentligt innan man klippte ner och tog bort resterna, Detta för att så mycket som möjligt av näringen skulle gå tillbaka ner till själva löken. Och på så vis övervintrade lökarna allra bäst.

Nu idag stod jag bland annat och rensade grovt igenom fjolårets lökar, tog bort allt löst och fult och de som faktiskt hade ruttnat. Okay! De flesta hade klarat sig, men ändå!!!!

Blandade lökar!

A förklarade den där proceduren med att tidigare, när det var stadsbyggnadsförvaltningen som hade hand om alla planteringar i stan, så gjorde de just på det viset. Tog upp alla lökar på senvår-kanten, förmodligen inte ens när de var överblommade utan vid ett visst datum. Och sen satte man lökar sent på hösten för att sätta ut till nästa vår. Det var bara det, att de gamla lökarna helt enkelt kastades! Och nya lökar sattes för blomning våren därpå…

Jag ifrågasatte – måste vi verkligen göra på de viset? Vilken massa onödigt jobb! Och så ska de förvaras nånstans. De här var i växthuset, och det hade redan hunnit frysa till – för att inte tala om under hela sommaren när det var dundervarmt där!!!

Okej okej Nina!
BRY DIG INTE! DET ÄR INTE DITT JOBB ATT BESTÄMMA ÖVER HUR SJÄLVA ODLANDET GÅR TILL!!!!!! DU ÄR ADMINISTRATÖR! KASSÖR! WEBMASTER! MARKNADSFÖRING! SITTER MED I MÖTEN MED KRETI OCH PLETI!!! DU JOBBAR TILLSAMMANS MED ORDFÖRANDEN I ALLT DET HÄR!!! JÄPP!!! Sen går det visst att kratta vissna löv också…

Men jag får tycka till! – Och vad det anbelangar – eller nåt annat – så blev det inte tid att läsa nånting alls idag! Efter NaNoWriMo-orden (2027 st) blev det att jag satte mig vid andra datorn, den med den stora skärmen, och jobbade vidare med en folder.
Måste vara helt klar, X antal utskrivna och vikta till julmarknaden den 2 december på Tryckeriet…. Marknadsföring…

Och ! Tänk som det kan bli! Man har en blogg där man BARA ska skriva om böcker, läsande och skrivande – och om en och annan film…
I say no more… livet kom emellan.

Och nu är det bokstavligen mitt i natten…

Från tidig vår 2023 – tror jag… troligast.. sitter med nya laptopen nu och når därför inte den externa hårddisken med bilder från tidigare år. Den andra datorn kan jag komma in i via iClouden, men inte in i de externa diskarna. Och jag är för lat för att flytta mig till den andra datorn.

Okay!

Det har ganska nyligen blivit den 20 november. För bara lite drygt en timme sedan var det bara den 19. Coolt, va!?!

Ja!? Kallt är det också! Enligt termometern! Utomhus! Okay okay! Bara ett par minusgrader, i går… men iskalla vindar är inte nådiga. Men bor man på västkusten så bor man på västkusten. Så det så!

Är det inte kallt, så regnar det. Blåser gör det alltid! Men oavsett! De två senaste dagarna har jag inte varit utomhus. Haft besök av Yngstan idag, åt lunch tillsammans. Har lyssnat en hel del på böcker både i går och i dag… f’låt… i förrgår! Det har ju nyss blivit – idag.

Har i alla fall de senaste dagarna ägnat mig först åt Franz Kafka – Förvandlingen – och sedan åt Albert Camus’s ”Främlingen”. Det lustiga i sammanhanget är, att jag har läst om båda och om deras verk medan jag läste Litteraturhistoria, men aldrig tidigare läst själva böckerna. Så det var minsann på tiden.

Recension? Å nej! Läs själva! Men jag kan ju avslöja att jag gillade dem båda. Kanske att jag senare skriver nåt mer om dem, Kanske rent av lägger till nåt här i blogginlägget redan i morgon! Borde verkligen gå och lägga mig nu så snart som möjligt!

Men jag fastnade! Med mina bloggar närmare bestämt. Har sorterat, rensat bort, flyttat om – reorganiserat, skulle man vilja kalla det. Och den här bloggen är härmed utsedd att endast ägna sig åt skrivande, läsande, boklyssnande – och möjligen nämnandet av en och annan film. Eftersom jag gärna tittar på film.

