Jag gjorde det! Fast jag sagt till mig själv att jag inte skulle…
att det inte var nån bra idé…
att det bara skulle bli stressande…
att jag ändå inte skulle klara av det…
Fast ibland är lusten starkare…
Jag la in ett nytt projekt på NaNoWriMo inför november…
50 000 ord på 30 dagar…
Jag ÄR inte klok!
Eller också är det det jag är. Mycket klok!
Projekt Dagboken, The Diary…
Men jag lovar mig själv, dyrt och heligt, att bara skriva på svenska!!!
Det är så slött, så slött här hemma. Visserligen var jag förkyld i mer än en vecka, men ändå!!! Och de första fem sex dagarna får jag väl acceptera att jag sov middag vare sig jag ville det eller inte. Men även bortsett från den där förkylningen, är jag nog lite mer än lovligt slö och slapp. Ja, rent ut sagt lat.
Jag är ute och cyklar förstås, och promenerar lite. Utom givetvis de där första förkylningsdagarna. I gengäld har jag nu de senaste 4 dagarna cyklat i runda slängar 6 mil. Det var kanske l i i t e för mycket på en gång. Men man får passa på när vädret är cykelvänligt.
Jag handlar hem det jag behöver, och lagar mat. Sen är det mest soffan eller vid skrivbordet. Jag diskar och städar – hjälpligt… när det är absolut nödvändigt. Hoppas inte mamma tittar ner på mig från nåt moln…
Men en sak har jag varit flitig med!!! Så här lite i efterhand vet jag inte riktigt vad det var som fick mig igång med det. Jag råkade i alla fall titta lite på de gamla bloggar jag har här, som jag kopierade ner alla inlägg ifrån en gång i tiden. Själva bloggarna finns inte mer. Men bland de vansinnigt många filerna i de där oräkneliga mapparna fanns MÄNGDER med dubbletter, kopior och utdrag!!! Har sorterat och kastat så det stått härliga till. Tror jag har fått bort de flesta kopiorna. Vågar inte säga att jag fått bort alla…
Sen tog jag de här filerna jag hade kvar och la in dem på Scrivener. Väl där hittade jag fler kopior som jag raderade. Min tanke är att få ordning på mitt gamla skrivande där. Radera alla nuvarande word- rtf och pages-filer med dessa texter, och sen göra en kopia av allt det kvarvarande på Scrivener till Pages. Då finns allt i Pages vilket är det samma som att det finns i molnet och jag är inte beroende av en viss dator för att nå dem.
Det blir väl mer rensning först i de där texterna, kan jag tänka mig, och troligen lägger jag in det även på den där andra bloggen. Märkte att det började bli en knepig blandning så som det är nu. Och så kan jag ju inte ha det. Spara ett original, och sen… tja… göra en kopia och göra den läsbar??? Exakt hur, vet jag inte riktigt ännu, men åtminstone en del, en ”dagbok?”, kommer jag att fokusera på ADHD, den problematiken och den diagnosen. Hur det var då i mitt liv.
Jag har inte läst allt ännu. Vore omöjligt. Bara det jag har kvar nu kommer upp i ett vansinnigt antal ord. Vi pratar om en mycket tjock roman här, som kräver massor av editering, redigering, rensning. Med ordet roman här, menar jag inte nödvändigtvis en bokstavlig roman, att ge ut eller så, utan mera omfånget av det jag har i lager i nuläget. Bara det jag har samlat ihop nu, och lagt in på Scrivener, uppgår till i det närmaste 700 000 ord!
Under det här sorterandet slog det mig hur otroligt mycket jag skrev under de där åren, och då har jag för närvarande hittills mest sysslat med åren 2010 – 2013, då jag bland annat skrev om ADHD och mitt liv kring det. Och tyckte att jag inte alls kunde koncentrera mig på skrivande eller för den delen läsande. Allt bloggande – som jag har kvar och inte medräknat min dåvarande hälsoblogg – började jag med redan 2007. Och kan därtill undra hur många ord sammanlagt det kan bli med den färdiga romanen. alla noveller, alla utkast, alla dagboksanteckningar…. och så vidare!!!! För att inte tala om min engelska blogg och den fantasy jag faktiskt skrivit på under de senaste åren PÅ ENGELSKA! (Jag är nog inte riktigt klok!)
Så vad gör jag egentligen nu för tiden? FJUTTAR MED ORDEN – skulle jag vilja säga! Har i stort sett bara skrivit under perioderna med NaNoWriMo 2019, och Camp NaNoWriMo, under april och juli 2019 och 2020. Okay! En del bloggande också under de senaste åren, men det är ju ändå nästan ingenting mot hur jag skrev under de där åren 2010-13 när jag i efterhand hade insett att jag var utbränd!!!!!!!!! Den här bloggen är alltså inte alls medräknad. Eller den engelska, som sagt…
HARREJE……..
