I går läste jag en sak på Instagram som jag har spekulerat lite över sedan dess. En nära bekant till mig hade erinrat sig en sak. En person hade några dagar tidigare beklagat sig inför henne, över att inte ha fått ärva en person som hen hade besökt regelbundet, och upplevt sig ha hjälpt mycket.
Detta hade chockat min bekant och en obehaglig känsla hade spritt sig inombords. Om man hjäper någon, borde det då inte komma från hjärtat? Inte ha en dold agenda om att göra nåt, för att få nåt i gengäld?
Jag kan inte annat än att hålla med min bekant, men det är inte enbart detta saken gäller nu och här. För jag kunde inte låta bli fundera vidare över händelsen. Vad var det egentligen frågan om?
Kanske bor det en detektiv i mig? Eller är det mina bokstäver… ?
Det hade kommit en kommentar på det inlägget. Ett som bland annat uttryckte att det kanske inte var frågan om att ”inte få något” utan kanske för att personen i fråga inte kände sig sedd och uppskattad?
Som jag ser det – så är det samma sak de där båda varianterna. Även om man ”bara” förväntar sig uppskattning, så är det ändå att göra något för någon, i akt och mening att få något i gengäld. Oavsett om det då är frågan om pengar, saker, ordet tack eller något annat.
Men! För att spekulera vidare! Vi vet alltså ingenting om de här personerna. Varken kön, ålder eller samhällsstatus. Varken den som kommenterade eller jag, vet över huvud taget något om detta. Eftersom det var min bekant som mötte personen i fråga, och jag känner min bekant ganska väl – så tror jag att hennes känsla av det hela stämde mycket väl! Det var hon som hörde personens röst, tonläge, såg kroppsspråket, ansiktsuttrycket.
Den som kommenterade, liksom jag, läste bara de skrivna orden om händelsen, vi varken hörde eller såg någonting.
Bara så ni säkert vet…
Men vi kanske ska ta den juridiska sidan av det först!
Märk väl! Jag kan praktiskt taget ingenting när det gäller juridik, men jag vet att när någon avlider och det inte finns något testamente eller annat skrivet som indikerar den avlidnes sista vilja, så är arvsgången i stort sett följande:
Närmast står den avlidnes make/maka om sådan finns, eventuella barn kan i det här skedet anhålla om sin arvslott – om det finns något att ärva över huvud taget.
Finns ingen efterlevande make/maka så är det de eventuella barnen som ärver.
Finns det inga barn heller, är det de närmaste släktingarna som kommer ifråga. Eventuellt levande föräldrar; syskon; kusiner… och så vidare.
Hittar man inte ens några sådana, är det den allmänna arvsfonden som gäller, om jag förstått det rätt.
Eller så kan man skriva nån form av testamente. Jag kan absolut ingenting om det här, så jag ska inte ens ge mig på att spekulera kring det. Har man rätt att utesluta sina barn, till exempel?
Hör ibland talas om någon som som testamenterat allt man äger till … tja… cancerfonden eller nåt annat behjärtansvärt!! Så låt oss istället spekulera kring det vi kan spekulera kring.
Vilka är då dessa personer? Eftersom min bekant är kvinna, så antar jag att den klagande personen var en kvinna. Känns troligare att det är så, liksom att jag antar att den som avlidit också är kvinna.
Ålder vet vi ju inget om, inte heller något annat i situationen. Men det förefaller ändå ganska troligt att det kan vara en äldre kvinna. Kanske handikappad, sjuklig, rörelsehindrad? Kan vara vad som helst. Och apropå det – så vet vi ju heller inget om det är fråga om en arbetsrelation eller en ”god-vän-relation”.
Men om det vore frågan om någon som arbetar inom vården och som har tagit hand om en vårdtagare!?!?!? Högst tveksamt. Jobbar man inom vården så är det ett jobb, även om man kan utveckla ett visst vänskapsförhållande. Men jag tror inte att en vårdgivare skulle gå och beklaga sig efteråt för att inte ha fått ärva nånting! Det ligger liksom inte i sakens natur!