Nu är det alltså NaNoWriMo på gång. Och just nu – ska jag bara avslöja att jag är mycket nöjd med antalet ord jag hittills presterat. Till och med i går – den 19 november, har jag kläckt ur mig inte mindre än 36 089 ord. Inte illa – om jag får säga det själv! Och det får jag

Vad det är jag skriver? Tja – det är min egen lilla hemlighet.

Vem gillar inte Macken?

Det här är ett inlägg i repris, ursprungligen publicerade jag det den 20 dec 2020.
Tror jag ska kolla SVT Play om den fortfarande ligger kvar där. 😀

Småputtrigt rolig. Alldeles lagom inte bara i jultider. …och garanterat utan tomtar…

Om att läsa och skriva – och bli utbränd!

Är detta också ADHD?

Jag är uppfödd på böcker och läsande!
Ända sedan pappa, redan när jag var mycket liten, omväxlande berättat anekdoter från när han var liten och läst högt för mig, har jag haft en passion för böcker, läsande, och bara lite senare för skrivande och så småningom även film. Allt som har med berättande att göra.

Tack vare honom, lärde jag mig läsa redan när jag var fem. Han påstod att han fick ont i halsen av att läsa högt så mycket, så nu fick jag minsann läsa själv hädanefter. Han stöttade mig hela tiden så länge jag behövde det, Kunde jag inte läsa ett ord, bad han mig stava det – och så sa han det högt. Senare började han låna hem böcker till mig från biblioteket i stan…

Jaha! Så gick det till och så blev det! Och läst själv har jag gjort allt ifrån den stunden. Det har gått ett antal decennier sen dess. Hur många, tänker jag däremot inte tala om.

Läsandet har förstås dragit med sig lusten att skriva – eller om det möjligen kan ha varit tvärtom? Egentligen!
Kontentan är bara den – kan jag läsa och skriva, så mår jag bra.
Utbränd – kan varken läsa eller skriva.
Eller lyssna på musik, för den delen.

Detta märkte jag tydligt nånstans kring 2011-2012. Hade gått alla skrivarkusrer, skrivarcirklar jag kunnat hitta och ha möjlighet vara med på, alltsedan 2006. Skrivit massor! Av allt tänkbart – skönlitterärt framför allt.

Det tog ett bra tag, då 2012, innan jag insåg att jag var utbränd. Kunde inte längre skriva något nytt – det som hade flutit på som vattnet i en flod tidigare. Jag kunde heller inte kommentera andras skrivande, vilket jag hade lärt mig under kurserna jag hade gått. Kritik, kallas det, men är inte frågan om att kritisera i ordets negativa betydelse, utan att nagelfara texter på ett objektivt sätt. Och som den ”språkpolis” jag var, och i grunden fortfarande är, hade jag vad man brukar kalla ”öga” för det!

Så jag kunde alldeles utmärkt läsa korrektur på andras texter.

Detta försvann också under tiden före 2012, utan att jag egentligen märkte det. Det bara var en dag – som var mer än bara en dag – som jag inte kunde koncentrera mig på att läsa andras texter, än mindre kommentera såväl det positiva i en text som i det negativa, och eventuellt komma med förslag på förbättringar.

Inte nog med att jag tappade skrivandet och förmågan att läsa andras texter för genomgång – jag kunde inte koncentrera mig på att läsa annat heller. Inte ens nåt av Stephen King!!!
Och lyssna på musik? Nix! Sjunga? Nix, nix!
Och jo! Jag hade bloggat också under ett flertal år. Flera olika bloggar faktiskt. Den första startade jag i början av 2007. Mest om böcker, läsande och skrivande, men även om annat. Hade under en ganska lång period en hälsoblogg, med inrikting mat, näring. Allt kraschade mer eller mindre intensivt.
Började skriva om ADHD 2009. Och nåt år därefter – tror jag det var – en med både ord och bilder. Tog foton och skrev nåt. Fortfarande mycket om läsande och skrivande. De där bloggarna existerar inte längre!

Jo ett par, men under andra namn och andra webadresser, och inte med de ursprungliga inläggen. Men de är ganska så vilande. Sover faktiskt…

Vet inte när den där utbrändheten egentligen började, för det var ju inte bara plötsligt från den ena dagen till den andra. Det smög sig på mig, in i mig, lite i sänder.
Och jag vet inte heller riktigt när jag började komma tillbaka till läsandet och skrivandet. När jag tänker rent konkret, så var det inte så många år som jag i minnet upplever det. (En evighet)

Nu när jag letar lite grand här, både i minnet och bland de bloggar som fortfarande i någon form ligger kvar på nätet (undrar hur många olika jag har haft totalt sett), så går jag in på ett annat konto med ett par andra bloggar, där det visar sig att jag startade den första av dem redan i början av november 2013. (Vart tog utbrändheten vägen? Det får vi rota i en annan gång, om jag ids!)