Så tanken började gry i mig angående NaNoWriMo som snart startar igen. November. Om elva dagar. Inte för att jag tror att jag skulle klara 50 000 ord på 30 dagar, (men man ska aldrig säga aldrig) och inte har jag ens den blekaste idé om någon roman eller så. Men tanken slog mig att det behöver det alls inte vara. Jag kan skriva en sorts Dagbok! Räkna allt jag skriver under november! OCH SKRIVA PÅ SVENSKA!
Varje gång jag har varit med på NaNoWriMo, alla fem gångerna, så har jag skrivit på engelska. Jättebra träning, det flyter på hyfsat bra, det finns delar av det som blivit riktigt bra, till och med. Framför allt ”story-mässigt”. Grammatiken ska vi nog hålla tyst om här och där… Jag har framför allt skrivit hela min (blivande) Fantasy roman, där och då. Ja, blivande! Eftersom det krävs mycket till innan DEN ens är tillnärmelsevis färdig. Men det går också långsammare att skriva på engelska än på svenska. Naturligtvis.
Och fråga mig inte varför jag skrivit på engelska i stället för på svenska. Det har jag frågat mig själv et flertal gånger utan att få nåt konkret vettigt svar.
Nu ska jag ta och äta en snabb lunch, och därefter bege mig till Basaren och möta lite trevliga vänner för en stund, och direkt efter det ska jag till Stickgruppen…
Det rör lite på sig i livet – trots allt…
Det är förstås ett tag till innan det blir vinter i det här landet. Åtminstone här långt söderut. I nordvästra Skåne. Inte desto mindre hittar undertecknad texter från andra vintrar i sitt idoga stökande bland gamla mappar och wordfiler. Texter sparade från bloggar, sedan åratal tillbaka skapade – och sedan lagda halvt gömda halvt glömda. Texterna alltså, de där bloggarna är raderade.
En otrolig hopplös röra känns det som just nu, att skapa ordning i kaoset och plocka fram – i första hand – det som rörde den där ADHD bloggen. Plötsligt, mitt i arbetet med att formatera det som hamnade i den där andra bloggen, så handlar det plötsligt inte längre om ADHD och det som hör till det ämnet, utan om böcker och skrivande. Har jag blandat på nåt underligt sätt, funderar jag och börjar rota bland de där mapparna och filerna på datorn.
Modet sjunker hastigt vid åsynen av rörorna där. Dubbletter, enskilda månader, dåligt namngivna så det är svårt att ens veta vilket år det är frågan om ibland. Och så kopior på kopiorna.
Snacka om att ha både hängslen och livrem…
Idén kommer i alla fall ganska snabbt, i vart fall innan den totala letargin har drabbat. (Det har den förstås gjort ett par gånger om redan, vid åsynen av hopplöshetens berg – att få nån form av ordning i tidsspektrat. Även frågan ”är det här verkligen samma blogg, eller har jag blandat?” dyker upp i huvudet. Mer än en gång faktiskt…
Men den där idén, ja! Den innebar att ta Scrivener till hjälp! Härliga Scrivener där det är så lätt att få överblick över alla scener och kunna flytta hit och dit tills allt stämmer. Särskilt då förstås, när varje scen/avsnitt kommer att fyllas av en månads texter. Och så lägger man då dessa månadsavsnitt i en mapp med namnet på året ifråga! Lätt som en plätt!
Nåja! Kanske inte riktigt så lätt, men utsikten att kanske kunna få överblick över vad som finns i skattkistan ”Gamla bloggen” gjorde att humöret vände uppåt igen, och arbetet med detta påbörjades.
Allra först välja en mapp, en huvudmapp, så att säga. Där låg det 49 stycken wordfiler. Huller om buller. Tja, i nån sorts bokstavsordning förstås, men tidsmässigt huller om buller. Och inte alltid en månad i var fil. Den övergripande tiden tycks vara ungefär tre år. Framför allt tycks tidsspannet sträcka sig från mars 2010 till och med juli 2013. Vågar mig inte på en gissning ens, hur många inlägg det kan vara frågan om eller hur långa de kan vara.
Nästa steg, är att radera alla uppenbara dubbletter. Där försvann 14 filer till papperskorgen. Kolla upp och förtydliga i filnamnet vilken månad och vilket år det är frågan om, är också gjort. Så nu lägger jag in i Scrivener… efter hand… lugnt och stilla… så jag inte missar eller blandar ihop…
Vinter???
Ja visst ja! Man tänker skriva ett och sen blir det nåt annat. Det var bara den här lilla saken jag hittade från…
Jag står vid min bil.
Det går inte att se in i den för all den frusna beläggningen. Dessutom är den stängd, låst och omöjlig att ta sig in i. Jag står med isskrapan i handen och känner hur jag fylls av panik. Av ren vana, och inget annat, trevar jag i fickan efter nyckelknippan och slås än en gång av det faktum att den inte är där. Den finns inne i bilen och håller motorn igång. Motorn som puttrar för fullt, fläkten och värmen som står på max, eltrådarna på bakrutan som är påkopplade – och jag kommer inte in i den.
