Det har ganska nyligen blivit den 20 november. För bara lite drygt en timme sedan var det bara den 19. Coolt, va!?!
Ja!? Kallt är det också! Enligt termometern! Utomhus! Okay okay! Bara ett par minusgrader, i går… men iskalla vindar är inte nådiga. Men bor man på västkusten så bor man på västkusten. Så det så!
Är det inte kallt, så regnar det. Blåser gör det alltid! Men oavsett! De två senaste dagarna har jag inte varit utomhus. Haft besök av Yngstan idag, åt lunch tillsammans. Har lyssnat en hel del på böcker både i går och i dag… f’låt… i förrgår! Det har ju nyss blivit – idag.
Har i alla fall de senaste dagarna ägnat mig först åt Franz Kafka – Förvandlingen – och sedan åt Albert Camus’s ”Främlingen”. Det lustiga i sammanhanget är, att jag har läst om båda och om deras verk medan jag läste Litteraturhistoria, men aldrig tidigare läst själva böckerna. Så det var minsann på tiden.
Recension? Å nej! Läs själva! Men jag kan ju avslöja att jag gillade dem båda. Kanske att jag senare skriver nåt mer om dem, Kanske rent av lägger till nåt här i blogginlägget redan i morgon! Borde verkligen gå och lägga mig nu så snart som möjligt!
Men jag fastnade! Med mina bloggar närmare bestämt. Har sorterat, rensat bort, flyttat om – reorganiserat, skulle man vilja kalla det. Och den här bloggen är härmed utsedd att endast ägna sig åt skrivande, läsande, boklyssnande – och möjligen nämnandet av en och annan film. Eftersom jag gärna tittar på film.
Nu är det alltså NaNoWriMo på gång. Och just nu – ska jag bara avslöja att jag är mycket nöjd med antalet ord jag hittills presterat. Till och med i går – den 19 november, har jag kläckt ur mig inte mindre än 36 089 ord. Inte illa – om jag får säga det själv! Och det får jag
Vad det är jag skriver? Tja – det är min egen lilla hemlighet.
Så har det minsann gått en dag till! Vart tar tiden vägen egentligen? Alltså… egentligen existerar ju inte tiden. Inte som sådan. Det är vi människor som delat in världen i timmar, minuter och sekunder; i dagar veckor, månader och år. Men visst är det praktiskt, det där! Med fredagseftermiddagar och midsommarafton, jul och ens födelsedag!
Nej! Tror jag skippar det sista, förresten. Tid existerar inte. Det är bara vågor mellan ljus och mörker, värme och kyla. Man är ändå aldrig äldre än man känner sig och tänker att man är. Men det känns onekligen lite knepigt när det man tänker göra inte blir av för att man gör annat istället. Eller för att dagen plötsligt är slut, och det är natti-natti-dags!
Jag hade annars tänkt skryta lite över att jag börjat lyssna på böcker. Plötsligt var jag med BookBeat och lyssnade på Leif GW Persson. Ja, inte han personligen, förstås, utan på en som är uppläsare av GW.s bok ”Den Döende Detektiven”.
Nu ska jag först och främst påminna om att jag avskyr att skriva bokrecensioner. Det är tråkigt och besvärligt att hålla sig till det formatet hur man ska göra när man skriver en recension. Jag vet. Det ingick i min utbildning. Så det blir ingen recension, bara så ni vet. Vad jag däremot kan göra, är att tycka till lite om det jag läser. Ibland lite mer kanske, och ibland lite mindre.
Bara så ni vet.
Jag hade bestämt för mig att jag hade läst ”Den Döende Detektiven” tidigare. Mindes med absolut säkerhet att jag hade tyckt den var bra, spännande och välskriven. Det sista i synnerhet, är ett måste om jag ska läsa ut en bok. Och just därför att jag hade tyckt om den, så tänkte jag läsa den en gång till nu. Jooho då! Jag kan mycket väl läsa om böcker jag gillar. Ta de här till exempel!
Stephen Kings mastodontberättelse om det Mörka Tornet, första delen (av 8) med namnet ”Revolvermannen”. Antar man kan kalla den för en dystopi, eller räcker det att peta in den i genren ”Fantasy”? Har tappat räkningen på hur många gånger jag läst de volymerna.
Douglas Adams härliga böcker som börjar med ”Liftarens guide till galaxen”. Jag har bokstavligen läst sönder hela pocketupplaga. Min personligen ägda pocketupplaga alltså. Minst en gång om året under många år har jag läst och älskat hans böcker. Även de om Dirk Gentry, den holistiska detektiven. Och några till.