Nå! Det kontot startade för jag fick för mig att jag ville vara så anonym som möjligt! Därför skrev jag på engelska, följde engelsktalande bloggare, la in mycket bilder, ”onsdag utan ord”, var med på lite tävlingar/uppgifter… och kan ni tänka er! Efter några år följde jag till och med NaNoWriMo! (National Novel Writing Month) Dels originalet, november månads 50 000-ords upplaga OCH den i april OCH den i juli som var CAMP! Och vann! – alltså nådde de 50 000 orden i november och det antal ord som jag själv hade valt till Camp-upplagorna.

Helt otroligt!!!
Och allt detta skrev jag på engelska!!!
Med start inför NaNoWriMoCamp april 2019!

Sedan varje tillfälle tills…
sista (senaste?) – november 2021, som jag inte fullföljde. Skrev knappt hälften av målet 50 000 ord. Vid det laget hade nog den nuvarande utbrändheten börjat rumstera runt i mig, antar jag.

Men mer om detta tar vi en annan gång! Kanske…

När lusten blir obetvinglig…

när orden trängs i tankarna, men man varken ser eller hör – och man får inte ett enda ord på pränt. Man finner inget sammanhang, i den här lusten. Den bara finns, som en nödvändighet.

Det är min själs syfte att förverkliga i detta liv! Att skriva. Man lärde sig läsa när man var fem år bara, och böckerna blev ens liv.

Varför använder jag ordet ”man”?
Känns jag inte vid mig själv?
Skäms jag?
Ser jag mig som nån annan?
Nån obefintlig, okänd varelse med en talang som håller på att dö bort.

På grund av att livet kom emellan…

? ? ?

Skyll inte på livet! Skyll på ADHD om du nu ska skylla på nåt över huvud taget. Och på de omständigheter i livet som du utan att riktigt märka det, tagit på dig.

Tog på dig tills du höll på att skrika av frustration, av stress, känslan av att kvävas …

Schemaläggning

Det är för mycket! säger jag då och då, tänker oftare. Och menar föreningen. För mycket jobb, för mycket ansvar, för många timmar.

Vart tog mitt eget liv vägen, skriker jag inom mig. Samtidigt som jag försöker ignorera den där lilla rösten nånstans i bakhuvudet. den viskar nåt om struktur. Nåt om prioritering och planering.

Vet du inte att det är en adhd du pratar med, muttrar jag. Vi kan inte det där med struktur och att prioritera. Vi gör en hel massa saker mer eller mindre på en gång, och sen dånar vi ner i soffan och ägnar flera timmar i sträck åt onödiga spel på iPaden.

Jo, lite självinsikt har man, och skäms en smula inför sig själv. för en stund.

Jag vill ha tillbaka mitt liv, säger jag till spegelbilden. När jag satt och skrev varje dag på mina fantasyberättelser som skulle bli en stor stor grej i minst 3 böcker. HAHA! En Triptyk!

Bra början på dem i alla fall, och ganska långt kom jag innan jag fastnade. Och just det hade inget med föreningen att göra, det vet jag, för stoppet kom redan innan jag ens visste om att det skulle bildas en förening och att jag skulle hamna mitt i den.

Mitt i smeten bokstavligt talat.

Men oavsett när hur och varför, så saknar jag allt emellanåt de där tysta timmarna för mig själv när jag satt och skrev.

Så vad har egentligen hänt?

Den kloka sidan av mig säger stress. Perioder med mycket att göra. Perioder med i stort sett inget att göra. En och annan j…ig mänska som förpestar omgivningen inte bara för mig, men som min stresshjärna inte kan hantera.

Sen blir det slentrian ibland, och den där latheten som i grund och botten inte är lathet, utan nån sorts oföretagsamhet som drabbar en! Är det en sorts flykt! Och i så fall – från vad???

Kanske… men kanske inte. Man bara fastnar och sen tycker man att man inte har tid för sitt eget, för sina egna intressen och lustar.

Men hur många timmar lägger jag egentligen ner på föreningen?  Jo! Periodvis jättemånga! Men det är inte jämt så. Okej! Jag är med i styrelsen, jag är kassör, webmaster och håller på med marknadsföring tillsammans med ordföranden. Det kan periodvis bli många möten man måste vara med på. Som nu. Vi har haft 10-årsjubileum och stor fest för och tillsammans med hela området.. Nu är det julfester och årsavslutning, och bokslut och verksamhetsberättelse. Så just nu är det mycket att göra.