*
Låset i dörren vid förarplatsen hade vägrat att ens släppa in nyckeln, trots ett par omgångar med låsolja. Bakluckan hade gått bättre och öppnats efter några lirkande försök. Men jag ville inte ens försöka krypa in den vägen utan hoppades på dörren vid passagerarsidan. Och! Jo! Den gav också så småningom med sig och öppnade sig med ett isklirr.
Å vad jag avskyr vinter och kyla och dessa förbaskade tillfällen när man måste skrapa fram bilen ur ett islager!
Inne i bilen hade jag så ställt min väska på passagerarsätet, klängt över växelspaken, sedan glidit ner på min plats och startat motorn. Inga problem där. Den spann som en belåten katt. Jag försökte öppna förardörren inifrån, men det gick inte. Så det blev till att gå ur bilen samma väg som jag kom in.
Över växelspaken, över väskan och sedan ut.
För att kunna skrapa fönstret behövde jag stänga dörren. Den åkte igen med en dov duns. Jag vet inte vad det var som ögonblickligen fick mig att vilja öppna den igen. Men jag tog i alla fall tag i handtaget – dörren vägrade att ens rubba sig.
Jag gick runt och provade bakluckan. Den var också obönhörligen stängd.
Dörren vid förarplatsen? En panikunge växte i magen.
Fast.
Frusen?
Låst!
*
Jag står vid min bil.
Motorn puttrar och inne i bilen finns nyckelknippan och min väska med plånbok och mobiltelefon. Jag kommer inte in i bilen, jag kommer inte in i min lägenhet, och trots att det i min ägo för närvarande finns två fungerande mobiltelefoner, har jag ingen av dem i någon av mina fickor.
Panikungen växer.
Vad gör jag?
Att lämna bilen där, puttrande och med min väska i framsätet, tar emot. Men jag kan inte se att jag kan göra något annat. Att skrika skulle knappast öppna några lås, och även om någon granne skulle komma förbi, skulle han eller hon knappast kunna hjälpa mig. Jag måste in i min lägenhet för där har jag reservnycklar. Och vem kan släppa in mig där? Jo, fastighetsskötaren.
Men, men, men! Det kontoret ligger ca tio minuters promenad från där jag befinner mig, och dessutom är det inte en tidpunkt då där är öppet. Måste ringa hyresvärdskontoret – men varifrån? Klockan tio på förmiddagen finns inte särskilt många hemma på det här området. Dessutom känner jag ingen. Ingen mer än min närmsta granne.
Hon brukar vara hemma, sjukpensionär och rullatorberoende, men trots allt så kan det ju vara så att hon tagit sig iväg till Ica eller åkt någonstans. Jag kan bara hoppas och be att hon är hemma.
Jag lämnar bilen, går in på min gård igen, fram till hennes ytterdörr. Ringer på. Ingen öppnar. Panikungen i magen som lugnat sig en smula, börjar spralla rundor igen. Jag ringer en gång till på dörren. Går några steg och undrar vem annars jag kan ringa på hos för att låna telefon. Vem kan tänkas finnas där bakom någon av de stängda dörrarna? Så öppnar A sin dörr. Tack och lov! Jag kan bara med nöd och näppe formulera mig men lyckas ändå på något sätt tala om vad som hänt. Hon plockar fram telefonnummer och ringer, jag får tala med hyresvärdskontoret som kopplar mig vidare till områdeskontoret. Jag darrar och mår lite illa.
H svarar. Lyssnar. Säger: jag kommer inom fem minuter.
A pratar om när hon en gång låste sig ute. Pratar om kostnad för att bli insläppt.
Men vad har jag för val?
Snart kommer H. Han ler och säger: Jag säger ingenting! Sånt här kan hända vem som helst!
Han låser upp min dörr, jag plockar fram extranyckeln till bilen, extranyckeln till lägenheten och faller H om halsen i en tacksam kram. Han begär inte ens ett öre. Han bara ler.
Så som han alltid brukar göra.
Vi går ut till bilen som står där och puttrar på. Isen på rutorna har smält till hälften. I övrigt ser den fortfarande mest ut som ett mindre isberg.
Dörren vid förarplatsen går förstås inte att öppna nu heller, men lyckligtvis den andra. Jag tackar H för tusende gången och han går leende vidare.
Nu skrapar jag rutorna färdigt och kör iväg till macken. Häller i K-sprit och full tank bensin. Kör en runda på nån mil så allt blir ordentligt genomvarmt. Trycker in mer låsolja i låsen och hoppas innerligt att allt ska gå bra på fredag då jag ska köra.
Jag visste inte riktigt vad jag gav mig in på, när jag började lägga in gamla texter i den där andra, nygamla, bloggen.
Inte för just den sakens skull!
Back-up på det man vill spara är alltid bra att ha. Och jag kan gott lägga in mera där av samma sort, vartefter jag hittar sånt jag vill bevara.