Ja, det får räcka just nu. Det är Den Döende Detektiven som har stått i fokus ett tag. Jag kände inte igen nånting av det jag läste. Lite där i början bara där han, numera pensionerad poliskommissarie, stannar sin bil, kliver ur och köper varmkorv i stam-kiosken. Pratar lite med gamla kolleger, och sätter sig sen i bilen igen. Och får en stroke.
Visst är boken bra, spännande och välskriven – men jag minns inte ett smack av att jag läst den tidigare. Hur man nu ska tolka det. Men jag antar att minnet hade blandat ihop den med någon av Sjöwall-Wahlöö’s deckare. Men vilken? Stockholm som Stockholm skulle man kunna säga, vad gäller miljöerna. Och kanske inte tidsaspekten, fullt ut.
Sen har jag faktiskt hunnit med ett par böcker till. Det går alldeles utmärkt att lyssna medan man gör annat. Kanske inte vad som helst, förstås. Men diska och städa samtidigt går bra, så länge man håller sig ifrån dammsugaren.
Sen dröjde det heller inte länge förrän jag kollade upp Storytel, deras utbud och priser. Fann att Storytel är mer förmånligt – Inte bara för att Storytel nu har specialerbjudande nu under juni månad, med 7 dagar gratis lyssnade och sedan 4 månader till halva priset på alla sina 3 paket. De ordinarierna generellt något dyrare än BookBeat – bortsett från om man vill ha obegränsat lyssnande. Unlimited kallar de det paketet. Kostar 179 kr/månad mot BookBeats 199 kr.
I övrigt så är det tvärtom. Som tidigare nämnt. För 20 timmars lyssnande – Basic – får man betala 99 kr på BookBeat och 129 kr på Storytel. (Lite fjuttigt med bara 20 timmar kan jag tycka). Sen har BookBeat en mellanvariant med 100 timmars lyssnande för 149 kr, och Storytel har en annan variant som kallas Family. 228 kr per månad OCH PERSON! 2 – 3 personer och 2-3 barn kan man välja där.
För min del väljer jag i första hand obegränsat lyssnande, för är man riktigt i gasen med läsande/lyssnande, så är 100 timmar per månad inte särskilt mycket det heller. Nu är ju 20 kr mer per månad för obegränsat lyssnade och läsande inte nån större skillnad, så det är ju en smaksak vilken av dem man väljer.
Tidigare när jag kollat igenom utbudet när det gäller vissa författare, har det varit något mer att välja på på Storytel. Det här är inte nån signifikant undersökning på något vis, utan högst subjektiv och jag kan ha fel om man ser till helheten. Det är bara när det gäller vad jag har sökt efter, som gett mig det intrycket.
Så vad är det då kvar att ta hänsyn till när det gäller vilken av de här båda man väljer att stanna kvar hos – såvida man nu inte väljer att ha båda. Jo! Det är hur respektive app fungerar! BookBeat har till exempel fördelarna med att man kan se hur många procent man har lyssnat på, och mycket lätt kan ändra hastigheten på uppläsningen. Man kan lyssna med 113 % hastighet eller 132, eller vad man vill. Två stora plus, tycker jag. Storytel har också möjligheten att ändra hastigheten, men Bookbeat är enklare med den funktionen. Båda har också en sömntimer, men även där är BookBeats något enklare att komma åt och att ändra tiden på.
Så ser jag på den tekniska hanteringen av apparna, så är det BookBeat som har övertaget i min värld. Men hemsidorna på datorn då? Hur ser de ut och hur fungerar de? En snabb titt här.
Spontant tycker jag att BookBeats hemsida är mer tilltalande än Storytal och något lättare att navigera sig runt i (vilket ju bara är en smaksak egentligen).
Men rent praktiskt! Jag gillar att man på BookBeat kan under ”Sök” välja att se böcker på mer än ett språk samtidigt. I mitt fall engelska och svenska. På Storytel kan man bara välja ett språk i taget. Att kunna se vilka böcker en viss författare har med på båda språken i samma sökning, gör det både snabbare och enklare att välja den bok man vill läsa eller lyssna på.
Storytel har en lättåtkomlig ”Min bokhylla”! Stort plus att enkelt kunna se vilka böcker man har sparat för att så småningom läsa. Den bokhyllan är också lätt åtkomlig på appen. Stort + för Storytel där!