Men inte hela dagarna varje dag.

Och för den delen – hur hade mitt liv sett ut utan föreningen?

Betydligt ensammare i alla fall! Inte på långa vägar ett så socialt liv som jag har nu. (På både gott och ont). Länge sedan som jag kände så många personer som jag skulle kunna kalla vänner, i olika grad visserligen, men ändå.

Struktur!

Måste på nåt sätt få bättre överblick över min tid. Ha både föreningen och mig själv.

Usch som jag babblar. När ska jag egentligen komma till SAKEN!?!?!?!?

Och SAKEN är den att jag ramlade på en reklamsnutt om en sorts kalender. Structured kallas den, och det är precis vad den gör. Hjälper till att strukturera upp ens dagar. Tydligt och överskådligt.

Har inte haft den så länge, så jag håller fortfarande på att lära mig hur jag ska använda den, men har ändå gjort ett slags schema där jag petat in: föreningsarbete 1, 1,5 eller 2 timmar, utevistelse/motion/ärenden, upp.och-rör-på-dig (dans jympa stretch), yoga/meditation/vila och ”SKRIVTID” – är några av de olika överskrifter som ligger inne varje dag.

Sen får man förstås lägga in matpauser, och alla såna där engångshändelser. Möte kl 13.30 på tisdag – typ!

En smart grej är att jag har förstås kvar min ordinarie apple-almanacka, och skriver jag in nåt där, så dyker det automatiskt upp i den här almanackan – och tvärtom.

Visst blir det glapp här och där. Två timmars föreningsarbete kanske inte räcker, eller också är man inte alls hungrig när mattimmen börjar närma sig. Och idag började jag inte skriva eget klockan 20.30, som är meningen. Istället började jag 21.45 och hur lång tid det kommer att ta…. ???

Nåja!  Man måste få vara lite flexibel med tiderna, och inte så strikt att man absolut MÅSTE hålla på de där klockslagen till punkt och pricka – det skulle verkligen vara stressande – det känns ändå bra att veta att det finns struktur i det hela. En blandning av arbete och vila och att röra på sig.

Känslan av att ha  en timme till eget skrivande varje kväll är helskön! För skrivande till föreningen är definitivt inte samma sak, inte ens om man skriver inlägg på den bloggen.

Så det känns positivt, det här. Att tänka, nu har jag två timmar framför mig att jobba med föreningssaker, och sen är det en fikapaus. Eller en”upp-och-hoppa-paus! Och veta att i kväll har jag en timme till eget skrivande.

Få se vad jag säger och tycker om en månad eller till våren.

Och nu ska jag upp och röra på mig lite innan det är dags att lägga sig.  Dansa lite tror jag. Eller Zumba från YouTube. Eller bara lite olika stretchrörelser …

Att gå tillbaka för att gå framåt!

Back to the Future, skulle man också kunna säga. Dock utan en uppgraderad Delorean från mitten av 80-talet.

Men för mig, innebär det här ett beslut jag har taget. Efter att under alltför lång tid varit urusel med att skriva skönlitteratur, eller ens blogga, och i stort sett lika urusel med att läsa, ska det nu bli total ändring på det förhållandet. Det handlar om prioritering. Livet har handlat om så mycket annat, delvis självvalt och också sådant som bara ramlat på mig, att jag höll på att förlora mig själv.

Förr läste jag i stort sett jämt och jag bloggade. Om böcker och läsande men även om mycket annat. Jag skrev, skönlitteratur, fantasy det senaste – och jag njöt av det. Även om jag inte fått något publicerat, annat än det jag självt valt att lägga in – t.ex på nån blogg – så var jag ändå på nåt sätt produktiv.

Så nu ska jag gå tillbaka till det, mitt skrivande och läsande liv som jag saknat så mycket. Allt mer och mer.

Så, i fredags måste det ha varit, som jag gick tillbaka till BookBeats. För visst är det bra att ha alternativ! Fysiska böcker i all ära, jag skulle gärna igen ha en hel vägg med bokhyllor fulla med böcker. Men det finns ett par issues med det. Böcker tar plats och de är tunga. Inte enskilda böcker, men tillsammans. Men har man plats och inte tänker flytta, så visst! Ja! Absolut!

Men sen är det en del andra detaljer. Såsom tid och möjlighet att sitta ner med en bok. Typsnittets storlek kan vara ett problem. Den pyttiga text som finns i de flesta pocketböcker… ja, behöver jag säga mer om den saken? Man är ju inte direkt ung längre med perfekt syn!