Det man har skrivit och lagt ner tid, energi, kraft och glädje i, det betyder nånting för en! Och den där gamla ADHD-bloggen betydde nånting då, vilket den gör även nu. Kanske ännu mera nu, har jag förstått!
Men sen var det ju det, att formateringen försvann när jag kopierade filen till wordpress. Och det var ju lite trist! Eftersom det har bloggformat vad gäller utseendet, även om allt nu ligger på en och samma sida.
Men det där ville jag ju snygga til! Få datumet så man ser att det är ett datum, och så att titeln på respektive blogginlägg har en tydlig rubrik. Och här och där behövde texten glesas ut, delas upp i paragrafer och så vidare. Jag sa ju att all formatering av texten hade försvunnit. 😀
Inte svårt i och för sig. Och så skulle jag ju läsa min gamla text samtidigt som jag gjorde det. Som började den 11 juli 2011 och sträckte sig till den 21 september 2012. Lite drygt 14 månader. Det skulle väl gå både fort och lätt?
Det var bara det, att plötsligt fick jag syn på hur många ord dokumentet bestod av – 108 205.
ETT HUNDRA ÅTTA TUSEN TVÅ HUNDRA FEM ORD!!!
En regelrätt roman. Finns romaner som är kortare än så.
Så vad har jag gett mig in på?
Men med tanke på att jag för närvarande håller på att gräva i mig själv – inte bokstavligt alltså, för guds skull – och dessutom kommit en bit på väg med läsandet där och editerandet, så kunde jag bara inte sluta med det! Det var en enorm epiphany som öppnade sig inför mig.
Så detta var alltså jag, hur jag hade det, hur jag mådde, vad som hände mig – för åtta – nio år sedan. När jag fick min ADHD diagnos och livet var – som det var…
Epiphany:
A moment of sudden and
great revelation or realization.
Det känns som mycket längre. Som tjugo år sedan snarare än mindre än tio. Men det var bra jag leddes dithän, att få idén att rensa datorn, att besluta att spara vissa saker och så läsa det här. Känner redan att det kommer att vara till jättestor hjälp för mig nu, att påminnas om hur det var då. Hur mitt liv var då, hur jag mådde, och vad jag lärde mig om mig själv under den tiden.
Jag fick alltså min ADHD diagnos då, och i början – före alla tester – var det tal om eventuellt Bipolär 2. Någon ”pyska” kunde se vissa tendenser till Aspberger, vilka jag numera är rätt säker på att jag har i mig också, även om diagnosen enbart säger ADHD.
Insikterna som jag redan börjat snappa upp från den där texten, förklarar så mycket om hur jag är nu, vad det är jag reagerar på och varför. Erkänner! Jag hade glömt en hel del! Såg väl inte skogen för bara träd, kantänka. Och på nåt plan vill man ju vara – normal.
Vad nu normal är… ???
När man lever mycket ensam, är det lugnt och fridfullt. Ensamt förstås, tråkigt emellanåt, och visst längtar man ibland efter sällskap. Men man slipper också konflikter, man blir inte triggad till stressreaktioner. Man mår inte dåligt på det viset!
Det förklarar så tydligt varför jag inte klarar av vissa personer, vilka får mig att må ruskigt dåligt.
Det är inte fel att fly. Det är en överlevnadsinstinkt. Att fly för sitt liv, mentalt ”bara” eller bokstavligt talat fysiskt. För man kan inte ändra på den grundpersonlighet man har fått här i livet.
Jag kan inte lära mig att hantera (läs: stå ut med) en annan människas personlighet, när dennas personlighet gör mig sjuk på ett eller annat sätt.
Jag kan givetvis heller inte begära eller på något vis förvänta mig, att denna person ska kunna ändra på sig eller sin grundpersonlighet.
Det vore grymt av mig att förvänta mig en sådan sak, liksom lika grymt mot mig själv, om jag skulle tvinga mig till att bli en annan än den jag är.
Det gäller bara att hitta bästa möjliga sätt att leva med sig själv, just som den man är.
För det finns alltid en plats för var och en… och vi har alla det som är gott, bra och positivt i oss.
Säger den här ADHD – Asperger – personligheten
Nina
Av någon för mig okänd och ofattbar anledning, började jag rota i gamla filer och mappar på datorn. Ännu mer ofattbarat – jag började radera kopior som jag tycks ha samlat på mig till förbannelse. Det är frågan om skrivande av olika slag, blandat med recept och information och allt möjligt. Allt gammalt som gatan… Tänkte jag kunde dela med mig lite från den tiden jag både skrev bra och ofta! Vart tog det vägen?
Nedanstående text som bland annat handlar om att skriva så kallade Morgonsidor, är daterad den 19 januari 2015. Antar det stämmer…
Det låter det! No excuse, no return. Som en överskrift till något. Till en ömkansvärd dagbokanteckning eller en tragisk novell. Eller en sida två sidor tre sidor en mörk januarikväll.