BookBeat har en liknande lista, men bara på hemsidan på datorn. Har i vart fall inte hittat nån sådan på appen. Däremot var den inte helt lätt att hitta ens på hemsidan, inte alls uppenbar eftersom man var tvungen på in via Mitt Konto och sen Min Historik!
Som sagt! Mycket av det här är ju bara en smaksak vilket man väljer, om man nu som jag står i en sorts valsituation om vilket klient jag ska gå vidare med. De flesta ramlar väl på en av de här (eller Nextory eller nån annan) och är helt ok med det. Storytel var den första jag hörde talas om och provade.
Mina ”viktigaste” funktioner på appar respektive hemsida är att det finns en Bokhylla, vilket talar för Storytel i första hand eftersom man når den enkelt både på appen och på hemsidan. Det andra är att man enkelt kan söka på mer än ett språk i samma sökning. Vilket promotar BookBeat. I övrigt kan det vara hugget och stucket med hur det ser ut och vad man väljer och föredrar. Men i nuläget är det faktiskt BookBeat som känns bäst för mig, just på grund av språkpreferenserna vid sökning. BookBeat har ju faktiskt en personlig bokhylla också, även om den är lite lång-sökt, och bara kunde hittas på hemsidan.
Å andra sidan så är mina tekniska talanger mer inställda på datorer och hemsidor, än på mobiler och att knappa runt där. Så just det är inget problem, snarare en fördel.
Detta innebär alltså att det är troligare att jag kommer att välja enbart BookBeat så småningom. Men för närvarande behåller jag båda två och känner mig för under ett par månader vilken som känns bäst. Om jag inte väljer att behålla båda som sagt. Man kan ju faktiskt ha en bok på gång på mobilen, och en annan på iPaden – har för övrigt även min gamla iPad kvar där jag skulle kunna ha en tredje bok på gång. Om jag vill!
Jag är uppfödd på böcker och läsande! Ända sedan pappa, redan när jag var mycket liten, omväxlande berättat anekdoter från när han var liten och läst högt för mig, har jag haft en passion för böcker, läsande, och bara lite senare för skrivande och så småningom även film. Allt som har med berättande att göra.
Tack vare honom, lärde jag mig läsa redan när jag var fem. Han påstod att han fick ont i halsen av att läsa högt så mycket, så nu fick jag minsann läsa själv hädanefter. Han stöttade mig hela tiden så länge jag behövde det, Kunde jag inte läsa ett ord, bad han mig stava det – och så sa han det högt. Senare började han låna hem böcker till mig från biblioteket i stan…
Jaha! Så gick det till och så blev det! Och läst själv har jag gjort allt ifrån den stunden. Det har gått ett antal decennier sen dess. Hur många, tänker jag däremot inte tala om.
Läsandet har förstås dragit med sig lusten att skriva – eller om det möjligen kan ha varit tvärtom? Egentligen! Kontentan är bara den – kan jag läsa och skriva, så mår jag bra. Utbränd – kan varken läsa eller skriva. Eller lyssna på musik, för den delen.
Detta märkte jag tydligt nånstans kring 2011-2012. Hade gått alla skrivarkusrer, skrivarcirklar jag kunnat hitta och ha möjlighet vara med på, alltsedan 2006. Skrivit massor! Av allt tänkbart – skönlitterärt framför allt.
Det tog ett bra tag, då 2012, innan jag insåg att jag var utbränd. Kunde inte längre skriva något nytt – det som hade flutit på som vattnet i en flod tidigare. Jag kunde heller inte kommentera andras skrivande, vilket jag hade lärt mig under kurserna jag hade gått. Kritik, kallas det, men är inte frågan om att kritisera i ordets negativa betydelse, utan att nagelfara texter på ett objektivt sätt. Och som den ”språkpolis” jag var, och i grunden fortfarande är, hade jag vad man brukar kalla ”öga” för det!
Så jag kunde alldeles utmärkt läsa korrektur på andras texter.
Detta försvann också under tiden före 2012, utan att jag egentligen märkte det. Det bara var en dag – som var mer än bara en dag – som jag inte kunde koncentrera mig på att läsa andras texter, än mindre kommentera såväl det positiva i en text som i det negativa, och eventuellt komma med förslag på förbättringar.