Ljus! Jajamensan. Där har vi ännu en faktor att ta med i beräkningen. Och hur många böcker kan en boknörd egentligen härbärgera i sin bostad? Om bostaden är en etta med många fönster? Och den boende faktiskt tänker flytta igen! (När det blir en lägenhet ledig där man vill bo.)

Så visst! Man lånar böcker på bibblan ibland. Köper faktiskt en och annan på second hand. Men sätter sig trots detta sällan ner med en fysisk bok i händerna. Och det finns många tillfällen där man faktiskt inte kan sitta ner och läsa i en bok. När man städar, diskar, promenerar, cyklar… och så vidare

MEN! Lyssna på böcker kan man medan man gör just dessa och liknande saker! Inte för att jag i första hand lyssnar på böcker när jag är ute i naturen! Då vill jag lyssna på fågelsång och vågskvalp och vindsus i träden och sånt. Men då i fredags, när jag loggade in mig igen på BookBeat, så lyssnade jag medan jag diskade och snyggade till i lägenheten. Och senare på dagen lyssnade jag medan jag satt och latade mig i soffan, samtidigt som jag stickade. Istället för att se på Netflix faktiskt!

Och snart ska jag sätta mig ner med nåt av mina manus. Det är väl en bra idé!

Den oanvända pennan

Igår alltså! Helt vansinnigt. Nej inte vansinnigt, det vore att överdramatisera. Men irriterande? Lustigt? Idiotiskt?

Alltså! Det spelar ju egentligen ingen roll. Det är ändå jag som bestämmer. Jag gör precis som jag vill. Ingen att redovisa för – mer än mig själv då. Eventuellt. Men jag ville ju! Hade bestämt mig! Och så glömmer jag totalt!

Den där NaNoWriMo grejen. Det flöt på så bra. 19 dagar i sträck har jag skrivit, och var uppe i det allra närmaste 41 000 ord! Och så sitter jag där i går kväll och glömmer totalt bort att jag ska skriva!!!

Jag skriver bäst på kvällar, även om det inte är uteslutet att jag skriver vid nån annan tid på dagen. Under dagen gör jag annars sånt som ska göras – utom möjligen att diska. Jag är ute en sväng med cykeln och eller ordnar med ärenden, handlar, och så vidare. Matlagning och ätande är avklarat, och vid den här årstiden har det dessutom i allmänhet blivit mörkt när jag sätter mig ner med laptopen i knät. Undantag nu idag när klockan bara råkar vara tio i elva. Men jag är forfarande förkyld och har det mesta av det sittandes i muskler och leder.

(Det var då attan också! Ska det aldrig försvinna? Fast jag har haft ett par dagar den här senaste veckan då jag mått prima! På alla sätt! Och sen är det tillbaka igen!!!)

Nåja! I går i alla fall. Då sitter jag där och stickar och tittar på The Vicar of Dibley med Dawn French och skrattar halvt ihjäl mig mellan varven. Och glömmer totalt bort att skriva nånting för NaNoWriMo grejen! Inte förrän klockan ett på natten när jag sträcker på mig och tänker att nä nu får det nog vara så här för idag, då kommer jag ihåg att jag skulle ha skrivit!

Attans också!

Men för sent. 

Alldeles för sent.

Okidoki! Hade varit roligt och känts bra att kunna pricka av de där 21 dagarnas skrivande i ett sträck. Men nu är det kört. Jag fick i och för sig en badge för 40 000 ord, och det lär knappast bli nåt problem att nå 50 000 innan månaden är slut. Och inte är det hela världen att jag har missat att skriva en dag. Men lite retligt är det allt. Att missa så här när det närmar sig upploppet.

Sen kan jag förstås inte skryta med att jag skrivit nåt ”vettigt”. Än mindre nåt bra. Men det var inte mitt mål heller. Mitt mål var enbart att skriva, och förhoppningsvis dagligen. I ett tappert försök att få igång mig igen. Så det mesta har varit varierande typ av dagboksanteckningar, vilket inte har varit helt fel. Inte alls. Kommit in i skrivflow flera gånger om, och lyckades kräka ur mig tankar som gav mig AHA-upplevelser. 

Vilket inte är något jag ska uppehålla mig vid. Inte här och nu i alla fall. Kanske vid ett annat tillfälle.

Här och nu är det grått och regnigt utomhus, och inomhus sitter jag i soffan med min för närvarande bäste vän – värmedynan – och varm latte – och längtar efter bättre tider. Och då menar jag inte väderleken.