Det är väl knappast frågan om det blir så mycket annat. Jag vet jag borde skriva, ja jag vill skriva, men tycks för det mesta göra nåt helt annat. Det blir stopp, oftast redan innan jag börjat. och nu blev det stopp fast jag precis börjat…
Min tanke sträcker sig efter en patience, men tvingar mig att återgå till tangentbordet. Och bokstavspladdret. Trots att jag inte vet vad jag ska ägna den här skrivarstunden åt.
Morgonsidor pratas det om, skrivs om, rekommenderas. Varje morgon skriva minst tre sidor av precis vad som helst som dyker upp.
Men det dyker ju inte upp något!
Vadå tre sidor?
Vadå på morgonen?
Vadå gå upp en halvtimme tidigare?
Med lite fläng i fingrarna behöver det i och för sig inte ta 30 minuter att skriva tre sidor.
Javisst ja!
Vadå tre sidor?
För hand?
A4 i ett rutat eller randat block?
Med nån bild eller ett häftigt mönster på utsidan som är tänkt spegla ens personlighet.
Vadå personlighet?
Och hur var det nu med sidorna?
Får man lov att skriva på datorn?
Jag skriver på datorn. Pronto! Molto bene!
Frågan är inte OM det blir nåt utan VAD det blir.
Vadå?
Blir?
Ska jag släppa loss och inte tänka på vad det ska bli?
Ska jag uppmana havet att inte rulla sina vågor längs stränderna?
Ska jag be skogens träd att inte sila vinden genom sina bladverk?
Hur skulle jag kunna skriva utan att åtminstone en liten gnutta snegla åt det faktum att det ska bli NÅT! Jag skriver ju för någon och jag vet inte ens själv om just denna någon är jag själv – eller någon annan! Och i så fall – vem är ”någon annan”?
Mitt andra jag… mitt bättre jag… mitt älskansvärda jag..
Sida två.
A4.
Tangentbord.
Än har jag inte löst några världsgåtor.
Än har jag inte ens löst mina egna gåtor.
Jag pausar ett ögonblick… en minut… Kör ihop meningarna i en enda lång rad. Nästan. En del ska stå kristallklara mot det vita i korta distinkta ordsammanhang.
Letar efter funktionen där man tar bort all bakgrund så skärmen bara visar arket man skriver på. Hittar det inte och inser att det är på Scrivener som den funktionen finns. Och på Word.
Men varför skriver jag då inte i Scrivener? Eller i Word?
Därför att jag skriver i Pages så jag kan alternera skrivandet mellan Paddan och Macen. Ja! SKRIVANDET AV SAMMA TEXT PÅ OLIKA STÄLLEN VID OLIKA TIDPUNKTER!
Som om jag kommer att göra det med den här texten.
Sitter vid köksbordet med Macen i knät och gör slut på batteriet. Det är 67% kvar. Alltså behöver jag skriva slut på ytterligare cirka 60-65 % innan jag sätter i laddsladden igen. Det kan ta ett tag…
Och i morgon bitti vill jag ha den fulladdad
460 ord. Kanske…. blev kanske ändrat…
Kan inte hänga med i antalet tecken, men avstår från att kolla raden med arkiv, redigera, infoga, format… det är bara undanflykter undanflykter undanfly…
(5775 tecken med mellanrum…) (eller nåt)
Vad är det jag flyr ifrån?
I ett bloggsamtal tidigare ikväll kommer ämnet in på stress som orsak till fysiska problem. Jo nog har jag fysiska problem alltid. Och nog vet jag att stress ligger bakom…. förmodligen… i grund och botten… det mesta…
Men hur kommer man åt det?
Man skriver morgonsidor! Man skriver och skriver och försöker försätta sig i ett tillstånd av mindfulness. Låter tankarna flyta medan fingrarna sköter sitt och jaget kämpar mot rastlösheten som vill göra nåt helt annat.
Vet ju att det kan vara så här.
Vet ju att det bästa är att hålla sig i strama tyglar och stänga till öron öga näsa mun, där går vägen ner till brunn…
Men skriver i vart fall! Då och då!
Men inte på morgnarna. De gånger man gör det är det livsfarligt. För då hamnar man i skrivarflow och då kommer man för sent till jobbet. Man hinner förstås ändå inte slutföra skrivandet, och när man sen nån gång på eftermiddagen försöker fortsätta där man slutade vid frukostkaffet, är det lögn att komma tillbaka till tråden.
Och dagen var förstås full med annat så nåt skrivande i smyg gick ju inte att få till.
Hade ändå inte blitt nåt…
Och man kommer aldrig att kunna gå upp en halvtimme timme tidigare för att skriva morgonsidor! Ingen idé heller. Man skulle nämligen ändå komma för sent till jobbet. Det är så det blir när man skriver på morgnarna
Nej morgonsidor är det inte frågan om. Snarare kvällsidor i så fall. Helst när man är ledig dan därpå. Då kan man skriva så fingrarna rasslar och öronen brusar och det är alldeles tyst runt omkring. Utanför ens eget lilla ensamma jag.