Inte nog med att jag tappade skrivandet och förmågan att läsa andras texter för genomgång – jag kunde inte koncentrera mig på att läsa annat heller. Inte ens nåt av Stephen King!!! Och lyssna på musik? Nix! Sjunga? Nix, nix! Och jo! Jag hade bloggat också under ett flertal år. Flera olika bloggar faktiskt. Den första startade jag i början av 2007. Mest om böcker, läsande och skrivande, men även om annat. Hade under en ganska lång period en hälsoblogg, med inrikting mat, näring. Allt kraschade mer eller mindre intensivt. Började skriva om ADHD 2009. Och nåt år därefter – tror jag det var – en med både ord och bilder. Tog foton och skrev nåt. Fortfarande mycket om läsande och skrivande. De där bloggarna existerar inte längre!
Jo ett par, men under andra namn och andra webadresser, och inte med de ursprungliga inläggen. Men de är ganska så vilande. Sover faktiskt…
Vet inte när den där utbrändheten egentligen började, för det var ju inte bara plötsligt från den ena dagen till den andra. Det smög sig på mig, in i mig, lite i sänder. Och jag vet inte heller riktigt när jag började komma tillbaka till läsandet och skrivandet. När jag tänker rent konkret, så var det inte så många år som jag i minnet upplever det. (En evighet)
Nu när jag letar lite grand här, både i minnet och bland de bloggar som fortfarande i någon form ligger kvar på nätet (undrar hur många olika jag har haft totalt sett), så går jag in på ett annat konto med ett par andra bloggar, där det visar sig att jag startade den första av dem redan i början av november 2013. (Vart tog utbrändheten vägen? Det får vi rota i en annan gång, om jag ids!)
Nå! Det kontot startade för jag fick för mig att jag ville vara så anonym som möjligt! Därför skrev jag på engelska, följde engelsktalande bloggare, la in mycket bilder, ”onsdag utan ord”, var med på lite tävlingar/uppgifter… och kan ni tänka er! Efter några år följde jag till och med NaNoWriMo! (National Novel Writing Month) Dels originalet, november månads 50 000-ords upplaga OCH den i april OCH den i juli som var CAMP! Och vann! – alltså nådde de 50 000 orden i november och det antal ord som jag själv hade valt till Camp-upplagorna.
Helt otroligt!!! Och allt detta skrev jag på engelska!!! Med start inför NaNoWriMoCamp april 2019!
Sedan varje tillfälle tills… sista (senaste?) – november 2021, som jag inte fullföljde. Skrev knappt hälften av målet 50 000 ord. Vid det laget hade nog den nuvarande utbrändheten börjat rumstera runt i mig, antar jag.
Okay! Storytel eller Bookbeat? Det var ju det som var frågan. Vilken av dem skulle jag välja? För att ha båda vore väl ändå att gå till överdrift? Men det var inte helt lätt det där, att bestämma mig. Båda har fördelar. Båda har nackdelar. Många dagar brydde jag mig inte, utan lät bara dagarna gå. Lyssnade än på den ena, än på den andra boken.
Sen var det rena rama slumpen som bröt in, och då var det bara så. Jag visste vilken av dem jag skulle välja.
Det här är del av de böcker som jag hittills valt på Storytel, har inte läst alla dessa än (men en del andra i gengäld, i fysisk form eller på det som tidigare hette iBooks. På svenska kallar Apple det numera för – Böcker!!! )
Vad var det då som gjorde att valet blev det det blev? Båda har många, otroligt många, böcker att välja mellan. Men upplever fortfarande att Storytel har fler. I båda kan det vara svårt att hitta något man fastnar för att läsa. Gillar inte Jenny-Colgan-stuket… Jag sökte på lite olika författare. Vad jag kunde komma på. Och navigerade runt på de respektive apparna. Ibland. Inte varje dag eller så. Men jag testlyssnar, väljer eller väljer bort.
Så kom den där dagen, när det bara blev solklart vilken av dem jag skulle låta stanna kvar. Storytel eller Bookbeat?
Storytel. Japp! Så blev det. Men varför?
En ren, skär slump! Jag vet inte ens hur jag gjorde eller vad jag sökte på just då, jag var på datorn och rotade runt på hemsidan, och plötsligt hamnade jag i taggen ”Böcker i Gilmore Girls”!
Vilka – eller vad – de här Gilmore Girls är för några har jag ingen aning om, och hur jag än försökte kunde jag inte komma dit på något sätt i någon av sökfunktionerna. Inte under Kategorier, inte under Boktips och inte under Sök.