Eftersom den klagande ondgjorde sig över att inte fått ärva nåt, så måste det har funnits något som skulle kunnat ärvas. Åtminstone i den klagandes antagande. Den avlidne hade kanske ett vackert hem, fina möbler, dyra mattor… Det vet vi förstås inte, men vi får antaga att det i alla fall inte var frågan om en fattigpensionär i en gammal risig etta, och som knappt har råd att äta sig mätt.
(Finns det verkligen några sådana nu för tiden, här i Sverige? Och jag menar inte de som eventuellt är för snåla för att unna sig mat. Eller som följande: Jag har mött en och annan som beklagat sig över hur lite de får ut i pension, att det knappt räcker till maten ens – och sedan råkat försäga sig (?) om hur många hundratusentals kronor de har på banken. För det är ju sparade pengar! Dem lever man inte på!!! Äter inte upp! Herregud!!!!! Säger jag)
Men gamla stilmöbler behöver ju inte indikera att det i nuläget finns en massa pengar på ett konto – eller flera. Men intrycket som den klagande hade fått, kanske hade fått henne att tro att det kunde finnas multum och dyrbarheter.
Vad vet vi om vad nån annan tänker? Nada!
Varför skulle eller skulle inte den avlidne låta kvinnan i fråga få ärva? Om vi nu fortsätter antagandet att det i alla fall inte var en fattig person, den avlidne.
Tja! Hon kanske inte tänkte på det! Hade kanske inte skrivit nåt testamente! Hur många av oss gör det? Jag kommer inte att göra det i alla fall! Jag äger inget som är av värde – mer än möjligen innehållet på mina hårddiskar. För mig.
Fast jag har ingen Millennium-triologi, förstås…
(Istället kanske jag en vacker dag gör mig av med allt jag äger – det lilla jag nu äger – och ger mig ut på en resa jorden runt – eller bosätter mig på Bali! Vem vet? Inte jag!)
Nå! Åter till den där arvshistorien!
Okej! Kanske tanten av någon anledning inte hade en tanke på arv och testamente eller nånting, så hon skrev aldrig nåt! Eller också kanske hon tänkte att den här mänskan som rände omkring där för jämnan och mest bara var i vägen – redan hade fått så mycket under åren som hon ”hjälpte till” att det räckte mer än väl. Åt middagar och fikade och lånade pengar – som hon aldrig lämnade tillbaka….. OCH! där på sluttampen orkade jag inte spekulera mera och släppte på lite fantasi i största allmänhet….
För vad vet vi egentligen??? NADA!!!
Har ni tänkt på en sak! Det där med att ”hjälpa till”, kan vara väldigt tve-eggat. Vill personen i fråga verkligen ha din hjälp? Behöver hen din hjälp? Eller är det bara du (en fiktiv du) som bara vill känna dig bättre, duktigare, oumbärlig… och så vidare… och vill ha … TACK!
Samtidigt som du då genom dina handlingar nedvärderar den du tror dig hjälpa. Du (fortfarande en fiktiv du) tar alltså över, samtidigt som du trycker ner….
Häri brukar även den så kallade offermentaliteten befinna sig. ”Tänk! som jag har offrat mig för dig, gjort allt för dig, och du kan inte ens visa lite tacksamhet!”
(Men! Du har ju förstört mitt liv med din så kallade hjälpsamhet….)
Det där sista behöver inte ha någonting alls att göra med den avlidne ovan eller hens relation med den klagande, missnöjde, arvslöse…
Kom dessutom ihåg, att allt här ovanför är inte nånting annat än lösa antaganden och rena spekulationer. Samt ett och annat… ”skulle kunnat vara”…
Min bekant då? Jo! Ett brett leende från en annan person, och att hon med glädje log lika brett tillbaka – gjorde att allt det där obehaget i henne raderades omedelbart. Och eftertanken var – att inte låta sig dväljas kvar i negativa tankar och känslor.
Varför ska du straffa dig själv,
för att nån annan sprider obehag?
Min ostyriga penna! 