Sovande människor.
Ensam! Men denna ensamhet är skön. Kuddarna är mjuka och man behöver ingenting. Inga tider att passa. Inget bestämt att göra. Man är pigg och avspänd. Kanske inte nödvändigtvis glad! Men avspänd är stort nog.
I själva verket skulle man välkomna en stor gråtsession. En lång stund med tårar som dränker flera näsdukar, en näsa som täpps igen totalt och ögon som blir röda och svullna. Men det vore ju ingen idé om inte det som sätter igång stora gråten också rörde upp känslor. Tydliga känslor! Med minnen och allt!
Ytliga tårar är meningslösa. Bara ett spel för galleriet, och helt utan inre substans. Låt vara för risken att någon av känslorna triggar igång en ångest.
Nej man vill inte ha ångest. Och på nåt sätt lyckas man lura ångesten… känslorna… det djupa… och det blir ingen ångest.
Man kan undra vem som egentligen blir lurad här.
Åttahundranittionio ord! ÅTTA HUNDRA NITTIO NIO ORD!
Vad är dessa ÅTTA HUNDRA NITTIO NIO ORD egentligen fyllda med? Kommer jag ihåg ens ett enda?
och
HA!!!!! Och, är väl inget ord att minnas!
Och finns det gott om i överflöd i massor i stora sjok finns ordet och man kan gödsla med dem leka med dem flytta på dem och deliiiiita dem!!!! Men de finns alltid kvar. Ordet och som både är och inte är. Som måste finnas för man kan inte vara utan och, men som ändå inget är i sig själv!
och…
Är jag ett och? Något som inte är något i sig själv?
Måste jag finnas?
Vad är jag fylld med?
Jordgubbscreme i en chokladpralin?
Behövs jag?
Vem ska trösta Knyttet…..
No excuse – för vad då?
No return – till vadå?
Var kom jag ifrån och vart ska jag gå?
Kvällen har blivit filosofisk och navelskådande och de drygt tusen orden har väl fyllt nån funktion. Glömt se på klockan men tiden har nog fyllt trekvart. Är halvvägs ner på sida fyra så the statement måste revideras. Det går inte alltid att skriva tre A4 sidor på en halvtimme. Men man kan skriva 1216 ord, 6656 tecken med mellanrum, på trekvart. Eller på en timme.
Och sen ändrar man på allt när man flyttat runt i texten och inget är längre som det såg ut att vara.
OM DET BETYDER NÅGOT? DET ÄR EN HELT ANNAN FRÅGA.
Här har jag gått i flera dagar och tänkt, att jag ska skriva om det… och det… och det…. och sen när man väl sätter sig ner för att göra just – det – så finns det liksom ingenting kvar av de där detena som jag hade tänkt skriva om.
Det var väl den där briljanta Greta, förstås. Och så var det nåt om… hm… säkerligen något riktigt klokt och viktigt som skulle visa hur smart och MED jag är i saker och ting.
Det enda som tycks finnas kvar just nu, är att jag för första gången i mitt liv köpt nånting från KappAhl ONLINE!!! Snälla nån! Så briljant är jag! Tydligen!
Det var det där ena paret jeans – särskilt – som jag ville ha ett par till av medan de nu fanns att köpa. De där smala, tänjiga sakerna som INTE var för långa. Som allting annars förefaller vara. När det gäller jeans åtminstone. Treggings såg jag, förresten, att de kallades när jag gick in på sidan. Ville ha ett par svarta såna. Köpte ju mörkt jeansblå då nyligen.
De finns i svart också! Liksom i vitt. Men det vill jag absolut inte ha. Vita jeans. (Okay okay!!! Treggings, var det ju!!!) Nä, svart skulle det vara. Men det fanns det inga på Väla. Inga alls längre faktiskt! Inte i nån färg. Tur jag hann köpa de där mörkblå…
Nere i City då? Japp, men inte i svart. Men man kunde beställa, köpa online – och få dem levererat fraktfritt till valfri butik!!! Nåja, valfritt och valfritt. Här i stan var det bara city-butiken som gällde i det fallet. Kunde förstås beställt och fått dem levererat till nånstans här i närheten, med Schenker eller nån sån, men man är ju lite småsnål ibland. Varför betala porto för nåt som jag ganska lätt kan cykla iväg och hämta? Bara ca 3 km till KappAhl i City. Jag har 5 till Väla. Fast sen har jag förstås en backe hem från stan… men tar nog en omväg ändå när jag hämtat jeansen… treggingsen… treggingsarna… ehh… brallorna!
Sen är det så klart Klarna som gäller. 😀 😀
Ja, så viktiga saker är det förstås, de som stannar kvar i huvudet! Glöm allt om klimathotet, den globala uppvärmningen, corona och mänsklighetens undergång… Väntar nu bara på meddelande om när jea… treggingsenarna kommer att levereras.
Ska man skämmas för det? Äsch! Ids inte…
Tar ju bara vara på de där små glädjeämnena, ni vet!