Visserligen dök det upp lite böcker när jag sökte direkt på namnet, men det var som vid vilket sök som helst. Där titeln eller författaren eller nåt annat bestod av det ena eller båda orden Gilmore Girls. Alltiallo 17 stycken titlar. Men det var inte böcker under taggen ”Böcker på Gilmore Girls”. Är de här Gilmore Girls en eller flera personer som har ett konto på samma sätt som jag? Är mina valda böcker taggade? Och i så fall – jan utomstående komma in och se min bokhylla? Eller…. hur kunde jag komma in på deras bokhylla?
Så hur den här kategorien dök upp är en gåta, jag är bara djupt tacksam över att den gjorde det. Så många härliga boktips och läs-ingångar!!!
Vad är det då för böcker som ligger där? Med ett ord skulle jag kunna kalla dem för klassiker. Gamla klassiker, moderna klassiker. Massor av dem som jag vill läsa eller läsa om. Där finns allt möjligt från Mästaren och Margarita, till Siddharta, Madam Bovary, Tisdagarna med Morrie, Ängeln på det sjunde trappsteget, Huckleberry Finn… Där finns Shakespeare, Yann Martel, Viktor Hugo, Jane Austen, Hermann Melville, Thackeray och Stephen King. Icke att förglömma Kafka och James Joyce. Och många, många fler.
Och det är ju inte bara det att man kan läsa eller lyssna på just de här böckerna, det är ju också en utmärkt utgångspunkt, en idéspruta, till att söka fler böcker av samma eller andra författare som man kommer att tänka på när man ser dessa.
När jag räknade hur många böcker som låg i den här taggen, fick jag det till 457 stycken. Sen går det visserligen bort en del som är på spanska. Jag kan inte spanska, mer än några enstaka ord. Och en del är på danska. Det hade jag nog kunnat klara, men varför skulle jag göra det? Läsa på danska? Men de flesta tycks vara på svenska och engelska. Därtill finns det en del dubbletter. Endera olika utgåvor eller olika uppläsare? Gissar det sista. En del uppläsare kan vara… ja, just det.
Vilken ska jag börja med? Kafka? Steinbeck? Virginia Wolf? Dickens? Där finns till och med Bhagavad Gita!!! Eller ska jag välja ”Ett år av magiskt tänkande” av Joan Didion? Mästaren och Margarita? – trots att jag redan läst den 2 gånger?
Snälla nån! Ibland kan det ju till och med vara svårt att välja om man vill ha svarta jeans eller blå…
P.S. När jag kollar på min egen ”Min bokhylla” på Storytel/datorn, står det inte i webbläsarens namnlist att böckerna där ligger under en tag… så då var det väl nån positiv mening i att Gilmore Girls dök upp. Eller?
Det var inte bara bananerna, vilka tog slut nu till frukosten, som behövde fyllas på i kyl och sval. Det var väl det mesta i frukt och grönsaksväg.
(Som om mitt kylskåp är så stort att det har en uppdelning av kyl och sval… HA! Men man kan ju alltid låtsas, och där finns i alla fall en så kallad grönsakslåda längst ner. Om den sen är så bra, vet jag inte säkert. Knepig att hålla ren med alla små skarvar och krypin, det är den däremot. Inte första gången jag undrat om de arkitekter som designar hushållsvaror, har ens en gnutta aning om hur det faktiskt går till att förvara och laga mat. Har dom ens varit i ett kök? Mer än att hämta nån alkoholhaltig dryck i kylen…)
Okay! Jag gick i alla fall över till Citygross i förmiddags. Köpte inte bara bananer som sagt, utan även en del annat jag skrivit upp på min kom-ihåg-lista. En del av det sånt som jag sällan eller aldrig har hemma.
Till det senare kan räknas jordärtskockor. Det ska tydligen vara jättenyttigt. Superfood för de där bra tarmbakterierna. Rätt sorts fibrer. Fiberbästisen pektin. Bra för min kropp och hjärna också. Superfood, var det ju!
Har bara ätit jordärtskockor en gång tidigare i mitt liv. Fick en påse av min dåvarande sambos dotter, som hade det i deras trädgård. Det var små saker. Knöliga och inklämda i sig själva bland rottrådar och gu´ vet vad. De här såg onekligen betydligt trevligare ut.
Hade heller ingen aning om, den där gången, vad man skulle göra med dem. Eller hur, rättare sagt. Soppa på dem skulle vara gott i alla fall. Sas det. Så där kämpade jag med att få bort rottrådar och skal och fula konstiga saker som satt på dem, och snart nog avskydde jag alltihop.
Nån sorts soppa fick jag till så småningom, även om jag nu inte minns hur jag gjorde. Vilka kryddor jag hade i eller så. Och efteråt sa jag, att jag aldrig mer i hela mitt liv skulle befatta mig med jordärtskockor, än mindre äta nåt som var gjort på dem. Det var inte gott! Inte ett dugg! Och alldeles för tidsödande och besvärligt att göra!
Nu läste jag i alla fall om nyttan i Food Pharmacy, och läste receptet på soppan ifråga. Ah! Skulle väl kunna testa. Hade skrivit upp dem på inköpslistan, men inte vad som mer krävdes för att laga den där krämiga goda soppan. Hm…
Så jag köpte några stycken. Bra början. Tog fram receptet när jag väl kommit så långt där hemma, och såg att jag i stort sett inte hade mer än skockorna och buljongtärningar till den där soppan. Jo, svartkål! Men det var avsett att ha som tillbehör och dekoration, i form av chips. Hade inget blomkålshuvud! Inget päron eller nån timjan! Definitivt ingen tryffelolja! Men just det, tryffelolja, väckte ändå inget intresse hos mig. This fancy, luxurious stuff!
Först skulle skockorna sköljas av, skäras i mindre bitar och puttra i buljong tillsammans med purjo. Sen skulle det mixas tillsammans med blomkålen till en slät krämig puré. Enkelt uttryckt. Det var ju ett päron med också. Så vad skulle jag ta istället?
Svartkål förstås!
Eller möjligen grönkål som jag också hade köpt, men jag valde svartkål. Så medan de oskalade men borstade och sköljda skockorna puttrade med purjon och två små mandelpotatisar jag hittade i kylen, mixade jag inte bara svartkål till smått-smått, utan även fänkål, en selleristjälk och persilja.
När skockorna och det andra var mjukt, mixade jag allt det direkt i grytan, blandade sen i det gröna mixent, smakade av och kryddade. Citron, svartpeppar och lite cayennepeppar. Rörde i lite rapsolja – inte tryffel!!!
I tallriken sen la jag i botten ett par matskedar gula ärthalvor som jag kokade i går kväll. För ytterligare fibrer, protein och mättnad. Och över alltihopa, lyser moder sooool! Alltså.. nä… jag ringlade lite sojagrädde.
Det blev gott!
Även om det mest smakade svartkål! Vilket jag i och för sig tycker om. Det hade bara behövts lite mer sting i det hela! Mera cayennepeppar eller kanske lite chili-paste. Skulle kunna tänka mig vitlök också. Och lite mer citron…
Men där är en portion till. Den kan man krydda lite stingigare.
Läser fantasy, och borde nu rappa på en smula. Lånade den här från biblioteket för att läsa online. ”Ett hov av taggar och rosor” av Sarah J Maas, som är del ett i en serie om fyra böcker. Man har fyra veckor på sig, men jag började inte läsa den förrän för några dagar sedan, har avverkat ungefär 30%, men har mindre än en vecka på mig nu att läsa klart.
Visst kommer jag att hinna, men det vill till att jag då prioriterar läsandet en smula. Och egentligen vore det inte svårt. Den är riktigt bra! En fantasy med allt vad där tillhör!
Jag har alltid tyckt det är svårt att beskriva en bok, än värre om jag regelrätt skulle recensera en. Ärligt talat – det är en uppgift jag avskyr! Den här handlar i alla fall om en människoflicka, Feyre, som jagar för att hennes familj ska få mat. Hon dödar en jättestor varg som egentligen inte är en varg utan en alv som har skiftat skepnad för ett uppdrag. Därför blir Feyre tillfångatagen och förd till alvriket. Och där börjar det verkligt spännande. Som jag alltså inte kommit så långt i ännu. Men blir klistrad vid läsningen när jag väl sätter mig med laptop eller iPad.
Boken kan man köpa från AdLibris och så här skriver de om den:
NY SERIE: Purfärskt från SARAH J. MAAS författaren bakom Glastronen-serien! En New York Times bestseller!
»Sarah J. Maas hittills bästa bok. Förtrollande och fantasifull och ett magnifikt världsbygge.« | USA Today
»Både action och attraktion förmedlas mästerligt av Sarah J. Maas och hennes flerdimensionella, dynamiska karaktärer. Sexigt och romantiskt.« | Kirkus Reviews
När den nittonåriga jägarinnan Feyre dödar en varg i skogen dyker det upp en odjursliknande varelse och kräver vedergällning. Feyre tvingas följa med till ett farligt, magiskt rike hon bara trodde fanns i sagorna, och väl där inser hon att varelsen inte är ett djur, utan Tamlin: en av de livsfarliga, odödliga feer som en gång styrde över deras värld. Feyres känslor för Tamlin övergår så småningom från iskall fientlighet till en blixtrande passion som överskuggar alla varningar och lögner hon hört om hans farliga och vackra värld. Men när en uråldrig, ondskefull skugga växer till sig över feernas land måste Feyre stoppa den – annars kommer både Tamlin och hans värld att gå under.