Det var ju så att vi, jag och DotterM, skulle åka till Österlen för att fira Midsommar tillsammans med lillasyster, DotterL, idag. Men först skulle M fixa i tvättstugan. Skulle väl kunna köra runt tolvsnåret.
Men när hon ringer mig nästan prick klockan tolv, är det inte för att säga att hon är på väg för att hämta mig, utan för att hon och dottern C ska åka till akuten. C sa redan i går att hon hade ont i halsen, men nu framåt lunchdags hade hon berättat att hon hade så ont att hon knappt kunde svälja.
Så inget att orda om det! Klart de skulle åka till akuten! Och klart att mamma ska vara med, köra henne. Även om C i praktiken hade kunnat klara att göra det själv, hon är 16 år och ganska så mogen (om än inte i allt *fniss*), så är det helt klart att det inte hade varit särskilt kul att behöva vara själv vid ett sånt tillfälle. Inte ens jag, som inte bara mormor utan även pensionär numera, hade gärna haft nån med mig vid ett sånt tillfälle. Men har fått klara mig själv hittills…
Nå! Uppdateringarna som kommit därifrån har varit: Först: på grund av att C hade svarat ”ja” på vissa av de där frågorna i formuläret, skulle hon testas för den där covid. Så det blev att vänta på en annan läkare vid en annan akut, om än geografiskt sett i närheten. Vänta – och sen bli testad – nej, det var ingen Covid (tack gode gud för det!). Men kanske halsfluss? Antibiotika?
(Konstigt egentligen! I de här tiderna tycks många tro att det inte finns nåt annat än Corona. Som att alla andra varianter av förkylning, influensa, halsfluss och så vidare plötsligt raderats totalt från jordens yta! Det har det inte! Sånt otyg finns fortfarande där ute!)
I alla fall! Bort igen till vanliga akuten och vid senaste uppdateringen från M, berättade hon att de fått tid hos läkaren kl 16.30. Måste ju säga att det är skönt att de kunnat få en tid för det besöket, istället för att bara sitta där i väntrummet i all ovisshet. Sen är det väl bara att försöka utröna om det är en virusinfektion eller en orsakad av nån bakterie. För som ni vet – antibiotika biter inte på virus.
Så det ser verkligen inte ut som att det blir nån Österlen-resa den här helgen. Även om det inte är för sent ännu. Har för övrigt hunnit ställa in mig nu på att vara hemma. Men, får väl se vad som händer under de närmaste timmarna, och hur vi beslutar.
Jag har det i och för sig gott här, skönt att inte ha nån tid att passa eller något som ska göras. Jo, lite bokföring för föreningen, men det behöver inte göras vare sig i dag eller i morgon. Om jag inte vill. Å andra sidan är det inget som tar så många minuter att göra.
Instället kan jag sitta här och läsa eller skriva i lugn och ro – eller fortsätta läsa igenom mitt manus så långt jag nu har kommit med det. Ska ju sätta igång skriva fortsättningn från och med 1 juli, då CampNaNoWriMo startar igen. Då behöver jag verkligen veta vad som har hänt och hur jag ska fortsätta. Har tagit en alltför lång paus!
UPPDATERING senare på eftermiddagen. Det visade sig att min dotterdotter bara hade en vanlig virusinfektion. Lyckligtvis! Men den satt på båda sidorna i halsen så inte konstigt hon hade svårt att svälja, hade sovit dåligt och kände sig allmänt super-risig. Skönt det blev uppklarat, för då kan man slappna av – både vi och hon – och acceptera läget. Obehagligt, men inget allvarligt! Det går över. Får hon bara sova ordentligt nu så känns det nog snart bättre.
Och min dotter fick plötsligt lite extra tid att fortsätta fixandet i deras nya hem! Inget ont som inte har nåt gott med sig! 😀
För att börja nånstans, läste jag tidigare i kväll igenom första kapitlet av min story, för att liksom förbereda mig på att fortsätta skrivandet på den nu under CampNaNoWriMo i juli. Insåg att jag hade ytterligare cirka 20 000 ord att läsa innan dess, förutom de anteckningar jag också har. Ytterligare cirka 4 000 ord. Ja nedrans i min lilla låda! Så mycket det hade hunnit bli! Men jag minns inte mycket av det jag skrivit! Jag fullkomligen kräkte ur mig berättelsen i en superflow då i november, och som en följd av det fastnade det inte särskilt mycket av den i hjärnvindlingarna.
Tidigare har jag aldrig skrivit så fort, utan läst igenom det jag skrev ena dagen innan jag fortsatte skrivande nästa dag och även då bearbetat texten lite. På så vis lärt känna storyn på ett helt annat plan. Nu, i det här fallet, är det mer som om såväl karaktärerna som även själva berättelsen lever sitt eget liv, och jag vet ingenting. Det gäller mest för mig att släppa igenom den från var den nu kommer ifrån, via min hjärna och mina händer, ner till Scrivener på datorn.