SARAH J. MAAS är en amerikansk ungdomsboksförfattare som har slagit igenom stort med Glastronen-serien. Hennes böcker har översatts till mer än 35 språk och sålt i över 9 miljoner exemplar världen över. En TV-serie baserad på Glastronen-sviten kommer att produceras av Mark Gordon, som bland annat gjort Ray Donovan och Grey’s Anatomy. Sarah J. Maas är även aktuell med sin nya bokserie: Ett hov av taggar & rosor. Hon är bosatt i Pennsylvania tillsammans med sin make och hund.
Ett hov av taggar och rosor är den första delen i Sarah J. Maas helt nya fantasyserie. Ett måste för alla som gillar Glastronen-serien eller George R. R. Martin.
AdLibris
Men varför skriver man på AdLibris att Tamlin är en fe? Tror inte att jag ens en enda gång sett det i boken. Tamlin är en högalv! Åtminstone i svensk översättning. Vad är då skillnaden mellan en alv och en fe? I min värld – om jag har förstått det hela rätt – så är en fe kvinnlig och en alv manlig. Nån annan skillnad? En Tamlin finns även med i Margot Sandemos böcker om Isfolket. Närmare bestämt i bok 33, Nattens demon.
Har börjat försöka hitta mer om såväl Tamlin som Alver i största allmänhet, men det kräver nog lite mer googling innan jag hittar nåt jag fastnar för att läsa. Om Tamlin har jag inte hittat så mycket mer än just det här. Han finns hos Sarah J Maas och Margit Sandemo. Om alver generellt – det återstår att se. Har någon av er något bra tips på litteratur i ämnet? Mytologi och vad det nu kan vara mera.
Lite smått skrivande nu, trots att jag inte är så där på tip-top precis med det. (Kom inte och påstå att det inte märks. heh heh) Sparar till sist fakturorna som ska göras, och kontraktet som ska formuleras till den nyaste som hyr in sig i DotterM’s lokaler.
Har redan lust att istället sticka vidare på tröjan och se på Netflix eller lyssna på Boken. Är nu klar med bok 33 i den 47 böcker långa ”Sagan om Isfolket”, kallad Nattens Demon. Tänkte skippa BookBeat från den 22a. Undrar om jag hinner lyssna klart hela serien till dess? Lyssnar med nästan dubbla hastigheten, 1,75, och teoretiskt helt möjligt med 2 böcker per dag. Fler om jag lyssnar hela dagarna. Men det gör jag ju inte.
Om jag inte hinner med alla, så får jag låna de resterande från biblioteket. De finns att läsa online så jag behöver inte ens bege mig dit för att hämta några fysiska böcker. Men det är onekligen bekvämt att kunna lyssna på böcker, inte bara läsa. Oavsett om det är i en fysisk bok eller på någon variant av platta.
Och så är det tända ljus, kaffelattar, och dadlar med pepparkakssmak.
Och med lyssna menar jag i det här fallet, att lyssna på böcker. En alldeles utmärkt sysselsättning som kan utföras samtidigt som man gör en del annat. Som att sticka till exempel.
När det gäller lyssnandet, så har jag de senaste 3-4 veckorna glupat i mig de 6 första böckerna i Margit Sandemo’s serie om Isfolket. Har ju läst dem tidigare i år. Från nån gång i januari och till – när det nu var – alla 47 böckerna var lästa.
Kände alltså nu i början av oktober att jag ville läsa dem en gång till, och det beslutet ångrar jag inte. Men denna gången använder jag mig av Bookbeats, och lyssnar alltså istället för att läsa. Medan jag lagar mat, diskar, stickar… men inte när jag är ute och cyklar eller promenerar. Då vill jag ha huvudet fritt för lövsus och fågelkvitter. Och mobilen koncentrerad på Runkeeper.
Men nu efter bok 6, fick jag för mig att slinka emellan med nåt annat. och det råkade bli Anders Hansson’s bok Hjärnstark. Även den har jag läst tidigare. Det måste ha varit förra sommaren, för jag minns att jag blev tipsad om den av min yngsta dotter när jag var där på besök. och jag minns sommarvärmen på innergården då, när vi satt där och läste och drack te.