När jag senare läste delar av den, fick det mig att inse att både storyn och hur den var skriven var mycket bra, men jag minns inte nu vad det handlar om annat än i stora drag. Men så blir det ju, när man låter inspirationen flöda och alla hjälpande musor får sköta om det hela. Kreativitetens stora skapande ande, skulle man kunna säga, och jag ger all credit till den.
Inte skrev jag ner allt i ett sträck, inte! Förstås. Jag skrev det här under november månad förra året till NaNoWriMo. Jag skrev mer än så då, eftersom jag nådde upp till mina 50 000 ord och alltså blev vinnare. Men sen dess har jag rensat bort ”skräpet” och ”det andra” som kom med på köpet, och har kvar själva berättelsen plus nån sorts synopsis och en del anteckningar och idéer. Ja, för vissa dagar var bara hopplösa! Att jag alls fick skrivet nåt då var egentligen ganska märkvärdigt.
Nu ska det bli spännande läsa det hela igen lite mer ordentligt, kanske göra en och annan lättare justering språkligt sett, men framför allt se till att gripa tag i berättelsen igen och förhoppningsvis också få inspiration till fortsättningen. To be and to remain in spirit!!!
Jag har längtat så länge nu, känns det som, till att ha tid och möjlighet kunna ta tag i skrivandet igen. Så nu har jag sagt ifrån lite här och där och framför allt till mig själv, att om lite drygt två veckor kommer jag att ägna varje dag åt skrivande. Åt den här berättelsen jag har växande inom mig.
Jag ser verkligen fram emot det. Mot juli 2020. Och fram till dess ska jag försöka göra vad jag kan – när det gäller skrivande vad som helst. För att åtminstone BÖRJA!
Men jag har ännu inte bestämt mig för hur många ord jag ska sätta upp som mål denna gång. 50000 är väldigt kämpigt, så det ska jag inte välja. Valde 30000 då i april, men det gick inte så bra. Inte då. Kanske till stor del eftersom det jag hade föresatt mig att skriva helt enkelt tog slut! Det räckte ungefär halva månaden, sen fanns det inte mer att skriva om det ämnet. Och det blev dessutom så dåligt att jag slängde alltihop. Men eftersom jag hade ”skrivit av mig”, var jag väl helt enkelt färdig med hela den historien. Och minnena.
Så det gjorde ju nån nytta, trots allt.
Kanske ska nöja mig med målet 24000? Det motsvarar ett snitt på 800 ord per dag. Hellre då att jag skriver mer, men slipper kvävas av stress. För så har det varit varje gång.
Och det jag nu ska ta tag i igen, är mycket roligare att skriva… pure fantasy! Om Mz Eliza…. jojo!
Och jo… jag skriver på engelska… hur i hela friden jag nu kom på den idéen.
Dessutom börjar vi så sakta – eller fort – närma oss juli månad. Då är det dags för CampNaNoWriMo igen, vilket jag hade tänkt engagera mig i. Men känner nästan lite smått panik nu när den ena dagen efter den andra rullar förbi mig, utan att jag ens gör ett försök till lite mer ordentligt skrivande.
Jag borde åtminstone läsa igenom det jag har skrivit hittills så jag får ett grepp om var jag är i berättelsen och även – förhoppningsvis – få en glimt av vad ”som händer sedan”! Tänk! Jag var ”Vinnare” tre gånger under 2019. Camp i april och i juli, och vanlig NaNo i november. Och nu i april blev det bara en stor flopp.
Visst! jag kan ju skylla på både det ena och det andra! Arbetet i föreningen, dotterns flytt, jodå! Kan nog hitta ännu mer att skylla på. Men det vore inte helt rättvist. Det finns också åtskilliga timmar under de senaste månaderna som jag mer eller mindre har ”slösat” bort. Om nu ”slösa” är rätt ord.
Att läsa böcker. Att umgås med vänner. Umgås med familjen. Skratta med dom. Se en och annan film! Cykla ute i vårvädret! Absolut inte fråga om slöseri med tid, utan snarare nödvändigheter i vardagen.
Slöseri, möjligen, ett spel jag har på iPaden – men å andra sidan finns det ju en viloaspekt i sådant. Och just det här spelet kräver an hel del logik, och jag tränar mig i att inte gå för fort fram utan tänka efter före varje ”drag”. Eller vad man nu ska kalla det. men har kanske blivit lite väl många timmar på det, trots allt.
Å andra sidan har jag bara 4 böcker kvar nu i serien om Isfolket. Min mamma hade tyckt det var slöseri att läsa böcker. Men hon är ändå inte här nu, och hade nog ändå förstått om hon ser mig nu, att läsa inte alls är nåt slöseri.
Men vad jag behöver göra nu, är att grabba tag i lite rutiner. Lite schemaläggning kanske. Lite ”måste”! Att bara vilja göra nånting, får ingenting gjort. Typ få röran ur huvudet och sätta den på pränt istället.
Ord i Bild ostyriga penna 