Innehållet är nästan lite skrämmande emellanåt. Den fokuserar ju på vikten av att motionera. Och inte bara lite fjuttigt promenerande nån gång ibland, utan tillräckligt så att pulsen får arbeta. Springa eller cykla, eller åtminstone rejält raska promenader. Så man blir andfådd.
Vad som kan hända med ens hjärna, och då som en följd med resten av kroppen om man inte motionerar tillräckligt – det är det som är smått skrämmande.
Stort skrämmande rent av.
Anders Hansson skrämmer förstås inte bara så där rakt av upp och ner igenom en hel bok. Han talar om alla fördelar det innebär med tillräckligt med motion och träning.
Styrketräning i all ära, men ur det här perspektivet är det konditionsträning man bör ta på allvar. Och ägna sig åt.
Jag blir inspirerad och rekommenderar varmt den här boken till alla och envar.
Fick för mig det, efter att ha läst en hel del annat till och från, att börja läsa Sagan om Isfolket en gång till. Från första början. Tanken sysslade med funderingar kring när det var jag läste serien. I somras? Började jag i våras nån gång?
Svaret fick jag från ett gammalt inlägg här på bloggen. I mitten av januari började jag med den första. Trollbunden.
Sen tog det ju ett antal månader att läsa alla 47 delarna. För visst blev det pauser, och visst läste jag väl ett och annat däremellan också. Tyckte på det hela taget – så där sett en smula i efterhand – att de första böckerna var bäst.
Men var de verkligen det? De andra var ju också bra! Okej! En del riktigt bra, och andra – kanske inte fullt så bra, men ändå bra. Men hur det var så saknade jag Silje och Tengel den Gode, och Sol och Dag och Charlotte Meiden. Och även de i de närmat kommande generationerna.
Skulle det betyda att de sista fem tio femton böckerna var tråkiga eller rent av dåliga? Nej! Inte alls! Så vad menar jag då? Inte en aning faktiskt! Men det var kanske nåt visst där i början. Eller blev jag bara nostalgisk på nåt konstigt höger vänster?
Oavsett och hur som helst, fick jag för några dagar sedan för mig att läsa om hela serien, ända från början. Förresten! Det var nog för snarare en månad sedan! För först så lånade jag den online från biblioteket, sen var det andra saker som tog tid ifrån mig, och sen plötsligt hade jag bara några dagar på mig att läsa boken. Hmmm…
I den vevan, det var härom onsdagen, var jag på biblan på ett författarmöte! Anders de la Motte var hos oss och berättade om sig och sina böcker. Riktigt trevlig kväll! Absolut! Intressant och även ett väldigt humoristiskt framförande. Och jag satt där längst fram i lokalen och var inte tyst! Man måste ju få ställa en och annan fråga när man har chansen!
Anders de la Motte är ju ursprungligen härifrån Skåne, från Bjuvstrakten närmare bestämt, och berättade att hans mamma var bibliotekarie så istället för att spela fotboll eller hålla på att brottas – bådadera vilka han var urusel på – följde han ofta med henne på hennes jobb.
Biblioteket inifrån efter stängningstid! Det! Alltså! Vilken dröm för en blivande författare!!! Alla chanser att hitta massor med böcker och bara det att få lov att läsa, läsa, läsa… !
Det hela slutade i alla fall med att jag ville läsa hans böcker, och frågade om de fanns inlästa och kunde hittas på BookBeat. Till exempel. Jodå. De var det och fanns där. Så väl hemma igen återuppväckte jag mitt Bookbeat-konto och letade rätt på hans första bok ”Geim”.
Lyssnade! Gillade! Och kände mig totalt värdelös som aspirerande författare…
Sen hade det väl varit logiskt om jag direkt hade fortsatt med hans andra bok med karaktären ”HP” eller nån av hans andra böcker. Har tänkt läsa alla, vartefter… Men då kom jag på andra tankar. Jag är ju faktiskt jag, sådan jag nu är. Och istället kom jag att tänka på Isfolket.
Så nu har jag läst – inte lyssnat på fast jag hade kunnat valt det alternativet – första boken igen i Margit Sandemo’s serie, Trollbunden.
Och du, Anders! Jag återkommer till dig! Rättare sagt – till dina böcker. Men tack för inspirationen! Jag kan dock aldrig skriva som du. Däremot kan jag skriva som jag. Som mig själv. Om än inte om mig själv. Det – låter jag bli…
Ord i Bild ostyriga penna 